Feelgood? Feel life? Feel real? Verklighetsroman.

Anna Fredriksson
Pensionat Pomona 3
Vägen till äppelriket
(Forum)

Anna Fredriksson berättar långsamt. Det är bra. Genom detta långsamma men säkra berättartempo förmedlas personernas livstempo (om inte alltid det reella så det eftersträvansvärda).

Med små instuckna meningar, som kan verka meningslösa men blir meningsfulla, får hon trakten av Kivik att växa fram, synas och kännas. Vem kan tvivla på att också den avslutande delen av Pensionat Pomona-trilogin har Österlen som himmaort?

Anna Fredriksson vagen-till-appelriketTiteln ”Vägen till äppelriket” syftar på Österlens äppeldignande del men skulle kunna symbolisera romanpersonernas sökande efter sina liv, de liv de vill leva.

Om du inte läst de tidigare delarna eller har glömt så handlar trilogin om tre (eller fyra, fast den fjärde har inte fötts ännu) generationer kvinnor i rakt nedstigande led: mor, dotter, dotterdotter. Alla tre finns nu på Österlen, vid Kivik.

Den äldsta, mamma och mormor, är Vanja, 70 plus och konstnär med ateljé på Österlen men ändå med lägenheten kvar i Köpenhamn och nu ska hon också ställa ut på ett galleri i den danska huvudstaden. Dottern Sally driver det långt om länge framgångsrika Pensionat Pomona. Medan dotterdottern Josefin och hennes Harald kämpar på med att få sitt lilla lantbruk att bli i ordentligt skick och gå runt. Nu har Josefin dessutom startat en vintage-butik på gården.

Bland mycket annat, det vill säga skildrandet av de fyra kvinnornas liv, tankar och känslor, är ”Vägen till äppelriket” också en hyllning till dessa människor som sett till att Österlen blivit något mer än en gudsförgäten utflyttningsort, en skånsk motsvarighet till Norrlands inland, vilket Österlen var på väg att bli för inte alltför längesen.

De människor som kommit hit från Stockholm, Malmö eller annanstans ifrån, bosatt sig på Österlen, köpt och rustat upp hus, startat pensionat, ordnat konstutställningar och målarkurser, öppnat små butiker med vintage, prylar och kläder. En schablonbild? Ja, men schablonerna är verkliga.

Anna Fredriksson Foto Anders Hansson

Anna Fredriksson. Foto: Anders Hansson

Grunden för hela trilogin är Vanjas traumatiska minnen från uppväxten, barn- och ungdomen, som inte bara följt henne genom livet utan ärvts av nästa och nästnästa generation, Sally och Josefin. Denna mörka, än svarta än gråa, tråd hänger kvar i ”Vägen till äppelriket”.

Hur eller om Vanja lyckas reda ut sin livstråd, för sig själv och de senare generationerna, det ska inte avslöjas. Fast så pass måste jag ändå avslöja som att kärleken kommer tillbaka in i Vanjas liv, igen. Kärlek några år efter 70, som att bli kär när man var ung, både till känslor och hanterande, detta härliga men besvärliga, skildras så nära och ömsint.

Anna Fredriksson får dessutom plats med att gestalta grannsämjan i den lilla orten, mycket på gott men strax kan sämjan förbytas i ont, illvillighet och ren ondska. Och när det sker, då börjar det hända saker i berättelsen och berättandet.

Plötsligt accelererar tempot. På grund av den tidigare sämja som nu förvandlas till grannosämja riskerar det att gå illa, riktigt illa, för både Sally och Josefin. Fast det löser sig, lite väl snabbt och lätt.

Om jag ska ha en invändning mot ”Vägen till äppelriket” så är det att berättelsen om dessa tre kvinnoliv ändå slutar så bra, nästan glättigt, att det inte kan vara sant.

Innan dess, vilket är viktigast, har alltså Fredriksson lyckats skildra tre kvinnors liv såväl var för sig som gemensamt, med och mot varann, som enskilda kvinnor och var sin kvinnogeneration i förhållande till sin respektive mamma, tidens åsikter och hela samhället.

Det är skickligt i en genre som ibland kallas feelgood och väl fortfarande inte riktigt räknas. Själv brukar jag använda benämningen feel-life och jag såg att någon recensent beskrev romanerna som feel-real.

Just verklighetsromaner är en bra benämning. Anna Fredriksson skildrar verkligheten ner till minsta livsdetalj, in i de klichéer och schabloner som också de finns i allas våra liv.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Michael Connelly börjar om på nytt

Michael Connelly
Nattskiftet
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)

Efter Harry Bosch, Mickey Haller, Rachel Walling, Jack McEvoy, Terry McCaleb med flera har Michael Connelly med ”Nattskiftet” börjat på en ny deckarserie om och med ännu en polis i Los Angeles.

Hon, för huvudpersonen är här en kvinnlig polis, heter Renée Ballard och jobbar just på Los Angeles-polisens nattskift.

Där Ballard hamnade efter att hon – förgäves – anmält en överordnad för sexuella trakasserier. Där slutade också hennes, som det dittills hade verkat, spikraka karriär inom LAPD.

Michael Connelly NattskiftetMen slutat tänka har hon inte gjort för det, inte slutat engagera sig heller, både i brottsoffer och polisarbetet. Som att hon inte gärna, vilket poliserna vid nattskiftet ju ska, lämnar ifrån sig allvarliga brott till kriminalavdelningen.

I ”Nattskiftet” finns två som det kan verka separata polisspår – en misshandlad prostituerad könsbytare och en massaker på en nattklubb – som förstås hänger ihop och allt mer tvinnas runt varann till en tråd.

Connelly berättar som han brukar, lika med rakt. En enda berättelse – inte diverse parallellhistorier, som till exempel svenska deckarförfattare gärna laborerar med – där han ändå lyckas gräva både djupt och brett.

Han har kort sagt blivit en mycket skicklig – ja, mästerlig – deckarförfattare som samtidigt med att han driver på handlingen och skapar spänning kan teckna personporträtt ner i de små, små fina strecken och dessutom måla upp en stad och ett samhälle med dess liv och politik.

En polis-, kriminal- och noir-litteraturens hantverkare.

Vad jag gillar extra är hur Connelly – genom Ballard – framför sin tydliga åsikt om människors rätt att vara det kön hen vill.

Vet inte hur mycket jag ska avslöja, för Renée Ballards bakgrund blir också en del av själva handlingen och spänningen. Nej, jag låter bli. Dessutom finns här och var små ”skämtsamma” anknytningar till noir-genren (att upptäcka för den noir-belästa/tittade men det går utmärkt att läsa annars också).

Att skildra människor – ja, poliser då, från Bosch till Ballard – med ett mörkt,. djupt sår från sin bakgrund och uppväxt har blivit Connellys specialitet.

Connelly DarkSka jag anmärka något i marginalen så blir det just det – att Ballard ibland är lite väl mycket som en ung, kvinnlig Bosch (alltså skicklig men uppstudsig, inte minst mot sina överordnade, och förstås en ensamvarg) fast med en annan nyans på huden (där kom det med). Och så är ”Nattskiftet” alltså första titeln i den nya serien, vilket innebär att här krävdes lite extra bakgrundsfakta – i nästa titel blir det nog ännu mer fart på Connelly och Ballard.

Nästa del heter förresten ”Dark Sacred Night” och kommer mot slutet av 2018. Där ska Michael Connelly låta LAPD-polisen Renée Ballard möta före detta LAPD-polisen och nuvarande privatdetektiven Harry Bosch. Den förra upptäcker den senare – en misstänkt främling – snokandes i arkivet på polisstationen i Hollywood…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Helsingborgsdeckare med mycket, mycket!

Ida Axelsson
Dolda spår
(Bokförlaget Sol)

Både Ida Axelsson, deckarförfattaren, och Linn Wide, polisinspektör i Helsingborg, är tillbaka.

Tack för det! Ända sen jag läste Axelssons debutdeckare från 2014 – ”Svart skugga”, likaså en polis- och kvinnoroman – har jag väntat, väntat och väntat på uppföljaren. Ja, ordet är nog längtat.

Linn Wide, polisinspektören, är centrum och nav också för den nya berättelsen. Fast nja, kanske att Helsingborgsmiljöerna – igenkännbara, autentiska miljöer – är själva navet som berättelsen utspelar sig kring.

Ida Axelsson dolda spårEller berättelserna… Här finns flera berättelser som Ida Axelsson flätar ihop, ett par kriminella berättelser såväl som uppväxt- och familjeskildringar.

Och hon gör det bra också, Axelsson får ihop alla parallelltrådar till en sammanhängande roman.

Det börjar med att en kvinna hittas död i en, som den borde ha varit, igenstängd tunnel på Hälsobacken i Helsingborg. Och fortsätter med att en man rapporterar till polisen att hans förståndshandikappade syster är försvunnen – sen ett år tillbaka!

Dessa bägge, som det ska visa sig, kriminalhistorier kommer med antalet sidor att tvinnas ihop.

Detta kompletteras dessutom med Linn Wides barndomsvän Damir Skatzlic, tidigare affärsmän men efter det uteliggare och missbrukare, som återvänder från ett behandlingshem i Värmland när hans mamma hotas av en motorcykelliga.

Och så Linns egna familjerelationer, adoptivföräldrarna samt den egentliga pappan och hennes bröder. (Ska jag här avslöja att… Nej, du har ju kanske inte läst Axelsson första bok.) Och inte minst relationen mellan Linn och hennes allt bråkigare lille son. Plus  relationerna i familjen med den försvunna kvinnan och hennes bror.

Det är mycket. Min beskrivning verkar rörig, ser jag. Men det är inte – absolut inte – Ida Axelssons berättelse.

Upplösningen mynnar ut i, som så ofta numera i svenska samtidsdeckare, kvinnohandel och prostitution.

Visst skulle jag vilja att Helsingsborgsmiljöerna blev ännu mer tydliga och kännbara och att det kriminella drev handlingen ännu starkare framåt (nu är personernas relationer det mest intressanta) men det skulle väl vara att tjafsa.

För Ida Axelsson är både en bra polisromanförfattare och en skicklig personskildrare. Så nu får hon sätta fart med att skriva ihop en tredje Linn Wide-deckare – och snabbare den här gången, om jag får be.

Jag rekommendera såväl hennes nya deckare/polisroman som den förra, debuten  – men jag rekommenderar också att du läser dem i rätt ordning. I Ida Axelssons första polisroman läggs grunden till den andra och nya.

Bengt Eriksson