Tredje gången – snabbare, rappare, bättre ändå

Daniel Åberg
Nära gränsen 3
Domen
Uppl:
Lo Kauppi
(Storytel Original,
ljud- och e-bok)

Den fantastiskt produktiva författaren Daniel Åberg är tillbaka med del tre i spänningsserien om Lisa Korhonen.

Om boken

“Tredje gången gillt och allt närmare gränsen …

Det är påsktid i Pajala och ljuset har återvänt över Tornedalen, men i Lisa Korhonens liv är det mörkare än någonsin. Även om hon i vintras friades från anklagelserna om grov narkotikasmuggling till följd av brist på bevis, har ryktena om hennes inblandning i den stora härvan raserat hennes möjligheter till ett normalt liv. Dessutom står hon inför en ny uppslitande vårdnadstvist som hon med stor sannolikhet kommer att förlora.

När hon kontaktas av gangsterledaren Rikard Vildros för ett uppdrag tackar hon automatiskt nej, men när hon får veta vad som står på spel tvingas hon ompröva sitt beslut.”

Kauppi och dialekterna

Lo Kauppi, som även läst in de tidigare delarna, gör ett suveränt jobb. Hon får till så gott som alla förekommande dialekter utan att det blir för mycket. Riktigt bra, som alltid.

Full fart mot gränsen

Åberg är en förbaskat skicklig författare. Jag älskade hans “Dannyboy och kärleken” och de två tidigare böckerna i den här serien är riktigt bra de också.

Lisa Korhonen måste ha ett gigantiskt blödande magsår med tanke på allt hon får utstå. Hon är en intressant, trasig karaktär som går från nödsituation till nödsituation. Ibland tycker jag synd om henne, oftast hejar jag på henne och ibland blir jag lite sur när hon lyckas förvärra situationer.

Farten i den tredje delen är lika hög som i de första två. Det tar avstamp direkt och, precis som det ska vara i en tät ljudbok lämnas vi inte många chanser att hämta andan.

Jag tycker att “Domen” är om möjligt ännu tätare och snyggare skriven än de två första. Jag vill minnas att jag tyckte något skavde intrigmässigt precis i början av del två, men här är jag fastnaglad direkt.

Det är spännande och underhållande rakt igenom. Karaktärerna intressanta och mejslas ut snyggt under de nästan 15 timmar vi får följa med. Dialogen är rapp och snygg.

Daniel Åberg är en högintressant författare och, baserat på ett kort möte intill Storytel-montern på Bokmässan, jäkligt trevlig. Hans böcker åker oftast automatiskt ett snäpp högre i den oändliga lista med ljudböcker i bokhyllan och jag ser fram emot att få se vad han bjuder på härnäst.

Över gränsen?

Peter Westberggästrecensent på Deckarlogg, jobbar till vardags som egenföretagare i byggbranschen. Westberg är även författare och hans första kriminalroman, ”Gourmand”, har i år publicerats av Lava Förlag. Han recenserar dessutom ljudböcker på peterwestberg.nu varifrån denna recension har hämtats.

Deckarloggbäst sommaren 2022 (del 1)

Men tog inte Deckarlogg ledigt under halva juni och hela juli-augusti? Semester, så kallat.

Skulle bli så, var det tänkt men tydligen inte; inte helt. För när Deckarloggs red. nu tänkte sammanfatta de bästlästa deckarna och annan krimi under sommarmånaderna så blev de så många, lästa och recenserade, att Deckarloggbästlistan fick delas upp i två omgångar.

Kommentar_ Mycket att läsa. Deckarutgivningen fortsätter att flöda. Deckarlogg kan inte låta bli att läsa, skriva och tipsa.

***

Anders de la Motte / Måns Nilsson
Morden på Österlen 2
Ett fynd att dö för
(Forum)

Deras andra Österlendeckare i den så kallade trivseldeckargenren har blivit mer underhållande, trivsamt och småputtrigt humoristisk (än vid första försöket).

Yrsa Sigurdardóttir
Avgrunden
Övers: Susanne Andersson
(Harper Collins)

Ung man hittas hängd på en gammal avrättningsplats. I hans lägenhet finns en fyraårig pojke som inte vet varför han befinner sig där. Förnyad bekantskap med polisen Huldar och psykologen Freyja i Reykjavík.

Katarina Bivald
En Berit Gardner-deckare
Morden i Great Diddling
(Forum)

Svenska författaren Berit Gardner har köpt ett hus i en liten Agatha Christie-by i Cornwall. Vid en tébjudning på den typiskt engelska herrgården Tawny Hall inträffar ett mord – i biblioteket! Feelgood plus krimi med småputtrigt resultat.

Sten Rosendahl
Värmevåg
(Förlag Futur)

Andra romanen om Stockholm år 2300 där fantasy, science fiction och deckare förenas. May Born, kriminalinspektör, och Tom Lexler, historiker, återkommer i en dystopisk men också igenkännbar stad. Inte minst – en riktigt spännande deckare.

Anne Holt
En Hanne Wilhelmsen-deckare
Det elfte manuset
Övers: Barbro Lagergren
(Piratförlaget)

Elfte deckaren om och med Hanne Wilhelmsen, till att börja kriminalpolis med på rosa motorcykel men sen länge pensionerad och sen länge sitter hon också i rullstol. ”Det elfte manuset” utspelar sig i förlagsbranschen. En viss före detta kriminalpolis har skickat in ett deckarmanus och ett annat bokmanuskript försvinner spårlöst. Tid: mitt under pandemin och lockdown.

Ulf Lindström
Det sista ordet
(Southside Stories)

Ännu en gourmetdeckare av Lindström. Spejsat är ordet. Och samtidigt skriver han nära nog socialrealistiskt. Hur kan det gå ihop? ”Det sista ordet” är tvåan i serien om Varbergs kriminalpoliser och andra invånare.

Katrine Engberg
Isola
Övers: Mia Ruthman
(Forum)

Den femte och, som det verkar, avslutande delen i Köpenhamnsserien med polisinspektörerna Anette Werner och Jeppe Kørner samt den pensionerade Esther de Laurenti. ”Intressanta karaktärer att följa, levande miljöer, intelligent intrigkonstruktion och mycket välskrivet”, enligt Anders Kapp i sin rec.

Samuel Karlsson
Sommarmord
(Lind & Co)

Också den femte – och hittills bästa! – delen i serien om och med kriminalinspektör Jessica Jackson, bosatt på Mörkö i Tjusts skärgård utanför Västervik är den hittills bästa. Så har det nämligen varit och och fortsätter att vara: Samuel Karlsson skriver bättre, mer spännande och rappare för varje ny deckare. 

Deckarlogg

Deckarloggfredag: Mellanskånskt och i dialog med Piraten

Maria Maunsbach
Lucky Lada och jag
(Natur & Kultur)

Det här var ju begåvat, lär Lasse O’Månsson ha sagt när något var utmärkt. Det här är en bok skriven i dialog med Piraten (som i Fritiof Nilsson; Deckarloggs anm.): det är grovt och skevt, det är rörande och patetiskt, det är skånskt och underhållande.

Maria Maunsbach är typ femton år yngre än jag men uppvuxen längs samma pågatågssträckning och jag slungas tillbaka till den stad som jag varje dag och varje timme drömde om att få lämna och som jag sedan dess alltid blir lika varm i hjärtat när jag hör omnämnas.

Marias berättelser om Snopp i munnen-Kinga och Höörs jazzklubb skulle kunna handla om Luggaludren och Söte Göte Renajävel och Katta-Per, folk från en parallellklass och parallellvärld som finns kvar i mitt medvetna och som gör att jag aldrig glömmer var jag kommer ifrån.

När huvudpersonen Freja Morgonstjerne börjar gymnasiet i Lund och klassens medvetna marxister sitter och diskuterar hur dyra tavlor de äger, blir en tjej häpet överraskad när hon får höra att det finns ett systembolag i Höör (en kommun med 17 000 invånare) och om jag möjligen inte känner igen mig i alla berättelser om kvinnlig vänskap och fittpiercingar så sammanfattar den enda repliken hela min uppväxt.

Om det inte framgår så är det här inlägget en rekommendation.

Har man inte vuxit upp i Mellanskåne så kan man läsa boken ändå, och känna lika delar lättnad och avund.

Kalle Lind, som härmed gästrekommenderar på Deckarlogg, behöver väl ingen presentation. Men om någon eremit ändå läser: Han är känd från Sveriges Radiopodden Snedtänkt och tilldelades härom veckan Fritiof Nilsson Piratenpriset för i år, har de senaste åren skrivit ett par böcker om Hasse å Tage och kommer i höst med en bok om Karl Gerhard. Bland mycket annat.  

Ljudboksteater om och från Dårön (del 2)

Kent Klint Engman
Toner från förr
Snuten på dårön 2
Uppläsare: Författaren
(Kung Kent förlag)

Kent Klint Engman tar oss återigen med på en tur till Dårön tillsammans med fejksnuten Knujt.

Kung Kent och dialekterna

Precis som i första boken står författaren själv för inläsningen och låt oss kort påstå att det skänker boken en, om inte fler, ytterligare dimensioner. Kent imiterar dialekter (och det riktigt bra!) och kör med inlevelse vilket gör detta till något av en ljudboksteater.

Kanske inte för alla, men jag gillar’t!

Åter till Dårön

Jag gillade första boken skarpt för dess humor och oförutsägbara galenskaper och har därav sett fram emot att återvända till Knujts märkliga värld.

Det är som en parodi på krimgenren, en deckarbuskis komplett med fulländade dialekter. Många färgstarka karaktärer passerar revy.

Jag är lika underhållen som i första boken men jag kan även här känna att man är ganska mätt på buskiskänslan och dialekterna när 12 timmar gått och det är väl inte särskilt märkligt egentligen, även om det är underhållande?

Tänk dig själv att sitta och titta på Stefan och Krister ett halvt dygn! Ingen bra liknelse med tanke på att jag själv inte uppskattar den “riktiga” typen av buskis, men ni fattar?

Det blir mäktigt och man kanske egentligen gör rätt i att dela upp en sån här lyssning med några pauser för att verkligen ta in och uppskatta allt. För det är oförutsägbart, underhållande och – återigen – inläsningen är fenomenal.

Och det är just humorn och den quirkiness som genomsyrar ”Toner från förr” jag gillar, för särskilt spännande blir kanske inte men det behövs å andra sidan inte heller.

En annan sak jag återkommande tänker är hur roligt det vore att höra nån av alla superseriösa Stefan Sauk-inläsningar i nyversion av Kent Klint Engman. Han hade passat som Truut.

Om boken

“Knujt Maxner, polisen som egentligen inte är polis har gjort sig lite mer hemmastadd på Gallbjäre, ön som ligger utanför Hälsingekusten i Nordanstig.

Det är en massa frågetecken kring hans släkts historia som han vill ha svar på, men han får annat att fokusera tankarna på. Flera fasansfulla mord inträffar där offren är mycket svårt sargade. Samtidigt sker några mystiska stölder på ön, men det som stulits har endast ett personligt värde.

Bland en sur och fördomsfull butiksägare, en udda skulptör, uppkäftiga tonåringar, en uttryckslös rättstekniker, en grisbärande spåkärring och diverse andra originella individer, försöker Knujt och hans assistenter Markel och Katta att samla information för att lösa fallen.”

Peter Westberggästrecensent på Deckarlogg, jobbar till vardags som egenföretagare i byggbranschen. Westberg är även författare och hans första kriminalroman, ”Gourmand”, publiceras av Lava Förlag under 2022. Han recenserar dessutom ljudböcker på peterwestberg.nu varifrån denna recension har hämtats.

Vidunderligt

Sofia Rutbäck Eriksson & Mattias Boström  
Vidundret vid Dundret
Uppl: Ellen Jelinek
(Lind & Co)

Katarina Zapp & Co är tillbaka för sjunde gången i en titel som av någon anledning gör att mina fingrar nästan snubblar över varandra när jag skriver ut den.

Vidunderunder dunder.

Om boken

Ingen tackar väl nej till chansen att tjäna 850 miljoner, så varför skulle inte Luleås mest eminenta detektivbyrå kunna bli en realityserie av rang? Kan Kardashians, så kan väl Katarina. Hon och Greta filmar därför sig själva när de hals över huvud kastar sig iväg till Gällivare för att hitta en excentrisk predikant som försvunnit. Som om inte det vore nog måste de mäkla fred mellan Jamaica och Pakistan samtidigt som de friar Greta från monstruösa mordanklagelser. Trots att ingen av dem hade väntat sig att möta vidundret vid Dundret, visar det sig att sammandrabbningen i de iskalla och mörka skogarna är oundviklig och kommer förändra deras liv för evigt. Eller åtminstone fram till typ torsdag-fredag.

Jelinek dundrar

I vanlig ordning står Ellen Jelinek för inläsning och jag börjar känna mig lagom tjatig men va’ fan: Hon gör det suveränt och passar som hand i fodrad handske för böckerna om den eminenta detektivbyrån.

Katarina Kardashian

För sjunde gången får vi alltså följa med Katarina och Greta på äventyr. Den här gången tar det ett tag innan den faktiska intrigen kommer igång och istället ges vi återigen tillfälle att lära känna karaktärerna bättre.

Jag tycker i vanlig ordning att författarduon lyckas hålla intresset högt gällande Katarinas privatliv som håller på att utvecklas till ett riktigt triangeldrama.

Vidunderligt underhållande

Precis som tidigare är det väldigt underhållande mest hela tiden. Möjligen kan jag tycka att intrigen i den här sjunde boken bitvis känns något svagare än föregångarna men jag lyckas inte riktigt sätta fingret på varför.

Tack och lov är den dynamiska duon Rutbäck Eriksson och Boström så pass slipade att det inte gör nåt, för det är likförbaskat oerhört högt underhållningsvärde rakt igenom och man fnissar återkommande åt dråpligheterna.

Skrattar rakt ut gör jag åt diskussionen om prepositioner.

Peter Westberg, gästrecensent på Deckarlogg, jobbar till vardags som egenföretagare i byggbranschen. Westberg är även författare och hans första kriminalroman, ”Gourmand”, publiceras av Lava Förlag under 2022. Han recenserar dessutom ljudböcker på peterwestberg.nu varifrån denna recension har hämtats.

Klockrena mysdeckare, som börjar bli mer allvarsamma…

Katarinas eminenta detektivbyrå,

en bokserie av

Sofia Rutbäck Eriksson och Mattias Boström

(Lind & Co)

Det här är en samlad recension av de första fem delarna i bokserien om Katarinas eminenta detektivbyrå, som släppts som ljud- och e-böcker. Böckerna är fristående men bör avnjutas i rätt ordning för att följa de röda trådarna:

Del 1: Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken

Del 2: Detektiv på hett plåttak

Del 3: Mord och gröna skogar

Del 4: Bättre dö än illa fäkta

Del 5: Varning för dödlig fara

Bokserien handlar om 31-åriga choklad- och bubbelälskande Katarina Zapp, en spänningsälskare som nog hellre skulle överge sin  sockerlast för salladsblad än att fortsätta jobba som revisor.

När mystiska saker börjar ske både på jobbet och i det privata tar hon hjälp av sin pensionerade granne Greta och utnämner sig till privatdetektiv.

Sofia Rutbäck Eriksson Foto Patrik Öhman

Bokserien om Katarina och Greta utlovar ”mer mys än rys” och det är helt sant. Det kallas mysdeckare och lika mycket som jag själv ryser åt detta epitet så är det precis en klockren beskrivning av vad författarduon Rutbäck Eriksson och Boström bjuder på.

Böckerna är fyllda av dråpligheter och en gigantisk dos humor som i de allra flesta fall träffar precis rätt. Vi bjuds även på riktigt underhållande gästspel av riktiga människor:

I ”Detektiv på hett plåttak” förekommer 90-talets barn-TV-duo Johan och Pipen (Johan Anderblad, även känd som barnboksförfattare och förbaskat trevlig person) som mordmisstänkta och i ”Mord och gröna skogar” tar man upp jakten på drottning Silvia som försvinner efter ett stadsbesök.

Böckerna är fristående men det finns naturligtvis röda trådar att följa. Det handlar om allt från Katarina och Gretas relation som fördjupas till Katarinas kärleksliv som utvecklas på ett så varmt och fint sätt att jag kommer på mig själv med att le lite fånigt åt vissa av situationerna

Det förekommer även andra färgstarka och genuina Luleå-original som på olika sätt påverkar Katarinas liv.

Något som ändras lite ju längre in i bokserien vi kommer är tonen. Den skojfriska och härliga ytan finns alltid kvar, men huvudintrigerna blir något mer allvarsamma.

Detta gäller främst den senaste av de hittills släppta delarna, ”Varning för dödlig fara”, där Katarina får i uppdrag att hjälpa en mordhotad kommunalpolitiker. Tonen är något mörkare (utan att det någonsin blir vare sig våldsamt eller becksvart) och jag gillar det skarpt.

Det här är helt klart den hittills bästa boken i serien och det blir bitvis ganska spännande.

 Och på tal om spänning så är det inte bokseriens främsta vara, medvetet naturligtvis och inte heller att ta som kritik från min sida.

Serien om Katarnas eminenta detektivbyrå bjuder på många timmars underhållning där träffsäker humor är det som ligger i främsta fokus. Dråpliga situationer avlöser varandra alltmedan karaktärerna fördjupas och detektivbyrån utvecklas från att i princip uppfinna egna fall till att anlitas för seriösa utredningar.

Katarina Zapp är en fröjd att följa. En genuint god choklad-, bubbel-, och spänningsälskare som samtidigt är både naiv, ganska osmart och klantig på gränsen till Papphammar-nivå. Det är tur att hon har bästa vännen Greta i sin närhet.

Samtliga böcker är inlästa av skådespelerskan Ellen Jelinek, som gör ett riktigt bra jobb. Hon läser med en ton och inlevelse som passar böckernas innehåll perfekt.

Nästa del i serien, ”Jag drömmer om ett mord hemma”, kommer på ljudbok den 6/12 och jag hoppas på att det blir ett antal till efter det.

Peter Westberg, gästrecensent på Deckarlogg, jobbar till vardags som egenföretagare i byggbranschen. Han är även författare och har utöver fyra utgivna böcker (”Europa Pandemus”, ”Europa Refugium”, ”Aurora, beskyddaren” och ”Bara vanlig”) medverkat i ett tiotal novellantologier och skrivit noveller till såväl ”Creepypodden” som ”Monsterboxen” och ”Radioväsen”. Hans första kriminalroman, ”Gourmand”, publiceras av Lava Förlag under 2022.

Vilken dårfinksdeckare!

Kent Klint Engman

Snuten på Dårön

(Kung Kent förlag / BoD)

Det var någonting fick mig att börja lyssna på just den här ljudboken. Fråga mig inte vad, för jag vet inte, men något var det. Och när jag börjat lyssna kunde jag inte sluta. Varför jag fortsatte att lyssna vet jag däremot alldeles säkert.

Det var idén med uppläsningen, som författaren Kent Kling Engman själv svarar för, som verkade fyndig (och inte så lite våghalsig). Och resultatet infriade idén. Uppläsningen sker på dialekt: hälsingedialekt. Rättare sagt, hälsingedialekter.

Kung Kent Klint Engman läser författarrösten med sin egen hälsingedialekt och byter sen dialekter så att olika personer i romanen får tala och tänka på lite olika, varierade hälsingedialekter. Svårt att med ord beskriva hur det låter men det fungerar bra. Det låter väldigt bra. Medryckande, Underhållande. Roande. Från småleende- till skrattlockande.

Kung Kent är en utmärkt uppläsare av ”Snuten på Dårön”. Boken kan beskrivas som en deckare med mera. En galen deckare. En dårfinksdeckare. Också en skitdeckare – och nu ska ni inte missförstå den karaktäristiken. Skämt och eventuellt allvar blandas. Burlesk och eventuell realism. Overkligt och eventuellt verkligt. Vad som sker och vad som eventuellt sker. Vad som syns och vad som ses i syne. Vad som levs och vad som blott upplevs.

Händelserna utspelar sig på ”Dårön” – folkligt namn för ön Gallbjäre som ligger en färja bort utanför kusten vid Nordanstig i Hälsingland. Öknamnet ”Dårön” syftar på det mentalsjukhus som finns på ön. Gallbjärsbergets Mentalvårdsinrättning lyder det officiella namnet. Öns hotell heter Skrikmåsen.

Det är oktober men ändå snöstorm, så tidigt. Alltså perfekt deckarväder för att ta sig med färjan ut till Gallbjäre. Det har skett ett mord, ett ordagrant skitmord. Två poliser utreder; en som faktiskt är polis (men snart ska sluta) och en som inte är (men gärna vill vara och därför blir). Därmed förvandlas också ”Dårödeckaren” till något av en förväxlingskomedi, bland allt annat den är.

Polisroman. Deckare. Landsbygdsroman. Bygdeskröna. Skälmroman. Fantasy. Bygdefantasy. Oavsett, underhållande är det. I beskrivningen av ljudboken finns citatet, misstänker starkt att det är författaren Kent Klint Engman själv som står för detta, ”Arkiv X på en Twin Peaks ö i Hälsingland”. Nja, snarare – enligt mig – som en historia av en än mer grovhuggen Fritiof Nilsson Piraten där norr uppifrån.

Jo, jag hade nöje av ”Snuten på Dårön” – som ljudbok, vill säga. Fast jag ville läsa också, se hur hälsingedialekterna fungerar på papper. Så jag skaffade dessutom den här hälsingedeckaren som pappersbok. Men… Jaaaaa, om ni tänker lyssna så läs inte följande. Detta är blott… ja, faktiskt, ursäkta… en ”varningstext” för eventuella pappersbokläsare.

Kung Kent Klint Engman skriver för att höras – inte läsas. Det mesta av hälsingedialektens varianter försvinner på papper. Författaren är inte heller samma kung på papper, inte världens främsta stilist. Lite redaktörshjälp hade behövts. Dessutom har pappersboken blivit onödigt svårläst. Jag förmodar att det är en layout- och tryckmiss för ibland ser sidorna och styckena ”riktiga” ut – men oftast inte.

Boken har ojämn högerkant. Det är åkej för mig – även om en del läsare brukar ogilla det – och förenklar ju layoutandet. Värre är att (nästan) alla stycken, inklusive pratminusen, saknar indrag (med undantag för inledningen på varje kapitel, i första stycket har det däremot gjorts indrag).

Alltså precis tvärtemot som det brukar vara i böcker – som det rimligen ska vara i böcker. För det här är jättesvårläst. Sidorna blir som en klump text, bara. Och det är ju verkligen trist. Och det är synd att allt mitt gnäll ska behövas, för det jag gnäller över hade varit ganska så lätt avhjälpt. Men tyvärr kan jag inte rekommendera ”Snuten på Dårön” som pappersbok.

Däremot: provlyssna ”Snuten på Dårön” som ljudbok. Denna galna skälmdeckare!

Bengt Eriksson

Glatt och mysigt pussel

Richard Osman

Torsdagsmordklubben

Uppläsare: Cecilia Nilsson

(Albert Bonniers förlag)

Berättarglad pusseldeckare, skriven med värme och humor.

Den här ”DeckarDrinken” gav mej en lätt och skön myskrimberusning:

2 cl Agatha Christie, 2 cl brittisk humor, 1 cl Ingelman-Sundbergs ”Pensionärsliga” och 1 cl ”Morden i Midsomer”.

Sedan ”shaken, not stirred” och strössla över med ett härligt persongalleri.

Språket är lättlyssnat, underhållande och har många blinkningar (även ironiska) till deckare genom åren. Uppläsningen är bra och matchar berättelsen utmärkt.

När jag ”nyktrat till” minns jag svagt att pensionärsgänget ibland blev för mycket karikatyrer och att historien emellanåt broderades ut väl mycket……

Men på något sätt hör det till genren.

Rolf Olanderssonåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, är en litterär allätare men hans hjärta klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Feelgood med mord i snöiga, sömniga Klockarvik

Marianne Cedervall

Dö för vårt syndiga släkte

(Lind & Co)

Längst ner på omslaget till Marianne Cedervalls senaste blandning av feelgood och kriminalitet finns texten: ”Ett fall för deckarprästen Samuel”. Det innebär således att Cedervall här och nu inleder ännu en mysdeckarserie, sin tredje.

Serien om ”häxorna” Mirjam och Hervor på mestadels Gotland var mindre av deckare och mer av jag inte vet inte riktigt. Den serien tyckte jag mycket om, så mycket att jag saknade Mirjam och Hervor när Cedervall började skriva sin andra mjukkokta deckarserie om pensionärerna Anki och Tryggve, även de på Gotland.

Hon skrev allt mer upp och in sig, så att Anki- och Tryggve-serien i sin bästa stunder blev en snudd på perfekt blandning av mord och måbra. Och så nu, när hon skriver som bäst i den serien, överger hon alltså den också?

För att starta ännu en ny feelgoodeckarserie om prästen Samuel Williams som när han inte fick den tjänst i domkyrkan som han ville ha, ja, verkligen borde ha fått, tar ett vikariat som präst i norra Dalarna – i det, enligt omslaget, ”sömniga” samhället Klockarvik.

Men det lilla samhället sover inte mer än att det första som Samuel gör när han kommer för att tillträda det nya jobbet och går en sväng på den snöiga kyrkogården är att han upptäcker liket av en man, lutat mot två kors.

Det ska visa att den givetvis mördare heter Finn Mats Hansson, chef för det nya hotellet och även medlem i kyrkorådet. Mer än så berättar jag inte om detta.

Den här balansgången – mellan mys och mord, cozy crime, kokt precis lagom mjukt, feelgood och krimi – hur man nu föredrar att beskriva det – brukar jag framhålla att ingenting kan vara svårare för en deckarförfattare att ge sig på. Svårt nog att blanda feelgood med lagom mycket feel life men att blanda blod och mord med något annat, till exempel kärlek, skidåkning och kyrkfrukost, kräver ännu mycket mer.

När Marianne Cedervall skrev serien om Miriam och Majvor kunde hon aldrig riktigt bestämma sig, om böckerna skulle vara deckare eller inte. När hon skrev serien om Anki och Tryggve balanserade hon i några titlar så mycket åt feelgood att berättelsen inte ens blev måbra utan rent ut få tråkig.

Men så ibland blev det exakt rätt balans också mellan feelgood och deckare, och då är Cedervall som bäst, ja, då är hon suverän. Kanske bäst i Sverige i denna hybridgenre? Och så startar hon ändå en ny serie, när hon nu tränat upp sig, för att liksom börja om…  

”Dö för vårt syndiga släkte” – denna första titel i Cedervalls nya feelgooddeckarserie med prästen Samuel Williams i Klockarvik – är till, säg, 85 procent välbalanserad mellan de två motstridiga genrerna. Lagom med måbra, lagom med kriminalitet. Mycket underhållande.

Men det märks också att hon söker sig fram, hur rutinerad Cedervall än har blivit så börjar hon ju om med ännu en ny miljö och ännu en annan huvudperson. Sökande är ordet. Hon söker, sida efter sida, mening på mening, den rätta balansen. Ibland hamnar berättelsen i det alldeles för vardagliga (som jag skrev ovan, går från feelgood till för tråkigt).

Fast så precis när jag ska till att tröttna händer något igen, det kan vara med deckargåtan eller med Samuel personligen. En filur till präst, bra på att predika men också, tja, mjukpilsk. I romanen och Klockarvik finns en kvinnlig polis, kommissarien Maja-Sofia Rantatalo, så vet du, mer behöver väl inte sägas.

Samtidigt som Samuel Williams har en numera särbo, Marit, därhemma…

Jag gillar också att prästen Samuel vid behov snackar med ”Bossen” (även om detta väl är lånat från Nesser och Barbarotti), det ger… hur ska jag skriva… mer vardagstrovärdiget åt prästens kristna tro, för mig.

Jo, jag tycker om ”Dö för vårt syndiga släkte”. Jag bestämmer mig för det. Att jag gärna läser en uppföljare – och så lär det väl bli, för berättelsen slutar med oväntad cliffhanger – och gärna en snabb uppföljare också, redan till hösten?

På försättsbladet står att Marianne Cedervalls pappa var präst. Ah, tänkte jag. Det förklarar ju saken, självklart då att dottern skriver om en amatördeckarpräst. Men så läser jag sist i boken att det faktiskt var hennes förläggare, Kristoffer Lind, som kom med ett ”roligt förslag” – att hon ”skulle skriva om en präst som är intresserad av mordgåtor och blir privatspanare”.

Bengt Eriksson     

Raymond Chandler enligt Johan Asplund

Johan Asplund (1937-2018) var på många sätt sin egen, både som akademiker och när han skrev om deckare (och privat också, för den delen). Så här skrev han till exempel om Raymond Chandler och Philip Marlowe.

Johan Asplund

Angående Raymond Chandler

(Korpen)

Som förut och alltid har Johan Asplund, nu pensionerad kultursociologisk professor i Lund, skrivit en essä som en essä ska skrivas (välj ordning själv): underhållande, lärd, personlig, tankeväckande, ifrågasättande…

Först anges programförklaringen: ”Vad jag gör är att försöka komma underfund med vad jag egentligen anser om Chandler, och varför.”

Sen börjar Johan Asplund att flanera i ämnet och tanken. Riktningen står klar fast målet är preliminärt. Hur fort eller ens om han når fram till målet vet han inte själv, för Asplund halkar ofta in på småstigar vid sidan om huvudtanken. 

Johan Asplunds essäbok ”Angående Raymond Chandler” går aldrig ur tiden = den finns fortfarande tillgänglig från förlaget och bokhandlar.

Vi får veta att konditorn i Höör är en Chandler-fan och ”Accordion Crimes” av Annie Proulx nämns som kandidat till ”The Great American Novel”. Asplund kan också blotta huggtanden – som när han jämför Raymond Chandlers första mening i ”The Big Sleep” med översättaren Mårten Edlunds tre (?!) första meningar i ”Den stora sömnen”.

Kommentar: ”Så får man inte göra”.

Han korrigerar sin egen och andras ”synvilla”. Den amerikanske deckarförfattaren Raymond Chandler har ju utnämnts till den hårdkokta skolans främste företrädare. Men, påpekar Asplund: ”Tempot är inte uppdrivet. Det är långsamt.” Jo, märkligt men sant: bilden av Chandler har skapats av hans efterföljares romaner, mer än hans egna.

Asplund ifrågasätter om huvudpersonen, privatdetektiven Philip Marlowe, ska karaktäriseras med ordet ”ridderlighet”. Han hävdar också att Chandler skrev ”äventyrsromaner” (snarare än deckare, då?). I det första  både hänger och håller jag med – men det sistnämnda,  nja… Fast just det är en kvalitetsmärkning på en essä: den ska starta en diskussion mellan författare och läsare.

Professor Asplund tar detektivromanen (och därmed populärkulturen) på allvar. Det han skriver är intressant och viktigt men frågan är om inte just detta är det allra viktigaste med essäboken ”Angående Raymond Chandler”. Han kollar in såväl bilar som kvinnor och miljöer i Chandlers romaner, undrar för sig själv och oss om det finns ”en enda klichéartad karaktär” i romanerna.

Redan innan jag skrev recensionen valde jag ut två avslutande meningar, som jag hoppas ska locka till läsning av både Johan Asplund och Raymond Chandler:  ”Man blir aldrig färdig med Chandler. Jag vet inte hur många gånger jag omvärderat honom.”

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 2005