Joyce Carol Oates, alltid deckarförfattare

Joyce Carol Oates diskuterades i en Facebookgrupp – eller rättare sagt var det Rosamond Smith som diskuterades. Ett bra tag sen nu som Oates slutade med den deckarförfattarpseudonymen. Men Oates som Smith förtjänar att diskuteras igen och aldrig glömmas bort – och läsas av de som inte upptäckte och läste deckarna av Rosamond Smith alias Joyce Carol Oates när de översattes och gavs ut i Sverige.

Fast det där med deckare, Smith och Oates…

Diskussionen fick mig att minnas när jag i boken Deckarhyllan, både när första utgåvan kom på 90-talet och den andra, utökade kom i början av 2000-talet, snart tjugo år sen: när jag där och då påpekade att Joyce Carol Oates skriver väl alltid deckare och annan krimi, oavsett vad hon skriver. Inte alla – det betyder få – höll med. (Lika få som då höll med att Stephen King skulle/kunde placeras på Deckarhyllan, vilket jag skrev i samma bok.

Följande har om Joyce Carol Oates / Rosamond Smith har hämtats ur boken Deckarhyllan, Och sen dess har Oates skrivit ännu så många fler böcker – att hinna läsa alla hennes böcker är ett livsprojekt, som jag försöker uppfylla.

***

Joyce Carol Oates  /

Rosamond Smith

Land: USA

Genre: (deckar)romaner om ondska

och det amerikanska samhället

Den allmänna åsikten – som i detta fall betyder de flesta litteraturkritiker – är att Joyce Carol Oates skriver skönlitterära romaner under sitt riktiga namn och mer spänningsbetonade romaner, deckare, under pseudonymen Rosamond Smith.

Enligt samma allmänna åsikt är Smith-deckarna mer lättillgängliga och därmed ytligare: inte blott underhållning men på gränsen till. Medan Oates-romanerna gräver djupare i människans outgrundliga psyke och därmed är intressantare och bättre.

Men så tycker inte jag.

Om man med deckare menar romaner som handlar om brott och straff, som på samma gång är spännande och har något att säga om människorna och samhället – i så fall  skriver Oates/Smith alltid deckare, kriminal- och spänningsromaner. Alla hennes romaner handlar, mycket förenklat, om människans förhållande till ondska och – i ondskan förlängning – våld och död. Så här inleds ”Blonde” (2000), romanen om skådespelerskan Marilyn Monroe: 

I det avtagande sepiafärgade ljuset kom Döden susande nerför boulevarden. Döden kom som i tecknad barnfilm farande på en tung budcykel. Den osvikliga Döden. Döden som man inte kan hejda. Döden som har bråttom. Döden som trampade fram i rasande fart. Döden som i en robust korg på pakethållaren hade med sig ett paket märkt *SPECIALLEVERANS AKTAS*.

Joyce Carol Oates. Foto: Dustin Cohen

Kanske kan det t o m vara så att deckarromanens enklare och mer direkta tilltal, dess funktion som underhållare, får det hemska att bli ännu hemskare: budskapet om människorna, livet, samhället och ondskan träffar plötsligt och oväntat och därmed hårdare. Så är det i alla fall för mej.

Ett, personligt, exempel:

”Ormöga” (1993), författad under namnet Rosamond Smith, är egentligen en ganska enkelt uppbyggd deckare, en s k psykologisk thriller, om Lee Roy Sear, dömd till döden för mord, och Michael O’Meara, jurist i karriären men också idealist. O’Meara kämpar för och lyckas få Sears dödsdom omvandlad till fängelse. När fången blir frisläppt och ska anpassas till samhället tar Michael emot Lee Roy i sitt hem.

Jag är också en sån där liberal, också jag tror att om man behandlar människor väl, så blir de nog goda, då finns det ingen grogrund för ondska. Men det är just vad ondskan gör när den släpps in i familjen O’Mearas lyckliga hem (man, hustru, tvillingsöner) i det lilla förortssamhället Mount Orion, New Jersey: den gror och fortplantas dessutom.

Rosamond Smiths skildring av ondskan som växer likt häcken kring en sovande Törnrosa drabbade mej hårdare och har stannat kvar i mej längre än många av de mer precisa, nära nog outhärdliga beskrivningar av våld och ondska som finns i  romanerna – t ex den ohyggliga hemmaaborten i ”Livets uppkomst” (också 1993) – av Joyce Carol Oates.

Varför? I en deckare ska författaren vara domare. En deckarroman ska sluta om inte lyckligt så i alla fall så rättvist som möjligt. Men romanen ”Ormöga” slutar inte där texten slutar. Ingen rättvisa skipas. Läsaren måste själv upptäcka, avslöja – definiera – och döma ondskan.

Många journalister, inte minst svenska, har frågat Joyce Carol Oates varför det är så mycket våld i hennes böcker. Svaret blir alltid detsamma. Hon skriver ju om USA.  

För Joyce Carol Oates/Rosamond Smith är ondskan ett symptom på och en nyckel till det amerikanska samhället. Hon skildrar olika samhällslager, ställer människor med olika bakgrund och olika livsvillkor mot och brevid varann. Inte minst när hon skriver som Rosamond Smith – det framgår redan av (deckar)romantitlar som ”Tvillingliv” (1988), ”Syskonsjälar” (1990), ”Dubbelroller” (1991) och ”Dubbelrosen” (1998) – återkommer hon ofta till syskon- och tvillingtemat: det onda och det goda som ett tvillingpar.

Den goda människan som till sin förfäran upptäcker ondskan i sej själv. Biologiska syskon och tvillingar som är så olika trots att de är så lika. Den ena ond, den andra god – men vem är vad? Ondskan som inte måste vara ond utan också kan vara god.

Vad menar Joyce Carol Oates när hon i ”Foxfire – en tjejligas bekännelser” (1994) skildrar ett gäng laglösa tjejer? Att våld, som oftast utövas av män, också kan vara kvinnligt? Är det i så fall av ondo (ska kvinnor ta efter männens sämsta sidor) eller av godo (en väg ut ur orättvisor och förödmjukelser, orsakade av männen och fattigdomen)?

Så många frågor, så många tankar…

Den här korta texten kan förstås inte presentera hela hennes innehålls- och omfångsrika författarskap. Många böcker har översatts till svenska, men många (romaner, noveller, lyrik, essäer, dramatik) återstår också att översätta. Till dej som vill läsa mer om Oates rekommenderar jag Ordfront Magasins temanummer (4/1994), som fortfarande måste vara det mesta och bästa som skrivits om henne på svenska.

Det finns de som menar att Joyce Carol Oates är den största författaren i vår tid och därför står i tur att få Nobelpriset. Syftet med den här texten är något mindre men inte oviktigt: att få deckarläsare att upptäcka Joyce Carol Oates och Rosamond Smith – bägge två! Romanerna är delar av samma författarinna och värld, den litterära och den verkliga. Oates- och Smith-böckerna kompletterar varann.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002

***

Joyce Carol Oates har skrivit så många böcker – även om man enbart räknar översättningar till svenska – att jag istället för att lista dem här under lägger en LÄNK till Wikipedia. Där finns en gigantiskt bibliografi över hennes utgivna titlar, under såväl namnen Joyce Carol Oates och Rosamond Smith som (ännu ett författarnamn) Lauren Kelly.

Din tvilling och min

Seriefilmatiseringen av Marie Hermansons roman ”Himmelsdalen” har nu både visats på linjär TV och strömmats. Ja, den strömmas väl fortfarande.

Såg att diskussion om filmatiseringen uppstod. Till exempel: Varför har de tvillingbröderna i boken blivit tvillingsystrar på skärmen?

Svaret på detta har jag dock inte läst nånstans. Kanske du vet?

Bra filmmatisering? Bättre roman än TV-serie? Det har också undrats. Svaret får bero. Tills vidare istället: Så här skrev jag om Marie Hermansons roman ”Himmelsdalen” när den kom för ett antal år sen.

***

Marie Hermanson
Himmelsdalen
(Albert Bonniers)

Hur ska romantiteln tydas?

”Himmelsdalen” på svenska och Himmelstal på tyska, dit är Daniel på väg för att besöka sin bror, Max, som är inlagd på sjukhus, ett slags hälsohem eller vad är det? Himmelsdalen ligger någonstans i Schweiz och är så vacker (ängssluttningar, granskog, vattendrag, by, värdshus och kyrka) att man kunde vara i himlen.

Hermanson skriver konstlöst (vilket också är en konst). Prosan är torr och saklig, närmast redogörande. Det börjar långsamt, de första sidorna var tröga att läsa (vilket kan vara meningen). Men så plötsligt har hon fångat mig, berättelsen börjar leva – med hjälp av språket.

När romanen övergår från det inledande behagliga stadiet till att bli allt mer obehaglig, när realismen får en allt större känsla av orealism, då fungerar det torra, konstlösa språket perfekt, både som en kontrast till själva berättelsen och för att fokusera på det som händer.

”Himmelsdalen” är uppbyggd som en spänningsroman, där informationen portioneras ut som ledtrådar och spår, så nu får jag vara försiktig.

Men så mycket kan avslöjas som att Daniel, om han rakar av sig skägget, och Max liknar varann på pricken. Max skulle behöva uträtta några saker utanför dalen och vårdhemmet, så han ber Daniel om en tjänst, att byta plats med honom, bara för några dagar.

Max ger sig av och Daniel tar hans plats. Men dagarna går, allt fler dagar går, utan att Max återvänder…

I en rad romaner – ”Värddjuret”, ”Musselstranden”, ”Hembiträdet” och ”Mannen under trappan” är några – har Marie Hermanson skrivit sig in och fast i en månggenre, där fantasy, realism, kriminellt och skräck blandas.

Om människan som sin egen tvilling, än god och än ond, har hon också skrivit flera gånger, främst i ”Tvillingsystrarna” men även ”Mannen under trappan” handlar nog om en människas dubbelnatur.

I romanen ”Himmelsdalen” blandas fantasi (snarare än fantasy) och realism, det onaturliga (men inte det övernaturliga) och det naturliga, det verkliga och det overkliga, på ett skrämmande märklöst sätt. De avlöser, går i och ur varann, precis som verkligheten, alltså den vi lever i, kan vara nog så overklig.

Ånyo: Vad är Himmelsdalen/Himmelstal? En fysisk eller en mental plats, en dröm som kan bli en mardröm. Den vetenskapliga (eller religiösa) idén – drömmen – om att skapa himmelriket på jorden i form av den perfekta, helt igenom goda människan. Det vill säga avskaffa ondskan med metoder som kan vara lika onda.

Marie Hermanson påminner oss om det självklara, ja, banala, som vi gång på gång verkar glömma bort (för att vi vill glömma det): varje människa är ond och god, god och ond, om vartannat.

Också en psykopat kan ha något gott i sig. Liksom en samarit kan vara ond. Är Max och Daniel tvillingar? Eller två delar av samma människa och mänsklighet; olika dagar, tider, situationer.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet 2011

Din tvilling och min

Läser just nu min favoritförfattare Marie Hermansons nya roman ”Den stora utställningen” (Bonniers), som utspelar sig på och kring Göteborgsutställningen 1923 med Albert Einstein som en av personerna.

Lär säkert återkomma till Hermansons nya här på Deckarlogg eftersom jag i läsögonblicket skulle vilja den Hermansons nya till bästa svenska cozy crime och mjukdeckare jag läst på vet inte hur länge. (Sen Maria Langs debut 🙂 kanske, t o m.)

Medan jag läser: en recension jag skrev av en tidigare Hermanson-roman, tål verkligen att läsas den också…

***

Marie Hermanson
Himmelsdalen
(Albert Bonniers)

Hur ska romantiteln tydas?

”Himmelsdalen” på svenska och Himmelstal på tyska, dit är Daniel på väg för att besöka sin bror, Max, som är inlagd på sjukhus, ett slags hälsohem eller vad är det? Himmelsdalen ligger någonstans i Schweiz och är så vacker (ängssluttningar, granskog, vattendrag, by, värdshus och kyrka) att man kunde vara i himlen.

Hermanson skriver konstlöst (vilket också är en konst). Prosan är torr och saklig, närmast redogörande. Det börjar långsamt, de första sidorna var tröga att läsa (vilket kan vara meningen). Men så plötsligt har hon fångat mig, berättelsen börjar leva – med hjälp av språket.

När romanen övergår från det inledande behagliga stadiet till att bli allt mer obehaglig, när realismen får en allt större känsla av orealism, då fungerar det torra, konstlösa språket perfekt, både som en kontrast till själva berättelsen och för att fokusera på det som händer.

”Himmelsdalen” är uppbyggd som en spänningsroman, där informationen portioneras ut som ledtrådar och spår, så nu får jag vara försiktig.

Men så mycket kan avslöjas som att Daniel, om han rakar av sig skägget, och Max liknar varann på pricken. Max skulle behöva uträtta några saker utanför dalen och vårdhemmet, så han ber Daniel om en tjänst, att byta plats med honom, bara för några dagar.

Max ger sig av och Daniel tar hans plats. Men dagarna går, allt fler dagar går, utan att Max återvänder…

I en rad romaner – ”Värddjuret”, ”Musselstranden”, ”Hembiträdet” och ”Mannen under trappan” är några – har Marie Hermanson skrivit sig in och fast i en månggenre, där fantasy, realism, kriminellt och skräck blandas.

Om människan som sin egen tvilling, än god och än ond, har hon också skrivit flera gånger, främst i ”Tvillingsystrarna” men även ”Mannen under trappan” handlar nog om en människas dubbelnatur.

I romanen ”Himmelsdalen” blandas fantasi (snarare än fantasy) och realism, det onaturliga (men inte det övernaturliga) och det naturliga, det verkliga och det overkliga, på ett skrämmande märklöst sätt. De avlöser, går i och ur varann, precis som verkligheten, alltså den vi lever i, kan vara nog så overklig.

Ånyo: Vad är Himmelsdalen/Himmelstal? En fysisk eller en mental plats, en dröm som kan bli en mardröm. Den vetenskapliga (eller religiösa) idén – drömmen – om att skapa himmelriket på jorden i form av den perfekta, helt igenom goda människan. Det vill säga avskaffa ondskan med metoder som kan vara lika onda.

Marie Hermanson påminner oss om det självklara, ja, banala, som vi gång på gång verkar glömma bort (för att vi vill glömma det): varje människa är ond och god, god och ond, om vartannat.

Också en psykopat kan ha något gott i sig. Liksom en samarit kan vara ond. Är Max och Daniel tvillingar? Eller två delar av samma människa och mänsklighet; olika dagar, tider, situationer.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadbladet 2011

Korta deckartips (7): debutanten Anna Roos

De föddes som tvillingar.

roos_spel_omslag_inb_0Men den ene, Gustav, växte upp med pappa på Lidingö. Och den andra, Sol, bodde med mamma i Hökarängen.

Han gick på Handelshögskolan och hon rymde hemifrån till USA.

När ”Spel” (Modernista) börjar har Gustav tagit livet av sig. Om det var självmord?

Anna Roos, ännu en av årets mest spännande och bästa svenska deckardebutanter, skildrar krockande samhällsklasser och livet som att spela på casinot.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Arbetet 2017)