UIf Nilsson (1948-2021)

Det ligger en bok på mitt skivbord. Den här legat här till vänster om mig sen boken kom 2019. Jag kunde inte förflytta den. Då och då har jag öppnat boken, bläddrat lite och läst, tittat på bilderna om och om igen. Med ett småleende, för ”Största minsta polisen” (Bonnier Carlsen), som boken heter, är så fin.  

Hela den här serien om Kommissarie Gordon och Paddy är så fin, bland de bästa barndeckare jag läst och sett. Ulf NIlsson skrev berättelsen och Gitte Spee tecknade, ”Så fin” är förresten ett uttryck som kan användas om de flesta barn- och ungdomsböcker som Ulf Nilsson skrev. År 2021 hade han hunnit upp i cirka 120 stycken.

Långt ifrån enbart deckare för unga – mest omtalad och känd är väl ”Adjö, herr Muffin”, en lika öm som allvarlig bok för barn om döden – men många barn- och ungdomsdeckare blev det. Flera kortare och längre bokserier och alla på djupaste allvar, som om detta var så att säga serien, d e n serien. Han skrev som mest på allvar och bäst hela tiden.

Att Ulf Nilsson nu är död tog mig mer än jag trodde. För mig skrev han för evigt, jag trodde han var evig. Och det är han ju, ändå, med sina 120 typ böcker. De allra flesta av dem har eviggjort honom. Tack för alla böcker jag fått läsa och  recensera.

En gång intervjuade jag honom också, till Kvällsposten. Det var på verkligen tiden. Så jag letade upp den recensionen, då hade han blott hunnit upp till cirka 100 böcker. Här följer den intervjun – och sen också en recension av en titel ur hans allra bästa barn- och ungdomsdeckarserie, den om Johnny & Co i Helsingborg.

***

Vet du själv hur många böcker du har skrivit?

– Det är över 100 i alla fall. Kanske borde jag räkna efter, för när jag är ute på skolor och pratar så brukar barnen fråga. Och de vill inte ha något ungefärligt svar utan en exakt siffra, så jag kanske ska bestämma mig för 110.

Sen plussar du på med tre nya böcker varje år?

– Ja, det brukar bli två eller tre per år.

När jag gick ut på nätet för att leta information om dig så  hittade jag faktiskt inga negativa recensioner. Får du aldrig dålig kritik?

– För fasen! Visst har jag fått dålig kritik. Om man får fem bra recensioner och en dålig så gnager ändå den negativa recensionen i hjärtat. Serien om Honda-gänget (utgiven med gröna ryggar på Wahlströms förlag) blev ordentligt nedskriven. Jag kallades ”Sveriges Enid Blyton”. Det var ju menat som kritik – men för mig lät det som beröm. Kan en författare bli något finare?

Ulf Nilsson har varit yrkesförfattare i 26 år och innan dess deltidsförfattare i ytterligare 10. Hans bibliografi är också bred: bilderböcker för de yngsta, barnböcker för lite äldre och ungdomsböcker, inte minst deckare, för något äldre ändå. Jo, han har också skrivit för vuxenpublik, påpekar han och nämner romanerna ”Flytande järn”, ”Radar och Möllaren” (utgivna från 1980- och in på 90-talet).

Ulf Nilsson. Foto/copyright: Stefan Tell.

Nyligen nominerades Ulf Nilsson till Augustpriset. Igen, ska tilläggas. Det är tredje gången. Tidigare gånger var det dessutom han som fick Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok: ”Mästaren och de fyra skrivarna” (1994) och ”Adjö, herr Muffin” (2002, illustrerad av Anna-Clara Tidholm). Årets barnboksnominering för ”Alla små döda djur” delas med illustratören Eva Eriksson.

Alltså ännu en bok en döden…?                          

– Det verkar finns något dödslängtande hos Augustprisjuryn, kommenterar Ulf Nilsson.

– De senaste 10 åren har jag sysslat med döden. Om döden talas det sällan. Men ute i skolorna vill barnen ofta  prata om döden. Sen är det väl något personligt också, att man – jag – gått och tänkt på de här sakerna.

Redan före Augustnomineringen planerade jag att intervjua Ulf Nilsson – då var tanken att prata med honom i egenskap av ungdomsdeckarförfattare. När jag hörde om hans nominering trodde jag först att juryn lyft fram ”Den döde talar”, andra delen av detektivserien om Johnny & Co. Men, som Ulf Nilsson säger, ”Augustjuryn har väl aldrig intresserat sig för deckare”.

Själv har han älskat ungdomsdeckare sen han som barn läste Femböckerna av Enid Blyton:

– Mitt i natten. Mörkt. Det blåser. Utanför fönstret lyser någon med en flicklampa. Och så åt dom scones med marmelad! Nyfikenhet. Upptäckariver. Varför gör den här människan detta? Djupast handlar det om att se, upptäcka och förstå världen.

– Jag låg på sängen, åt Paradischoklad och läste. Å, nej. Bara 50 sidor kvar! Enid Blyton var – tillsammans med Elsa Beskow – min barndoms stora läsupplevelse.

Debuten skedde 1970 med ”Tjuvjakt”, just en ungdomsdeckare. Genom hela produktionen har han sen, då och då, återkommit till ungdomsdeckare/thrillers. ”Loney Wolf jagar spioner” (1977), ”Det upp och nervända fallet” (1978, delförfattare: Jean Bolinder), ”Förföljd” (1981) och ”Honda-gänget” (1970-80) är några exempel.

Hans senaste ungdomsdeckarserie, inledd med ”Det egyptiska mysteriet” (1990) och avslutad med ”Luftens härskare” (1995), utspelar sig i och kring Helsingborg på 50-talet med författaren själv (väl?) som ”jag”. Den pågående serien om Johnny & Co med två utgivna delar, ”En halv tusenlapp” (2005) och ”Den döde talar” (2006), måste vara det bästa han skrivit i ungdomsdeckarväg.

För Ulf Nilsson beskriver jag min upplevelse av hans nya deckarserie: korta böcker, cirka 70 sidor, men lika innehållsrika som dubbelt så långa. Både hårdkokta och psykologiska. Vuxna ungdomsböcker: den unge Johnny skildras inte som liten och ung – utan som människa. 

Tystnad och sen:      

– Jag har inga svar på det. Och det var ju inga frågor heller.

Varför började du skriva Johnny & Co-böckerna?

– Efter att ha bott i Stockholm ville vi flytta hem till Helsingborg. Vi köpte en lägenhet – i mitt barndomskvarter. Genom fönstret kunde jag se huset där jag hade jag bott. Och jag tänkte att jag måste skriva någonting spännande om den här miljön. Så jag tog bort heden (från Femböckerna) och behöll ficklampan.

– På 80-talet kritiserades jag också för att ha ”budskap” i mina böcker. Men jag tycker om budskap. Med Johnny & Co ville jag visa att det egentligen inte finns några skurkar. Jag ville presentera udda människor som man normalt inte möter. Som Danskan, en människa man kanske aktar sig för, eller den homosexuelle.

Den döde talar, senaste Johnny-deckaren, handlar också om döden, liksom din Augustnominerade bok.

– Jo, den gör ju det. Annars har jag för tillfället blivit färdig med döden, tycker jag.

(2006)

——————————————————-

Ulf Nilsson

Ill: Filippa Widlund)

Ensam bland rävar

(Bonnier Carlsen)

Ulf Nilsson är barn- och ungdomsdeckarens Raymond Chandler och Johnny, huvudpersonen i detektivserien om Johnny & Co, kunde vara Philip Marlowe som ung pojke i Helsingborg.

Också den tredje boken i serien, ”Ensam bland rävar”, kan beskrivas som tunn och tätt. Sidantalet är inte fler än cirka 70 – och dessutom luftig text – men Ulf Nilsson förtätar både berättelsen och stämningen. Ungefär som när man reducerar en sås: boken känns dubbelt så tjock och innehållsrik.

Utan att ta till våldsamheter och annat grovt lyckas han förena vuxen- och ungdomsdeckaren. Ensam bland rävar är en noirroman – ja, en hårdkokt deckare – för barn- och ungdom. Ålder? Ja, det är ju som alltid personligt. Säg från nio år och uppåt.

Johnny, den unge privatsnoken, blir (nästan) vittne till en bilstöld. Av den återkommande bipersonen Danskan får han i uppdrag att leta reda på bilen. Eller rättare sagt på det partitur, som fanns i bilen och skulle framföras på Helsingborgs konserthus.

”Ensam bland rävar” innehåller många pekpinnar och budskap, bägge med prefixet mjuka. Ulf Nilsson tycker om budskap. Det är ju omodernt och föråldrat, rent av 70-talistiskt. Men skulle det då vara bättre med barn- och ungdomsböcker utan samhällssyn och medmänsklighet?

Johnny (och Nilsson) tänker och funderar både på och mellan raderna. Några ämnen: modernistisk konstmusik, fyllegubbar och – inte minst – att vara rädd och ”pipig”.

Johnny & Co, förresten? Vem/vilka är Co? Kanske omgivningen och världen, hela den värld som den unge privatdetektiven Johnny i Helsingborg med dess stämningsfulla, ”mörka” gator och kvarter är en del av.

(2007)

Bengt Eriksson (bägge texterna publicerade i Kvällsposten)

Från Mästerdetektiven Blomkvist och framåt

Det går att ange ett exakt årtal för den svenska barn- och ungdomsdeckarens födelse, nämligen 1946. Detta år utlystes en tävling av förlaget Rabén & Sjögren i att skriva deckare för unga. På tredje plats kom ”Fjällhedens hemlighet” av Kjerstin Göransson-Ljungman medan ”Skuggornas hus” av Åke Holmberg och – särskilt – ”Mästerdetektiven Blomkvist” av Astrid Lindgren delade på förstaplatsen.

Två av de prisbelönta barn- och ungdomsdeckarna har glömts bort idag. Den återstående, alltså Astrid Lindgrens första Kalle Blomkvist-deckare, är en klassiker. Fortfarande, både som bok och begrepp. Kalle Blomkvist har blivit den gängse benämningen på en ung (och ibland äldre, som Mikael Blomkvist i Stieg Larssons ”Millennium”-trilogi) privatsnokande detektiv.   

Åke Holmberg skulle ändå förevigas i den svenska deckarhistorien för yngre. Det berodde förstås på privatdetektiven Ture Sventon med kontor i Stockholm. Fast Sventon-böckerna har väl med åren mest blivit ett slags pastischer på deckargenren och nostalgi för nu vuxna läsare.

Fanns inga barn- och ungdomsdeckare innan nämnda pristävling? Kort svar: Nej, inte i Sverige. Som Lilian och Karl G. Fredriksson skriver i boken ”Blod! Inget tvivel om den saken! Svenska deckare för barn och ungdom från Kalle Blomkvist till gatugängen” (2011) fanns det deckarliknande böcker, till exempel ”Bombi Bitt och Nick Carter” av Fritiof Nilsson Piraten, men det författades inga svenska deckare för yngre målgrupper.

En likaså kort förklaring: barndeckare kan börja skrivas först när barn betraktas som barn (och inte som små kopior av vuxna) och ungdomsdeckare kunde inte skrivas förrän ungdomar fick leva egna liv.

Följ med framåt till år 2018 och bokmässan i Göteborg, där årets bästa svenska deckare för barn och ungdomar ska utses inte mindre än två gånger. Svenska Deckarakademin, som delar ut den årliga Spårhunden för bästa barn- och ungdomsdeckare, har nu fått sällskap av Crimetime Göteborg, som med sitt Specsaver-pris utser författaren av årets bästa barndeckare.

Priserna speglar (vid sidan om att lyfta fram böcker och författare) den utveckling och ja, utvidgning som barn- och ungdomsdeckarna genomgått under ett drygt halvsekel efter Kalle Blomkvist. Priserna har delvis olika kriterier: barn- och ungdomsdeckare utan åldersgräns uppåt (Deckarakademin) respektive barndeckare och annan spänning för åldern 6-12 år (Crimetime).

Den deckarakademiska Spårhunden gick 2018 till Christina Wahldéns ”Falafelflickorna”, en samhällsaktuell deckare för något äldre ungdomar, som tävlade mot bland annat ”Silvermysteriet”, en barndeckare i serien om LasseMajas detektivbyrå av Martin Widmark och Helena Willis. Även Crimetime nominerade ”Falafelflickorna” men vann gjorde Elias och Agnes Wåhlund med ”Handbok för superhjältar del 2” och ”del 3”, också för de yngsta.

Dessutom finns det en annan skillnad mellan de bägge priserna, vilket kan visa hur barn- och ungdomsdeckare förändrats de senaste åren. Deckarakademin har en outskriven (idag gammaldags) regel att deckare inte ska gå över gränsen till fantasy. Crimetime nominerade såväl Camilla och Viveca Stens ”Sjörök” som Karin och Albin Alvtegens ”Hinsides väktare”, båda med inslag av skräck, fantasy och övernaturligt.

Vad har hänt med deckarlitteraturen för barn och ungdomar mellan 1946 och 2019? Låt mig försöka exemplifiera med ett personligt urval av några författare och böcker i ungefärlig tidsordning…

Korrigering: första boken om ”Tvillingdetektiverna”, som hette just så, Klas och Göran, tvillingar från Norrland, samt Hubert, kusinen i Stockholm, kom 1944. Och det var ju innan barn- och ungdomsdeckargenren ”föddes” i Sverige! Populära hos till exempel mig blev tvillingdeckarna på 50-talet med titlar som ”Ishockey-”, ”Fäbods-” och ”Tunnelbanemysteriet”.

Mindre omtyckta var dessa ”långserieböcker” (flera titlar per år) av Sivar Ahlrud, pseudonym för Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud, bland vuxna. Vilket inte hindrade att de inspirerade Mårten Sandén att ge ut sin första Petrinideckare, ”Gömstället” (1999), i serien om tvillingdetektiverna (!) Petrini i Lund.  

Ulf Nilsson är nog mest känd för bilderboken ”Adjö, herr Muffin” (illustration: Anna-Clara Tidholm) men har också rikt och brett skrivit in sig i deckargenren för yngre. Serien om ”Hondagänget” kom på 60-talet och ”En halv tusenlapp” (2005) inledde en känslig, både till människor och miljöer, deckarserie om Johnny, ung skolpojke i Helsingborg. Han skriver dessutom småbarnsdeckare om groddetektiven Paddy. Senaste titeln: ”Största minsta polisen” (2019).

En del författare av deckare för vuxna har även skrivit deckare för yngre. Maria Lang och Olov Svedelid var ett par exempel. Bland dagens författare finns Anna Jansson, som låtit Emil Wern, barn till Visbypolisen Maria Wern i vuxendeckarna, få en egen barndeckarserie, och Kristina Ohlsson, som blandar deckare, skräck och övernaturligt.

Bäst lyckas Ohlsson i trilogin ”Glasbarnen” (2013), som första delen hette, om några unga kompisar i lilla skånska Åhus. Vilken enastående förmåga att från en mening till nästa få berättelsen att skaka till genom att föra in något annat och märkligt – ja, rent otroligt. Också fristående ”Mysteriet på Hester Hill” och ”Mysteriet på Örnklippan” är unga berättelser – så skickligt skrivna – i nya spänningsgenren övernaturligt, skräck och deckare.        

Hur hemsk får en ungdomsbok vara? Det är en fråga som ibland ställs om deckare – och andra sorters romaner – för så kallat unga vuxna. Här kan Magnus Nordin passa som exempel.

På 2000-talet har han skrivit en rad böcker på och över gränsen mellan skräck och deckare. Nordin verkar inte skygga för någonting som kan ske i ungdomars liv. Hans nya, ”Midsommarmorden” (2018), är en regelrätt deckare. ”Djävulens märke” – om en kvinnlig lärarvikarie som det är något särskilt med – innehåller mer annorlunda spänning. Med ”Prinsessan och mördaren” ville han skriva en realistisk ungdomsdeckare – eller thriller – om vardagen i plugget, översitteri, sexuella övergrepp och mord.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar 2019

Deckarloggbäst

Bäst i deckarhyllan just nu (mars 2019)

Binet SpråketLaurent Binet: ”Språkets sjunde funktion” (Albert Bonniers Panache)
Märklig för att inte säga helgalen deckare men också rätt vanlig och typisk för att vara en fransk kriminalroman med utgångspunkt från den 20 februari 1980 då Roland Barthes, författare, semiotiker med mera, blev påkörd – med vilje? – mördad? – på en Parisgata för sen att avlida på sjukhus en månad senare: gata och intellekt, sex och filosofi, noir och litterär avhandling på samma gång.

DolanEva Dolan: ”Till det bittra slutet” (Modernista)
Fristående deckare/thriller, alltså inte en ny titel i serien om hatbrottspoliserna Zigic och Ferreira i den engelska staden Peterborough, som skildrar några människor i ett ockuperat rivningshus i London, fast också detta och dessa beskrivs lika noir och med den ettriga skriftprosa som är typisk för Dolan och hennes polisserie. (Längre recension kommer.)

MeyerDeon Meyer: ”Kvinnan i den blå slängkappan” (Weyler)
Sydafrikanske deckarförfattaren Meyer är en av mina absoluta favoriter så jag är väl inte den kritiker jag borde vara när jag läser hans deckare, till exempel den här, nya korta – mer en kortroman eller långnovell än en reguljär roman – med och om polisen Bennie Griessel: som alltid en roman om Sydafrika, livet och människorna, lika mycket som en deckare och lika bra som bäggedera. (Recension kommer.)

Ulf NilssonUlf Nilsson (text) / Gitte Spee (ill.): ”Största minsta polisen!” (Bonnier Carlsen)
Nilsson – här med hjälp av illustratören Spee – är en av Sveriges både flitigaste och främsta barn- och ungdomsdeckarförfattare: det började redan på 70-talet med Hondagänget, sen följde flera serier med ungdomsdeckare från Helsingborg och numera den här – så fyndiga och så charmerande! – småbarns- och högläsningsdeckarserien om kommissarierna Gordon och Paddy på sin polisstation.

Deckarloggs red.

I Helsingborgs svarta skuggor

Just nu idag låg Ida Axelssons nya andra deckare/polisroman ”Dolda spår” i postboxen. Äntligen!

Ja, jag har väntat, faktiskt längtat. Det har gått alldeles för många år sen hennes deckardebut på ett litet förlag som sen försvann och därmed försvann också Ida Axelsson.

Men nu är hon tillbaks och jag ska genast börja läsa. Under tiden: så här skrev jag i min recension av hennes debutdeckare…

***

Ida Axelsson
Svart skugga
(Litet förlag)

Ida AxelssonLars Tylle Herlin och Bodil Mårtensson (vuxendeckare) samt Ulf Nilsson (barn- och ungdomsdeckare) har mutat in Helsingborg som kriminell stad, mitt emellan fiktion och verklighet. De får nu en värdig efterföljare: Ida Axelsson.

Hennes debutdeckare, ”Svart skugga”, är en polis- och kvinnoroman. Titeln syftar på den skugga som deras tidigare liv kastar på flera av romanens personer.

Vilket inte minst gäller huvudpersonen, polisen Linn Wide, som flyttat från Stockholm till kriminalen i Helsingborg. Eller tagit sin son med och flyttat hem igen, för att vara noga. Härifrån kommer hon, här finns hennes ”föräldrar” (mer än så bör inte avslöjas).

Men det gäller också för uteliggaren Damir Skazlic, som var skolkamrat med Linn, och skådespelerskan Katarina Johansson, som hittas hängd i Slottshagen ovanför Kärnan. Självmord, tror polisen till att börja med. Kan det kanske ändå vara mord?

För att placera en (kriminal)historia på namngivna gator och platser, i hus som verkligen finns (det görs besök på Helsingborgs stadsteater och Hamnkrogen, vid Sundstorget och Dunkers kulturhus), så krävs det att miljöerna känns autentiska. Man ska förflyttas dit, när man läser.

Ida Axelsson lyckas över förväntan med sin stadsmiljöskildring, lika bra som när hennes föregångare skrivit som bäst. Problemet med deckardebuten är ett annat, nämligen de där – stora, mörka – skuggorna.

Axelsson ägnar så mycket utrymme åt att teckna Linn Wides och övriga personers bakgrund att kriminalgåtan – eller gåtorna, det finns flera bitrådar – kommer i skymundan. Spänningen sackar. Synd på vad som kunde ha blivit en riktig bladvändardeckare.

Men att välja för mycket istället för att välja bort är ju ett nybörjarfel. När grunden nu har lagts, så ser jag fram emot nästa titel i Linn Wide-serien (ja, den är på gång). Själva deckarskrivandet kan börja!

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2014