Deckarloggbäst / mars 2022

Malin Persson Giolito
I dina händer
(W&W)

Billy bor med sina tre syskon och sin mamma i en för liten lägenhet i den fiktiva men så verkliga förorten Väringe. På andra sidan motorvägen, med en gångtunnel emellan, bor Billy i den likaså fiktiva men verkliga villaförorten Rönnviken med golfbana och privat gymnasium. Billys mamma tar med sin son till den lugnare lekplatsen på andra sidan motorvägen. Det var så de möttes, Billy och Dogge, som sexåringar. Det ska sluta med – eller rättare sagt börja, för det får läsaren veta redan i början – att den ene skjuter ihjäl den andre, då har de blivit 14 år. Varför? Hur kunde detta ske? Och vad kan – ordagrant – vi, du och ja, göra för att det inte ska ske igen och igen?

Hillary Rodham Clinton / Louise Penny
I terrorn grepp
Övers: Mia Gahne
(Bokfabriken

Förre utrikesministern och presidentkandidaten Hillary Rodham Clinton och deckarförfattaren Louise Penny har gemensamt författat en politisk thriller och den är ju riktigt bra. Ska jag förmoda att Clinton stått för fakta och innehåll medan Penny skött berättandet och formulerandet? Det har i alla fall blivit en såväl realistisk och trovärdig som spännande och faktiskt humoristisk thriller. Intrigen spinner kring terrorattacker i Europa och en kvinnlig amerikansk utrikesminister. Och det senare bör ju Hillary Rodham Clinton känna extra väl till.

Camilla Grebe
Välkommen till Evigheten
(W&W)

En augustimorgon 2013 efter en blöt kräftskiva hittas sjuttonåriga Bonnie Högberg död i Lillstugan. Dörren är låst och fönstren reglade; de enda andra som finns därinne är hennes bästa vänner, jämnåriga tvillingarna Harry och David Andersen. Åtta år senare grips tvillingarnas mamma Lykke misstänkt för mord. Från epicentrum har vågorna spridit sig och påverkat många människor på olika sätt. I sin nya bok ”Välkommen till Evigheten” visar Camilla Grebe att hon fortfarande kan överträffa de högt ställda förväntningar som vi läsare naturligtvis har på denna stjärna. (Ur Anders Kapps rec.)

Orest Lastow
Vårt liv är inte vårt
(Hoi förlag)

Nu har vi i Sverige fått en ny science fictionroman som nyttjar kvantfysik, tidsresor och avancerande begrepp inom datalingvistik. Orest Lastow, forskare och företagare, har tidigare har skrivit faktaböcker. Nu romandebuterar han med en science fictionthriller som har vetenskapen i botten. En komplex bok med intrikata mönster av stilenliga alternativa historiska fakta. Vad skulle ha hänt om Tyskland  vunnit andra världskriget? En spännande thriller i både John le Carrés och Alfred Hitchcocks anda. Här finns den gråmelerade vardagen i svenska universitetsstäder som Lund, även händelser i Södertälje tar sin givna plats. Bakom vardagligheten sker de händelser som kan kopplas till upptäckter såsom NASA varit inblandad i. (Ur Micheles Kindhs rec.)

Nita Prose
Städerskan
Övers: Manne Svensson
(Albert Bonniers)

Molly Gray, 25 år, är speciell med flera drag av autism. Molly Maid, som hon kallas, arbetar som den mest nitiska städerska – hon älskar sitt jobb! – på det lilla, lyxiga Regency Grand Hotel i någon amerikansk stad. Varje deckarläsare anar att det bakom hotellets stilla fasad av lyx måste förekomma något annat och skumt. Detta börjar uppdagas när finansmannen Mr Black hittas död i den lyxigaste sviten. Av Molly, förstås. Det är mord, förstås. Och vem blir misstänkt för mordet – om inte Molly, förstås. Grundton: rar. Lite romantiskt blir det också. En extra twist vänder ut och in på upplösningen.

Vårens bästa SF-deckare

Orest Lastow
Vårt liv är inte vårt
(Hoi förlag)

Science fiction är en plausibel möjlig vetenskap som kanske skulle kunna existera som realitet. En fiktiv form av vetenskapliga omöjligheter som ändå kan vara en möjlighet.

Tänk er Carl Sagan, Isaac Asimov eller Arthur C Clarke, vilka skrev romaner inom områden som kunde skapa rejäla vetenskapliga möjligheter. Likadant kan man säga om cyberpunken med nanotekniken i William Gibson och Bruce Sterlings romaner som också fick betydelse för samtida forskning.

Till och med Gene Roddenberrys ”Star Trek”, som brukar kallas  för teknobabbel med pseudovetenskap, har fått sina teorier diskuterade på vetenskapliga sätt angående möjligheter om tidsresor, färdas snabbare än ljuset och maskhål i rymden.

Ja, grunden är naturligtvis Albert Einsteins relativitetsteorier och kvantfysikens/kvantmekanikens läror.

Nu har vi i Sverige fått oss en underbar ny science fictionroman som både nyttjar kvantfysik, tidsresor och avancerande begrepp inom datalingvistik.

Orest Lastow, som är forskare och företagare, har tidigare har ägnat sig åt att skriva faktaböcker. Nu romandebuterar han med en science fictionthriller som har vetenskapen i botten.

En oerhört komplex bok med intrikata mönster av stilenliga alternativ historiska fakta. Vad skulle ha hänt om Tyskland egentligen vann andra världskriget?

Om en forskare upptäckte möjligheten att resa i tiden för att förändra tidslinjen till de allierades fördel så att de vann kriget istället. Medan fiendesidan helst inte vill ha tidsförloppet förändrat, så börjar jakten som pågår under flera år.

När jag läser Orest Lastow roman tänker jag på hur Orson Welles lekte med tanken på tidsmaskiner och även Jules Vernes möjliga science fictionromaner dyker upp i min tankevärld.

Men framförallt är det en spännande thriller som verkar i både John le Carrés och Alfred Hitchcocks anda. Här finns den gråmelerade vardagen i svenska universitetsstäder såsom Lund och även händelser i Södertälje tar sin givna plats.

Fast det är bakom vardagligheten de händelser sker som även kan kopplas till upptäckter såsom NASA varit inblandad i. Det är en roman med lager på lagerestetik. Där flera parallella händelser nästan sker samtidigt.

Nåväl, jag har inte varit så förtjust i en bok sedan jag läste Dan Browns alster. Men framförallt är det nog Umberto Ecos lysande romaner som ligger närmare spänningen i den här science fictionromanen.

Den ingår i en trilogi som har fått titeln ”Petahertz”, vilket är en viktig del i första boken i serien.

Det är en välkomponerad och lättläst roman trots intrigens vetenskapliga kärna. Orest Lastow bygger upp en trovärdig scenario. En teaterscen där döden när som helst kan öppna dörren i en tid där tiden går att manipulera.

Jag tänker på om Stephen Hawking skulle ha skrivit en science fictionroman ungefär som när astronomen Fred Hoyle skrev sina böcker.

Och då tänker jag att det borde vara en sådan spännande roman som Orest Lastows. Vårens bästa svenska science fiction-deckare att läsa och uppleva, enligt mig.

Micheles Kindh, gästrecensent på Deckarlogg, var tidigare anställd inom järnvägen. Han har även varit chefredaktör för webbtidningen Blaskan.nu och är numera redaktör för dess facebookgrupp Blaskans Vänner.

Brittiska spioner på kontoret och fältet

Spionthrillrar är inte Deckarloggs favoritlitteratur. För det mesta,  fast det finns undantag…

Ett av undantagen heter Len Deighton. Tyvärr kom jag in lite sent i hans produktion, inte förrän på 80-talet. Det var när Deighton började skriva om Bernard Samson, den åldrande brittiske agenten och spionen, men då sen flera år kontorsråtta bakom ett skrivbord i Whitehall.

Det skulle bli många romaner om och med Samson, vilka jag presenterade i boken ”Deckarhyllan”.

Len Deightons tidiga karriär som thrillerförfattare missade jag alltså. Det försökte jag ta igen med att se Michael Caine som den unge brittiske spionen Harry Palmer i filmatiseringarna av några Deighton-thrillrar.

Harry Palmer var ett namn som hittades på till filmen. I den första boken ”The Ipcress File”, som också den första filmen baserades på, har den unge spionen inget namn utan är namnlös.

Joe Cole som ”Harry Palmer” i den nya TV-serien.

Nu har samma thriller filmatiserats ännu en gång, nu som TV-serie (den kan ses på SvT och SvT Play). Samma namn på den unge, före detta bedragaren och svartabörshajen, nu påtvingade spionen och agenten, alltså Harry Palmer. I den nya TV-serien spelas han av Joe Cole.  

Efter att ha sett första avsnittet på SvT så plockade jag fram min text av typen kortessä om Len Deighton ur den andra, förlängda upplagan av boken ”Deckarhyllan”. Läs och bli inspirerad att läsa Len Deighton, om du inte läst honom förut.

Förresten, se TV-serien också!

***

Len Deighton
Land: England
Genre: spionthrillers, agentromaner, politiska thrillers

Bernard Samson är en vanlig, rätt trist engelsman. Hans hustru heter Fiona, han har två barn, Sally och Dick. Han oroar sej för att lönen inte ska räcka. Nu har banken ringt igen om överdraget på kontot. Och han oroar sej för att hans hustru är otrogen. Varför svarade hon inte – klockan 2 på natten! – när han ringde från Berlin, dit han rest på tjänsteresa? Och hennes förklaring sen: ”Den förbannade telefonen måste ha konstrat igen!”

Just detta, att han är så vanlig, att han skulle ha kunnat arbeta som kontorist på vilket kontor eller statligt verk som helst i London, gör att Bernard Samson blir en så fascinerande huvudperson i Len Deightons spionromaner. En människa, inte av papper och trycksvärta utan av kött och blod. Hustrun Fiona arbetar förresten på samma kontor, inom samma koncern, så att säga, men på en annan avdelning.

”Departementet”, som det kallas, är den brittiska underrättelsetjänsten.

deightondossier.net är en mycket innehållsrik nätsida med info om Len Deighton.

Om Samson, hans familj, släkt, vänner, arbetskamrater och chefer har Deighton skrivit inget mindre än en trippeltrilogi (som även kallats fiske-, tennis- respektive kärlekstrilogin): först ”Byte i Berlin” (1984), ”Möte i Mexico” (1985) och ”Lösning i London” (1986); sen ”Betet” (1989), ”Linan” (1990) och ”Kroken” (1991); och sen ytterligare tre romaner, ”Tro” (1997), ”Hopp” (1998) och slutligen (?) ”…Och kärlek” (1999).

Den stora, tjocka romanen om familjen Winter (1986), som Deighton publicerade mellan den första och den andra trilogin, är inte en spionthriller utan snarare en historisk roman om Tyskland och nazismen. ”Winter” kan också läsas som en bakgrundsbok – extraläsning för den som vill veta ännu mer – till Samsontrilogierna.

Bernard Samson är spion, agent, men när berättelsen om honom börjar har han i fem år suttit bakom ett skrivbord i Whitehall. Så får cheferna för sej att han är rätt man att skicka på tjänsteresa till Berlin.

Bernard är nämligen, som han skämtar, ”ein Berliner” (ett slags munk, alltså ett bakverk). Han känner Berlin, sin barndomsstad. Där växte han upp och gick i skolan. Pappa var också underrättelseofficer och chef för Berlinkontoret.

I den första romanen, ”Byte i Berlin”, landar ett militärflygplan med Bernard ombord på RAF Gatow, Luftwaffes gamla flyghögskola. Slå upp kapitel 10, där finns en atmosfärrik skildring – den luktar, andas och lever – av hans möte med ett Berlin, som fortfarande ser likadant ut som i hans barndomsminnen. Året är 1983 men mycket litet har förändrats sen krigsslutet, ja, sen 30-talet.

Det allra bästa i trippeltrilogin är nog dessa återkommande skildringar av Berlin: geografiskt – gator, stadsdelar, Öst och Väst – men ännu mer atmosfäriskt, stämningen och lukten. 

På det engelska underrättelsekontoret går det väl ungefär likadant till som på andra kontor: alla skvallrar om alla, konkurrerar och intrigerar, slåss om chefstjänsterna. Vem står i tur att bli näste chef i Berlin?

Med en skillnad: alla misstänker också alla. Vem läcker hemligheter? Vem kan vara kontraspion? Frågan är inte om utan när: alla blir misstänkta och granskade, i tur och ordning.

Det är så barnsligt att det inte kan vara sant! De är som barn som sitter i sandlådan och kastar hinkar och spadar på varann. Ska dessa människor ha ansvaret för nationens – Englands – säkerhet!? (Har det gått och går kanske fortfarande likadant till i Sverige?)

Men samtidigt skriver Deighton så levande att han får mej att tro att innehållet måste vara… ja, nära nog autentiskt. Jag läser romanerna som någonting mitt emellan arbets- och miljöreportage från spionorganisationernas ”styrelserum” – främst i England och men också i dåvarande Sovjetunionen – och utrikesreportage.

Engelsmannen Len Deighton har blivit mest känd för de spionthrillers som han skrev på 60- och några år in på 70-talet. T ex debutromanen, ”Fallet Ipcress” (1966), där han introducerade en anonym agent (i filmerna som gjorts efter romanerna heter han Harry Palmer): en arbetarpojke och rebell, som misstror auktoriteter och närmast hatar alla människor från övre samhällsklasser.

På 60-talet var Deighton en yngre författare, som skrev hårdkokta spionromaner – en kombination av spion/agentthrillern från England (bl a Ian Fleming och John le Carré) och den hårdkokta deckaren från USA.

Trippeltrilogin om Bernard Samson är en fortsättning och sammanfattning tjugo till tjugofem år senare. Deighton har blivit äldre, mer erfaren. Prosan är mer avspänd och mogen, präglad av erfarenhetens cynism.

Bernard Samson, som till skillnad från de andra på ”departementet” inte har studerat vid universitet, kan beskrivas på samma sätt: som en för varje bok allt äldre, allt mer desillusionerad och allt mer cynisk Harry Palmer.

Att en läsare vill och orkar följa en romanperson, som dessutom blir allt mer illusionslös, kan tyckas märkligt. Att författaren inte tröttnat på sin huvudperson utan orkat och velat fortsätta att beskriva, antagligen, både sin egen och romanpersonens illusionslöshet kan tyckas ännu mer märkligt. Men om Deighton (född 1929) orkar så skulle jag faktiskt inte ha något emot att läsa också en fjärde trilogi om Bernard Samson och hans hustru Fiona.

I ”…Och kärlek” har Bernard bett hustrun att följa med honom tillbaks till sitt älskade Berlin och placera barnen i en tysk skola. Nu är året 1988 och kommunismen krackelerar. Nog skulle det vara intressant att läsa om  familjen Samson efter murens fall, i ett återförenat Berlin. 

Deighton har också skrivit romaner (såväl krigsromaner som agentthrillers) och faktaböcker om andra världskriget, kokböcker och en annorlunda Londonguide, ”Len Deighton’s London Dossier” (1967, inte översatt till svenska).

Bland de övriga romanerna kan nämnas ”London tillhör oss” (1979), som både är en krigsroman och fantasy. Utgångspunkt: Hitler har vunnit kriget mot England. 1941 ställs England under tyskt herravälde. Kung George VI spärras in i Towern och en engelsk marionettregering bildas. Karl Marx grävs upp och flyttas från Highgatekyrkogården i London till mausoléet vid Röda Torget i Moskva.

Titlar (urval):

Sjöhästen. 1964. Övers: Katarina och Lars-Erik Holmertz.
Begravning i Berlin. 1965. Övers: Katarina och Lars-Erik Holmertz.
Fallet Ipcress. 1966. Övers: Katarina och Lars-Erik Holmertz.
En dyr plats att dö på. 1968. Övers: Magnus K:son Lindberg.
Miljondollarhjärnan. 1969. Övers: Claës Gripenberg.
Krigsspel. 1976. Övers: Ingegerd Leczinsky.
Tack för igår. 1977. Övers: Lars Ekegren.
Avhopparen. 1978. Övers: Hans-Jacob Nilsson.
London tillhör oss. Det naziockuperade Storbritannien 1941. 1979. Övers: Alf Risö.
XPD. 1982. Övers: Åke Sjöwall.
Farväl, Mickey Mus. 1983. Övers: Åke Sjöwall.
Byte i Berlin. 1984. Övers: Sam J. Lundwall.
Möte i Mexico. 1985. Övers: Sam J. Lundwall.
Lösning i London. 1986. Övers: Karin Malmsjö.
Winter. En Berlinfamilj 1899-1945. 1986. Övers: Gabrielle Imholz.
Betet. 1989. Även utgiven med titeln Spionbetet. Övers: Gabrielle Imholz.
Linan. 1990. Även utgiven med titeln Spionlinan. Övers: Sune Karlsson.
Kroken. 1991. Även utgiven med titeln Spionkroken. Övers: Sune Karlsson.
Mamista. 1992. Övers: Sune Karlsson.
Guldstaden. 1993. Övers: Sune Karlsson.
Sluten avdelning. 1995. Övers: John-Henri Holmberg.
Tro. 1997. Övers: Peter Lindforss.
Hopp. 1998. Övers: Peter Lindforss.
…Och kärlek. 1999. Övers: Peter Lindforss.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan 2”, BTJ Förlag

Deckarloggfredag: Abdulrazak Gurnah – en av världens bästa nu levande författare

Deckarlogg har fått förmånen att denna Deckarloggfredag kunna publicera Carsten Palmer Schales essä om Abdulrazak Gurnah, årets Nobelpristagare. Texten skrevs redan i juli (!!!) men refuserades av den nätpublikation som den var tänkt för. Det var ju illa. På Deckarlogg kan ni idag i alla fall läsa Carsten Palmer Schales spännande presentation av en ännu mer spännande men för det flesta okänd författare.

***

Det finns en hel del författare som direkt och indirekt gestaltat kolonialtiden och den nu rådande postkoloniala epoken i Afrika. En klassiker är ju nigerianen Chinua Achebe, en ännu kämpande är kenyanen Ngugi Wa Thiong’o, en mer än aktuell nigerianskan Chimamanda Ngozi Adichie. Och många, många andra (men här i Sverige ofta olästa). Till dessa kan läggas exempelvis Camus och alla vita antiapartheidförfattare. Blixen.

Min favorit just nu är emellertid Gurnah från Tanzania. Rent allmänt bör vi nog ändå läsa mer afrikansk litteratur, och inte minst om just kolonialismens hemska inverkan och hur den ännu idag genomsyrar ett stort antal av kontinentens drygt 50 länder. 

Abdulrazak Gurnah (1948-) skriver på engelska och bor och arbetar sedan länge i England. De mest kända av hans romaner är nog ”Paradise” (1994) och ”By the Sea” (2001).

Från det brittiska förlagets hemsida.

Gurnah är idag professor emeritus och chef för forskarutbildningen på institutionen för engelska vid University of Kent. Hans främsta akademiska intresse är postkolonialt skrivande och diskurser i samband med kolonialism, särskilt när det gäller Afrika, Karibien och Indien.

Han har redigerat två volymer av ”Essays on African Writing”, har publicerat artiklar om ett antal samtida postkoloniala författare, inklusive V. S. Naipaul, Salman Rushdie och Zoë Wicomb. Han är redaktör för ”A Companion to Salman Rushdie” (Cambridge University Press, 2007). Han har fungerat som bidragande redaktör för tidningen Wasafiri sedan 1987. 

Bland ett numera omfattande författarskap skall jag här bara nämna tre favoritromaner. 

”Paradise” (1994, finns på svenska med titeln ”Paradiset”).


I det muslimska östra Afrika under de första åren av detta århundrade, hämtas en pojke, som drömmer underliga drömmar, för att arbeta för sin ”farbror”, en välmående handelsman vid kusten. En av de första sakerna han lär sig är att köpmannen inte är hans farbror: Yusuf har sålts för att betala sin fars skuld. Detta är början på ett hårt liv, men också på ett liv med glimtar av skönhet. Bakom höga murar sköter Yusuf sin herres trädgård, som bevattnas av fyra strömmar. 

Både trädgården och den stora världen utanför den är mystiska. Världen är en bländande, men farlig plats som bara är civiliserad av religion; vildhet lurar under ytan, och i det inre av landet, där de hedniska folken bor. Det berättas om vad som ligger utanför den kända världen: hav som fryser, en mur byggd av jättarna Gog och Magog, det jordiska paradiset med dess eldport. Men här finns också än mer skrämmande figurer. De vill ha allt och verkar obegripliga. De är kända som ”européerna”.

När han är 17 följer Yusuf sin herre ut på en handelsresa. Resan, en handling av hybris, antar episka proportioner när sjukdomar, vilda djur och rovgiriga lokala härskare kräver vägtull. Men när de når det som kommer att vara platsen för expeditionens katastrof, ser Yusuf, drömmaren, de eldiga murarna och det upprörda vattnet som sägs skydda paradiset. Eller kanske paradiset är trädgården han har skött? När han återvänder till trädgården och sin herres hus får han reda på deras olyckliga hemlighet. Den innehåller ett hot mot honom, men den frigör honom också att göra ett desperat val i en riktning som boken subtilt har förberett oss för.

Denna, Abdulrazak Gurnahs fjärde roman, är mångskiktad, våldsam, vacker och surrealistisk. Den innehåller myter, folksagor, biblisk och muslimsk tradition, en stark doft av Conrad – utan en utspädning av realia: kolonialismens ondska. 

”The Last Gift” (2011, finns på svenska med titeln ”Den sista gåvan”).

I inledningsavsnittet, som beskriver huvudpersonen Abbas sammanbrott i detalj, vävs olika berättelser sömlöst in i varandra; men vi lär oss att han tidigare var sjöman, och att han kommer från Indiska oceanens kust i Östafrika.

I ”The Last Gift” avvisas helt och hållet den lösning, eller det brobygge, som har kännetecknat mycket postkolonial litteratur. Maryams växande auktoritet som karaktär innebär en negation av Abbas flyende sätt att berätta. 

”Hon säger att våra barn är här på en konstig plats, och att allt vi har gett dem är förvirrande historier om vilka vi är. Hon tycker att det gör dem osäkra och rädda för sig själva”. Det finns ett starkt behov av grundläggande rötter.

Men boken kan inte på något sätt reduceras till en eller annan position. Alla Gurnahs tidigare romaner, som den här boken delar många komplikationer med, berör invandrarupplevelser på ett eller annat sätt. Mest konfronteras direkt Zanzibars diaspora: den gamla latrinen. 

”Afterlives” (2020, finns ännu inte på svenska).

Fram till nyligen har de flesta samtal om den europeiska koloniala närvaron i Afrika uteslutit Tyskland. Det tyska imperiet, som grundades i slutet av 1800-talet, inkluderade kolonier i dagens Namibia, Kamerun, Togo, delar av Tanzania och Kenya. Det tyska kolonialstyret var brutalt, som koloniala företag var. I ett Afrika, som är känt för sitt förtryck och våld, är det Tyskland som utför det första folkmordet under 1900-talet: utrotningskampanjen 1904 för att dämpa Herero- och Nama-upproret i Namibia. 

I  Östafrika, eller Deutsch-Ostafrika, var Tysklands militära taktik lika dödlig. Abdulrazak Gurnahs vidsträckta, men intima, roman ”Afterlives” avtecknar sig mot bakgrund av dessa grymheter. Men boken inleds med en mild och anspråkslös mening: ”Khalifa var tjugosex år gammal när han träffade köpmannen Amur Biashara.”

Khalifa gifter sig med Biasharas systerdotter, Asha, 1907, då Maji Maji-upproret* är ”i slutändan av dess brutaliteter”. Gurnah berättar om de fruktansvärda konsekvenserna av motståndet mot tyskt styre, men svänger sedan tillbaka till det unga gifta parets liv. När Ilyas anländer till den namnlösa kuststaden där Khalifa och Asha bor, har emellertid uppror och koloniala repressalier försvunnit från historien. Men även om deras liv kan förefalla lugnt, betyder det inte att de har undgått de fysiska och känslomässiga härjningarna av kolonialismen. En karaktär anmärker trött att ”tyskarna har dödat så många människor att landet är fullt av skallar och ben och jorden är fuktig med blod”. 

När Ilyas, som skickades till en missionsskola av samma tyskar som ägde gården där han arbetade sedan barndomen, talar till försvar för kolonisatörerna, breder tystnaden först ut sig MEN: ”Min vän, de har ätit dig”, svarar någon så småningom.

Vad kan räddas när en av konsekvenserna av kolonialism är avsiktlig uteslutning av ett afrikanskt perspektiv?

När tyskarna förbereder sig för vad som kommer att bli första världskriget ansluter sig Ilyas ivrigt till den fruktade Schutztruppe Askaris, infödda soldater med rykte om sig att uppträda grymt mot sina medafrikaner i det tyska imperiets namn. I hans frånvaro utvecklas hans yngre syster Afiyas berättelse. 

Hon straffades så illa, för sin förmåga att läsa och skriva, att hon söker hjälp av Ilyas vän Khalifa. Samtidigt möter vi en mild Hamza, en Askari-volontär som snabbt inser sitt misstag. Hamzas berättelse är den mest övertygande och störande i romanen och avslöjar de kränkande och komplexa önskningar som formar det intima förhållandet mellan förtryckare och förtryckta. När han skall upphöjas till att bli Oberleutnants personliga tjänare, varnar en annan Askari Hamza:

”Dessa tyskar, de gillar att leka med unga män.” Officeren är fast besluten att lära Hamza tyska, så att han kan uppskatta Schiller, men berättar också för honom att han ”har att göra med vilda människor, och att det enda sättet att styra dem är att terrorisera dem”. Deras förhållande blir över tid alltmer klaustrofobiskt, och Gurnah undviker inte det psykologiskt komplicerade.  

Han uppvisar samma tålamod och omsorg, som han visar för alla sina karaktärer, när han följer Hamza genom kriget, och leder oss sakkunnigt till djupare kontemplationer av kristendomens roll i strävan att bygga och upprätthålla ett kolonialt imperium. Och genom Hamza och Afiya öppnar han ett fönster mot möjlig kärlek.

I ”Afterlives” överväger Gurnah effekterna av kolonialism och krig – och ber oss att meditera över vad som återstår i efterdyningarna av så mycket förödelse.

*The Maji Maji Rebellion (German: Maji-Maji-Aufstand, Swahili: Vita vya Maji Maji), was an armed rebellion of Islamic and animist Africans against German colonial rule in German East Africa (modern-day Tanzania). The war was triggered by a German policy designed to force the indigenous population to grow cotton for export and lasted from 1905 to 1907, during which 250,000–300,000 died. (Ur engelska Wikipedia.)

Ej att förväxla med ett senare uppror mot britterna i bland annat Kenya. (Kenya har under årtusenden varit en knutpunkt under olika folkvandringar. I mötet mellan araber och bantufolk utvecklades den så kallade swahilikulturen som redan på medeltiden bedrev långväga handel. När européer på 1800-talet koloniserade Afrika hamnade Kenya under brittisk kontroll. Vita nybyggare lade beslag på de bördigaste markerna, vilket orsakade starkt missnöje. Det blev grogrund för mau-mau-upproret på 1950-talet. Upproret slogs ned brutalt av britterna men i förlängningen beredde det väg för Kenyas självständighet 1963.)

Carsten Palmer Schale

Bibliografi:

  • Memory of Departure (1987)
  • Pilgrim’s Way (1988)
  • Dottie (1990)
  • Paradise (1994)
  • Admiring Silence (1996)
  • By the Sea (2001)
  • Desertion (2005)
  • My Mother Lived on a Farm in Africa, novellsamling (2006)
  • The Last Gift (2011)
  • The Urge to Nowhere , essä (2011)
  • The Arriver’s Tale, novell (2016)
  • Gravel Heart (2017)
  • The Stateless Person’s Tale, novell (2019)
  • Afterlives (2020)

När det mördades i Lund

Såg att K Arne Blom har dött. Det gjorde mig mycket sorgsen. Vi har inte haft kontakt på länge, tror senast var när jag skrev om Sjöwall-Wahlöö till Arbetet och ville poängtera att om de hade en efterföljare på allvar så var det Blom.

Han delade inte deras politiska åsikter men han tog till sig kriminal- och brottsromanens enastående förmåga att skildra samhället. I en serie polisromaner skrev K Arne Blom till att börja med om livet för studenter i Lund (knapert ekonomiskt och dåliga framtida arbetsmöjligheter, som det var på den tiden han skrev om).

Resultatet blev några av de bästa svenska deckarna.

Han skrev sen en serie romaner, ja, likaså kriminalromaner, om Lund med omnejd under andra världskriget. De blev ännu bättre. En kriminell gåta att den serien inte räknas till svenska deckarklassiker.

Sen tröttnade han, tyckte han skrivit deckare så det räckte och började istället skriva historiska böcker om väl främst Lund. Det var trist, tyckte jag. Inte att han skrev lundaböcker förstås men att han inte längre skrev deckare.

Och så förutom allt annat: Han värnade mig också mot de övriga i Deckarakademin. Det var hans förtjänst att det står ett ramat diplom i mitt arbetsrum.

Med sorg men också glädje över allt han skrev lägger jag på Deckarlogg in den här presentationen av K Arne Blom från boken ”Deckarhyllan 2”. Låna hans deckare på biblioteket, köpt dem på antikvariat! Du blir inte besviken.

——————————————————-

K. Arne Blom
Land: Sverige
Genre: polisromaner, småstadsromaner, stadsguider, historiska deckare

En gång, när jag intervjuade honom, sa K. Arne Blom:

– Georges Simenons böcker om kommissarie Maigret är den förnämligaste krönikan vi har över europeiskt 1900-tal. Raymond Chandlers böcker om Philip Marlowe ger den sanna bilden av USA på 30-, 40- och 50-talen. Stieg Trenters tidiga böcker är fantastiska tidsdokument över Stockholm, egentligen mycket bättre än Fogelströms.”

blom-1971-borde-sorja

När K. Arne Blom började skriva romaner var det alltså självklart att det skulle bli deckare. Eller kriminalromaner, som han föredrar att kalla dem.

K. Arne Bloms debut: ”Någon borde sörja” (1971)

Först väljer han ett ämne, en tid och/eller en miljö. Sen bestämmer han hur många romaner som krävs för att skildra ämnet, tiden och miljön. Oftast skriver han en serie mer eller mindre sammanhängande romaner med samma personer och i samma miljö.

K. Arne Blom hade varit kurator på Smålands nation och kände studentmiljön i Lund bättre än de flesta. Han blev författare för att han ville skildra tre för studenterna akuta problem: isoleringen, ekonomin och, inte minst, arbetslösheten.

1971 debuterade han med ”Någon borde sörja” och skrev sammanlagt tre plus två romaner om studentmiljön i Lund på 60- och 70-talen. De två sista böckerna, ”Sanningens ögonblick” (1974) och ”Våldets triumf” (1975), är en fristående fortsättning på serien. De handlar om våldet i samhället: vardagsvåldet, gatuvåldet.

I mitten av 70-talet flyttade Blom från Lund, inte fysiskt men litterärt, och började skildra brottsligheten i Himmelsholm, alias födelsestaden Nässjö. Det blev sju småstadsdeckare om Himmelsholm/Nässjö – ”Lyckligt lottade” (1976), ”Frihetssökarna” (1977), ”Smärtgränsen” (1978), ”Bristningspunkten” (1979), ”Nödvändigt ont” (1980), ”Med andra ögon” (1981) och ”Ingenmansland” (1982) – innan han återvände till Lund.

blom-1983-aterresan

Å-Ä-Ö-serien – böckerna ”Återresan” (1984), ”Ändamålet” (1985) och ”Övertaget” (1986) samt ”Madonna” (1987) och ”Krigsbarn” (1988), också här är de sistnämnda böckerna en fristående fortsättning på serien – anknyter till Bloms första deckarserie i studentmiljö.

”Återresan” (1984)

Å-Ä-Ö-deckarna handlar inte om studentlivet – men nästan. Huvudpersonen, Christian Hammar, kunde ha varit en av studenterna i de första deckarna. På 80-talet är han en tio, femton år äldre ”överliggare”.

K. Arne Blom är en stor kännare av deckarlitteraturens alla underavdelningar och i Å-Ö-Ö-serien roar han sej med att leka med olika deckarstilar.

Den övergripande genren är polisromanen, men ”Återresan” kan också karaktäriseras som en psykologisk kriminalroman. I ”Ändamålet” förekommer dels en privatdetektiv, dels tar Blom upp traditionen med en journalist som privatsnokande amatördetektiv. (Journalisten heter förresten Margareta Turèll, en hyllning till den danske deckarförfattaren Dan Turèll.)

Hans största satsning är romanserien om Sverige, främst Lund och Skåne, under andra världskriget. Serien omfattar sju romaner – en för varje krigsår – och är inte så lätt att genreplacera. Böckerna kan karaktäriseras som kriminalromaner, spionromaner, äventyrsromaner, krigsromaner, historiska romaner…

I den första romanen, ”Skuggan av en stövel” (1988), är året 1939, strax före andra världskrigets utbrott. Allmänna säkerhetstjänsten (Sveriges dåvarande hemliga polis) samarbetar med tyska kulturbyrån i Stockholm och den unge säkerhetspolisen Loman ”lånas ut” till tyskarna. För att komma närmare kriget och Tyskland skickas Loman ner till Lund.

Skuggan av en stövel

Ju fler romansidor och krigsår som går, desto mer börjar Loman tvivla på att Tyskland står för det goda och England för det onda. ”Loman Tvivlaren” förändras, utvecklas från bok till bok. Han (hur mycket ska jag avslöja?) tar ställning mot Nazityskland och därmed också mot den svenska säkerhetspolitiken.

”Skuggan av en stövel” (1988)

I den sista boken, ”Ingenstans i Sverige” (1994), har året blivit 1945. De första vita Bernadottebussarna med judar från koncentrationslägren kommer till Sverige och Lund. Efter att ha levt i landsflykt återvänder också Loman till Sverige.

Men där slutar inte K. Arne Bloms berättelse. Han gör ett hopp fram till nutid (när boken skrevs), 1993. Loman lever fortfarande, men han är gammal nu. I vrede begår gamlingen Loman ett brott – ett liknande brott som det han tvingades gå i landsflykt för under andra världskriget.

Dåtiden blir nutidens facit. 40-talet knyts ihop med 90-talet. Det som hände då, det som sades högt och tänktes tyst under andra världskriget, ställs bredvid och jämförs med det som händer, tänks och sägs idag, i Sverige och övriga Europa.

Jag, som är född strax efter krigsslutet, läste K. Arne Bloms romaner om andra världskriget med nyfödd kunskapstörst. Han avslöjar – det är ordet – en bit av Sveriges glömda, eller snarare gömda, historia. Medan jag läste utbrast jag gång på gång: Varför fick jag aldrig lära mej det här i skolan?!

Som när han beskriver de tyskinspirerade experiment som utförs på patienterna vid sinnessjukhuset S:t Lars i Lund. Är denna kusliga uppgift autentisk? Jag måste fråga honom:

– Svenska läkare besökte Tyskland och tyska läkare kom till Sverige. Det är belagt att den här typen av experiment utfördes på människor vid sinnessjukhus i Sverige.

– Men om man också gjorde det vid S:t Lars, det vet jag inte.

Åren 1979-81 publicerade den mångsidige Blom också en framtidstrilogi – ”Mannen i gränden”, ”Kvinnan på bussen” och ”Mordänglarna” – om poliskommando EEV 2229. Romanerna utspelar sej 1999. Dessutom har han skrivit både annan skönlitteratur och faktaböcker om bl a Skånelands och Lunds historia.

Som stadsskildrare tål Blom att jämföras med både Trenter (Stockholm) och Turèll (Köpenhamn). Hans skildringar av Lund under olika årtionden, från 30- till 90-talet, är levande och atmosfärrika stadsguider. Turistbyrån i Lund borde ordna stadsvandringar efter K. Arne Bloms kriminalromaner.

Offerlamm

Med ”Offerlamm” (1995) inleddes ännu en ny serie deckare – polisromaner – med Lund som miljö. Huvudperson: en äldre kriminalkommissarie, Morten Dahl-Nielsen, 56 år och frånskild, som författaren tänkte följa in i pensionen. Den nya serien skulle, hävdade Blom, bli tjugoen romaner lång!

”Offerlamm” (1995)

Kommissarie Dahl-Nielsen har, liksom författaren Blom, sökt sej till katolicismen. För en agnostiker, som jag, kan det ibland bli lite prövande när Dahl-Nielsen läser predikotexter av Anders Piltz (dominikaner och subsidarius i Sankt Thomas-församlingen i Lund), går i mässan så ofta han hinner och analyserar livet, samhället och människorna med hjälp av den katolska läran.

När jag precis hade vant mej vid ”predikningarna” meddelade K. Arne Blom att nu skulle han sluta skriva deckare. Efter blott fyra romaner i den nya polisserien…

– Ja, det saknas sjutton titlar. Det kallas trolöshet mot huvudman. Men jag tycker att jag har skrivit det jag förmår i genren.

I novellen ”Snöängel”, publicerad i samlingen ”Midvinter” (2001), gör Blom ”ett bokslut” med både kommissarie Morten Dahl-Nielsen och kriminalgenren.

Fast han klarar ändå inte av att hålla sej helt utanför genren. Efter att Blom slutat skriva deckare har han publicerat ett par läsa lätt-böcker, ”Den dagen blev inte som de andra” (2000) och ”Mysteriet med de fyra försvunna” (2001): den ena handlar om mobbing, den andra om en pojke som misshandlas i hemmet.

Dessutom funderar Blom på att skriva en serie romaner om 1600-talet och, som han säger, ”mycket som hände då var ju brottsligt”.

Titlar (urval):
Någon borde sörja. 1971.
Någon är skyldig. 1972.
Någon slog tillbaka. 1973.
Sanningens ögonblick. 1974.
Kortaste strået. 1975.
Resan till ingenstans. 1975.
Våldets triumf. 1975.
Lyckligt lottade. 1976.
Nödhamn. 1976.
Frihetssökarna. 1977.
40 grader kallt i solen. 1977.
Nödvärn. 1977.
Det var en gång. Novellsamling. 1978.
Slutet på början. 1978.
Smärtgränsen. 1978.
Bristningspunkten. 1979.
Mannen i gränden. 1979.
Nödlögn. 1979.
Kvinnan på bussen. 1980.
Nödvändigt ont. 1980.
Med andra ögon. 1981.
Mordänglarna. 1981.
Ingenmansland. 1982.
Nattbok. 1982.
Utvägen. 1983.
Återresan. 1983.
Brännpunkt Prag. 1984. Tillsammans med Mikael Bahner.
Ändamålet. 1984.
Övertaget. 1985.
Madonna. 1986.
Krigsbarn. 1987.
April, april! 1988.
Skuggan av en stövel. 1988.
Siste turisten i Europa. 1989.
Svarta änglar i Berlin. 1990.
Lilla Marlene. 1991.
Stormcentrum. 1992.
Nödslakt. 1993.
Ingenstans i Sverige. 1994.
Offerlamm. 1996.
En renande eld. 1996.
Vredens dag. 1998.
Dö i Norden och andra berättelser om brott. 1999. Novellsamling.
Ett bländande mörker. 2000.

Som Pål A. Ekblom
Du kan inte sjunga om gråtens fåglar. 1977.

Som Bo Lagevi
Allt vad du gjort mot någon. 1976.
Även i eget namn 1981.
Utan personligt ansvar. 1977.
Spel över två zoner. 1978.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002

Deckarloggfredag: Mat från Skåne med omnejd

Anna Billing

Foto: David Back

Min skånska kokbok

(Bokförlaget Arena)

Skånsk eller ”skånsk” kokbok? Det är väl med mat som med folkmusik: den är ofta större och mer än sitt landskap. Anna Billing, som provlagat den skånska eller ”skånska” maten hemma i köket och sammanställt recepten i ”Min skånska kokbok”, skriver i förordet att ”de skånska recepten… ursprungligen inte alls är så skånska” utan ”omtolkningar” av maträtter från andra länder med samma råvaror, främst Danmark, Tyskland och Nederländerna.

Billing tar fasta på både… och. Hon har konsulterat gamla danska kokboksgiganter som Fröken Jensen och Fru Constantine och även hämtat skånska matklassiker från sin svärmor, vars mor i sin tur arbetade som kalaskokerska i Lund. Den redan utökade ”skånska” matkulturen ansluter hon själv till genom att utöka ”upptagningsområdet” till såväl Nordtyskland som Polen och Balkan samt Mellanöstern. Det sistnämnda framgår av recepten på falafel, som ju måste vara med i en nutida skånsk kokbok, hummus och specialkokta bruna bönor.

Förr odlades bruna bönor på Kristianstadsslätten, de har ätits i Skåne och Sverige sen 1800-talet. Tillagningen kräver rätt sötsur balans mellan sirap och ättika. I Billings nyskånska recept ingår lök och även kanel! Detta måste ju en, alltså jag, som hävdar att de flesta maträtter blir godare med en gnutta kanel, laga till och smaka på.

Samme jag, som inte kan förstå att vissa ogillar lutfisk, hittar ett lutfiskalternativ. Det ska tillagas och avsmakas snarast möjligt, alltså nu i jul. Istället för lutfisk: ungsbakad, rimmad torskrygg. Ätes med senapsås. Billing har dessutom den goda smaken att förstå att såsen blir bäst med en blandning av skånskt och dijon. Tillbehör: hackat ägg, knaperstekt bacon, syltade rödbetor, riven pepparrot och kapris.

Så lär det ätas i Danmark, där det också finns danska fastlagsbullar med hallon- och/eller chokladglasyr. Nej, tack. Gimme the gammeldags fastlagsbulle anytime! Bläddrar vidare och fastnar vid en fiende, åtminstone för trädgårdsinnehavare. Nämligen skånsk kirskålsslaw. Ja, något ska man väl kunna ha ogräset till! Här finns flera nässelsoppor, med smilande ägg respektive rostade solroskärnor och förlorade ägg.

Liksom diverse sillanrättningar, till exempel stekt inlagd portersill, ramslökssill  och havesill, den  sistnämnda gravas och läggs in med rabarber, vinbärskart och jordgubbar från trädgården. Grön ärtsoppa med färskost och mynta går också an, liksom skånsk gazpacho med libbsticka. Även ett par grötvarianter (nej, fråga mig inte hur och varför men jag har blivit så omättligt grötintresserad) som rödgröd och stickebärsgröd samt äppelkakor, både den typiskt skånska – med tydligt danskt släktskap – och den saftiga tyska äppelkakan samt ännu en dansk (beslöjad) äppelkaka.

Äggakaka då? Jovisst, med stekt fläsk och gräslök. Liksom stekt gås med extra allt och spettekaka – detta stöldgods från 1700-talets Tyskland, idag med skyddad beteckning, enbart spettekaka från Skåne får heta spettekaka – ihop med syrligare ingredienser som smetana och jordgubbar. På den söta kakfronten finns även gorån, som jag trodde var ett lokalt bakverk från Vollsjötrakten men tydligen funnits i Skåne sen 1500-talet. Själv fastnar jag mer för recepten på ungsbakad partypumpa eller soppa på överbliven halloweenpumpa.

Med mera gott att laga och äta, gammelskånskt och nyskånskt, skånskt som ”skånskt”. Varje recept föregås också av en kortare inledning som ger en historisk, geografisk eller annan bakgrund till maträtten. Men vem, ursäkta, satte ihop registret? Till exempel soppa och sill ska väl gå att slå upp? Under huvudorden listas sen de olika sopp- och sillrecepten. Inte i denna bok, här registreras recepten under sina namn. Som att Hel piggvar står under H som i hel och Klassisk nässelsoppa under K som i klassisk.

Rent omöjligt att memorera och hitta, vilket jäddra bläddrande och jagande efter recept fram och tillbaks genom kokboken.

Bengt Eriksson

Publicerat i YA/KB  

Slow crime i Israel

Det är högljutt på krimimessen i danska Horsens. Medan vi letar efter ett lugnt ställe där vi kan sitta och prata så berättar jag för Dror Mishani om när jag åkte taxi från Tel Aviv till Jerusalem. En snabb bilfärd mellan två städer i samma land men så olika – den ena staden modern, europeisk och liberal; den andra gammal, helig och ortodox – att det blev en resa mellan skilda världar.

Dror Mishani nickar. Tel Aviv är, menar han också, som en europeiserad stad och förstaden Holon, där han placerat huvudpersonen Avraham Avraham på stadens polisstation, kunde vara… ja, till exempel Ystad.

De flesta deckarförfattare är seriösa. De betraktar inte deckare som underhållning, pratar sällan om plotten och oftare om samhällsskildring, syfte och budskap. Fast någon mer seriös deckarförfattare än israelen Dror Mishani har jag inte träffat. Dubbelt upp, dessutom. Dels författare men också en litteraturvetare som skrev på en avhandling om kriminallitteratur.

”Jag hade en bra tes”, berättar han. ”Det tycker jag fortfarande. Tesen håller för en avhandling. Jag tänkte skriva om litterära detektiver – att de alltid har fel. Om man går igenom handlingen i en kriminalroman så är det alltid mer rimligt att någon annan – än den som detektiven sätter fast – begick brottet. Lösningen var fel.”

Dror Mishani pratar med Klaus Rothstein på krimimessen i Horsens

Deckarförfattaren Dror Mishani samtalar med Klaus Rothstein från Weekendavisen på den danska krimimessen i Horsens 2014. Boken på bordet, redan utgiven i Danmark, är Mishanis andra deckare som kommer på svenska i höst med titeln ”Okänt hot”. Foto: Bengt Eriksson

Det blev ingen avhandling. ”Vem kommer att läsa det här?” tänkte Dror Mishani. ”Några få akademiker”, svarade han sig själv. Han misströstade och började istället skriva på sin debutdeckare, ”Utsuddade spår” (Brombergs), som Svenska Deckarakademin skulle utnämna till 2013 års bästa översatta deckare.

I deckaren skrev Mishani in sin kriminallitterära beläsenhet och vetenskapliga forskning. Polisinspektör Avraham får direkt i inledningen ställa frågan: ”Vet ni varför det inte skrivs några detektivromaner på hebreiska?” Vilket påminner mig om min första kontakt med deckare från Israel.

Författaren hette Robert Rosenberg. När jag pratade med honom så svarade han på den frågan: ”Hälften av Israels befolkning tror inte att det finns något sådant som en judisk polis. Den andra hälften tror inte att judar kan begå brott.”

Rosenberg ”skrev väl på engelska?” påpekar Mishani och säger att så tror – eller trodde – israeler. ”Tel Aviv har gradvis blivit den här universella staden som liknar Köpenhamn och antagligen Stockholm, där jag inte har varit, med liknande problem: klasskillnader, immigration, fattigdom, hemlöshet och kriminalitet. Men så var inte Tel Aviv för 10-15 sen.”

”Observera också att polisstationen ligger i förstaden Holon, cirka 10 minuter med bil från centrala Tel Aviv. Där utspelar sig det mesta av handlingen i mina deckare. Det är viktigt för mig, för där föddes jag och växte upp. Mina föräldrar bor kvar.”

Han förklarar att ”den här sortens platser skildras inte i israelisk litteratur. Holon är varken religiös eller sekulär. Staden har ingen speciell betydelse för staten Israel. Bara en sömnig småstad med liknande bostadsförhållanden och sociala spänningar som Ystad. Läsare i Europa får en annan bild av Israel genom mina deckare, tror jag.”

Han säger också att säkerhetspolisen, Mossad, betraktas som Israels riktiga polis – inte den poliskår som har hand om vardagskriminalitet. Också därför som hans polisinspektör är sefardisk jude, liksom poliser brukar vara i Israel. Askenasiska judar ”kunde” inte bli poliser.

Ur ordboken: sefardisk syftar på judar med arabiskt-spanskt ursprung medan askenasisk betyder att de har ursprung från Tyskland, Frankrike eller Polen.

”När sefardiska judar kom hit på 40- och 50-talen så ansågs de vara underklass. Så är det inte längre, hävdar vissa israeler. Det har skett giftermål över gränserna. Jag är själv blandad: pappa är sefard och mamma är askenaser. Men jag vet ju att 90 procent av lärarna på universitetet har europeiskt ursprung och det är stor skillnad mellan sefardiska och askenasiska lärarlöner.”

Dror Mishani skriver ”slow crime”: långsamt och tankfullt med litterära avvikelser från det brottsliga. På ett av den danska krimimessens seminarier berättade Mishani att hans amerikanska förlag inte orkade med den betraktelse över en skrivkurs som finns i debutdeckaren. ”Där ströks det avsnittet.”

Ett sista citat: ”En bra deckare är ett litterärt medel för att skriva om precis vilka ämnen och människor som helst, vid sidan om det kriminella.”

Dror Mishanis debutdeckare avslutas också med en anknytning till den avhandling i litteraturvetenskap som aldrig blev klar. ”Utsuddade spår” har två slut. Två – olika – lösningar.

Böcker:
I ”Utsuddade spår” (2013) försvinner en 16-årig pojke och i ” Okänt hot ”(på svenska till hösten 2014, bägge utgivna av Brombergs förlag och översatta av Nils Larsson) placeras en väska med en misstänkt bomb i närheten av ett barndaghem i Holon.

Bengt Eriksson

Publicerat i KB, YA, TA 2014

PS. Dror Mishani fortsätter att skriva deckare om polisinspektör Avraham. Det finns på engelska men översätts inte längre till svenska. LÄNK till Dror Mishanis hemsida med mer information om hans deckare/polisromaner.

Musikfredag på Deckarlogg: syntpionjärerna Page

Den här debutsingeln och låten, ”Dansande man” med syntbandet Page, har äntligen hamnar på Spotify.

Därför tyckte jag det kunde vara lämpligt att plocka fram följande text, en recension av eller kanske snarare krönika om boken ”Den svenska synthen”, där jag för min del mest skriver om Den skånska synten.

En bit svensk och skånsk musikhistoria, om jag får säga.

***

Det ligger en synthesizer, närmare bestämt en Korg Poly-800, under en säng på övervåningen.

Där finns också en fyrspårs portastudio med kassett av märket Fostex. En antikvitet idag när datorerna tagit över, men på 80-talet var en så kallad Porta det mest moderna som fanns om man ville göra egna musikinspelningar.

Korgs polyfona synt – en av de första det gick att spela flera toner på samtidigt – kom 1983-84. Ebbe Gilbes film ”Så går ett år / Tiden i Sjöbo” – där syntbandet Det här är pop? från Vollsjö medverkar – hade premiär 1988.

Just då var det, några år på 80-talet, som syntmelodier och electrorytmer hördes genom Vollsjö.

Förresten, synt eller synth?

Boken ”Den svenska synthen” (Kalla Kulor) får heta så bäst dess författare Bengt Rahm vill. Jag vägrar skriva synt med ”h”. För då borde väl uttalet bli ”synfen”?

”Den svenska synthen” är en utmärkt historik över svenska ungdomar som började spela synthesizer och startade syntband.

Synthen_omslag

Bengt Rahms bok ”Den svenska synthen” (Kalla kulor). Rekommenderas! Men vem skriven boken om ”Den skånska synten”?

Förebilder var bland andra Kraftwerk (från Tyskland) och Depeche Mode (England). Några av de första banden i Sverige hette Ståålfågel, Cosmic Overdose och Ratata.

Det var så många som började spela att man kan tala om 80-talets syntvåg. Så många i Skåne också att det går att skriva en extra bok med titeln ”Den skånska synten”. (Fast visst, det står ju rätt mycket om skånska syntar redan i Bengt Rahms bok.)

Malmös syntpionjärer, Page, råkade jag höra 1982.

Då jobbade jag med TV-programmet Öresound och det hade kommit in en kassett med låten ”Dansande man”. Jag lyssnade och tänkte: Page måste jag intervjua!

När jag frilansade på Radio Malmöhus och spelade upp demokassetter så minns jag att Ausgang Verboten var ett av de nya banden. Från Ystad kom ett band som hette Face.

Ja, nånstans i källaren ska det finnas en hel kartong med demokassetter från den tiden.

På 90-talet skulle Hässleholm bli centrum för så kallad elektronika: musiker som Anders Tilliander, Sophie Rimheden och Familjen (Johan T Karlsson).

De flesta av 80-talets syntband, både i och ännu fler utanför boken, blev aldrig kända då och är bortglömda idag. Men det var kanske själva meningen med syntmusik?

Synthesizer är ju ett demokratiskt instrument som uppmanar: Spela själv! Idéerna betyder mer än musikaliska kunskaper. Många som spelade synt hade nog aldrig vågat ägna sig åt musik om inte synthesizern uppfunnits.

Åter till Vollsjös syntscen, som bestod av banden Det här är pop? och Interface. Först två band som sen blev ett och sen blev de visst två igen?

Några syntar, en trummaskin och sång. Egna låtar. Medlemmarna hette Mikael Jeppsson, Ulrika Tuvesson, Mikael Franzén, Joel Eriksson, Fredrik Åhman och Martin Willford.

Det här är pop? hade förvånansvärt många spelningar: i Lövestad, Tomelilla och Ystad samt ett par i Vollsjö, bland annat på folkparken Nyvång där Sjöbo-filmens team spelade in.

Vad hette låtarna? Hur lät dom? Var finns demokassetterna från Joels rum? ”Någonstans”, säger vår son Joel, ”ska väl kassetterna finnas.”

En – enda – av Vollsjösyntarna blev professionell musiker. Nämligen Martin Willford, som numera bor i England och just ikväll har en spelning i London under namnet Shift.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 2012

Kriminell samhällsturism i Japan

Hideo Yokoyama
64
Övers: Yukiko Duke
(Ersatz)

Som inledning lånar jag – och vrider till lite – en beskrivning av deckare och annan krimi som jag minns från en recension av just den här romanen i The Guardian (googlar fram recensionen igen, det var Mark Lawson som skrev): ”Kriminalromaner är ett slags samhällsturism som visar upp samhällen från deras sämsta sida.”

Det stämmer exakt in på japanen Hideo Yokoyamas ”64” och det stämde också för britten David Peaces bägge Tokyoromaner, ”Tokyo år noll” och ”Ockuperad stad”. (Den tredje romanen i trilogin, för det skulle bli en trilogi, kom väl aldrig på svenska, kom den förresten alls?)

När jag läser Hideo Yokoyama repeteras David Peace i huvet. Peace skildrade det gamla – med tillägget manliga – Tokyo och Japan precis efter andra världskriget. Yokoyama skildrar dagens, det betyder 2000-talets – och fortfarande med tillägget manliga – Japan. Eller kanske snarare att Peace skildrade resterna av det gamla, ödelagda Japan som Yokoyamas nya moderna Japan skulle byggas på (observera titeln ”År noll”).

Yokoyama 64”64” är på 619 sidor med tättryckt text. Jag påpekar det, dels för att det är mycket att läsa och dels för att få förlag idag nog skulle ta sig an en 619-sidig japansk deckare och polisroman som bara till viss del är en deckare och polisroman. Jag påpekar det också för att framhålla att Ersatz, som alltså låtit översätta och ge ut ”64”, är ett av de svenska förlag som ser minst lika mycket till litteraturen – bra litteratur ska göras tillgänglig! – som försäljningen och att 619 sidor inte alls är för många, vad gäller just den här romanen.

Hideo Yokoyama förmår att hålla liv (och död), intresse och spänning i alla dessa sidor. Här finns en kriminalintrig och en deckartråd rätt igenom romanen, än tvinnas den mer och än ligger den kvar i bakgrunden. Intrigen kan beskrivas så här: Huvudpersonen, Yoshinobu Mikami, har förflyttats från kriminalavdelningen till en tjänst som chef för informationsavdelningen inom polisen. Han är medelålders och karriären borde ju ha gått uppåt men det här är definitivt en degradering för en kriminalare.

När vi möter Mikami har hans sextonåriga dotter Ayumi varit försvunnen i sex månader. Hon rymde hemifrån, för det kan väl inte vara något annat som hänt? Det har tagit hårt på Mikamis hustru, som isolerat sig, inte lämnar hemmet utan håller sig nära telefonen. Genom en speciell överenskommelse tilllåts Mikami vara den första som får se liket av varje ung kvinna som hittas död.

Det blir inte bättre och lättare av att han kommer en gammal utredning på spåret, en utredning som tydligen – av någon intern polisiär anledning – verkar ha mörklagts. Utredningen gällde/gäller en ung flicka, Shoko, sju år, som försvann för fjorton år sen, 1989. Hon kidnappades och en stor lösensumma betalades ut men Shoko återfanns ändå – död.

Samtidigt sköter – eller missköter – Mikami sitt arbete som polisens presstalesman. Varje  morgon står kriminalreportrar utanför hans dörr och vill ha nyheter. Och han blir ovän med alla eller de flesta – både gamla kolleger på den kriminalavdelning där han tidigare arbetade och de nya på informationsavdelningen. Mikami är inte heller någon vidare trevlig polis, människa och man. (Eventuellt kan han vara en typisk japansk man?) Inte minst ogillar han att det också arbetar en ung kvinna på hans avdelning. Som polis! Kvinnor ska inta vara poliser.

(Inom parentes kan tilläggas att kvinnor i Japan väl fortfarande slutar arbeta när de gifter sig. Som gifta stannar de i hemmet. Minns hur förvånad jag blev när jag träffade en ung, mycket framåt och framgångsrik yngre kvinnlig musiker och skivbolagsägare i Tokyo och hon sa att om hon gifter sig måste hon sluta med ”allt det här”. Hennes blivande man skulle aldrig tillåta att hon arbetade. Jag blev häpen, det måste väl också finnas andra sorters japanska män? Just den där kvinnliga musikern bor förresten numera i Sverige…)

Att handha det japanska livet, att leva i det japanska samhället, att vara japan = en japansk man. Det är vad ”64” handlar om, vid sidan och runt om det kriminella. Hur (en) man uppför sig och inte uppför sig på en japansk arbetsplats och i livet. Här finns dessutom en rad intressant information i förbifarten, liksom medan personerna gör något annat. Ett enda exempel av många: poliser ger gåvor till vittnen som ska förhöras. Ja, redan titeln ”64” är japansk (på vilket sätt avslöjar jag inte). Romanen ”64” är, för att återknyta till Mark Lawson, ”samhällsturism” i det japanska samhället, på både ont och gott.

Hideo Yokoyama har skrivit en mycket spännande deckare, krimi och annan roman, som förresten utsågs till årets bästa översatta deckare när den gavs ut i Tyskland. Hur kommer Svenska Deckarakademien att agera? På omslagets baksida kan man läsa en blurb från David Peace, själv aldrig deckarakademinominerad här i Sverige (hmmmm), med följande beröm: ”Not only is Sixty Four an addictive read, it is an education about Japan, its police and its society, and simply one of the best crime novels I have ever read.”

Instämmer, helt.

Bengt Eriksson

 

Gästrecension: Jan Guillous stora århundrade

Jan Guillou
Det stora århundradet
(Pirat)
Finns som pappers- e- och ljudböcker, de sistnämnda i uppläsning av Tomas Bolme

Brobyggarna
Dandy
Mellan rött och svart
Att inte vilja se
Blå stjärnan

Äkta amerikanska jeans
1968
De som dödar drömmar sover aldrig
Den andra dödssynden

Risk för spoilers – det är oundvikligt när en hel bokserie ska kommenteras. Om du inte vill ta risken, så blir rådet: läs/lyssna, det är en stor läsupplevelse som ger ny förståelse för skeenden som varit avgörande för dagens värld.

Från kolonialismens era till andra världskriget

Efter att ha avslutat den femte delen i serien, ”Blå stjärnan”, känner jag mig faktiskt tagen. ”Blå stjärnan” markerar kulmen för den andra generationen i en släkthistoria som börjar med ”Brobyggarna” och tre fattiga fiskarbröder i Norge som genom tur och driftighet får möjlighet att utbilda sig till diplomingenjörer i Dresden för att sedan spridas för historiens vindar. En av dem åker tillbaka till Norge och bygger broar, en flyr till Tyska Östafrika, bygger järnväg och blir rik på ädelträ och elfenben.

Att Guillous hjältar är ingenjörer är förstås ingen slump. Det är genom ingenjörernas ögon han vill skildra det nya århundradet, de teknologiska framstegens sekel. Med liknande metoder har han genom en svensk korsriddares ögon skildrat Sveriges födelse och islam, och 1970-90-talen ur en underrättelseagents ögon. Upplägget känns igen med andra ord, även i karaktärsskildringarna. Inte minst att Guillous hjältar för det mesta är driftiga, i grund och botten har goda avsikter och åtminstone försöker handla rätt och att de på ett eller annat sätt till slut ramlar ner på fötterna. Det är publikfriande, men det funkar.

Men 1900-talet var inte bara de industriella framstegens utan också de industriella krigens och utrotningarnas tid. Och detta präglar de fyra efterföljande böckerna.
Guillou skildrar i den andra boken, ”Dandy”, första världskriget ur förlorarnas perspektiv – nämligen Tysklands – och från kolonial horisont med broder diplomingenjör i Tyska Östafrika. Vår bild av såväl första världskriget som kolonialismen har i hög utsträckning formats av andra världskriget. Men vad Guillou påpekar, och det med rätta, är att de värsta massmördarna i Afrika var engelsmännen och belgarna.

Den tredje brodern, Sverre, försvann ur handlingen i ”Brobyggarna” för att återkomma i ”Dandy”. Han är homosexuell och finner en fristad i England – och sitt livs kärlek. Sverre är den konstnärlige och kulturellt bevandrade av de tre bröderna. Det ger Guillou möjlighet att skildra såväl modernismens framväxt som nya ekonomiska idéer (Keynes är förstås en av de bekanta).

Med den afrikanska förmögenheten i ryggen sammanstrålar bröderna i ett slaget Tyskland, köper fastigheter i Dresden och bygger infrastruktur i ett Sverige som i den nya samförståndsandan utvecklas väldigt olikt ett Tyskland som istället marscherar mot avgrunden. Familjen splittras – för eller emot Hitler, för eller emot Tyskland.

”Mellan rött och svart” skildrar mellankrigstiden och vägen till andra världskriget som sedan är temat i ”Att inte vilja se” där kriget betraktas genom den tyskvänliga svenska överhetens ögon, gestaltad av bröderna Lauritz och Oscar. In i det sista vägrar Lauritz acceptera de fruktansvärda brott som tyskarna gjort sig skyldiga till. Först när bilderna från Buchenwald publiceras bryter verkligheten med brutal kraft igenom hans sista mentala försvarsvallar.

© 2019 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Jan Guillou. Foto: Anna-Lena Ahlström

”Blå stjärnan” är romantekniskt intressant eftersom den utspelar sig samtidigt som ”Att inte vilja se” men nu ur nästa generations perspektiv. Många av händelserna i förra boken spelas upp på nytt, men perspektivet är nu döttrarnas: Rosa, som jobbar på den svenska underrättelsetjänsten och Johanne, kodnamn Blå stjärnan, major i den brittiska underrättelsetjänsten och med i den norska motståndsrörelsen. Det är en stark roman om motstånd och kvinnlig frigörelse, om bortglömda hjältar och om en bortglömd historia. Inte minst hjälper Guillou till att lyfta fram de kvinnor som utnyttjades av underrättelsetjänsten för prostitution i statens tjänst, men som sedan gömdes undan medan männen dekorerades.

Efterkrigstiden: individualismens 50-tal, 68-vänstern, IB-affären och spekulationsekonomins 80-tal

Den tydligaste skillnaden jämfört med de första fem romanerna är att historien nu snävas in. För med den tredje generationen träder Guillou själv in i handlingen, eller egentligen två versioner av honom. Först i form av Eric Letang som växer upp med misshandlande styvpappa, så lik pappan i ”Ondskan” att läsaren förmås att tro att det är samma huvudperson. Fram tills Eric Letang träffar Erik Ponti – huvudpersonen i Ondskan och Guillous alter ego i Hamiltonböckerna.

Men storyn blir alltså snävare. Från att befinna sig i världshistoriens mittpunkt till att följa unge Eric när han upptäcker sin sexualitet – stora delar av ”Äkta amerikanska jeans” handlar om detta – till en något äldre Eric som utvecklar sina talanger på området med en strid ström av kvinnliga kamrater i de båda efterföljande böckerna.

”Äkta amerikanska jeans” når inte i närheten av ”Blå stjärnan”, men den är både till innehåll och form – det är en roman i romanen, baserad på den äldre Erics manuskriptutkast som han brevväxlar om med tant Johanne – rätt underhållande.

Dess syfte verkar dock mest vara att leda fram läsaren till ”1968” och ”De som dödar drömmar sover aldrig”. Här får vi följa den nya vänsterns brokiga skara. Erik Ponti etablerar sig som journalist. Eric Letang som jurist. Letang är förstås radikal, men hamnar hos kändisadvokaterna Henning Sjöström och Leif Silbersky (något justerade namn i romanerna dock). Det är det sista ställe han tänkt sig till (han vill hellre försvara amerikanska desertörer som sökt asyl i Sverige).

Men advokaterna är mitt uppe i neurosedynprocessen mot Wallenbergägda Astra. Sjöström ställer den unge socialisten en fråga som helt får honom ur fattningen: – Står du på de vanskapta barnens eller Wallenbergs sida?

På den frågan finns förstås bara ett svar. Neurosedynskandalen är oerhört intressant skildrad och tar Eric till Tyskland där han träffar blivande vänsterterrorister liksom kärleken och sedan vidare till Prag. Därmed kan Guillou skildra såväl Pragvåren som vänsterterrorismen. Och så förstås FNL-rörelsen, Palestinarörelsen, 68-vänsterns olika schatteringar och mycket mer.

Finalen är förstås IB-affären, alltså den militära underrättelsetjänstens åsiktsregistrering, infiltrationer och våldsprovokationer som avslöjas av Erik Ponti. Om det är något nytt som kommer fram jämfört med Guillous memoarer (”Ordets makt och vanmakt”, 2009) kan jag inte bedöma. Men det är tydligt att Guillou försöker få nån sorts sista ord om IB-affären. Gott så, för det som hände då har bäring även på vår tid. Dessutom är det spännande.

© 2019 Fotograf Anna-Lena AhlströmDärmed är vi framme vid 80-talets spekulationsekonomi (släkten bildar fastighetsbolag) och jakten på kurdiska påstådda terrorister mot vilka speciallagar med hemliga rättegångar tillämpas helt enkelt för att det inte finns några bevis.

Jan Guillou. Foto: Anna-Lena Ahlström.

Men som advokat Eric Letang snart får erfara är det där med avsaknad på bevis inte alls en så självklar fördel för försvaret som man kan tro. Om det inte finns några bevis finns det ju heller inga bevis som försvaret kan ifrågasätta. De kurder som frias i den vanliga rätten döms sedan i hemliga rättegångar.

Det hela är ypperligt skildrat i nionde delen av romansviten – ”Den andra dödssynden”. Romanen kulminerar med mordet på Palme, och den bisarra polisutredningen under Hans Holmér som också han ser kurder i varenda buske.

Det här lär väl bli Guillous sista stora projekt – han är 76 år – och det är uppenbart att ingen annan skulle ha klarat att skriva 1900-talets historia så här skickligt och ögonöppnande. Jag hoppas att vi snart får se nästa generation Lauritzen/Letang under Östblockets upplösning och välfärdsstatens fall på 90-talet, och förhoppningsvis också vidare in i det nya millenniets krig mot terrorn och vår högerpopulistiska samtid. Det ska bli intressant att se hur Guillou tar sig an detta.

Om jag summerar betygen blir det så här:

Brobyggarna 4+
Dandy 3,5
Mellan rött och svart 4 +
Att inte vilja se 4
Blå stjärnan 5
Äkta amerikanska jeans 3,5
1968 4
De som dödar drömmar sover aldrig 4+
Den andra dödssynden 4

Tony Johansson, härmed gästrecensent på Deckarlogg, är även deckarförfattare. Han har gett ut ”Den tredje passageraren” (2016) och ”Smugglaren” (2018), bägge i miljöerna Landskrona med omnejd. På försommaren 2020 kommer Tony Johanssons tredje deckare, ”Källa X”.

LÄNK till recension av ”Smugglaren”.