Deckarloggbäst / februari 2022

Christina Wahldén
Enbart kvinnor
(Forum)

De bästa kriminalromanerna är deckare med mera. De innehåller mer än det kriminella. Som Christina Wahldéns deckarserie från Australien (vilken kan liknas vid Tony Hillermans amerikanska indiandeckare). ”Enbart kvinnor” är tredje titeln med poliserna Jess (kvinna och urinvånare) och Bluey (man och vit) i och kring hamnstaden Darwin i Northern Territory. Här  utreds mordet på en kvinnlig minister som hittas död i Darwins högsta domstol. Ministern har godkänt gruvexploatering på en för urinvånarna helig plats med en ”förlossningsgrotta”. Spännande lärorikt. För vad vet vi, du och jag, om Australiens urinvånare?

Viktoria Höglund
Den som inget känner mer
(Southside Stories)

Viktoria Höglunds tredje (eller fjärde, om man inkluderar en kortroman) psykologiska thriller börjar som tidigare med en plötslig händelse som påverkar många människor. Fanny, 16 år, har opererats och ligger nedsövd. Hon var på strandfest, åkte vattenskoter och råkade ut för en olycka. Och hittades skadad morgonen därpå. Höglund skriver inte i jag-form men varvar berättandet mellan personerna (mamman, pappan, ”pojkvän” med flera). Läsaren får ta del av personernas olika reaktioner på den omskakande händelsen. Deras tankar och känslor, hur deras liv förändras.

Jan Guillou
Den som dödade helvetets änglar
(Piratförlaget)

Redan i första meningen utbrister Jan Guillou att han aldrig mer ska skriva nån jävla deckare. Blott några boksidor senare förklarar han att han lovat sig själv att aldrig skriva några memoarer. Resten av boken är förvillande lik både en deckare och en memoar. Vardagarna (tänk dagbok och Lundell) tränger undan romanen men den sipprar ändå in och formar sig allt mer till just en roman; en deckare eller thriller med privat- eller amatördeckarfirman (Erik) Ponti & ((Carl) Hamilton som huvudpersoner, spårfinnare och snokar. Pensionärsdetektiver, såg jag att någon kallade dem. Bägge nu i pensionärsåldern.

Sara Blædel
Flickan under trädet
Övers: Jessica Hallén
(Polaris)

Pionjären inom dansk ”femikrimi” återkommer med sin tionde krimi i serien med – och om – Louise Rick, polis, och Camilla Lind, journalist. I ”Flickan under trädet” har Rick tagit tjänstledigt. Hon är på långresa utomlands men flyger hem till Danmark då hon får reda på att hennes bror försökt ta livet av sig. Självmordsförsöket orsakades av att hans maka plötsligt försvann. Snart ska fler kvinnor försvinna. Samtidigt har polisen hittat kvarlevorna efter en tonårsflicka som försvann 1995 under en skolresa till Bornholm. Orkar inte fler deckare med mördade kvinnor! utbrast min hustru när jag berättade om boken. Men så är det inte här – utan mer och annan än så.

Karin Wahlberg
En god man
(Albert Bonniers förlag)

Vardag. Såg att Karin Wahlberg reagerade på den beskrivningen. Att hennes romaner skulle vara vardagsdeckare. Det lät för tråkigt. Men så är det inte. Ordet vardag är varken tråkigt eller nedsättande. Tvärtom, högre betyg går knappt att få. Wahlberg skriver allt bättre, berättar långsamt, ingående och noga. Serien har förändrats = utvecklats från deckare till kriminella vardagsromaner eller vardagsromaner med inslag av kriminalitet. Ja, till och med allas våra vardagsliv som deckare. Samtidigt som vardagslivet placeras i samhället, vardagsdeckaren i en samhällsroman. Huvudpersonerna, polisen Claes Claesson och läkaren Veronika Lundberg finns numera i Lund/Malmö. Ämne: skakvåld mot barn.

Bengt Eriksson

Musikfredag: Brustna kampsånger

Franska Trion
I väntan på Jan Myrdals död
(Egen utgivning)

Jazz eller i alla fall jazzigt. Så brukar Franska Trions musik beskrivas. Ibland stämmer det. Men knappast på albumet med musik från dokumentärfilmen ”I väntan på Jan Myrdals död” om författaren Jan Myrdal och hans mecenat Lasse Diding. Här tolkas visor och sångpoesi, närmare bestämt politiska visor och kampsångpoesi.

Du såg kanske filmen på teve (eller bio) och hörde delar av musiken? Högst passande filmmusik, tyckte jag. Men jag tycker också att dokumentärfilmarna slarvade bort musiken – den användes för lite. Franska Trions tolkningar är ju geniala, tänkte jag då jag såg filmen. Måste skriva och höra med Matti Ollikainen, trions ledare, sångare och pianist, om han menat så…

Nej, påstod Ollikainen. Tanken hade blott varit att arrangera och framföra sångerna så bra som möjligt. Fast han är en lurig jäkel så vete tusan ändå! I mina öron har  Matti Ollikainen med hjälp av Viktor Turegård, kontrabas, och Christopher Cantillo, trummor, brutit sönder melodierna så att resultatet blivit ”trasiga toner” (också titeln på Ollikainens självbiografi).

Som när Ulf Lundell bytte arbetarkamp mot arbetarkramp. Franska Trions tolkningar av Arbetets söner, Internationalen och 1 maj är inte segervissa kampsånger på marsch utan porträtt av fattiga människor som trots sin ynkedom kämpar för sina rättigheter, för sin rätt att leva. Mer trasproletariat än proletariat.  

Lyssna på (min favorit) 1 maj-sången: ett så varmt och ömt porträtt av människorna i ett förstamajtåg – med dansanta latinrytmer dessutom! För att visa att jag hört rätt (och han själv är en lurifax) har Ollikainen tillfogat några egna, nya ”kampsånger” – som Om oss alla unga och Sossemarsch. Albumet innehåller dessutom instrumentala versioner av låtarna.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik

Deckarloggfredag: Tvärs över Österlen

Ibland när jag öppnar fönstret mot trädgården kan jag höra ett ettrigt skrivmaskinsknatter österifrån. Det låter som en hackspett. Över Österlen, bortifrån Svinaberga och hit till Vollsjö, kommer ett meddelande från en knarrig gammelgubbe till en annan.

Så känns det att läsa Ulf Lundells vardagsböcker. ”Vardagar 1” var som en blogg. Tvåan gav känslan av att ha skrivits med tanke att bli publicerad i en bok. Trean (det var väl den?) innehöll ett romanutkast i dagboken, en roman om barndomen på Lundagatan i Stockholm. Fyran, som kommit nu, är lika tråkig som Lundell mår dåligt. Den här boken är av just denna anledning, tror jag, på exakt 666 sidor. Medan ”Vardagar 5”, också ute nu, blev en klar uppryckning. Lundell verkar vara på gång uppåt igen, mår bättre, jo, och skriver mer… sprudlande, faktiskt.

Vad jag gillar mest – och det förekommer nog främst i femman – är hans humor, som ofta blir självironisk. Jo, självironi har han, i alla fall numera. Han är inte så sur och arg mot sig själv, så hård som han kan vara mot andra – som när han avfärdar någon författare/journalist/musiker/artist med en bisats, allt de gjort, artisten som hela människan, det är fan inte snällt – men han verkar i alla fall ha rimlig koll på sig själv. Vem han är. Vad han gör och tycker.

Ulf Lundell. Foto: J Davis.

Som då Mr A (som i Aston Martin, aaaaalltså) stannar på vägen från Ica i Kivik och orsakar stopp. För det dröjer innan alkotestapparaten går igång igen. Och han benämner sig som ”idioten i…” (Ja, jag har alltså aldrig fattat vad som får Män med stålar att köpa lyxsportbilar för pengarna. Det är väl en defekt i min manlighet – eller tvärtom.) Han kallar sig själv parkvakt också, det är kul. (Parken är Stenhuvuds nationalpark, där det minsann inte ska tältas!)

Jag har haft ett förhållande till Ulf Lundell sen, om jag minns rätt, före skiv- och bokdebuterna. Mött eller träffat på honom några få gånger, hälsat ett par, intervjuat honom en enda, längesen, redan på 70-talet. Jag är ingen större fan heller, av musikern och författaren och rakt inte konstnären. Max tio  låtar där jag tycker att han fått ihop både melodier och texter och lyckats förena dem. Författaren tycker jag faktiskt bäst om som poet, gillar sättet att dikta enkelt – eller snarare anspråkslöst – och berättande. Vad gäller konst så är han bra – ja, bäst – på fåglar. Bokomslagen till vardagarnas fyra och femma – rödhakar respektive sädesärlor – är inte dumma alls, riktigt bra.

Och dom där pojkarna, grabbarna, killarna, kisarna, manliga småungar, som jag tyvärr upplevt längst fram vid scen på flera Lundellkonserter, dom kan jag inte med. Som om att vara fjorton igen och befinna sig i fotbollsjuniorernas omklädningsrum. Nej, tack. Och som Lundell än uppmuntrat, än inte uppmuntrat (vill nog inte sträcka mig längre än så). Dom fixar inte jag, vill aldrig i livet vara med där, stå där bland dom. Å andra sidan, jag har fått uppleva en riktigt bra konsert med Ulf Lundell i Kristianstad för några år sen. Den var bra, proffsig och stenpolitisk.

Förhållande till betyder typ parallella liv; ungefär lika gamla, han är två år yngre, ungefär samma uppväxt, klassmässigt och politiskt. (Min pappa hade förresten ett skrädderi på Lundagatan, bör ha varit när den unge Ulf bodde där.) Han kunde vara jag? Jag kunde vara han? Tja, tveksamt ändå. Men det finns vissa band, där ena änden är fastknuten i honom och den andra i mig, där vi på något sätt faktiskt förenas. Och det handlar inte om att vi är vare sig Män eller män.

Vare sej, bör jag väl kanske skriva. Som Lundell skriver och stavar: säjer, mej, dej, sej, dom, nånting, Ja fy fan (utan kommatecken), okej, imorrn, igår, isåfall… Ja, åssåvidare. Så skrev jag också, på 70-talet. Men jag har anpassat och fegat till mig, skriver mig numera. Medan Lundell fortfarande skriver som han skrev på 70-talet. Än idag, som den evige svenske beatförfattaren. Han är kvar på 70-talet. Fast jag stavar i alla fall okey som åkej, ett snäpp mer!  

Ulf Lundell cyklar eller går ner till Parken, han åker och handlar på Ica, tar också bilen till Lund, Kristianstad och galleriet, går han hos en psykolog (tror det) och hos en hjärtläkare, kanske en annan läkare också, måste ta EKG, beställer containrar med böcker från Bokbörsen, läser läser läser, också Aftonbladet och Expressen (och jag är övertygad om att han dessutom lusläser Ystads Allehanda – fast det skriver han inte, vill och vågar inte skriva), lyssnar på musik, hackar ner tre-fyra-fem A-4 med dagbokstext varenda dag, målar målar i ateljén, lyssnar på ny musik som han inte gillar och äldre som gillar, och för den delen enstaka ny musik som han gillar, tar tabletter för att lugna ner sig och för att kunna sova…

Glömt nåt? Ja, envisheten. Den tycker jag om. Att han inte vill göra det han inte vill göra. Observera formuleringen, dock. Han vill inte göra det men ibland gör han det ändå. Det tycker jag mindre bra om. Att han ändå låter sig övertygas och luras eller rakt ut sagt fegar ur, han också. Som att han sa Nej Nej Nej till Marie Nyreröd när hon ville göra den där TV-dokumentären. Komma ner till Österlen och filma hemma hos Lundell. Trots att hon var så envis men Nej Nej Nej. Och så ringer Håkan Lagher och då känns vibrationerna rätt, amen kom igen! För tusan Lundell. Sen blev det Ja, kanske Ja, tack att göra TV-dokumentär och besöka dig för en filmad intervjuad. Som Lahger snurrade upp dig. Och det kändes bra? Och dokumentären blev fantastisk?  

Hur hinner han? Hur orkar han? Lundell verkar ha än mer besvärligt med sig själv än vad Eriksson har och jag tycker det räcker som det är för min  del. Det är väl för att han måste, inte orka men måste göra detta, fylla dagarna med det som fyllas kan. De enda stunderna, får jag för mig, där han verkar komma in i den där känslan av att man är med i men inte själv måste vara stunden och känslan är när han får syn på ett djur, till exempel i sin trädgård, oftast någon fågel men det kan vara den återkommande räven. (Kan man inte få beställa en målad räv på omslaget till ”Vardagar 6”?)

Lundell tycker, han tycker hela tiden, han tycker på varje rad han skriver, i och med varje ord, han tycker om sina grannar, han tycker om folk i allmänhet, journalister och de övriga jag nämnde tidigare. Hans åsikter kommer ut hela tiden, i ett evigt flöde, kan inte låta bli att tycka, det är ju på gott och ont. Ofta håller jag med honom, hans iakttagelser av framför allt dagens litteratur- och journalistvärld är träffande ibland, jag instämmer men jag skulle aldrig kunna vara så taskig som Lundell. Jag har nog blivit alltför snäll och mesig med åren.

Fast ibland har han ingen koll. Som i fyran, där han först gormar över SD och M – och det gör han ju rätt i – men sen ändå uttrycker samma åsikter om flyktinginvandring som SD och M. Men skärp dig! Obehagligt att läsa, det är väl ändå inte du väl? Jojo, jag förstår att det kan vara jobbigt med alkolås och läkarkoll på det eventuella beroendet, piller och piller, men… Nej, inget men. Nej, är ordet. Punkt. Och jag tror väl att du själv ser hur motsägelsefull – ja, dum – du är när du skriver enligt ovan och ändå låter du det stå kvar i boken, så lätt att stryka bort, men det får stå kvar, det får stå var och framgå att du varit riktigt korkad. Detta – ärligheten – kan jag ändå känna en viss sympati för.

Jädra tur att du tog dig upp igen i femman, blev mer klartänkt, mår lite bättre igen som det verkar. Ta hand om dig! Blir orolig också när Lundell skriver om att nu är galleriet den enda inkomsten och i fjol sjönk inkomsterna på konsten till 25 procent. Men hur går det? Alltså det verkar ju inte vara som om du håller igen med stålarna heller, måste nåt ordnas på huset så måste det ordnas, kostnad struntsamma. Fast å andra sidan gnetar du över att du betalat för mycket, eventuellt, för grejer till Mr A.

S verkar förresten väldigt trevlig, snäll och rar. Också efter att ert förhållande tog slut. Var detsamma tillbaka! Slarva inte bort henne, slarva inte bort den vänskapen.   

Detta var några av mina spontana åsikter om ”Vardagar 4” och ”5”, två böcker – för mig – att läsa här och var i, inte rätt igenom som nånslags roman. Utan som en diktsamling eller just vardagsbokblad. Språket? Ser att vissa recensenter tycker att Ulf Lundell skriver så bra, ja, skönt. Hmmm. Jag tycker han skriver dagbok jag, rätt upp och ner, snabbnerknackat. Resultatet blir ett jäkla tryck men vackert, skönt? Han har sin stil men om han är stilist?

Bengt Eriksson

Ola Magnell (1946-2020), en nyfiken agnostiker

Så fort, inte helt oväntat, men så fort. En av de största svenska sångpoeterna och han blev allt bättre också med åren. Jag gläder mig – mycket – åt att vi blev vänner igen dessutom, efter 70- och 80-talen. Sitt stadigt i båten nu till andra stranden, jag tar med mig gitarren när det blir min tur, så vi äntligen kan spela ihop.

Ett minne, i form av en intervjukrönika, jag gjorde med honom:

***

Förstås med anledning av boken ”Ord och inga visor”, där Ola Magnell samlat sin ”Låtlyrik 1973-2013”, som vi stämt träff på ett café i Ystad. Snart ska han säga något som kommer att förvåna mig. Men först texterna, lyriken och poesin, alltså själva benämningen.

Ola Magnell kräver prefix. Ett par gånger när jag velat prata om ”hans texter” – utan prefix – har han utbrustit något i stil med att ”ordet ´texter´ har jag rensat ut ur ordförrådet”.

– Ja, jag gör låtar. Jag har alltid en melodi som jag skriver orden till. Ord och melodi hör ihop. Utan melodin hade orden blivit på ett annat sätt. En enda låttext, ”Rapido Non Stoppo”, har jag skrivit utan en färdig melodi.

Ola Magnell 2 YA

Ola Magnell på sin sydöstskånska hemmaplan. Det här fotot togs vid en konsert på Österlen, närmare bestämt 2010 i trädgården till vandrarhemmet i Hammenhög. Foto: Birgitta Olsson

Nu finns ändå det mesta av din ”låtlyrik” tryckt i en bok utan melodier eller ens gitarrackord. Var och hen som inte lyssnat så mycket på dig att varje låt sitter i huvet kommer att läsa boken som en samling med texter, dikter, lyrik – utan ordet ”låt”.

Ska jag anta att bokidén inte kom från dig?

– Neeej, det gjorde den inte. Det har talats om det en gång tidigare men då blev det inget. Nu var det Anders Wällhed (författare, dramatiker med mera) som frågade (synonym för tjatade; krönikörens anmärkningar).

Men själv har du aldrig tyckt om att både läsa och lyssna? Att också läsa en låttext, fokusera på texten och orden, kan inte det fördjupa förståelsen?

– Jag tyckte om textbladen, medger Magnell, som brukade följa med LP-skivor. Alla sjunger ju inte heller så tydligt att man hör varje ord.

Nej, just precis.

Ola Magnells egenart som sångpoet kan exemplifieras med följande rader: ”Dom sa ´du som e från bystan, vaffö snackar´u sådär´ / jag sa ´jag älskar kula stan, jag bor och jobbar här ´…”(ur låten ”Hos kuratorn”). Eller ordvalet (”Jag får inget körkort. Det beror på jacken.”) när han berättar att han åker tåg till sina spelningar, från Smedstorp och vidare genom Sverige.

Född i Kalmar, hus på Österlen och lägenhet i Stockholm. Småländska, skånska och stockholmska. Ur detta har Magnell skapat en egen dialekt som han diktar, sjunger och pratar på. Fast själv ser han tveksam ut.

– För länge sen ringde en ung musikjournalist, tror han hette Bengt Eriksson, och ställde samma fråga. Jag svarar nu som jag svarade då. Det är ingen dialekt – det är nervositet.

Men inte fortfarande väl? Efter alla år? Eller skulle hanteringen av ord och rim vara omedveten? Det kan jag inte tro.

Över till något annat som varit genomgående hos Ola Magnell, som sångpoet och människa: politik och kritik. Aldrig har jag stött på en så tunnskinnad artist och som i kommande låttexter slagit tillbaks så hårt mot kritiken – till exempel i ”Min nye magister” och ”Rulltrappan” (både om 70-talets musikrörelse och kritik i allmänhet).

– Jag var ju med. Som jag såg det. Jag hade också stått och packat Vietnambulletiner. Mina låtar var politiska. Men jag fick ibland oförsonlig kritik av musikrörelsen.

Äh, det var ju någon enstaka recension. Andra hade motsatt åsikt. De – vi – höll inte med. Det var både… och. På senare år har väl dessutom all kritik ersatts av hyllningar? Det är nu Ola Magnell ska förvåna mig med att säga något jag aldrig hört förut.

– De kanske hade rätt? Deras kritik nådde in till mig, träffade något som jag själv tyckte. Man dömer sig själv hårdast. Men jag hade svårt att hantera det.

Ola Magnells låtlyrik handlar ofta om att befinna sig vid en gräns – att ha fötterna på vardera sidan om gränsen. Det kan vara en flod eller en sjö. ”Gräns i allmänhet eller…” undrar Magnell. Främst gränsen mellan liv och död, säger jag. Eller människa och Gud. Där finns ibland en längtan – inte en döds- men en gudslängtan.

– Att vi ska dö är ju det enda vi vet. Men idag har det blivit ett lika stort tabu att prata om döden som det förut var att prata om sex.

Brukar du beskrivas som en religiös sångpoet?

– Nej, det är inte många som tänker så. Ibland när jag träffar folk från kyrkan kan det vara någon som sett en koppling. Det händer att jag kallar mig nyfiken agnostiker. Jag lämnar det öppet. Fast säger du kristen socialist så protesterar jag inte heller.

Magnell-PS.

På väg från cafét, han ska till pågatåget och jag till bilen, berättar jag om en idé jag haft i flera år. Nämligen att ta initiativ till en akustisk konsertkväll, antingen mindre på Garaget i Hammenhög eller större på Ystads teater, med Österlens tre stora sångpoeter.

Ställer du upp? ”Jodå”, nickar Ola Magnell. Men den mest kände, tillägger jag, är kanske svår att övertala? ”Tror jag vet vem du menar”, säger Magnell. ”Och det kan nog bli svårt.” Fast visst skulle det vara kul, tänk en konsertaffisch för trion Lundell, Magnell & Saxell (med förnamnen Ulf, Ola och Michael)…

Magnell på Spotify

Gå in på Spotify och sök på ”Magnell á la Eriksson” så kommer det upp en spelista jag satt ihop ur Ola Magnells skivutgivning, från debutsingeln ”Påtalåten” (1973) och framåt. Både låtar med anknytning till krönikan och en del andra Magnell-favoriter, på grund av melodier och/eller texter.

Läs mer

”Ord och inga visor – Låtlyrik 1973-2013” gavs nyligen ut av Lindelöws bokförlag. På hemsidan http://www.magnell.nu (klicka på ”ola” och sen på ”ord av ola”) finns en längre intervju som Tomas Andersson Wij gjort med Ola Magnell. Själv har jag under rubriken ”Poesi och politik, natur och religion” närläst Magnells låttexter i boken ”Svenska sång- och rockpoeter 3” (BTJ förlag).

Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB/TA