Glatt och mysigt pussel

Richard Osman

Torsdagsmordklubben

Uppläsare: Cecilia Nilsson

(Albert Bonniers förlag)

Berättarglad pusseldeckare, skriven med värme och humor.

Den här ”DeckarDrinken” gav mej en lätt och skön myskrimberusning:

2 cl Agatha Christie, 2 cl brittisk humor, 1 cl Ingelman-Sundbergs ”Pensionärsliga” och 1 cl ”Morden i Midsomer”.

Sedan ”shaken, not stirred” och strössla över med ett härligt persongalleri.

Språket är lättlyssnat, underhållande och har många blinkningar (även ironiska) till deckare genom åren. Uppläsningen är bra och matchar berättelsen utmärkt.

När jag ”nyktrat till” minns jag svagt att pensionärsgänget ibland blev för mycket karikatyrer och att historien emellanåt broderades ut väl mycket……

Men på något sätt hör det till genren.

Rolf Olanderssonåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, är en litterär allätare men hans hjärta klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Feelgood med mord i snöiga, sömniga Klockarvik

Marianne Cedervall

Dö för vårt syndiga släkte

(Lind & Co)

Längst ner på omslaget till Marianne Cedervalls senaste blandning av feelgood och kriminalitet finns texten: ”Ett fall för deckarprästen Samuel”. Det innebär således att Cedervall här och nu inleder ännu en mysdeckarserie, sin tredje.

Serien om ”häxorna” Mirjam och Hervor på mestadels Gotland var mindre av deckare och mer av jag inte vet inte riktigt. Den serien tyckte jag mycket om, så mycket att jag saknade Mirjam och Hervor när Cedervall började skriva sin andra mjukkokta deckarserie om pensionärerna Anki och Tryggve, även de på Gotland.

Hon skrev allt mer upp och in sig, så att Anki- och Tryggve-serien i sin bästa stunder blev en snudd på perfekt blandning av mord och måbra. Och så nu, när hon skriver som bäst i den serien, överger hon alltså den också?

För att starta ännu en ny feelgoodeckarserie om prästen Samuel Williams som när han inte fick den tjänst i domkyrkan som han ville ha, ja, verkligen borde ha fått, tar ett vikariat som präst i norra Dalarna – i det, enligt omslaget, ”sömniga” samhället Klockarvik.

Men det lilla samhället sover inte mer än att det första som Samuel gör när han kommer för att tillträda det nya jobbet och går en sväng på den snöiga kyrkogården är att han upptäcker liket av en man, lutat mot två kors.

Det ska visa att den givetvis mördare heter Finn Mats Hansson, chef för det nya hotellet och även medlem i kyrkorådet. Mer än så berättar jag inte om detta.

Den här balansgången – mellan mys och mord, cozy crime, kokt precis lagom mjukt, feelgood och krimi – hur man nu föredrar att beskriva det – brukar jag framhålla att ingenting kan vara svårare för en deckarförfattare att ge sig på. Svårt nog att blanda feelgood med lagom mycket feel life men att blanda blod och mord med något annat, till exempel kärlek, skidåkning och kyrkfrukost, kräver ännu mycket mer.

När Marianne Cedervall skrev serien om Miriam och Majvor kunde hon aldrig riktigt bestämma sig, om böckerna skulle vara deckare eller inte. När hon skrev serien om Anki och Tryggve balanserade hon i några titlar så mycket åt feelgood att berättelsen inte ens blev måbra utan rent ut få tråkig.

Men så ibland blev det exakt rätt balans också mellan feelgood och deckare, och då är Cedervall som bäst, ja, då är hon suverän. Kanske bäst i Sverige i denna hybridgenre? Och så startar hon ändå en ny serie, när hon nu tränat upp sig, för att liksom börja om…  

”Dö för vårt syndiga släkte” – denna första titel i Cedervalls nya feelgooddeckarserie med prästen Samuel Williams i Klockarvik – är till, säg, 85 procent välbalanserad mellan de två motstridiga genrerna. Lagom med måbra, lagom med kriminalitet. Mycket underhållande.

Men det märks också att hon söker sig fram, hur rutinerad Cedervall än har blivit så börjar hon ju om med ännu en ny miljö och ännu en annan huvudperson. Sökande är ordet. Hon söker, sida efter sida, mening på mening, den rätta balansen. Ibland hamnar berättelsen i det alldeles för vardagliga (som jag skrev ovan, går från feelgood till för tråkigt).

Fast så precis när jag ska till att tröttna händer något igen, det kan vara med deckargåtan eller med Samuel personligen. En filur till präst, bra på att predika men också, tja, mjukpilsk. I romanen och Klockarvik finns en kvinnlig polis, kommissarien Maja-Sofia Rantatalo, så vet du, mer behöver väl inte sägas.

Samtidigt som Samuel Williams har en numera särbo, Marit, därhemma…

Jag gillar också att prästen Samuel vid behov snackar med ”Bossen” (även om detta väl är lånat från Nesser och Barbarotti), det ger… hur ska jag skriva… mer vardagstrovärdiget åt prästens kristna tro, för mig.

Jo, jag tycker om ”Dö för vårt syndiga släkte”. Jag bestämmer mig för det. Att jag gärna läser en uppföljare – och så lär det väl bli, för berättelsen slutar med oväntad cliffhanger – och gärna en snabb uppföljare också, redan till hösten?

På försättsbladet står att Marianne Cedervalls pappa var präst. Ah, tänkte jag. Det förklarar ju saken, självklart då att dottern skriver om en amatördeckarpräst. Men så läser jag sist i boken att det faktiskt var hennes förläggare, Kristoffer Lind, som kom med ett ”roligt förslag” – att hon ”skulle skriva om en präst som är intresserad av mordgåtor och blir privatspanare”.

Bengt Eriksson     

Raymond Chandler enligt Johan Asplund

Johan Asplund (1937-2018) var på många sätt sin egen, både som akademiker och när han skrev om deckare (och privat också, för den delen). Så här skrev han till exempel om Raymond Chandler och Philip Marlowe.

Johan Asplund

Angående Raymond Chandler

(Korpen)

Som förut och alltid har Johan Asplund, nu pensionerad kultursociologisk professor i Lund, skrivit en essä som en essä ska skrivas (välj ordning själv): underhållande, lärd, personlig, tankeväckande, ifrågasättande…

Först anges programförklaringen: ”Vad jag gör är att försöka komma underfund med vad jag egentligen anser om Chandler, och varför.”

Sen börjar Johan Asplund att flanera i ämnet och tanken. Riktningen står klar fast målet är preliminärt. Hur fort eller ens om han når fram till målet vet han inte själv, för Asplund halkar ofta in på småstigar vid sidan om huvudtanken. 

Johan Asplunds essäbok ”Angående Raymond Chandler” går aldrig ur tiden = den finns fortfarande tillgänglig från förlaget och bokhandlar.

Vi får veta att konditorn i Höör är en Chandler-fan och ”Accordion Crimes” av Annie Proulx nämns som kandidat till ”The Great American Novel”. Asplund kan också blotta huggtanden – som när han jämför Raymond Chandlers första mening i ”The Big Sleep” med översättaren Mårten Edlunds tre (?!) första meningar i ”Den stora sömnen”.

Kommentar: ”Så får man inte göra”.

Han korrigerar sin egen och andras ”synvilla”. Den amerikanske deckarförfattaren Raymond Chandler har ju utnämnts till den hårdkokta skolans främste företrädare. Men, påpekar Asplund: ”Tempot är inte uppdrivet. Det är långsamt.” Jo, märkligt men sant: bilden av Chandler har skapats av hans efterföljares romaner, mer än hans egna.

Asplund ifrågasätter om huvudpersonen, privatdetektiven Philip Marlowe, ska karaktäriseras med ordet ”ridderlighet”. Han hävdar också att Chandler skrev ”äventyrsromaner” (snarare än deckare, då?). I det första  både hänger och håller jag med – men det sistnämnda,  nja… Fast just det är en kvalitetsmärkning på en essä: den ska starta en diskussion mellan författare och läsare.

Professor Asplund tar detektivromanen (och därmed populärkulturen) på allvar. Det han skriver är intressant och viktigt men frågan är om inte just detta är det allra viktigaste med essäboken ”Angående Raymond Chandler”. Han kollar in såväl bilar som kvinnor och miljöer i Chandlers romaner, undrar för sig själv och oss om det finns ”en enda klichéartad karaktär” i romanerna.

Redan innan jag skrev recensionen valde jag ut två avslutande meningar, som jag hoppas ska locka till läsning av både Johan Asplund och Raymond Chandler:  ”Man blir aldrig färdig med Chandler. Jag vet inte hur många gånger jag omvärderat honom.”

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 2005

Skotskt möter franskt i skrattspegel, pastisch och noir

Peter May
En kamp mot klockan
Övers: Leif Jacobsen
(Modernista)

”En kamp mot klockan” är tredje titeln i Peter Mays franska deckarserie. Det vill säga med skotten Enzo Macleod, före detta kriminaltekniker och sedemera universitetslärare i Frankrike, som huvudperson i franska kriminalmiljöer.

Peter May, som också kommer från Skottland, skrev och publicerade Enzo Macleod-serien före sin mer välkända och framgångsrika deckartrilogi om ön Lewis i Hebriderna med den likaså skotske polisen Fin Macleod, observera efternamnet.

Peter May en-kamp-mot-klockanDen senare Lewis-trilogin publicerades först i Sverige och togs emot av jublande deckarläsare. När jag recenserade första delen i den nygamla franska deckarserien så insåg jag att de bägge Macleod la sig i vägen för varann och för de svenska läsarna. Den förste, eller egentligen senare, blockerade vid läsningen om den senare, eller egentligen förste.

Peter Mays franska Enzo Macleod-deckare är nämligen något helt annat. De bägge Macleod-serierna ska inte jämföras med varann. Någon gång ska jag mejla May och fråga om inte ett huvudsyfte med den franska deckarserien är att skildra en skottes – det betyder Peter Mays eget – möte med Frankrike.

Så tror jag i alla fall att man ska läsa hans franska deckare – som ett slags pastischer eller till och med kriminella humoresker: skildringar av fördomar från bägge håll, skotskt som franskt. Och när man läser dem så tror jag det hjälper om man gillar hårdkokt och noir från Frankrike.

Fransk noir har följande kännetecken: liksom mer av allt. Verkligheten som en i kriminell skrattspegel. Läser man så, och så läser jag, blir också den nya, tredje Enzo Macleod-deckare lika underhållande som spännande, liksom skämtsam på allvar.

Realistisk? Njaaaäää, inte vad gäller intrigen. Däremot till miljöerna. De är riktigt bra. Atmosfäriska och stämningsfulla. Som just en pastisch av tusen franska deckarromaner.

Jag är väldigt förtjust i franska deckare (även i fransk musik, tidskriftslayout och fransyskor, för den delen) så kanske just därför tycker jag också om Enzo Macleod-deckarna. Vilka, dessutom, blir nånslags mansromaner om en… ibland… och åtminstone förr… och nu också, i och för sig… skit till karl.

Det börjar i Paris med att någon tar livet av en annan. Det fortsätter i Strasbourg där Macleouds dotter Kirsty, nu tolk för EU, av en händelse – ja, ren tur – lyckas undvika att bli sprängd i luften. I staden Saint-Étienne, här bor Enzo Macleod, fortsätter det också med att Enzo får ett avgörande sjukbesked.

Det är enda röra och undan går det. Jag gillar det – att det är så rörigt och så mycket och att det dröjer innan jag begriper hur allt hänger ihop. Ungefär som det brukar vara i franska deckare.

”En kamp mot klockan” rekommenderas, i första hand, till frankofiler. Men nej, den här skotska fast franska deckaren rekommenderas till alla med öppna kriminella sinnen!

Bengt Eriksson

Sensommar i verklighetens och fiktionens Herrängen

Finns saker som gnager i samvetet. Typ att man inte riktigt gjort det man skulle, i det här fallet att Deckarlogg inte skrivit om det loggen borde.

Kan ju inte hinna allt, ursäktar man sig. Nej, visst men hmmmm. Det handlar ju om vad man inte hinner. Att man alltså gjort = hunnit med något annat på bekostnad av detta.

Lisa Förares debutroman i tja, genren realistisk fantasyskräckkrimi har inte recenserats på Deckarlogg. Sååå trist, på tiden att ett sådant missgrepp repareras. Som en hjältinna i nöden bidrar här Helena Dahlgren med detta.

***

Lisa Förare
Varken
(LB Förlag)

I sensomras, efter den klibbiga värmen men före det att löven skiftat färg, fann jag mig själv trivsamt vilse i villaförorten Herrängen strax söder om Stockholm.

Jag skriver ”Herrängen”, men det kan lika gärna ha varit Långbro, Älvsjö, Fruängen, all of the above. Och jag skriver ”trivsamt vilse”, för jag har alltid tyckt att det finns något vilsamt med att inte riktigt veta vart jag ska gå härnäst.

Lisa Förarare VarkenKanske är det kravlösheten jag gillar. Den kontrollerade, tillfälliga vilsenheten som så lätt går att avvärja med hjälp av Google Maps eller valfri taxiapp.

Den där sensommarkvällen i Herrängen lät jag telefonen ligga kvar i handväskan. Jag hade just sett två fina människor gifta sig till tonerna av Jens Lekman, jag hade druckit två glas champagne, jag hade hånglat med min pojkvän.

Luften var frisk, solen värmde fortfarande fastän den snart skulle börja gå ner över sjön. Då och då kunde jag höra sorlet från bröllopsgästerna, ett skratt, ett klingande glas. Jag var ensam, fast ändå inte.

Det var, inser jag i efterhand, en av sommarens finaste kvällar. Kanske var det också den allra sista sensommarkvällen innan hösten faktiskt kom? Det är sådant man gärna tänker sig efteråt, särskilt när den plats man tänker tillbaka på numera har ett oundvikligt litterärt skimmer över sig.

Jag både önskar och inte önskar att jag hade läst Lisa Förares debutroman ”Varken”, som utspelar sig just i denna del av södra Stockholm, den kvällen.

Lisa Förare

Lisa Förare. Foto: Severus Tenenbaum

Nu har jag äntligen gjort det, och fastän det är en mörk och sorgsen historia om två vilsna systrar – en mystiskt försvunnen, en sörjande som försöker ta reda på vad som hänt – så är det också en förbannat trivsam historia. Jag tror att det har något att göra med sättet som Förare skriver: sinnrikt, associativt, klurigt och vansinnigt underhållande.

Nornor, älvor och sällsam magi varvas med lekfullhet, humor och en sorts glittersvart realism som ibland får mig att tänka på min älskling Elizabeth Hand. Och så förstås Kelly Link, en författare som jag vet att Lisa beundrar, och som jag – full disclosure – ätit en ljuvligt överdådig vinlunch med hemma hos just Lisa Förare.

Men framför allt påminner ”Varken” inte om något annat. Det är det som är så fint. Underrubriken ”En mörk förortssaga” är bra, men jag skulle också säga att det är dark fantasy med thrillerinslag. Och så är den rolig, som sagt! Jag säger bara nornorna…

Humor i fantasy har aldrig riktigt varit min grej, jag fixar tyvärr inte Terry Pratchett (som jag vet att många avgudar, förlåååt!), men här, i skönt svartsynt skrud, funkar de humoristiska inslagen perfekt.

Nästa gång jag besöker Herrängen kommer jag att vara mer vaksam. Samtidigt är lockelsen i att försvinna större än någonsin. Bra fiktioner har ju den effekten på en: man vill så gärna hamna fel, snava till, rakt in i något som är skrämmande och okänt och därför rent igenom ljuvligt.

Helena Dahlgren herrängenOch! Bra texter skapar bra texter; det är en annan övertygelse jag har. Så fort jag skrivit klart den här texten klickar jag upp ett annat dokument och skriver vidare på min roman, den som är tänkt att komma nästa sommar. Och jag njuter lite av att gå vilse. Tack för inspirationen, Lisa Förare! Jag ser fram emot nästa bok.

”Min kille och jag den där sensommarkvällen, i kvarteren kring Långsjön där Varken utspelar sig.”

Helena Dahlgren,
gästrecensent på Deckarlogg, är författare, översättare och numera pensionerad bokbloggare. Skrivit/skriver bl a  ”100 hemskaste”, ”Orkidépojken” och serien om ”Ödesryttarna”. Helena har många gånger promenerat runt en annan sjö som också heter Långsjön (den ligger i Tyresö) och tänkt på egna – fast mest andras – böcker.

2019 års bästa svenska deckare och annan krimi (del 2)

Camilla Grebe skuggjagaren_e-bokCamilla Grebe: Skuggjägaren (Wahlström & Widstrand)
Bästa hon skrivit. En historisk kvinnoroman och kvinnodeckare, kanske till och med och kort sagt ett stycke svensk kvinnohistoria. Grebe skildrar kvinnors, på flera sätt, funktion inom polisen: från 40-talet till dag, från polissystrar som var det ordet säger, ett slags hjälpande ”systrar” till manliga poliser, fram till dagens kvinnliga poliser och profilerare. Miljö: Östertuna, en stockholmsförort som kanske känns igen till namnet? Bra, fyndigt och viktigt.

Fuchs mord-pa-oppen-gataMikael Fuchs: Mord på öppen gatan (Lind & Co)
1949 och Stockholm som kunde ha varit, om politiker och stadsplanerare fått som de velat. Pastisch? Ironi? Nånslags kommenterande deckare och polisroman. En kommentar till både halva genren och verkligheten: som den där biografen på visserligen Nya men dock Sveavägen (filmvisningen är slut och besökarna på väg ut, vad tänker du på?) till konfrontationen mellan detektiven – här en av poliserna – och kvinnliga huvudpersonen (vad tänker jag på? Spillane light).

Kjell ErikssonKjell Eriksson: Den skrattande hazaren (Ordfront)
När Ann Lindell återkommer efter tio år är hon före detta polis och jobbar på ett gårdsmejeri i Tilltorp. Ortnamnet har hittats på men sådana övergivna byar finns överallt i Norduppland, ett landskap med ”kolmilor, nyckelharpor, mögelost och mordbränder”. Den gamla byskolan, nu boende för asylsökande, bränns ner. Tre människor dör. Och det är bara början på en lika sorgsen som kärleksfull skildring av dagens landsbygd och dess människor.

Helene Tursten aldre-dam-med-onda-avsikterHelene Tursten: Äldre dam med onda avsikter (Nona)
Väl en bagatell men en lika morbid som underhållande bagatell. En samlig kriminal- eller kvinnliga amatörgangsternoveller med huvudpersonen Maud, 90 år, bosatt i fina Vasastan i Göteborg och handlingskraftig. Det ska läsas som ”med onda avsikter”. Om något är som hon inte vill så ser hon till att ändra på det – handgripligen. Som när en kvinnlig konstnär försöker lägga beslag på Mauds lägenhet eller advokaten ovanpå som stör Maud genom att slå sin hustru.

Anna RoosAnna Roos: Lika i döden (Louise Bäckelin förlag)
Med ”Lika i döden” inleds en trilogi som Roos kallar ”Morden vid världens ände” = småstaden Trosa. Där föddes Vera Jansson, huvudperson. Dit återvänder hon till en begravning, efter att barndomsvännen Tom hittats död på torget i Trosa. Vinter, snö och kallt. Nyårsdagen. Ihjälfrusen och naken (!!!) satt han på ett kungatorn av snö. Genom Vera skriver och berättar Roos med en nerv som fångar direkt. Varje minne blir en spännande pusselbit, människornas möten blir gåtor, spänningen uppstår i hur de med sina minnen vidrör varann.

Deckarloggs red.

Från andra världskriget till idag: Välskrivet, underhållande och allmängiltigt

Kjell Ola Dahl
Täcknamn: Hilde
Övers: Helena Stedman
(Bokfabriken)

Kjell Ola Dahl är en av Norges mest framgångsrika deckarförfattare. Han debuterade på 90-talet, har gett ut en rad deckare av olika sorter och tilldelats flera deckarpriser. Tyvärr finns knappt en handfull av hans tidigare böcker översatta till svenska.

Nu har Dahl, liksom flera nordiska kolleger, också skrivit en deckare med andra världskriget som miljö.

Ett mord begås på 40-talet och det kommer att begås ännu ett på 60-talet, så ”Täcknamn: Hilde” får väl kallas deckare eller kriminalroman. Men det är en bredare och djupare roman än så – mindre en skildring av händelser och mer en berättelse om människor, om hur – olika – människor kan reagera och agera när livet plötsligt förändras och världen rämnar omkring dem.

Dahl varvar tre årtal och två platser – 1942 (i Oslo och Stockholm), 1967 och 2015 (tillbaks i Norge och Oslo) – där han låter ett persondrama utveckla sig. Hilde, från ung judinna till mycket gammal med Ester som sitt riktiga namn, är återkommande huvudperson och berättelsens nav.

DAHL_HILDE_framsida-gordel

Även Sverre och Gerhard, norska motståndsmän, rör sig in i och ut ur berättelsen. Liksom Turid, dotter till Gerhard och Åse, som kan sägas vara den egentliga huvudpersonen, trots att hon blir mördad redan på 40-talet.

Med karg och avskalad prosa, ibland nästan anorektisk, återskapas miljöer och inte minst stämningar från andra världskrigets Oslo, där Hilde/Ester var motståndsrörelsens unga kurir men måste fly när hennes familj fängslades av nazisterna och hon själv blev angiven, och från Stockholm under samma tid, där norska flyktingar – som Ester och Gerhard – möttes på nytt.

Det går långsamt framåt – och bakåt. Författartekniken att hoppa fram och tillbaks mellan tider och miljöer gör att man dessutom bör läsa lång- och eftertänksamt för att inte missa någon pusselbit när personerna allt mer knyts ihop både med Norges krigshistoria och varandra. Här sker dramatiska händelser, såväl på 40- som på 60- och 2000-talet, men det mest dramatiska och spännande finns i personteckningarna.

Dahls romanpersoner blir, ord för ord, levande människor. Han tecknar dem, streck för streck, allt tydligare, fyller personerna med nyanser, tills var och en är sin egen person. Krigsåren förändrade och formade dem för alltid. De beslut, ofta hastiga, som de tog eller tvingades ta, gjorde dem till de människor de blev.

”Täcknamn: Hilde” är en berättelse om andra världskriget och dess människor, i Norge och delvis i Sverige, men också ett slags facit till alla krig som hela tiden pågår i världen, till dagens människor och flyktingar, hur man borde tänka sig att de kan påverkas och bli av sina krigs- och flyktupplevelser.

Kjell Ola Dahl har åstadkommit en välskriven och underhållande, allmängiltig och djupt mänsklig andravärldskrigsroman – med kriminellt innehåll.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018