3 ggr Maria Lang (1914-91). Andra delen:

Maria Lang återläst (och -tittad)

Hade någon rådfrågat mig om vilka titlar som bör vara lämpliga att filma så skulle jag ha börjat med att nämna ”Ofärd i huset bor” (från 1959).

En av mina favoriter ur Maria Langs långa deckarproduktion, som inleddes med ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949) och fortsatte med (minst) en titel per år fram till ”Se Skoga och sedan…” (1990). Maria Lang, egentligen Dagmar Lange (född 1914), avled året därpå.

”Ofärd i huset bor” är inte hennes bästa deckare. Däremot blev boken något av en nystart för både författaren och läsarna. Från och med där och då kan hennes deckare beskrivas som kvinnoromaner.

Camilla Martin bor i ett hyreshus på Östermalm i Stockholm. Hon är operasångerska och blivande hustru till kommissarie Christer Wijk. De möts för allra första gången i den här romanen.

Camilla är en modern kvinna: stark och självständig. Inte underlägsen sin make utan hon arbetar, lever och älskar på samma nivå och med samma rätt.

Också tidigare fanns en kvinna i Lang-deckarnas centrum. Men som Maria Lang uttryckte det: ”Jag var så trött på Puck Bure.”

I debutdeckaren, alltså ”Mördaren ljuger inte ensam”, skriver Puck på sin licentiatavhandling (ämne: Fredrika Bremer) och heter Ekstedt. Snart ska hon gifta sig med Einar Bure, blivande doktor i historia, och byta efternamn.

maria-lang-skulpturMaria Lang-skulptur i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Visst kan Puck vara ungdomligt fräck – som när hon förfasar sin pappa Johannes, professor i egyptologi, med att högt och tydligt säga att ett par grannar ”ligger” med varann. Men hon är ändå fast i gamla könsrollsmönster.

Har Pampas produktion/TV 4, som nu inlett filmatisering av sex stycken Lang-deckare, tänkt sig en Puck Bure-serie?

De börjar i alla fall med debuten och ska fortsätta med ytterligare fem tidiga titlar: ”Mördaren ljuger inte ensam”, ”Inte flera mord” (1951), ”Rosor, kyssar och döden” (1953), ”Tragedi på en lantkyrkogård” (1954), ”Kung Liljekonvalje av dungen” (1957) och ”Farliga drömmar” (1958).

Puck är jag-berättaren som för handlingen framåt i de tidiga deckarna. Så hade jag för mig – men det stämmer inte riktigt. Vilket jag upptäcker vid en omläsning av de titlar som nu ska filmas (och ännu fler Lang-deckare). I ”Farliga drömmar” saknas ju Puck.

Men kunde Arne Mattsson stryka Puck och Einar Bure ur persongalleriet när han redan 1960 gjorde film av ”Tragedi på en lantkyrkogård” så kan väl Puck också skrivas in?

Skulle inte förvåna mig om Puck Bure blir den sekreterare som i ”Farliga drömmar” hjälper författaren – ”förlagets älskling och plågoris” – Andreas Hallman.

Eller ska filmerna ha något annat tema?

Skildringen av småstaden Skoga (egentligen Nora, där Maria Lang växte upp och dit hon återvände) ligger ju nära. Nej, bara en och en halv av de uppräknade Lang-deckarna har Skoga som kriminell miljö.

maria-langs-vc3a4gMaria Langs egen gränd i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Undrar om inte produktionsbolaget och TV4 sneglat på den engelska TV-succén med kommissarie Barnaby i Midsomer? De vill nog göra något liknande i Sverige: en småpysslig och pusslig kriminalserie med ond bråd död i nostalgiska landsbygdsmiljöer.

I så fall hoppas jag att de inte glömmer bort att Maria Lang – faktiskt! – var både bitsk och radikal.

Sexualiteten – olika sorters sexualitet och förhållanden – är en röd tråd. ”Mördaren ljuger inte ensam” – som alltså kom så tidigt som 1949 – skildrar lesbisk kärlek.

Lang gisslar småstadens fördomar och dubbelmoral. I ”Inte flera mord” förekommer en lång rad Nora-bor som säger en (moralisk) sak men har gjort eller gör något annat (”omoraliskt”).

Människor är olika. Många är speciella. Om vi inte skadar någon – låt oss vara! Så kan Maria Langs budskap sammanfattas.

Är deckarna värda att återutge? Åtminstone en handfull eller två.

Fast vi i Maria Langs inofficella fan club har olika åsikter om vilka som ska återutges. De tidiga med Puck eller lite senare med Camilla? Några Skoga/Nora-deckare?

Vad samtliga Maria Lang-fans kan enas om är att debuten ”Mördaren ljuger inte ensam” alltid ska finnas i tryck. En svensk deckarklassiker!

maria-langs-gravMaria Lang/Dagmar Lange är begravd på kyrkogården i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Maria Lang-favoriter:

”Mördaren ljuger inte ensam” (1949)
”Ofärd i huset bor” (1959)
”Vår sång blir stum” (1960)
”Tre små gummor” (1963)
”Svart sommar” (1966)
”Staden sover” (1970)

Böcker om Maria Lang:

Hans Sahlmén: ”Mord var hennes liv”
Maria Lang: ”Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang.”

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)

Rebecka Martinsson filmas – igen

Så har Åsa Larssons kriminalromaner filmats igen, den här gången som TV-serie. Första avsnittet av ”Rebecka Martinsson”, som serien heter efter juristen och huvudpersonen, visades på TV4 nu i veckan.

Men en av Åsa Larssons romaner – debuten ”Solstorm”, för vilken hon prisades av Svenska  Deckarakademin som 2003 års bästa deckardebutant – har redan filmats. Då som långfilm med premiär 2007.

Resultatet blev väl… Ja, så här skrev jag i alla fall lite kort när jag hade sett filmen…

*

Tyvärr har inte (heller) ”Solstorm” (Sandrew/Metronome), som var en sensationell kriminalromandebut av Åsa Larsson, blivit någon särskilt lyckad kriminalfilm. Också en låg- och snabbproduktion?

SolstormMikael Persbrandt har inte lyckats göra sin roll som svavelosande frikyrkopredikant till något mer än ännu en märklig figur och den norrländska miljön doftar mer på papper än på duk och skärm.

Att låta Izabella Scorupco spela advokaten Rebecka Martinsson var nog ingen bra tanke. Åsa Larssons advokat är yrkes- och privatmänniska, klok och naiv, vuxen kvinna och liten flicka – ofta lite tafatt.

Tyvärr gestaltas inte det flickiga och tafatta utan Scorupco är – inte samma sak – tafatt som skådespelerska.

Både i Läckberg- och Larsson-filmatiseringarna överdrivs våldet från romanerna. Samma våld men på bild blir det automatiskt mer våldsamt.

Ska bilder ha samma funktion som ord måste våldet tvärtom tonas ner – om man inte vill att filmerna ska vara mer våldsamma än böckerna.

Vilket nog var syftet: filmatiseringarna görs inte för mig och oss som läser kriminalromaner utan riktar sig till den målgrupp som vill ha några schyssta action-rullar. Och då måste ju svenska filmdeckare konkurrera med amerikanskt action-våld.

*

Rebeckka 2Just debutdeckaren har man – i alla fall till stor del – hoppat över i den nya TV-serien som istället bygger på romanerna ”Det blod som spillts”, ”Svart stig”, ”Till dess din vrede upphör” och ”Till offer åt Molok”.

Ida Engvoll agerar den här gången som huvudpersonen Rebecka Martinsson. Klarar hon det bättre än Izabella Scorupco?

Är TV-serien bättre än filmen? Ja, vad tyckte ni om första avsnittet? Och hur bra – eller motsatsen – är TV-serien kontra Åsa Larssons kriminalromaner?

Plats för diskussion!

Deckarlogg 2Deckarlogg återkommer med sina åsikter.

Bengt Eriksson