Skvallrigt med en antydan till analys

Johan Erlandsson

Boken om Beck

och Sjöwall Wahlöö

och tiden som for

(Piratförlaget)

En av de värsta synder en recensent kan begå är att vilja att författaren hade skrivit en annan bok än den författaren har skrivit. Men det hjälps inte: jag önskar att Johan Erlandsson hade skrivit en annan bok om Beck, Sjöwall Wahlöö och ”Roman om ett brott”-serien.

För det första, det är en alldeles för tunn bok, dessutom satt i stor stil med stora radavstånd och stora marginaler. Det kunde ha varit typ ett långreportage i ett magasin, inte mer än så.  

Delar av boken, där Erlandsson yt- och lättanalyserar romaner och filmer, är mer intressanta än de delar, där han skriver, ja, skvallrar om både Maj Sjöwalls och Per Wahlöös privatliv. Som att det dracks = söps. Hade det inte räckt att nämna en gång istället för att göra det så många gånger att det känns som om det upprepas på var och varannan sidan?

Det blir bara skvallrigt – och tragiskt – och bidrar inte med något väsentligt till porträttet av Sjöwall Wahlöö som författare eller till förståelsen av romanserien (eller för den delen filmerna) i vare sig deras eller vår tid.

Så mycket som saknas i det som ändå är en antydan till analys. Jag hade velat ha en ordentlig genomgång av varenda roman och analyser på – observera – djupet också av filmerna. Det är så lätt att slentriantrycka att filmatiseringarna av eller utifrån romaner och personer blev sämre – men det finns ju nyanser till och med i TV-serien. 

Allt är långt ifrån dåligt, vad gäller filmerna/TV-serien, om än allt längre ifrån romanerna.

En diskussion på allvar om romanerna kontra sin tid och den tiden kontra vår tid. Poliserna och andra personer som människor i tiden, kontra poliser och människor i vår tid. En riktigt genomgång av stilistiken, Sjöwalls Wahlöös skönlitterära prosa i förhållande till annan skönlitterär prosa och till journalistikens randande. Genomgång av lärjungar, de som lärde sig av Sjöwall Wahlöö och tog efter, än idag börjar skriva polisromaner i deras stil.

Några författare nämns, men inte den viktigaste, han nämns aldrig, troligen… ursäkta eller ursäkta inte… på grund av okunnighet i Sveriges deckarhistoria. Nämligen K Arne Blom, ingen säger ingen har skrivit så nära Sjöwall Wahlöö som Blom (bortsett från politiken).

En ordentlig genomgång av hur polisromanförfattarna Sjöwall Wahlöö togs emot under sin livstid – och hur de betraktas idag – hade också förtjänat ett långt kapitel, om inte flera.

Att de var kommunister, den andre värre än den första, poängteras däremot. Jo, fast det är ju ett faktum att många läste polisromanerna, böckerna fick läsare som varken då eller nu kan beskrivas som kommunister. Så exakt hur renläriga kommunister var Sjöwall Wahlöö? Graden och sorten av renlärighet och exakt hur satte detta spår i deras tio polisromaner?

Blev någon övertygad kommunist efter att ha läst Sjöwall Wahlöö? Hur många läste romanerna som deckare utan att reflektera över att böckerna ju lär ha varit kommunistisk propaganda? Jag tror nog jag vågar slå fast att Sjöwall Wahlöö måste ha varit rätt usla som propagandister.

Vem ska läsa Johan Erlandssons ”Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for”? Många vill och lockas göra det, tror jag. Det vill man säkert oavsett om man läst hela ”Roman om ett brott”-serien och/eller sett en radda avsnitt på TV. Eller om man faktiskt knappt vet vilka Sjöwall Wahlöö var och är.

Men det är en sak, att vilja och lockas läsa. En annan fråga är vilka som kommer att vara nöjda efter att ha läst boken. De som jag nämnde sist i förra stycket, tror jag. Ju mindre en läsare vet om Sjöwall Wahlöö, desto bättre. Helst bör man nog inte veta någonting. Då kan det här vara en intressant bok – men knappast annars.  

Fast det kommer väl att skrivas fler böcker om Sjöwall Wahlöö. Hoppas jag… Förresten, en längre artikel jag skrivit om Sjöwall Wahlöö finns på Deckarlogg. Klicka HÄR och läs.

Bengt Eriksson

Februari och verkligen vinter, mörkt vid fyra, meterhöga snövallar och vinden blåser kallt som fan

Giles Blunt
Fruset offer
Övers: Sandra Gustafsson / Lars Rambe
(Hoi förlag)

Jag har läst – i betydelsen läst om – polisromanen ”Fruset offer” av Giles Blunt. Redan 2003 kom boken på svenska första gången och nu ges den ut igen i pocket och nyöversättning – antagligen med anledning av att TV-serien ”Cardinal”, byggd på Blunts deckare, visas på C More.

”Cardinal” syftar på kriminalkommissarie John Cardinal – eller om han degraderats till kriminalinspektör, när han nu inte längre ska ägna sig åt mordutredningear – som då serien inleds får en ny poliskollega, kriminalinspektör Lise Delorme.

Giles Blunt Fruset offerMiljön är den lilla (fiktiva, så du inte letar på kartan) staden Algonquin Bay i södra Kanada. Tänk både geografi och väder, inte minst väder, det gjorde jag direkt när jag läste serien första gången.

Februari och vinter, verkligen vinter, direkt på första sidan i ”Fruset offer”. Mörkt också, redan vid fyra på eftermiddagen. Meterhöga snövallar. Och vinden från sjön är kall som fan.

Cardinal har varit alltför energisk i sitt polisarbete, använt för många poliser, och därför avsatts, degraderats till att utreda rån och inbrott. Delorme har i sin tur flyttat till mord från SU (Speciella Utredningar, där hon bland annat utredde korruption inom polisen). Det gör Cardinal extra misstänksam och det av en anledning.

Men nu ska alltså John Cardinal återgå till mordutredningar tillsammans Lisa Delorme, eftersom en av de försvunna tonåringar som Cardinal alldeles för energiskt envisade med söka efter har återfunnits. Katie Pine, 13 år, hittas infrusen i ett gruvschakt.

Här skulle jag kunna återuppta den eviga – men åsiktsföränderliga allt eftersom åren går, tiden och samhället förändras – diskussionen om våld, mord och barn. Eller som här tonåringar. Vad ska, kan, bör barn och ungdomar utsättas för i en deckare? Vad vill – orkar – deckarläsaren läsa om?

Försvunna tonåringar, i plural. Men vad har hänt med de andra ungdomarna? Ska mördare få prefixet serie-?

Giles Blunt komplicerar berättandet genom att skildra John Cardinals speciella hemförhållanden med en dotter och en hustru med just speciella problem. Ett lika starkt och spännande andra huvudspår genom hela Cardinal-serien. Dessutom har, som jag skrev, Cardinal också något annat, i anslutning till ovanstående, att oroa sig för med anledning av sin nya poliskollega Delorme, ”tidigare” specialutredare.

Cardinal-serien är välskriven och välberättad. Miljöerna, geografin, vädret, stämningen och småstaden, allt förenas till en hel- och enhet. Den lilla staden Algonquin Bay lever som om den fanns. Men det är främst vädret, det drabbade mig starkt när jag läste serien första gången. Den upp genom romansidorna kännbara kanadensiska väderleken kan vara den egentliga huvudpersonen.

Bra att Cardinal återintroduceras, till hösten kommer fler titlar (pocket och e-böcker). Men det förvånar mig att det är Hoi förlag som återutger serien. Hoi är ju ett hybridförlag, ska Hoi nu också ge ut icke-hybridböcker? I så fall, både översatta och svenska?

Giles Blunt – eller någon agent – kan väl inte ha betalat Hoi för att ge ut serien? Borde grävas i…

Bengt Eriksson

Strike som TV-serie

Började titta lite på serien om privatdetektiven Cormoran Strike, alltså den TV-serie som BBC One precis har visat och som bygger på de tre deckarromanerna av Robert Galbraith (pseudonym för J.K. Rowling då hon deckarförfattar): ”Gökens rop”, ”Silkesmasken” och ”Karriär i ondska”.

(Vill du läsa mer om Rowlings deckare så har jag skrivit om dem flera gånger, klicka t ex HÄR och läs.)

I november kommer TV-serien, som heter just och blott ”Strike”, på DVD och framöver ska den väl också visas på någon svensk TV-kanal. Men vill man (hmmmmm) så går det att (tjuv)titta redan nu…


Trailer för TV-serien ”Strike”, byggd på J.K. Rowlings deckare.

Jag blev imponerad, av det lilla jag sett hittills. Rowling har själv varit en av flera exekutiva producenter och tydligen sett till att TV-manuset följer romanerna nästan rad för rad. Och även att miljöerna är lika autentiska som i hennes deckarromaner.

Berättelserna får ta den plats de tar för att bli berättade. Jag gillar det – att det inte klipps och hoppas hit och dit, plötsligt och snabbt.

Och de Londonmiljöer som Rowling beskriver i romanerna är också med i TV-serien. Londonmiljöerna både känns igen och känns.

Ja, hela färgskalan i foto är faktiskt londonsk.

Sist – och främst: Vilken casting!


Brittiska sångpoeten Beth Rowley framför temalåten”I Walk Beside You” till TV-serien ”Strike”.

Det är som om producenterna med J.K. Rowling i spetsen ringt och rådfrågat mig innan de skrev kontrakt med Tom Burke, som spelar privatsnoken Cormoran Strike, och Holliday Grainger, som spelar hans sekreterare Robin Ellacott.

De är ju exakta: precis som jag föreställde mig både Cormoran och Robin.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Detektivbyrån på Denmark Street

Deckarromaner
Robert Galbraith (J. K. Rowling)
Gökens rop
Silkesmasken
Karriär i ondska
(Alla utgivna av W&W)

Teveserie med premiär 2017

Nätet
twitter.com/Robin_Ellacott
twitter.com/CormoranStrike
robert-galbraith.com
strikefans.com

På Twitter uppstod nyligen en diskussion mellan J.K. Rowling och hennes deckarhuvudpersoner, Cormoran Strike och Robin Ellacott. Det var kul och ger samtidigt en bild av hur kriminallitteratur kan fungera: personerna lever också utanför bokpärmarna.

Harry Potter-författaren tänkte skriva deckare i hemlighet. Men redan innan ”Gökens rop” kom ut hade det avslöjats att Rowling dolde sig bakom namnet Robert Galbraith.

Debuten var som ett möte mellan Agatha Christie och Raymond Chandler, uppföljaren ”Silkesmasken” blev mer hårdkokt och den tredje, hittills senaste titeln, ”Karriär i ondska”, är typisk brittisk noir.

Denmark Street

Vinjetten till nätsidan för strikefans.com: Denmark Street i London med Cormoran Strikes privatdetektivbyrå i andra huset till höger. 

Det sista passar perfekt för Rowlings specialitet som deckarförfattare: personer och miljöer. Intrigerna (kvinna faller från balkong, författare försvinner, otäcka kvinnomord) är väl sådär; däremot andas, luktar och väsnas London (med omnejd) från romansidorna.

Ingen tillfällighet att den enbente Afghanistanveteranen Cormoran Strike har sin detektivbyrå med Robin som sekreterare på Denmark Street, en legendarisk gata för brittisk popkultur (främst musik).

Här låg musikförlagen, här gjordes inspelningar med Rolling Stones och Donovan.

Detektivbyrån finns i nr 26 – ett autentiskt hus! När böckerna utspelar sig, 2010-11, hörs basdunket från 12 Bar Club upp till kontoret. Cormorans favoritpub, The Tottenham (nu Flying Horse), ligger någon minut bort, på nr 6 Oxford Street.

Miljöerna tecknas så levande att Rowlings läsare strax följde Cormoran och Robin i fotspåren, för att sen rapportera på nätet. Det här måste filmas! tänkte jag.

Nu pågår inspelningarna av en BBC-serie med Tom Burke (som Cormoran Strike) och Holliday Grainger (Robin Ellacott). Premiär senare i år.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Arbetet 2017)

Rebecka Martinsson filmas – igen

Så har Åsa Larssons kriminalromaner filmats igen, den här gången som TV-serie. Första avsnittet av ”Rebecka Martinsson”, som serien heter efter juristen och huvudpersonen, visades på TV4 nu i veckan.

Men en av Åsa Larssons romaner – debuten ”Solstorm”, för vilken hon prisades av Svenska  Deckarakademin som 2003 års bästa deckardebutant – har redan filmats. Då som långfilm med premiär 2007.

Resultatet blev väl… Ja, så här skrev jag i alla fall lite kort när jag hade sett filmen…

*

Tyvärr har inte (heller) ”Solstorm” (Sandrew/Metronome), som var en sensationell kriminalromandebut av Åsa Larsson, blivit någon särskilt lyckad kriminalfilm. Också en låg- och snabbproduktion?

SolstormMikael Persbrandt har inte lyckats göra sin roll som svavelosande frikyrkopredikant till något mer än ännu en märklig figur och den norrländska miljön doftar mer på papper än på duk och skärm.

Att låta Izabella Scorupco spela advokaten Rebecka Martinsson var nog ingen bra tanke. Åsa Larssons advokat är yrkes- och privatmänniska, klok och naiv, vuxen kvinna och liten flicka – ofta lite tafatt.

Tyvärr gestaltas inte det flickiga och tafatta utan Scorupco är – inte samma sak – tafatt som skådespelerska.

Både i Läckberg- och Larsson-filmatiseringarna överdrivs våldet från romanerna. Samma våld men på bild blir det automatiskt mer våldsamt.

Ska bilder ha samma funktion som ord måste våldet tvärtom tonas ner – om man inte vill att filmerna ska vara mer våldsamma än böckerna.

Vilket nog var syftet: filmatiseringarna görs inte för mig och oss som läser kriminalromaner utan riktar sig till den målgrupp som vill ha några schyssta action-rullar. Och då måste ju svenska filmdeckare konkurrera med amerikanskt action-våld.

*

Rebeckka 2Just debutdeckaren har man – i alla fall till stor del – hoppat över i den nya TV-serien som istället bygger på romanerna ”Det blod som spillts”, ”Svart stig”, ”Till dess din vrede upphör” och ”Till offer åt Molok”.

Ida Engvoll agerar den här gången som huvudpersonen Rebecka Martinsson. Klarar hon det bättre än Izabella Scorupco?

Är TV-serien bättre än filmen? Ja, vad tyckte ni om första avsnittet? Och hur bra – eller motsatsen – är TV-serien kontra Åsa Larssons kriminalromaner?

Plats för diskussion!

Deckarlogg 2Deckarlogg återkommer med sina åsikter.

Bengt Eriksson