Deckarloggfredag: Abdulrazak Gurnah – en av världens bästa nu levande författare

Deckarlogg har fått förmånen att denna Deckarloggfredag kunna publicera Carsten Palmer Schales essä om Abdulrazak Gurnah, årets Nobelpristagare. Texten skrevs redan i juli (!!!) men refuserades av den nätpublikation som den var tänkt för. Det var ju illa. På Deckarlogg kan ni idag i alla fall läsa Carsten Palmer Schales spännande presentation av en ännu mer spännande men för det flesta okänd författare.

***

Det finns en hel del författare som direkt och indirekt gestaltat kolonialtiden och den nu rådande postkoloniala epoken i Afrika. En klassiker är ju nigerianen Chinua Achebe, en ännu kämpande är kenyanen Ngugi Wa Thiong’o, en mer än aktuell nigerianskan Chimamanda Ngozi Adichie. Och många, många andra (men här i Sverige ofta olästa). Till dessa kan läggas exempelvis Camus och alla vita antiapartheidförfattare. Blixen.

Min favorit just nu är emellertid Gurnah från Tanzania. Rent allmänt bör vi nog ändå läsa mer afrikansk litteratur, och inte minst om just kolonialismens hemska inverkan och hur den ännu idag genomsyrar ett stort antal av kontinentens drygt 50 länder. 

Abdulrazak Gurnah (1948-) skriver på engelska och bor och arbetar sedan länge i England. De mest kända av hans romaner är nog ”Paradise” (1994) och ”By the Sea” (2001).

Från det brittiska förlagets hemsida.

Gurnah är idag professor emeritus och chef för forskarutbildningen på institutionen för engelska vid University of Kent. Hans främsta akademiska intresse är postkolonialt skrivande och diskurser i samband med kolonialism, särskilt när det gäller Afrika, Karibien och Indien.

Han har redigerat två volymer av ”Essays on African Writing”, har publicerat artiklar om ett antal samtida postkoloniala författare, inklusive V. S. Naipaul, Salman Rushdie och Zoë Wicomb. Han är redaktör för ”A Companion to Salman Rushdie” (Cambridge University Press, 2007). Han har fungerat som bidragande redaktör för tidningen Wasafiri sedan 1987. 

Bland ett numera omfattande författarskap skall jag här bara nämna tre favoritromaner. 

”Paradise” (1994, finns på svenska med titeln ”Paradiset”).


I det muslimska östra Afrika under de första åren av detta århundrade, hämtas en pojke, som drömmer underliga drömmar, för att arbeta för sin ”farbror”, en välmående handelsman vid kusten. En av de första sakerna han lär sig är att köpmannen inte är hans farbror: Yusuf har sålts för att betala sin fars skuld. Detta är början på ett hårt liv, men också på ett liv med glimtar av skönhet. Bakom höga murar sköter Yusuf sin herres trädgård, som bevattnas av fyra strömmar. 

Både trädgården och den stora världen utanför den är mystiska. Världen är en bländande, men farlig plats som bara är civiliserad av religion; vildhet lurar under ytan, och i det inre av landet, där de hedniska folken bor. Det berättas om vad som ligger utanför den kända världen: hav som fryser, en mur byggd av jättarna Gog och Magog, det jordiska paradiset med dess eldport. Men här finns också än mer skrämmande figurer. De vill ha allt och verkar obegripliga. De är kända som ”européerna”.

När han är 17 följer Yusuf sin herre ut på en handelsresa. Resan, en handling av hybris, antar episka proportioner när sjukdomar, vilda djur och rovgiriga lokala härskare kräver vägtull. Men när de når det som kommer att vara platsen för expeditionens katastrof, ser Yusuf, drömmaren, de eldiga murarna och det upprörda vattnet som sägs skydda paradiset. Eller kanske paradiset är trädgården han har skött? När han återvänder till trädgården och sin herres hus får han reda på deras olyckliga hemlighet. Den innehåller ett hot mot honom, men den frigör honom också att göra ett desperat val i en riktning som boken subtilt har förberett oss för.

Denna, Abdulrazak Gurnahs fjärde roman, är mångskiktad, våldsam, vacker och surrealistisk. Den innehåller myter, folksagor, biblisk och muslimsk tradition, en stark doft av Conrad – utan en utspädning av realia: kolonialismens ondska. 

”The Last Gift” (2011, finns på svenska med titeln ”Den sista gåvan”).

I inledningsavsnittet, som beskriver huvudpersonen Abbas sammanbrott i detalj, vävs olika berättelser sömlöst in i varandra; men vi lär oss att han tidigare var sjöman, och att han kommer från Indiska oceanens kust i Östafrika.

I ”The Last Gift” avvisas helt och hållet den lösning, eller det brobygge, som har kännetecknat mycket postkolonial litteratur. Maryams växande auktoritet som karaktär innebär en negation av Abbas flyende sätt att berätta. 

”Hon säger att våra barn är här på en konstig plats, och att allt vi har gett dem är förvirrande historier om vilka vi är. Hon tycker att det gör dem osäkra och rädda för sig själva”. Det finns ett starkt behov av grundläggande rötter.

Men boken kan inte på något sätt reduceras till en eller annan position. Alla Gurnahs tidigare romaner, som den här boken delar många komplikationer med, berör invandrarupplevelser på ett eller annat sätt. Mest konfronteras direkt Zanzibars diaspora: den gamla latrinen. 

”Afterlives” (2020, finns ännu inte på svenska).

Fram till nyligen har de flesta samtal om den europeiska koloniala närvaron i Afrika uteslutit Tyskland. Det tyska imperiet, som grundades i slutet av 1800-talet, inkluderade kolonier i dagens Namibia, Kamerun, Togo, delar av Tanzania och Kenya. Det tyska kolonialstyret var brutalt, som koloniala företag var. I ett Afrika, som är känt för sitt förtryck och våld, är det Tyskland som utför det första folkmordet under 1900-talet: utrotningskampanjen 1904 för att dämpa Herero- och Nama-upproret i Namibia. 

I  Östafrika, eller Deutsch-Ostafrika, var Tysklands militära taktik lika dödlig. Abdulrazak Gurnahs vidsträckta, men intima, roman ”Afterlives” avtecknar sig mot bakgrund av dessa grymheter. Men boken inleds med en mild och anspråkslös mening: ”Khalifa var tjugosex år gammal när han träffade köpmannen Amur Biashara.”

Khalifa gifter sig med Biasharas systerdotter, Asha, 1907, då Maji Maji-upproret* är ”i slutändan av dess brutaliteter”. Gurnah berättar om de fruktansvärda konsekvenserna av motståndet mot tyskt styre, men svänger sedan tillbaka till det unga gifta parets liv. När Ilyas anländer till den namnlösa kuststaden där Khalifa och Asha bor, har emellertid uppror och koloniala repressalier försvunnit från historien. Men även om deras liv kan förefalla lugnt, betyder det inte att de har undgått de fysiska och känslomässiga härjningarna av kolonialismen. En karaktär anmärker trött att ”tyskarna har dödat så många människor att landet är fullt av skallar och ben och jorden är fuktig med blod”. 

När Ilyas, som skickades till en missionsskola av samma tyskar som ägde gården där han arbetade sedan barndomen, talar till försvar för kolonisatörerna, breder tystnaden först ut sig MEN: ”Min vän, de har ätit dig”, svarar någon så småningom.

Vad kan räddas när en av konsekvenserna av kolonialism är avsiktlig uteslutning av ett afrikanskt perspektiv?

När tyskarna förbereder sig för vad som kommer att bli första världskriget ansluter sig Ilyas ivrigt till den fruktade Schutztruppe Askaris, infödda soldater med rykte om sig att uppträda grymt mot sina medafrikaner i det tyska imperiets namn. I hans frånvaro utvecklas hans yngre syster Afiyas berättelse. 

Hon straffades så illa, för sin förmåga att läsa och skriva, att hon söker hjälp av Ilyas vän Khalifa. Samtidigt möter vi en mild Hamza, en Askari-volontär som snabbt inser sitt misstag. Hamzas berättelse är den mest övertygande och störande i romanen och avslöjar de kränkande och komplexa önskningar som formar det intima förhållandet mellan förtryckare och förtryckta. När han skall upphöjas till att bli Oberleutnants personliga tjänare, varnar en annan Askari Hamza:

”Dessa tyskar, de gillar att leka med unga män.” Officeren är fast besluten att lära Hamza tyska, så att han kan uppskatta Schiller, men berättar också för honom att han ”har att göra med vilda människor, och att det enda sättet att styra dem är att terrorisera dem”. Deras förhållande blir över tid alltmer klaustrofobiskt, och Gurnah undviker inte det psykologiskt komplicerade.  

Han uppvisar samma tålamod och omsorg, som han visar för alla sina karaktärer, när han följer Hamza genom kriget, och leder oss sakkunnigt till djupare kontemplationer av kristendomens roll i strävan att bygga och upprätthålla ett kolonialt imperium. Och genom Hamza och Afiya öppnar han ett fönster mot möjlig kärlek.

I ”Afterlives” överväger Gurnah effekterna av kolonialism och krig – och ber oss att meditera över vad som återstår i efterdyningarna av så mycket förödelse.

*The Maji Maji Rebellion (German: Maji-Maji-Aufstand, Swahili: Vita vya Maji Maji), was an armed rebellion of Islamic and animist Africans against German colonial rule in German East Africa (modern-day Tanzania). The war was triggered by a German policy designed to force the indigenous population to grow cotton for export and lasted from 1905 to 1907, during which 250,000–300,000 died. (Ur engelska Wikipedia.)

Ej att förväxla med ett senare uppror mot britterna i bland annat Kenya. (Kenya har under årtusenden varit en knutpunkt under olika folkvandringar. I mötet mellan araber och bantufolk utvecklades den så kallade swahilikulturen som redan på medeltiden bedrev långväga handel. När européer på 1800-talet koloniserade Afrika hamnade Kenya under brittisk kontroll. Vita nybyggare lade beslag på de bördigaste markerna, vilket orsakade starkt missnöje. Det blev grogrund för mau-mau-upproret på 1950-talet. Upproret slogs ned brutalt av britterna men i förlängningen beredde det väg för Kenyas självständighet 1963.)

Carsten Palmer Schale

Bibliografi:

  • Memory of Departure (1987)
  • Pilgrim’s Way (1988)
  • Dottie (1990)
  • Paradise (1994)
  • Admiring Silence (1996)
  • By the Sea (2001)
  • Desertion (2005)
  • My Mother Lived on a Farm in Africa, novellsamling (2006)
  • The Last Gift (2011)
  • The Urge to Nowhere , essä (2011)
  • The Arriver’s Tale, novell (2016)
  • Gravel Heart (2017)
  • The Stateless Person’s Tale, novell (2019)
  • Afterlives (2020)

Ellen lever, studerar och älskar

Helena Dahlgren

Ellens val 1: Det nya livet

Ellens val 2: Kärleken

(Lovereads)

Författande brukar vara ett ensamt arbete. En författare skriver sin roman vid datorn, skickar manuset till något förlag som i bästa fall antar det, en redaktör hjälper till med förslag på förbättringar, sen trycks boken och ges ut.  

​Men romanserien ”Ellens val” om bondflickan Ellen Jonsson, sjutton år när berättelsen börjar, skrivs – ja, produceras – på ett annat sätt: så som teveserier brukar göras. Efter att förläggaren skapat konceptet sattes det ihop ett team, bestående av manusutvecklare, dramaturg och den utvalda författaren, som bestämde ramarna, den övergripande berättelsen och personerna.

​Men ska romaner skrivas på det här sättet? Kan resultatet verkligen bli bra? Svar: Ja, om författaren har Helena Dahlgrens förmåga att skriva populärlitteratur med innehåll, djup och undertext. Serien ”Ellens val” är kvinnlig utvecklingslitteratur, både lättlästa populärromaner och budskapsfyllda kvinnoromaner. Ingen tillfällighet att Elin Wägner citeras på försättsbladet till seriens första del. 

​Tiden är 1915-16. I ”Det nya livet” sitter Ellen på tåget till studentstaden Ljungsala. Hennes storasyster Isa ska bo strax utanför. Hon gifte sig uppåt och lämnade gården. Systrarna brukade skriva brev men nu var det längesen som Isa svarade, inte heller kom hon hem till mammans födelsedag. Vad kan ha hänt?

​Det blir inte mindre konstigt när det visar sig att Isa och hennes man har lämnat sitt hus. De reste iväg och ingen verkar veta vart de skulle. Var är systern?! Istället hamnar Ellen på ett litet pensionat där hon hjälper till för att få mat och husrum.

​Helena Dahlgren har dubbla tidsperspektiv.Hon beskriver en gammal tid då kvinnors liv började förändras (barn och familj, yrkesliv och studier, kärlek och sexualitet) men hon skriver inte alltid historiskt. Någon person kan utbrista i en replik som låter helt nutida. ”Det sket sig”, säger Ellen. Sa man verkligen så 1915? 

​Och när Ellen, som alltid lånat böcker och läst, anmäler sig på filosofiska fakulteten för att tentera och studera litteratur på universitetet, då håller hon inför den tveksamme professorn något av ett smärre föredrag om klassisk och populär litteratur. Bägge är lika mycket värda och kan ha lika stor betydelse, menar Ellen. (Fast nog låter det som författaren Dahlgrens egna ord och åsikter.) 

​I andra delen, ”Kärleken”, har Ellen kommit in på Ljungsala universitet. Där gäller både kvinno- och klasskamp. För vad har en sån bondflicka som Ellen på universitetet att göra? Ellen ställs också inför en klassresa, när kärleken kompliceras. Vem älskar hon: mjölkbudet Jonas eller doktoranden Carl? ​

​Dessutom har Helena Dahlgren lagt ut en rejäl cliffhanger för Moa Eriksson Sandberg, författare till de kommande två delarna i serien, att ta tag i. Hur ska det gå? Kan hon lyckas föra berättelsen om Ellen vidare, faktiskt göra den till sin? 

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Poliserna i indianernas land

Det var många Deckarloggläsare som uttryckte sin förtjusning över att ha blivit påminda när Björn Horgby som gästskribent på Deckarlogg i förra veckan tipsade på amerikanen Tony Hillermans ”antropologiska” deckare eller amerikanska indiandeckare.

Hillermans polisromaner utspelar sig i Navajoland, detta stora indianreservat som sträcker sig genom i New Mexico, Arizona och Utah.

Deckarloggredaktören blev själv påmind, för det var ett tag sen nu som jag läste Hillerman. Det står typ 80 centimeter deckare av honom i min bokhylla.

Och så presenterade jag ju Tony Hillerman lite mer utförligt i andra utgåvan av boken ”Deckarhyllan” (tyvärr slutsåld sen länge, vill ni läsa hela boken så anlita antikvariat eller bibliotek).

Så här jag skrev i alla fall om Hillerman i boken.


Tony Hillerman (1925-2008)

Land: USA

Genre: polisromaner, indiandeckare

Hillermans deckarmiljö kan beskrivas med ett ord: öken.

Hans två poliser, Joe Leaphorn och Jim Chee, arbetar i ett polisdistrikt som är raka motsatsen till Isolas 87:e distrikt. De jagar inte förbrytare på nattliga barer och riskerar inte att bli nerslagna eller skjutna i mörka gränder. Då är chansen/risken större att stöta ihop med Kokopelli, den flöjtspelande fruktbarhetsguden.

Joe Leaphorn och Jim Chee är anställda vid navajopolisen. Deras polisdistrikt heter Navajoland, det stora navajoreservatet som sträcker sej över nordvästra New Mexico, Arizona och sydöstra Utah. 140 000 navajoindianer bor på ett område stort som Svealand utom Värmland (65 000 km2); det mesta är just öken. Till navajolandet gränsar också andra indianreservat: hopi, zuni m fl.

Poliserna Leaphorn och Chee är navajoindianer men mycket olika; som människor, poliser och indianer. Leaphorn, med graderna löjtnant och biträdande kommissarie, är den äldre, både som människa och romanperson. Han introducerades redan på 70-talet, i romanen Välsignelsens väg (i Sverige publicerad långt i efterhand, 1998). Löjtnant Chee, som är yngre, tillkom på 80-talet. Först uppträdde de var för sej, i de senare böckerna arbetar de tillsammans.

Tony Hillerman. Foto från Harper Collins.

Leaphorn tar inte avstånd från navajokulturen, men han är tvivlande. Han lever mitt emellan det amerikanska och det indianska samhället. Chee, däremot, är troende. Åtminstone vill han tro på och leva enligt navajotraditionen. Chee övar för att kunna bli ”hataali” eller ”hatathali” (en religiös sångare och ceremoniledare).

Löjtnant Chee försöker också jaga förbrytare som en navajo: långsamt och eftertänksamt. Citat från romanen Odjuret (1992): ”Var sak har sin tid. Han skulle tänka mer på det senare.”

Temat som upprepas i Hillermans indiandeckare är – i stigande grad – mötet, motsättningen och konfrontationen mellan det indianska och det amerikanska: navajoindianernas uråldriga kultur och det moderna västerländska samhället, navajoreligionen och kristendomen.

Det kan, som i romanen Tidstjuven (1989), handla om tjuvar som gräver upp gravar, stör de dödas ”chindi” (andar) och plundrar gravarna på krukor.

Men de stjäl så mycket mer än krukor. Samtidigt som de stjäl krukor, stjäl de en bit tid, så att det uppstår en lucka i den indianska tideräkningen. Tidstjuven handlar om två sorters tidstjuvar: de lagliga, som kallas antropologer, och de olagliga, som tjänar pengar på att sälja gamla indiankrukor till samlare.

I Talande guden (1990) anländer ett expresspaket till Smithsonian Museum i Washington. Adressaten är en forskare i indiankultur. Paketet innehåller hennes nyuppgrävda farföräldrars benknotor.

FBI utfärdar en arresteringsorder på avsändaren, Henry Highhawk, som befinner sej i navajoreservatet. Jim Chee får i uppdrag att arrestera honom.

Men varför blir det ett sånt ståhej? Skeletten är ju exempel på, som Henry Highhawk påpekar, ”äkta vita anglosaxiska folktyper”. Varför skulle inte ben från vita amerikaner kunna ställas ut på Smithsonian Museum? Där finns ju tusentals ben från de amerikanska urinvånarna – indianerna!

Krocken mellan det indianska och det amerikanska illustreras också med den sorgsna kärlekshistorien mellan Jim Chee och lärarinnan Mary Landon. Hon är ”belagaana” (navajoordet för vit amerikan). Hon älskar honom och han älskar henne. Men hon kan inte tänka sej att bo på navajoreservatet och han kan inte tänka sej att bo någon annanstans.

Det är mycket sorgligt.

I Odjuret (1992) förälskar sej Jim Chee istället i Janet Pete, navajo liksom han. Fast bara till hälften och det finns också fler skillnader mellan dem. ”Jag kommer direkt från fårhagarna”, tänker Chee, ”och hon är en tjusig stadstjej.” Janet har gått på universitet och är advokat, innan hon började arbeta åt navajonationen var hon anställd på en byrå i Washington.

Observera att den första titeln på boklistan, Flugan på väggen (1975), inte är en av Tony Hillermans indiandeckare utan en politisk thriller med en journalist som huvudperson. Den deckarläsare, som blir så förtjust i Hillermans indiandeckare att hon/han vill läsa allihop, bör också observera att i Sverige har böckerna publicerats i viss oordning. Seriens två första titlar, Välsignelsens väg och Dans med de döda, återfinns längre fram i den svenska utgivningen.

I USA har Tony Hillermans böcker blivit så populära att ett förlag sammanställt Tony Hillerman´s Indian Country Map & Guide, alltså en karta och guide till platserna i hans indiandeckare.

Succén för Hillermans indiandeckare har också inspirerat en rad andra amerikanska författare att börja skriva deckare med indianska problemlösare och/eller i indianska miljöer: Jean Hager, Ravenmocker (1992), Dana Stabenow, A Cold Day for Murder (1992), Jake Page, The Stolen Gods (1993), Gabriel Du Pre, Coyote Wind (1994), James D. Doss, The Shaman Sings (1994), Thomas Perry, Vanishing Act (1995), Mary Oakley Medawar, Death at Rainy Mountain (1996), m fl. (De nämnda titlarna är den första i respektive författares indianserie.)

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag 2002

————————————————–

På nätet:

The Tony Hillerman Portal

Översatta titlar:

Flugan på väggen (1975)

Kvinnan som lyssnade (1979)

Tidstjuven (1989).

Talande guden (1990)

Coyote väntar (1991)

Mörka vinden (1991)

Odjuret (1992)

Dans med de döda (1993)

Presidentens stav (1995)

Välsignelsens väg (1996)

På fall (1998)

Jaga grävling (1999)

Natten sång (2002)

Skelettmannen (2004)