Allt som får de bästa kriminalromanerna att bli mer än en deckare

Christina Wahldén
Enbart kvinnor
(Forum)

De bästa kriminalromanerna är mycket mer än deckare. De innehåller mer än det kriminella.

Kriminaltråden är förstås viktig. Också den måste finnas, vara så bra som möjligt och fortsätta igenom hela berättelsen. Men en bra deckare ska dessutom innehålla intressanta, välporträtterade personer och miljöer, livet och samhället ska finnas med (eventuellt politik och ibland historia).

Detta – allt detta – krävs av en bra deckare och en bra deckarförfattare. Att författaren klarar av att handskas med så mångt och mycket, kan balansera, skildra och berätta om allt detta.

Christina Wahldén kan. Hon är denna deckarjonglör som krävs. Hennes Darwindeckarserie passar in på nämnda krav och beskrivning. Nu har Wahldén gett tredje delen, ”Enbart kvinnor”, i Darwindeckarserien.

Darwin är den hamnstad i norra Australien, Northern Territory, som romanerna utspelar sig i och kring. Australien, alltså? Lite extra kul, att Christina Wahldén studerade i Sydney och blev så intresserad av Australien att hon startade en ny deckarserie med Australien som ny kriminell miljö.

Fast städerna Sydney och Darwin ligger förstås långt ifrån varann. Australien är ett gigantiskt land eller landområde. Dock studerar en av seriens personer, en ung svenska som av alla möjliga namn heter Greta, just i Sydney. Men i den nya boken har Greta dock åkt på en stipendieresa till Gulkala och Garmafestivalen i nordöstra Arnhem Land.

En helig plats för Australiens urinvånare och en festival som undervisar i ursprungsbefolkningen traditioner.

Darwinserien är polisromaner med två huvudpersoner: poliserna Jess och Bluey; den ena yngre, kvinna och urinvånare, den andre äldre, man och vit. ”Enbart kvinnor” börjar med att ministern Laura Jones hittas mördad i Darwins högsta domstol, cyklonsäker förstås liksom alla offentliga byggnader i Darwin.

En spektakulär byggnad också, golvet har svartvitgrå glasmosaik. Där på golvet ligger Laura Jones med sju snäckor utplacerade bredvid kroppen. Den första frågan för poliserna: Kan mordet ha något att göra med att Laura Jones fattat beslut om att godkänna gruvexploatering på en av urbefolkningens heliga platser?

Nu börjar kriminal- och polisromanen ”Enbart kvinnor” bli extra intressant. Kriminalromanen  blir, som jag skrev tidigare, mycket mer än en deckare. Läsaren får följa poliserna Jess och Bluey till Snake Hill, där representanter för urbefolkningen demonstrerar mot gruvbolaget och exploateringen av marken.

På den heliga platsen finns en förlossningsgrotta. Vad är det, en förlossningsgrotta? Exakt vad ordet säger. En grotta där kvinnor föder sina barn i nära kontakt med jorden, istället för långt bort på ett sjukhus. Tar det igen: Här börjar Wahldéns deckare att bli riktigt intressant, ja, spännande på allvar och verkligt.

Verkligt, eller? Ja, jag googlar. Wahldén får mig att googla och kolla, för att kolla om det fiktion eller om hon skildrar verkligheten…

Berättelsen inkluderar dessutom polisernas privatliv. Hur ska Jess, som både polis och urinvånare, ställa sig demonstrationen? Borde hon sälla sig till demonstranterna? Och förresten, har Jess blivit gravid? Och Bluey, ska han klara av att banta? I förbifarten meddelas att det finns en amerikansk marinbas i Darwin. Men varför då?

”Enbart kvinnor” innehåller allt som får de bästa kriminalromanerna att bli mer än en deckare. Ja, så bra är Christina Wahldén ursprungsaustraliska kriminal- och polisroman att hon får mig att tänka på Tony Hillermans polisromaner om USA:s ursprungsbefolkning och de bästa av Nevada Barrs amerikanska nationalparksdeckare.

Bengt Eriksson

Poliserna i indianernas land

Det var många Deckarloggläsare som uttryckte sin förtjusning över att ha blivit påminda när Björn Horgby som gästskribent på Deckarlogg i förra veckan tipsade på amerikanen Tony Hillermans ”antropologiska” deckare eller amerikanska indiandeckare.

Hillermans polisromaner utspelar sig i Navajoland, detta stora indianreservat som sträcker sig genom i New Mexico, Arizona och Utah.

Deckarloggredaktören blev själv påmind, för det var ett tag sen nu som jag läste Hillerman. Det står typ 80 centimeter deckare av honom i min bokhylla.

Och så presenterade jag ju Tony Hillerman lite mer utförligt i andra utgåvan av boken ”Deckarhyllan” (tyvärr slutsåld sen länge, vill ni läsa hela boken så anlita antikvariat eller bibliotek).

Så här jag skrev i alla fall om Hillerman i boken.


Tony Hillerman (1925-2008)

Land: USA

Genre: polisromaner, indiandeckare

Hillermans deckarmiljö kan beskrivas med ett ord: öken.

Hans två poliser, Joe Leaphorn och Jim Chee, arbetar i ett polisdistrikt som är raka motsatsen till Isolas 87:e distrikt. De jagar inte förbrytare på nattliga barer och riskerar inte att bli nerslagna eller skjutna i mörka gränder. Då är chansen/risken större att stöta ihop med Kokopelli, den flöjtspelande fruktbarhetsguden.

Joe Leaphorn och Jim Chee är anställda vid navajopolisen. Deras polisdistrikt heter Navajoland, det stora navajoreservatet som sträcker sej över nordvästra New Mexico, Arizona och sydöstra Utah. 140 000 navajoindianer bor på ett område stort som Svealand utom Värmland (65 000 km2); det mesta är just öken. Till navajolandet gränsar också andra indianreservat: hopi, zuni m fl.

Poliserna Leaphorn och Chee är navajoindianer men mycket olika; som människor, poliser och indianer. Leaphorn, med graderna löjtnant och biträdande kommissarie, är den äldre, både som människa och romanperson. Han introducerades redan på 70-talet, i romanen Välsignelsens väg (i Sverige publicerad långt i efterhand, 1998). Löjtnant Chee, som är yngre, tillkom på 80-talet. Först uppträdde de var för sej, i de senare böckerna arbetar de tillsammans.

Tony Hillerman. Foto från Harper Collins.

Leaphorn tar inte avstånd från navajokulturen, men han är tvivlande. Han lever mitt emellan det amerikanska och det indianska samhället. Chee, däremot, är troende. Åtminstone vill han tro på och leva enligt navajotraditionen. Chee övar för att kunna bli ”hataali” eller ”hatathali” (en religiös sångare och ceremoniledare).

Löjtnant Chee försöker också jaga förbrytare som en navajo: långsamt och eftertänksamt. Citat från romanen Odjuret (1992): ”Var sak har sin tid. Han skulle tänka mer på det senare.”

Temat som upprepas i Hillermans indiandeckare är – i stigande grad – mötet, motsättningen och konfrontationen mellan det indianska och det amerikanska: navajoindianernas uråldriga kultur och det moderna västerländska samhället, navajoreligionen och kristendomen.

Det kan, som i romanen Tidstjuven (1989), handla om tjuvar som gräver upp gravar, stör de dödas ”chindi” (andar) och plundrar gravarna på krukor.

Men de stjäl så mycket mer än krukor. Samtidigt som de stjäl krukor, stjäl de en bit tid, så att det uppstår en lucka i den indianska tideräkningen. Tidstjuven handlar om två sorters tidstjuvar: de lagliga, som kallas antropologer, och de olagliga, som tjänar pengar på att sälja gamla indiankrukor till samlare.

I Talande guden (1990) anländer ett expresspaket till Smithsonian Museum i Washington. Adressaten är en forskare i indiankultur. Paketet innehåller hennes nyuppgrävda farföräldrars benknotor.

FBI utfärdar en arresteringsorder på avsändaren, Henry Highhawk, som befinner sej i navajoreservatet. Jim Chee får i uppdrag att arrestera honom.

Men varför blir det ett sånt ståhej? Skeletten är ju exempel på, som Henry Highhawk påpekar, ”äkta vita anglosaxiska folktyper”. Varför skulle inte ben från vita amerikaner kunna ställas ut på Smithsonian Museum? Där finns ju tusentals ben från de amerikanska urinvånarna – indianerna!

Krocken mellan det indianska och det amerikanska illustreras också med den sorgsna kärlekshistorien mellan Jim Chee och lärarinnan Mary Landon. Hon är ”belagaana” (navajoordet för vit amerikan). Hon älskar honom och han älskar henne. Men hon kan inte tänka sej att bo på navajoreservatet och han kan inte tänka sej att bo någon annanstans.

Det är mycket sorgligt.

I Odjuret (1992) förälskar sej Jim Chee istället i Janet Pete, navajo liksom han. Fast bara till hälften och det finns också fler skillnader mellan dem. ”Jag kommer direkt från fårhagarna”, tänker Chee, ”och hon är en tjusig stadstjej.” Janet har gått på universitet och är advokat, innan hon började arbeta åt navajonationen var hon anställd på en byrå i Washington.

Observera att den första titeln på boklistan, Flugan på väggen (1975), inte är en av Tony Hillermans indiandeckare utan en politisk thriller med en journalist som huvudperson. Den deckarläsare, som blir så förtjust i Hillermans indiandeckare att hon/han vill läsa allihop, bör också observera att i Sverige har böckerna publicerats i viss oordning. Seriens två första titlar, Välsignelsens väg och Dans med de döda, återfinns längre fram i den svenska utgivningen.

I USA har Tony Hillermans böcker blivit så populära att ett förlag sammanställt Tony Hillerman´s Indian Country Map & Guide, alltså en karta och guide till platserna i hans indiandeckare.

Succén för Hillermans indiandeckare har också inspirerat en rad andra amerikanska författare att börja skriva deckare med indianska problemlösare och/eller i indianska miljöer: Jean Hager, Ravenmocker (1992), Dana Stabenow, A Cold Day for Murder (1992), Jake Page, The Stolen Gods (1993), Gabriel Du Pre, Coyote Wind (1994), James D. Doss, The Shaman Sings (1994), Thomas Perry, Vanishing Act (1995), Mary Oakley Medawar, Death at Rainy Mountain (1996), m fl. (De nämnda titlarna är den första i respektive författares indianserie.)

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag 2002

————————————————–

På nätet:

The Tony Hillerman Portal

Översatta titlar:

Flugan på väggen (1975)

Kvinnan som lyssnade (1979)

Tidstjuven (1989).

Talande guden (1990)

Coyote väntar (1991)

Mörka vinden (1991)

Odjuret (1992)

Dans med de döda (1993)

Presidentens stav (1995)

Välsignelsens väg (1996)

På fall (1998)

Jaga grävling (1999)

Natten sång (2002)

Skelettmannen (2004)

Åter till Australien

Christina Wahldén

Cyklonvarning

Uppläsare: Magnus Roosman

(Forum)

Har du inte lyssnat på första delen, ”Nämn inte de döda”, i Christina Wahldéns serie som utspelar i Darwin i Australien måste du bara göra det. Det var en av de bästa deckarna som jag lyssnade på under förra året. Och jag lyssnar på många deckare.

Miljöerna, karaktärerna och intrigen har en mörk och suggestiv klangbotten. Kan inte bli bättre. Förväntningarna är med andra ord skyhöga när jag sätter tänderna i ”Cyklonvarning” som är del två i serien.

En cyklon närmar sig den lilla staden Darwin i norra Australien.

Polisen Bluey och hans kollega Jess har lite ofrivilligt hamnat på narkotikaroteln och utreder ett ärende där flera urinvånare är inblandade. När en ung man hittas ihjälskjuten dras Bluey och Jess in i utredningen. Medan cyklonen rycker närmare gräver de allt djupare i fallet som avslöjar rasism och mörka krafter.

Det tar ett tag innan den här storyn riktigt får fart. Trådarna spretar lite och jag undrar vart det ska ta vägen. Men halvvägs in i boken börjar det hända saker som pekar ut bokens riktning och jag kan inte sluta lyssna.

Jag gillar att vara tillbaka i Darwin och möta karaktärerna från den första boken. Och det är helt nödvändigt att läsa dem i rätt ordning för att få ut det mesta av handlingen.

Karaktärernas privatliv tar stor plats. Det gör också temat med urinvånarnas situation. Jag gillar det men ”Cyklonvarning” har inte samma sugande känsla av mörker och mystik som jag uppskattade med ”Nämn inte de döda”.

När cyklonen närmar sig höjs insatserna och spänningen. Avslutningen är nervkittlande och jag lyssnar långt in på natten för att jag vill höra hur det slutar. Nu hoppas jag bara att det snart ska komma en del till.

Samuel Karlsson, recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö med ”Höstmorden” som tredje titeln i serien. Han lyssnar, som framgår av recensionen, gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.