Thrillerintervju med Hans Carstensen

Jag har under något år recenserat författaren Hans Carstensens senaste moderna thrillers som hyser titlarna ”Under hökens vingar” och så ”I hökens näste”.

Dessa böcker är underhållande och bra böcker att läsa. Således blev jag nyfiken på Hans Carstensen och sände några frågor.

Här presenteras den mailintervjun jag gjorde med författaren.

1. Med tanke på dina tidigare böcker så varför blev det moderna thrillers?

– Jag blir ofta rätt uttråkad av deckare. För att jag ska engagera mig måste det finnas något mervärde i dessa stories. Så jag ville skriva berättelser som jag saknade, som jag själv skulle vilja läsa eller se på Netflix.

Jag älskar till exempel Karin Fossum, Tana French och Patricia Highsmith som alltid kommer in från ett fräscht perspektiv. Ja, det finns något mer där. Eller teveserier som The Americans, Breaking Bad och Mister Inbetween.

Så när jag började spåna kring biblioteksmysterierna fick jag en kick när jag kom på bibliotekarien som anser att all litteratur förutsäger framtiden och kan lösa alla mänskliga interaktioner och därför alla brott. Och det är underbart att få skriva vidare i en genre jag gillar i Höken-serien – spion- och agentgenren.

Egentligen handlar båda dessa romanserier om en hjältinna som brottas med sin barndom och problemet med att vara vuxen, särskilt Daffy i Höken-serien. Den aspekten fascinerar mig också, att vi aldrig blir fria vår barndom.

2. Jag vill gärna höra lite om hur idéerna uppkom till dina två senaste böcker.

– Jag förmodar att du syftar på ”Under hökens vingar” och ”I hökens näste”.

Jag har fått den frågan ganska ofta på senare tid, och ju mer jag funderar så inser jag att det finns flera sanningar. Det som fick igång mig var det faktum att jag ville befinna mig i agentgenren och att jag blev fascinerad av den huvudperson jag spånat kring – en 59-årig förskollärare som egentligen har en annan identitet.

Hon är en fantastisk pedagog men hon är också en fantastisk agent; brutal när det krävs och smart när det krävs. Jag upptäckte henne när jag och Helene Rådberg fick manuspengar för att skapa en teveserie. Det blev ingen teveserie, mest för att vi var för olika.

Redan då (för massa år sedan) fick jag idén om förskolläraren som egentligen är något annat, som lever dubbelliv. Och jag tyckte det var fascinerande om hon kom hem och några från hennes tidigare liv väntade på henne där.

Sedan träffade jag en person som jobbat i underrättelsetjänsten och fick reda på att det finns något som heter ”gå in i skugga”, alltså har du gjort bort dig som agent måste du få en annan identitet. Då tänkte jag: Det är en sådan person förskolläraren är – hon har gått in i skugga!

3. Dina romaner är språkligt lättsamma och koncisa. Berätta lite om hur du ser på språket i dina romaner.

– Vad kul att få den frågan! Jag jobbar oerhört mycket med språket. Redigerar, skriver om, skriver nytt, stryker och så vidare. Mitt främsta mål är att språket inte ska vara en hinna mellan läsaren och berättelsen, ja, jag vill helst att det inte ska synas.

Jag gillar själv såna böcker, när författaren är upplöst och jag bara kan koncentrera mig på berättelsen. Därför försöker jag skapa en illusion av att allt som står i romanen kommer ur karaktärernas (främst huvudpersonens) huvud. Om meningarna blir för långa, om det blir för mycket information på för liten yta, om det används ord som inte är karaktärernas – då förstör det illusionen av att allt kommer ur huvudpersonens hjärna.

Jag vill att läsaren ska bli ett med berättelsen.

4. Finns det något i dina thrillerböcker som går att relatera som en omvärldsanalys så att säga.

– Den analysen kanske läsaren ska göra. Det är svårt att själv se vad berättelserna säger om vår tid. Men visst, eftersom jag lärt mig mycket om försvaret, vapenexport, underrättelsearbete och så vidare av före detta militärer så försöker jag bilda mig en uppfattning om vad som pågår och pågått inom nationell och internationell försvarspolitik.

Att Daffy rekryteras på 80-talet är ingen slump, då var verkligen svenskt underrättelsearbete i kris. Något behövde göras. Det var då kontraspionaget moderniserades, till exempel. Och att vapenexport tillhör den mest lukrativa businessen länder kan syssla med, det skapar problem på många plan. Många illegala händer vill vara med och få en del av kakan.

Plus att Daffys analyser av svensk pedagogik är ganska skarpa. Jag delar hennes uppfattning om att det pedagogiska och barnens väl kommer i andra hand när politikerna – och inte forskarna – styr skolans utseende.

Sista frågan: Du leder skrivkurser, skriver romaner. Finns det någon litterär genre som lockar framledes?

– För det första vill jag säga om skrivarkurserna – om jag inte handlett så här många romaner de senaste tjugo åren, så hade mitt författarskap inte utvecklats i den riktning det gjort. Jag är till exempel en mycket bättre författare idag än för bara fem år sedan.

Jag håller med Ernst Billgren som säger: ”Vill du utvecklas som konstnär – undervisa andra!” För då tvingas du att formulera svar på knepiga konstnärliga frågor du aldrig annars skulle ha stött och blött.

Hans Carstensen.

– När det gäller genrerna: Jag trivs rätt bra med att utveckla Nadias (biblioteksmysterierna) och Daffys (Höken-serien) karaktärer i dagsläget. Dessa romanserier innehåller så mycket av allt: psykologi, släktfejder, action, barndomstrauman, relationsproblematik – att de mättar så många av mina behov.

Det jag snart hoppas göra är att färdigställa en roman med självbiografisk touch. Jag har skrivit typ 4/6-delar. Den handlar om min galna uppväxt med en galen mamma. Kerstin Thorvall sa till mig en gång på 90-talet: ”Om du inte skriver den så tänker jag skriva den.”

Micheles Kindh, ofta gästrecensent på Deckarlogg, var tidigare anställd inom järnvägen. Han har även varit chefredaktör för webbtidningen Blaskan.nu och är numera redaktör för dess facebookgrupp Blaskans Vänner.

En helt underbar historia

Varför ska just Deckarlogg läsa och recensera Stefan Ahnhems nya polisroman/deckare? tänkte red. Risken är överhängande att det blir, så att säga, samma recension med samma åsikter en gång till.

Varför inte istället ta in en recension från någon annan, till exempel Kapprakt (Anders Kapp)? Särskilt som Kapprakt och Deckarlogg visat sig ha raka motsatta åsikter om just Ahnhem…

Inte alltid men ofta kan olika åsikter ju vara bra. Här följer Kapprakts recension av Stefan Ahnhems nya polisroman: första titeln i en ny serie, om det nu är en ny serie?

***

Stefan Ahnhem
En helt annan historia
(Forum)

Efter den stora succén med serien om Fabian Risk, sex delar 2014-21, kommer Stefan Ahnhem nu ut med ”En helt annan historia”, vilket inte är riktigt sant.

Något helt annat är det inte, huvudpersonen Malin Rehnberg har vi träffat förut, som kollega till Fabian Risk i det fall som ”Den nionde graven” handlade om, även från epilogen i författarens senaste bok där det handlar om kopplingar till andra länder är Danmark, ”bland annat till Stockholm och utredningen Malin Rehnberg arbetade med där. Men det är en helt annan historia.”

Bara den lekfullheten gör läsaren på riktigt gott humör.

Fallet då handlade bland annat om Mogens Klinge, operativ chef för danska polisens underrättelsetjänst, som hittades död i en bil på botten i hamnen i Köpenhamn tillsammans med en okänd naken kvinna med utländsk bakgrund, möjligen prostituerad.

Malin Rehnberg upptäcker en koppling mellan ett mord i Stockholm och den döda kvinnan i Köpenhamn, hon tar därför kontakt med den ansvarige utredaren Jan Hesk, som hade en stor roll i förra boken.

Vi känner igen det gränsöverskridande, i bokstavlig mening över landsgräns, men ännu mer gränslösheten hos karaktärer, gränslösheten i händelser, och den gränslösa generositeten hos en författare som än en gång bjuder oss på sin svåröverträffade dramaturgiska förmåga.

I prologen får vi möta en kvinna på en vidrig resa som med en avbruten knivspets ristar in minnen av den långa färden i sin egen kropp: fyra bågar för varje byte av färdmedel, fem cirklar för varje våldtäkt hon utsatts för och tretton streck för de kvinnor och män som dött under resan.

Starkt förs vi direkt in i ett tema om trafficking. Starkt öppnar författaren för en drivkraft som alltid fungerar i spänningslitteratur och som han arbetat med förut: hämnd. Men nu på ett annat sätt än tidigare.

Därefter kommer det första kapitlet som äger rum lördagen 4 augusti 2012, dagen efter den förra boken startade så det handlar delvis om parallellhandlingar; bas i Köpenhamn då och i Stockholm nu.

Vi möter en okänd man som håller på att göra sig i ordning i sitt rum på Grand Hôtel i Stockholm samtidigt som han på Rapport hör nyheterna om händelserna i Köpenhamn. Han gör sig riktigt fin för sitt möte med landets mest framgångsrika livsstilsbloggare Coco som finns i sin svit flera våningar längre upp i hotellet, en lyx som han aldrig skulle ha råd med.

Han har tolkat tecknen från hennes Instagram på sitt sätt; förstått att hon vill ha honom, längtar efter honom. Men när han kommit upp till hennes våningsplan ser han hur hon släpper in en annan man i sviten.

Stefan Ahnhem. Foto: Les Kaner

Vi får träffa Malin Rehnberg som svettas på ett förhatligt yogapass när hon ser att hennes kollega Per Wigsell ringer; trots förbud har hon tagit med mobilen in i lokalen men har den på ljudlöst. Hon lyssnar på hans meddelande, det har kommit in ett larm om ett misstänkt dödsfall på Grand Hôtel, han har fått uppdraget men kan inte ta det, han måste vara hemma med barnen eftersom hans fru Susanna är på tjejmiddag.

Först blir hon sur på sin kollega som är en supertrist toffel, men sedan kommer hon på vad det måste handla om: idag är det hennes och Anders tioåriga bröllopsdag, naturligtvis är det han som på det här sättet fixat ett lyxigt överraskningsfirande på Grand. Hon blir glad, avbryter passet och ger sig iväg.

Hon har fel, hon hittar Coco brutalt mördad i den stora sviten och drar igång hela apparaten. Hon kommer hem sent. Då sover Anders. Det är upptakten till en dramatisk berättelse där vi i högt tempo får möta många udda och intressanta människor.

Malin får växa ut till en underbar huvudperson. Hon är en skicklig polis med ett häftigt humör som driver sina idéer hårt trots motstånd från chefer och kolleger. Ibland går det helt fel men ibland hittar hon också lösningar som ingen annan ser. Regelverk är till för att rundas och hon är helt orädd för att ge sig in i farliga situationer.

Samtidigt gnager växande problem med småbarnslivet tillsammans med Anders ute i Enskede.

Fallet växer ut med ytterligare dödsfall och det blir allt tydligare att det här måste handla om något mycket större.

Jämfört med böckerna i serien om Fabian Risk har författaren krympt formatet en hel del: flera av delarna var tegelstenar på över femhundra sidor, ”Den sista spiken” stannade på 478 sidor tack vare att alla kapitel om Malin klipptes ut för att i stället bli denna nya bok med drygt halva omfånget.

Trots det mindre formatet finns ett stort innehåll med intensiv dramatik, underbara karaktärer, gnagande spänning, en hel del humor, ett beundransvärt språk och ett viktigt samhällsproblem i basen.

Jag kan garantera att alla Stefan Ahnhems fans kommer att bli mer än nöjda och kanske kommer det mindre formatet också att locka några nya läsare.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

50-boksjubileum för Johan Kristian Homan!

Jan Mårtenson
Mord i lönndom
(W&W)

”50:e boken om Johan Kristian Holm” anger förlaget på omslaget. Jag ska inte räkna efter. Förra gången det var dags för ett Homan- jubileum hade förlaget räknat fel. Men jag utgår från att den här gången är uträkningen rätt.

För övrigt är det som vanligt, ungefär som vanligt. För Jan Mårtensons långa antikvitetsdeckarserie förändras faktiskt lite… om inte för varje titel men var tredje så där. När deckarläsaren läser typ den fjärde titeln efter att något hände så märker läsaren just att något hänt.

Som att Johan Kristian Homan och Francine Silfverstierna, avdelningschef på Säpo, numera är gifta. De bor tillsammans vid Köpmantorget i Gamla stan i Stockholm, där de köpte lägenheten bredvid Homans, slog ut en väg och fick en större, gemensam lägenhet.

Homan är kvar i sin antikvitetsaffär vid Köpmangatan. (Observera dock skillnaden den här gången, han får en ny, yngre medarbetare, en kvinnlig praktikant, i affären.) Världens äldsta katt, Cleo de Merodes, lever fortfarande. Konkurrenten och trätobrodern Eric Gustafson är också han kvar i sin antikvitetsaffär. Liksom Homans känning hos kriminalpolisen, Calle Asplund.

Och så sker nånting förstås och det som sker är som alltid ett mord och så börjar både de misstänkta och andra att besöka Homans antikvitetsaffär och Homan blir indragen mer, snarare mer, eller mindre mot sin vilja i det som i senare titlar handlat om politik och svenska ambassadörer  (Mårtenson hämtar väl ur sin egen minnesbank) och som här vapenexport, underrättelsetjänster, Estonia och svartsjuka.

Jonas Berg bör också nämnas, kusin till Homan och en allt oftare återkommande huvudperson, diplomat och ambassadör på UD. (Se de nämnda ämnena ovan.)

Och så funderar Homan som alltid över sakernas, politikens och livets tillstånd, och han är inte reaktionär. Han fortsätter att bli allt mindre konservativ också. (Jag tror han röstar på C eller till och med S till hösten.) Och så äts det men alldeles för lite, tycker jag (mer av mat kunde det vara).

Det är charmigt, gemytligt och trevligt – men inte ett dugg spännande. Det behövs inte heller. Det ska kanske inte ens vara det. Johan Kristian Homans återkommande, trogna läsare blir knappast besvikna.  (Själv har jag faktiskt, hör och häpna, läst samtliga 50 Homan-deckare…)

På de sista sidorna finns som alltid ett matrecept. Den här gången: linsgryta med indisk touch. Jo, Homan har också börjat uppskatta vegetariska rätter. Jag skrev ju att han inte är så konservativ, det går långsamt, nästan omärkligt men han – och böckerna – förändras.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst maj 2020

Gui MinhaiGui Minhai
Jag ritar en dörr på väggen med fingret
(Kaunitz-Olsson)
Gui Minhai diktar på flera plan samtidigt. Han skriver, om ordet går att använda, vackra dikter. Också skicklig på att formulera symboliska rader som öppnar sig för allt som finns mellan orden och där han uttrycker sin syn på Kina utan att egentligen göra det men ändå gör det kraftfullt och tydligt. Diktsamlingen är också en rapport inifrån fängelset, om hur diktaturens Kina behandlar sina medborgare.

Karin Alfredsson roger-och-rebeckaKarin Alfredsson
Roger och Rebecka
(Bokfabriken)
Fortfarande 1950-tal när Alfredsson skriver vidare om Granträskåsen i Västerbotten, byns människor och deras fattiga, slisamma och hårt reglerade liv, inte minst för kvinnorna. Hon noterar tiden och livet med exakta markörer: kyrkans ilska mot att kvinnor klipper håret, en visslande kaffepanna och mackor med falukorv. Att sonen Roger nu bor hos sin mamma Rut innebär att hon och Vajlett måste smyga än mer med sin förbjudna kärlek. Deras små kärleksstunder är förtjusande ömt skildrade.

Sammy Jeridi JERIDI_Ghettokungen_ebok_BLURB-450x700Sammy Jeridi
Ghettokungen
(Bokfabriken)
Det här tror jag inte är det sista vi ser av debuterande Sammy Jeridi, det finns skäl att lägga namnet på minnet. ”Ghettokungen” är en snabb, välgestaltad historia och bitvis olidligt spännande, även om jag kunnat vara förutan en del explicita tortyrscener. (Ur Tony Johanssons gästrec.). Deckarloggs tillägg: Jeridi har en personlighet i språket – drag, kraft och rytm, tempo! mitt emellan tal- och skriftspråk – som det ska bli intressant att följa och se hur han jobbar vidare med.

Ulla Bolinder Onda_tingUlla Bolinder
Onda ting
(BoD)
Bolinder fortsätter att skriva deckare på sitt högst egna sätt: ett slags procedur- och kollektivromaner. Just ett slags, hennes personliga varianter av nämnda romanformer. ”Onda ting”, tredje titeln om och med kriminalinspektör Ann-Catrin Friberg, börjar med ett larmsamtal till SOS 112. En man ligger död. Det är hans hustru som ringer. Samtalet mellan O(peratören) och K(vinnan) refereras i ordagrann dialogform. Så skriver hon: i tal och samtal. Resultatet blir en kör av olika stämmor, både i samprat och monologer.

Wilderäng redovisningsavdelning-marvikenLars Wilderäng
Redovisningsavdelning Marviken
(Norstedts)
Vi får följa agenten Tor som arbetar på den svenska underrättelsetjänstens hemligaste avdelning. Arbetena går långt över lagens gränser. Det är upplagt för en actionthriller av den högre skolan. Efter halva boken hoppas jag att något ska hända som förändrar spelplanen och skapar dramatik. Jag vill inte avslöja för mycket. Men! Den tålmodiga blir rikligt belönad. Jag kan konstatera att författaren knåpat ihop en smått genialisk historia. Inspirerande att någon vågar spänna bågen så högt och även lyckas med företaget. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Anne Swärd jackieAnne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)
Jag läser ”Jackie” som en berättelse om kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat.
Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. (Ur Kenneth Olaussons rec.)

Överraskande, egensinnigt och lyckat

Lars Wilderäng
Redovisningsavdelning Marviken
(Norstedts)

Det känns som vi är redo för en uppdatering av den gamla svenska superhjälten Hamilton. Och Lars Wilderäng gör ett riktigt bra försök. Författaren har en stil som är egensinnig och det borgar ofta för intressanta historier.

Här finns en hel del kontrafaktiska detaljer som jag tycker är innovativa, kul och kittlande. Jag vill inte avslöja för mycket men jag går även med på den tekniska innovation som är avgörande för Redovisningsavdelningen Marvikens verksamhet.

Ja, jag köper hela paketet eftersom jag vill se var historien tar vägen. Men det är lite tuggmotstånd.

Wilderäng redovisningsavdelning-marvikenVi får följa den hemliga agenten Tor som arbetar på den svenska underrättelsetjänstens hemligaste avdelning, med så kallade våta arbeten. Arbetena går långt över lagens gränser och får inte komma till allmänhetens kännedom.

På något magiskt sätt har man tillgång till avgörande uppgifter från en topphemlig källa som alltid tycks ha precis rätt information. När Tor upptäcker en inkräktare på den hemliga avdelningen som verkar ha förmågan att gå upp i rök hamnar han på den ännu hemligare Redovisningsavdelning Marviken.

Och det är upplagt för en actionthriller av den högre skolan.

Jag förstår att författaren vill skapa trovärdighet och närvarokänsla med alla militaria och exakta beteckningar på operatörernas utrustning. Det är ju också lite av författarens adelsmärke så egentligen är det inget att klaga på. Men ibland blir det lite mycket av det goda.

I boken är Sverige fortfarande en stormakt och Östersjön är nästan ett svenskt innanhav. Tor och Redovisningsavdelningens operatörer sitter på den överlägsna tekniken och det finns inget som de inte klarar av. Till råga på allt är de rika, har lätt att få snygga brudar, åker på glassiga semestrar och är framförallt vältränade.

Det finns inga hinder som verkar svåra nog för dem att övervinna. Efter halva boken hoppas jag att något ska hända som förändrar spelplanen och skapar lite dramatik i historien. Jag vill inte avslöja för mycket. Men! Den tålmodiga blir rikligt belönad.

När jag lyssnat klart kan jag bara konstatera att författaren knåpat ihop en smått genialisk historia. Det är inspirerande att någon vågar spänna bågen så högt och även lyckas med företaget.

Samuel Karlsson
recensent på Deckarlogg och även deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar, som ju framgår av den här recensionen, gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som och annat.

 

Det kriminella Skåne (höstsäsongen 2019)

Först en varning:

McCall Smith avdelningen-for-kansliga-brottSkotten Alexander McCall Smith, som skriver mjuk- och nästan-deckarserierna om Mma Ramotswe i Botswana och filosofen Isabel Dalhousie i Edinburgh, har med ”Avdelningen för känsliga brott” (Mondial; övers: Yvonne Hjelm) inlett ännu en serie där charm och humor ska blandas med kriminalitet.

Miljön är dessutom – just det – Malmö. Lockande eller hur? Men nej, så besviken jag blev. Ulf Varg, huvudperson och chef för en avdelning inom polisen som heter enligt boktiteln, har kontor där inget kontor kan finnas. Och den här souk-liknande marknaden, var återfinns den?

Visst får och kan en skönlitterär författare hitta på men en viss igenkänning och trovärdighet krävs när berättelser placeras på autentiska platser. Ingen som bor i eller besökt Malmö kan känna igen denna ihopfabulerade stad som må ligga var som helst men inte i Skåne.

Assar AnderssonAssar Andersson har gett ut en ny kortroman, ”Fjärilen som återvände till sin puppa” (Reko/Saga Egmont, e- och ljudbok). Miljön: också Malmö, även om staden knappt märks. Han fortsätter att skriva i jag-form. Nu läggs orden i mun på en gymnasieelev som…

Nej, ska inte avslöja om hen är kille eller tjej. Genre: transgenderthriller. Trots den korta, kompakta formen rymmer berättelsen lika mycket som en längre deckare: känslor, tankar och händelser, hot, våld och dråp. Eller mord? Fast kärvar det inte lite mer mellan språk och person den här gången? Äh, nog jag som är kitslig…

Jändel Morden i Malmö”Morden i Malmö” (Lind & Co, tyvärr endast ljudbok) är Michael Jändels deckardebut. Jag läser ju hellre själv än lyssnar men Sofia Berntsson är en bra uppläsare. Hon driver på spänningen och får mig intresserad av poliskollegerna Lena, trist på ytan och spännande under, och Angela, sååå sexig men mer än så.

Detta trots alla tusen detaljer som Jändel räknar upp och beskriver. Eller tack vare? Kanske de små, små detaljerna som får Jändels deckare att bli personlig? Årstid och miljö: försommar i Malmö. Det börjar med att en tjänsteman på Skatteverket – det är en ledtråd – utsätts för ett besinningslöst mord.

Ida Axelsson falskt-namnIda Axelsson och Stefan Ahnhem fortsätter att skildra sina respektive poliser i sina respektive Helsingborg (med omnejd). ”Falskt namn” (Mima) är hennes tredje polisroman med Linn Wide vid Helsingborgspolisen och ”X sätt att dö på” (Forum) är hans femte (och sista?) del i serien eller följetongen med Fabian Risk i – hur är detta möjligt? – samma poliskår.

Axelsson skriver allt bättre men Ahnhem är ännu skickligare på att formulera meningar, skapa spänning och driva upp tempot. Ändå blev jag mer förtjust i hennes långsammare, lågmälda berättelse: svindleri och kärlek med mord som följd Ahnhem X sättblandas med feel life-skildringen av två kvinnor, polisen Linn och en banktjänstekvinna på flykt, deras barn och tidigare män. Kunde vara rätt ur verkligheten!

Samtidigt förstår jag att andra gillar Ahnhems actionöverfyllda polisthrillrar utan verklighetsanknytning. Både seriemördaren och poliserna, från strunt-i-regler till grovt kriminell, är ju otroliga också som fiktiva personer. Dessa läsare – kanske du? – accepterar till och med följetongsformen: för att hänga med måste samtliga titlar läsas och i rätt ordning. Men Ahnhems spektakulära våldsaction blir för mycket – för mig.

Åke Högman alltings-meningI Åke Högmans tredje skrönikedeckare, ”Alltings mening” (Kira förlag), återvänder kriminalreportern Johannes Pilgrimsson till Kullabygden och Mölle, efter att förra gången ha varit i Höllviken, Skanör och Falsterbo. Det vill säga berättelsen börjar vid julfirandet på Hotell Kullaberg för att sen göra avstickare till såväl Chamonix som Helsingborg och Malmö.

Vardagsdeckare och politisk thriller, nationellt och internationellt. Fast viktigast är ju aldrig det kriminella utan alltid hur Högman låter journalisten och sitt alter ego (haha!) referera och kommentera verkligheten (musik och media, livet och världen) i fiktionen. Fortfarande både kaxigt och pricksäkert. Och så undrar jag om inte Högman i skildringen av den skilda pappan Pilgrimsson är på väg att bli allvarlig på så att säga allvar?

Nils MOhlinNils Mohlin, bosatt i Kivik, har också han skrivit någon slags internationell thriller, ”När djävulen kom till Österlen” (Vulkan), med just Österlen och Åhustrakten som centrum och med förgreningar hitåt från såväl Kina som Ryssland. Det kriminella inkluderar trafficking, droger och mycket våld.

Action på var och varannan sida. Ingen kan klaga på att inget händer. Även Ross Craig, frilansagent för (svenska) militärens underrättelsetjänst och väl romanens ”hjälte”, tar till handgripligheter så fort han träffar på en skurk. Åkej som actionthriller men här finns diverse skriv- och korrfel som hade mått bra av en extra provläsning.

Frida Skybäck bokcirkeln-vid-varldens-andePS. Frida Skybäcks ”Bokcirkeln vid världens ände” (LB) är ingen deckare utan en feel good-roman. Fast i likhet med annan feelgood som blir mer av feel life närmar sig berättelsen också det kriminella. Intrig: sexuella trakasserier, försvinnande och dråp, eventuellt mord. Annan gåta att fundera på: Var på Skånes sydostkust ligger den pittoreska byn Ljusskär med Frihetskyrkan och Monas Bed, Breakfast & Books?

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda / Kristianstadsbladet

Kriminallitterärt i Skåne

De skånska deckare, som hittills getts ut i år, utspelar sig till exempel i Malmö, Falsterbo, Kristianstad, Helsingborg, Landskrona (med omnejd) och Lund. En smaksak var krönikan ska börja, så varför inte i Kristianstad och med en polisroman som inte är en deckare eller ens hör till genren polisroman.

Larsson konstapelnCurt A Larsson har skrivit en biografi i form av en roman, ”Konstapeln” (BoD), om sig själv som polis och människa. Viktor Hjelm, som romanpolisen heter, börjar på 60-talet som 20-årig aspirant – en så kallad ”räv” – på Kristianstads polisstation för att senare bli FN-polis.

Lite spännande – med bankrån och knarksmuggling – men nog mest intressant om man, som jag, läst och läser svenska polisdeckare (från, säg, Vic Suneson över Sjöwall-Wahlöö fram till dagens polisaction). Larsson ger en fullt trovärdig insyn i hur polisarbete gick till, förr i tiden. Som grund till fortsatt polisromanläsande.

Ida Axelsson dolda spårIda Axelsson, som 2014 debuterade så lovande med polisromanen ”Svart skugga” har först nu gett ut uppföljaren ”Dolda spår” (Bokförlaget Sol). Samma huvudperson och miljö: polisinspektör Linn Wide I Helsingborg.

Många trådar – mord i en tunnel på Hälsokullen, prostitution, stadens motorcykelmiljö och Linns egen, problemfyllda bakgrund – tvinnas ihop till en sammanhållen kriminalhistoria med Helsingborgsmiljöerna som nav. Bra gjort och mycket lovande, fortfarande. Tänk om den tredje Linn Wide-deckaren kunde växla upp från lovande till riktigt bra?

(Längre recension av Axelssons nya Helsingborgsdeckare kan läsas HÄR.)

Anna BågstamAnna Bågstams ”Ögonvittnet” (Norstedts) och Tony Johanssons ”Smugglaren” (Lind & Co) utspelar sig mer respektive mindre i och norr om Landskrona, på tidigare fattiga fiskelägen som Lerviken och Borstahusen. Där sker den mordiska handlingen (Bågstam) och spolas ett svårt bränt lik upp på stranden (Johansson).

Bågstam introducerar två huvudpersoner – och antagonister – på polisstationen i Landskrona: Harriet Vesterberg, civil utredare, ung och energisk, samt hennes chef – ja, boss – Margareta, äldre, stingslig och otrevlig. Tyvärr skildras Harriet som så ung och naiv att ”Ögonvittnet” blir en Kitty-deckare. Fast berättelsen tar sig, allt mer och så pass att jag gärna träffar dem igen, Bågstams bägge deckarhjältinnor.

Johansson SmugglarenJohansson vill – och lyckas med – mycket mer i sin nya, andra deckare med Erik Larsson, nu journalist på Sydsvenskan, och My Englund, polischef i Lund. ”Smugglaren” skildrar Skåne (och Sverige) efter gränskontrollerna: flyktingsmuggling, kriminella gäng och medborgargarden. Viktig fråga: Hur ska journalister arbeta?

Spänning – ja, action – och samhällsskildring förenas till vad som måste vara en av årets bästa svenska deckare! Det hettar till extra när journalisten Erik bråkar med sin bror om flyktingpolitiken. (Författaren Johanssons bror heter Morgan.)

Också Bågstams deckare har tidigare recenserats – och mer positivit 🙂 – på Deckarlogg. Klicka HÄR och läs.)

Sahlström I egna händer”I egna händer” (Bokfabriken) är Cecilia Sahlströms andra deckare med Sara Vallén och Rita Anker, poliser i Lund. Men alltför korta kapitel också den här gången, det både hackar upp och tunnar ut handlingen (hederslagar och mord på en socialsekreterare).

Trist och lite onödigt, för annars skriver och berättar Sahlström betydligt mer drivet i sin nya polisroman.

Med ”Allt har sitt pris” (RUC Förlag) har före detta polisen Jan-Eric Boo skrivit sin tredje, bästa och inte minst modigaste roman om poliskollegerna Michael Lundell, egentligen pensionär, och Mirka Salo, nu anställd på Must (underrättelsetjänsten).

Boo Allt har sitt prisGrunden läggs med ett högerextremt – nej, nazistiskt! – möte där poliser från Malmö deltar. Därefter blir chefen för gränspolisen mördad på Värnhemstorget.

Oroande aktuellt – men ibland mer av pamflett eller vittnesmål än roman. Det som händer beskrivs när det borde ha gestaltats och jag önskar att skildringen gått djupare in i kåren och fått de högerextrema poliserna att bli fysiskt närvarande. Oavsett detta: vilken kraft, vilken ilska och desperation i berättandet.

Antingen har jag vant mig eller så har (Christina) Olséni & (Micke) Hansen tonat ner skämtlynnet i sin fjärde Skanör-Falsterbodeckare, ”Strandhotellet” (Bokfabriken). Crazy – ja, helgalet – blir nu mer av cozy crime.

Olseni Hansen strandhotelletMest Mårten, en skånsk variant av Sigge Fürst som filmpolis och konstapel Goon (Enid Blyton), som sköter utredandet för Skanörspolisen. Övriga huvudpersoner: Egon, som fyllt 87 men nätdejtar som om han vore 70, och Ragnar, som är blott 85 och har köpt en stor segelbåt med ett lik – det hänger efter i ett rep när båten lägger till i Skanörs hamn.

Fortfarande inte min genre men jag får erkänna att det är författarnas. Deras egentligen bisarra kombination av humor och mord fungerar märkligt bra.

Att observera: Samtliga nämnda deckare är olika sorters polisromaner. Kan det säga något om dagens skånska/svenska deckarutgivning?

***

PS. Ytterligare två aktuella skånska deckare, som också är varianter på polisgenren, har jag tidigare lovordat på recensionssidorna:

Markus Tullbergs ”Himmelsmord” (Mirum) – ett gammaldags pussel kring ett mord ombord på ett luftskepp som 1913 lyfter från Ringsjön – och Set Mattssons ”Kvinnan vid Kanalen” (Historiska Media) – en likaså historisk roman där kriminalöverkonstapel Douglas Palm återkommer i 50-talets fattiga Malmö.

(Läs recensionen av Tullbergs deckare HÄR. Och en recension av Mattssons HÄR.)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet 2018