Att läsa Joyce Carol Oates – lika nödvändigt som alltid

Jag – eller vi – hade en evig överenskommelse om att jag och Lars Gustafsson skulle träffas och diskutera kommatering. Utgångspunkten var hans sätt att kommatera men också kommatering i allmänhet; förr, nu och i framtiden. Det blev aldrig så.

Skulle vilja göra en liknande överenskommelse med Joyce Carol Oates. Då ska det inte handla om kommatering utan om parenteser och – inte minst – kursiveringar. Frågor: Var och när, varför och hur?

oatesVarje gång det kommer en ny bok av Oates, som nu hennes nyaste roman ”Mitt liv som råtta” (Harper Collins; övers: Nille Lindgren), börjar jag med att  bläddra igenom den och kolla hennes – just – parenteser och kursiveringar, ställer frågor till mig själv (enligt ovan).

Snabbskrivet? Också jag trodde det en gång men jag tror det inte längre. Jo, hon kanske skriver snabbt men jag tror att hon också noga läser igenom vad hon skrivit och ändrar, ändrar och åter ändrar, så det blir rätt, så rätt och riktig som en skriven text kan bli.

De intervjuer jag läst och hört med henne tyder på att det måste vara så. Jag tror alltså inte heller att det är någon tillfällighet vad som sätts inom parentes och vad som kursiveras. Joyce Carol Oates gör en parentes där det måste, ordet är måste, vara en parentes och kursiverar det som måste, ordet är fortfarande måste, kursiveras.

Krångligare att läsa, när hon gör såhär? Kanhända det men det är ju detta, just detta hon skriver, som ska läsas – inte något annat som läsaren vill att hon skulle ha skrivit. Oates skriver det hon vill och måste skriva, till stil som innehåll.

Jag tror inte bara detta – jag är helt övertygad. Och det är detta jag skulle vilja prata med henne om: vad som gör det så nödvändigt att skriva som hon skriver, till både stilistiken och innehållen.

En twitterkommentar (från mig) med anledning av den nya romanen:

”Håller inte med om att n å g o n t i n g skulle vara onödigt i Oates böcker. Kan inte ens – längre – se att de håller olika kvalitet. Hennes författarskap har allt mer blivit ett ständigt pågående och nödvändigt utforskande av USA eller snarare Amerika, dess kultur och liv.”

Nej, jag har inte längre någon lust att diskutera eventuell ojämn kvalitet och mellanböcker för Joyce Carol Oates. Hon utför en kartläggning av USA, typ en arkeologisk utgrävning, där allt hon skriver, varje ny bok hon ger ut, är ännu en delrapport från/av en helhet som hon befinner sig mitt i och inte kan komma ur. Som också jag – som läsare – har dragits in i och inte kommer ur.

Oates foto

Jag läser varje bok som ett nytt meddelande: ännu ett personligt meddelande på samma sätt som jag alltid lyssnat på nya Bob Dylan-sånger som handskriva brev – eller kanske mejl numera – från en vän. Så personligt är det, så personligt blir det.

Och för min personliga del kan det bero på att jag blivit allt mer intresserad av de rötter jag själv har i USA och att Joyce Carol Oates gräver fram och blottar dem för min skull.

Också den nya romanen ”Mitt liv som råtta” är hemsk. Allt Oates skriver blir hemskt, olika nyanser av svart, olika grader av kriminalitet. Allt är krimi, mer eller mindre. Eftersom det USA som hon blottlägger består av olika nyanser svärta och olika grader kriminellt, våld och död.

Huvudpersonen är en kvinna, Violet Rue, tolv år och uppåt, som så ofta i hennes böcker. Miljön är någon småhåla i upper New York state (här South Niagara), också som det så ofta blivit i senare romaner. Och denna familj som inte fungerar, eller fungerar amerikanskt, som Violet Rue växte upp i, var pappas favorit (tidigare hade favoriten varit hennes äldre syster, efteråt skulle det bli hennes yngre) tills något hände, något hemskt hände, när hennes äldre bröder begår ett brott, ett vidrigt brott, det värsta.

Och Violet måste – måste – fatta ett beslut, ta ställning mot bröderna och familjen, bryta det blodsband som är tjockare än vatten, som är tunnare än vatten, och bli en förrädare; en råtta.

Denna miljö, denna familj, dessa män, denna kvinna. Detta som Joyce Carol Oates skildrat flera, ja, många gånger förut. Som hon vänder på och synar allt närmare, från ännu ett annat håll. Och som Violet i sin exil, just detta ord: exil, ändå aldrig kommer ifrån. Alltid har i sig, alltid ska ha i sig, djupt inuti sig.

Och drar till sig. Mörkret blir än mörkare, svärtan än svartare. Det handlar kanske – mest – om detta: att våga. Att våga göra det man – hen – hon – måste för att det är det riktiga att göra. Trots konsekvenserna. Och konsekvenserna blir många, allt fler, för Violet.

Jag såg att flera recensenter, både här och i USA, tyckt att det blev för mycket. Så mycket mörkt och hemskt kan en och samma människa kanske drabbas i verkligheten men i en roman blir det inte trovärdigt. Nej, men det blir verkligt. Romanen ”Mitt liv som råtta” är som verkligheten. Jag tror inte Oates har nån lust att ändra det, ändra verkligheten, så att litteraturen – och verkligheten – blir mer trovärdiga.

Violet måste fly, igen. Från män, hålla sig undan bröderna som inte kommer att sitta i fängelse för alltid. Kan hon ens lita på sin kärlek till Tyrell, som också flydde, flydde det han var med om och klarade sig, gett igen genom att bli det han blev, och som Violet har ett förhållande med. Kan hon lita på att den kärleken ska bestå. Hur länge, evigt?

Och mamman i familjen, Violets, brödernas och hennes systrars mamma, hur länge ska hon minnas Violet? Kanske redan glömt? Och då har jag ändå inte nämnt rasismen, USA:s djupa rasistiska pulsåder, som ur historien pulserar genom vita amerikaner än idag. Också detta som så ofta i Joyce Carol Oates romaner, som i verkligheten, i USA. Inte heller Vietnam nämnde jag.

Detta USA som hon skildrar, del för del, bit för bit, djupt, djupare, djupast. Romanen ”Mitt liv som råtta” är inte bättre än någonting annat som Oates har skrivit. Den är inte heller sämre. Den är.

Nödvändig läsning.

Bengt Eriksson

Sommardeckare under päronträdet (6), fast nu vid köksbordet: Nygamla utgrävningar i Norfolk

(Först, som synes är inte fotot plåtat under päronträdet. Det blev för blåsigt och kallt tyvärr att sitta där så den här deckaren har jag suttit vid köksbordet och läst.)

”En cirkel av sten” (Forum, övers: Carla Wiberg) är den elfte deckaren av Elly Griffiths i hennes serie 0 om (rätts)arkeologen Ruth Galloway och kriminalkommissarien Harry Nelson i East Anglia/Norfolk/Norwich (ett kargt område längs kusten i östra England, snett uppåt österut från London).

Ruth Galloway arbetar på University of North Norfolk (ett påhittat universitet) och Harry Nelson på King’s Lynn Police Station (om där finns en polisstation vet jag inte men King´s Lynn är en hemstad i Norfolk).

GriffithsFör att ”fira” – om ordet passar för deckare – att det gått tio år sen debuten låter Griffiths sin nya och alltså elfte titel anknyta till den första, ”Flickan under jorden”.

Ska man läsa den första innan man läser den nya? Vet inte, jag har ju läst samtliga elva titlar, men jag tror inte det, fast kanske ger det en bättre grund inför läsandet av den nya. Borde jag då ha läst om första titeln? Gjorde inte det i alla fall (och allt minns jag ju inte).

Men det var då och där Ruth och Nelson, som hon kallar honom, möttes. Vilket skulle resultera i dottern Kate. I den elfte boken ska Harry, som hon kallar honom, och hustrun Michelle få ännu ett barn (som kanske, kanske inte är Harrys/Nelsons).

För att ge en kort resumé av Elly Griffiths underliggande berättelsen om och skildring av seriens människor, snarare än personer och absolut inte karaktärer.

Elly Griffiths skriver inte feelgood crime om någon tror det men det finns en kombination av mänsklighet – säg, mjukhet – och onda bråda mord som får hennes deckare att sprida om inte mys – nej, inte mys – så något just mycket mänskligt.

Här förekommer anonyma brev, liksom i första boken. Här förekommer en arkeologisk så kallad ”stenring”, liksom som i första. Här hittas, liksom förra gången, dessutom benrester av en ung flicka och det är inga arkeologiska = gamla ben. Utgrävningen ledes till råga på allt av Leif Anderssen, som till  Erik A. (Ruths förebild och mentor) i den första boken.

Elly Griffiths väver ihop detta på ett snillrikt sätt – utan att ta till action eller ens hålla ett högre tempo. Det mesta av berättelsen går framåt lugnt och stilla, så att romanens människor hinner leva. Fast det betyder ju inte att författaren undviker det hemska, det lika verkliga, men hon lyckas balansera och skildra bäggedera.

Inte minst Nelsons kärlek till Ruth, som aldrig kan gå över som det verkar.

”En cirkel av sten” har blivit så bra att det här vara den bästa titeln i serien om Ruth Galloway och Harry Nelson – åtminstone en av de allra bästa.

Bengt Eriksson