Deckarloggfredag: Sofie Livebrant möter Emily Brontë

Sofie Livebrant
Weep The Time Away: Emily Brontë
(Rootsy)

Tidigare har Sofie Livebrant gjort melodier till dikter (och andra texter) av Dan Andersson, Emily Dickinson, Sylvia Plath, Charles Baudelaire med flera. Den här gången, under corontänen, läste hon, valde ut och tonsatte dikter av Emily Brontë.

Andra må jämföra henne med alla från Nick Drake, Sandy Denny och Jacqui McShee (från gruppen Pentangle) i Storbritannien till Joni Mitchell och Judy Collins i USA.

Men ju mer jag lyssnar desto mer av Turid Lundqvist hör jag. Sofie blir en yngre, kvinnlig släkting till Turid. Hör själv på till exempel ”Shall Earth No More Inspire Thee” och säg emot, om du kan och vill…

Den där finkänsliga närheten mellan gitarr och röst, toner och ord. Det ständigt närvarande hjärtat. Samtidigt som hon förstås är sig själv; sin egen person, kvinna och människa.

Att tonsätta dikter är ju svårt. Tonsättaren får inte bortse från ordens rytmer och radernas melodier men kan inte heller följa dem strikt, då är det ingen mening att sätta toner till dikterna.

Det musikaliska resultatet måste bli ett möte mellan ord och sång med musiken som förenande länk, från en människa till en annan. Som här Emily Brontë och Sofie Livebrant: ett möte genom åldrar, tider och länder.

Med utgångspunkt från Livebrants melodier och akustiska gitarr (fast nu gissar jag blott med öronen) har producenten Johan Lindström, som också spelar gitarr, pedal steel, bas och diverse klaviatur, skapat ljudlandskap med skiftande atmosfär.

Sofie Livebrant: Foto: Peter Wirén

Typ från Haworths engelska hedar, där Emily höll till på 1800-talet, till Gamla stans gränder i Stockholm, där väl Sofie håller till idag.

Eller musikaliskt: brittiska folkmusiktraditioner, amerikansk sångpoesi och en lätt anad känsla av svensk visa. Även Dan Berglund, kontrabas, och Konrad Agnas, trummor, medverkar och i några spår hörs fiol och körsång.

Inledande ”Mayflowers” har en vårlig stämning med försmak av sommar, ”Deep Deep Down In The Silent Grave” präglas av en marscherande ödesbestämd rytm, ”Awaking Morning Laughs” låter så nymornad som titeln anger och likadant – fast tvärtom – med ”She Dried Her Tears”.

Den avslutande, åttonde sången, ”The Night Is Darkening”, ackompanjeras av troll- eller skräckskogsstämning som allt mer blir ett med Sofie Livebrants skönsång.

Hon kan placeras i den genre som växte fram ur 60-talets amerikanska folksång/sångpoesi och fick namnet: ”Art song”. Albumet ”Weep The Time Away” är nog Sofie Livebrants hittills mest stämningsfulla. Och bästa.

PS. Missa inte heller CD-omslaget av Jan Vertsberg, fotokonstnär.

Han har monterat ihop foton med olika föremål (en klocka på stativ, en soffa, gräs och träd, himmel, moln och fåglar) till ett ovisst landskap – realistiskt men fantastiskt – som på ett utmärkt sätt speglar Sofie Livebrants tonsättningar av Emily Brontës dikter.

Bengt Eriksson
Publicerat i tidskriften Hifi & Musik

Deckarloggfredag: När jag blev kär i Turid (och det är jag än)

Ja, ordagrant. Hon är och förblir min förälskelse.

Följande kommer från en krönika om sångpoeten Turid Lundqvist i Hifi & Musik nr 5 2021. Blott ett litet läs- och lyssningslockande smakprov, hoppas jag. Resten får du läsa i tidningen, på papper eller digitalt från hemsidan.

***

Bakåt i tiden, till när jag hörde Marit Turid Lundqvist (född 1949) första gången. Just hörde, inte såg.

Jag kunde både ha sett och hört henne året innan, 1965, som  ”pausfågel” på Club Liverpool vid Norr Mälarstrand. Där på Liverpool var ju jag också, nästan varje gång som popbandet T. Boones (med Kenny Håkansson, elgitarr) spelade.

Turid Lundqvist på 70-talet nångång. Foto: Bengt Eriksson

Men inte någon kväll då Turid stod på scen. Så det dröjde till 1966, närmare bestämt i december. Turid hade precis fyllt 17 år och jag var något år ”äldre”.

Jag hade radion på och råkade höra Sveriges Radios vistävling. (Vet inte varför, jag lyssnade ju sällan på visor, bara om Cornelis Vreeswijk eller Fred Åkerström sjöng.) Tävlingen hade nått fram till någon jag inte visste vem hon var, aldrig hört talas om.

Genast programledaren, som han sa, ”lockat hit” henne och presenterat Turid Lundqvist från Stockholm och hon svarade på hans frågor, viskade svaren, tyst-tyst, som ett väsen någon annanstans ifrån, en huldra, en stadsvittra, spred sig denna varma känsla genom min kropp.  

”Du har en alldeles speciell genre som du odlar”, sa han. ”Engelska folkvisor”, viskade Turid. ”Men på repertoaren har du också svenska låtar, va”? frågade han. ”Inte så många men…” svarade hon.

”Turid som bäst”, spellista på Spotify.

Nästan lika tyst som hon pratade började Turid sjunga ”Byssan lull” (traditionell visa, förmedlad av Evert Taube) till så fingerfärdigt gitarrkomp att hon många gånger om överträffade mitt gitarrklåpande.

Nu brann jag. Turid Lundqvist vann vistävlingen. Sååå välförtjänt. (Kan tilläggas att Marie Bergman deltog i samma tävling.)

Bengt Eriksson

Ur Hifi & Musik 5/2021  

Tjejclown – ett kvinnotidsdokument

Tjejclown

Tjejclown: Livmoder i strängarna – garanterat utan stake (MNW 1974)
Omslag: Gunilla Thorgren (idéskiss), Anne Lidén (original) och Annbritt Ryde (foto)

”Kvinnor! Kamrater! Ända sedan den första kvinnoplattan kom ut har många utav oss känt ett behov av en kvinnoplatta; formulerad både i text, musik och spel av KVINNOR.”

Ovanstående kunde man läsa i texthäftet till LPn ”Tjejclown”, undertecknat av ”hela arbetsgruppen genom Gunilla Thorgren”. Orden syftade på – riktades mot – den föregående LPn ”Sånger om kvinnor” (MNW 1971). Även om sångerna på den skivan handlade om kvinnor, de flesta texterna hade skrivits av kvinnor och det också var kvinnor som sjöng så hade musiken komponerats och spelades av män.

Därför tog Gunilla Thorgren initiativ till en ny kvinnoskiva, liksom hon var initiativtagare till LPn ”Kåklåtar” (MNW 1972). Det började med att Annbritt Ryde i Göteborg skickade ett band med egna låtar till skivbolaget MNW. En av låtarna hette just ”Tjejclown” och blev titelspår på den kommande LPn.

”Men var i Jösse namn skulle vi hitta alla skickliga kvinnliga musiker”, som Gunilla och de övriga tjejerna också skriver i skivhäftet. Musikrörelsen hade ju haft ”ont om kvinnor som skrivit text och musik och spelat.”

Alla tjejer i Grupp 8 bjöds in. Välkomna och arbeta fram en kvinnoskiva! Några proffsmusiker/sångerskor lockades också med: t ex Hélène Bohman, Lena Ekman, Lillemor Lind, Anita Livstrand och Turid Lundqvist, för att nämna dem som då var mest kända. Författaren Sonja Åkesson bidrog med någon text.

Resultatet blev ojämnt, förstås. Somliga spelar och sjunger ju bättre än somliga andra. Allt låter verkligen inte så bra, rent musikaliskt. Man kan undra om proffsen var så värst förtjusta i amatörernas musicerande. Men jag tyckte om skivan då och jag tycker fortfarande om den, även om skavankerna hörs tydligare idag.

”Tjejclown” blev ännu en kvinnoskiva. Och mer: en skiva där tjejer spelade och sjöng om sig själva och andra kvinnor men också en skiva där kvinnorna var sig själva. Just dessa kvinnor och just då. ”Tjejclown” är ett kvinnligt tidsdokument, kulturellt och politiskt. En kvinnoskiva både till texternas innehåll och det musikaliska – ja, mänskliga – uttrycket.

Det var modigt gjort. I efterhand kan skivan kännas generande utlämnande. Som det också står i häftet: ”Vi är inte märkvärdigare än så här – men vi kan bli.”

Här finns också flera bra låtar.

Den klatchiga men lite aviga titelsången ”Tjejclown” sjunger Annbritt Ryde kampglatt till bl a Ann Marie Hennings struttiga piano. ”Mans kvinna – vaknar” är en sam/dåtida kvinnofolksång som Anita Berger sjunger a cappella, stilla och eftertänksamt. Direkt därpå följer Lillemor Linds ännu mer folkmusikaliska ”Lillemors visa”. Hélène Bohman sjunger rock´n´roll om en ”Skoldans” med ett bra elgitarrsolo som, troligen, Stina Lundgren svarar för.

”Sista sången. Punkt slut” är en typisk – fast argare – sång av och med Turid.

__________________________________________

Två spår från LPn ”Tjejclown” – ”Skoldans” och ”Brudlåt”/”Fruntimmerstango” (text: Sonja Åkesson, musik: Lillemor Lind) – finns med på CD-samlingen ”Sånger om kvinnor” (MNW 2004). Det broderade kvinnotecknet, gjort av Gunilla Lauthers, på texthäftet återanvändes också som omslag till CDn. Men det är allt.

Det har inte varit så lätt att ta reda på vad de medverkande gör idag (inte minst för att de flesta namnen är felstavade på LP-omslaget). Den förmodade elgitarristen Stina Lundgren får t ex gärna höra av sig!

Gunilla Thorgren skriver i boken ”Grupp 8 & jag” (2003) om arbetet med ”Tjejclown”.

Annbritt Ryde har publicerat diktsamlingar, senast ”Spegelglöd” (2005). Turid, Hélène Bohman och Anita Livstrand omskrivs på andra ställen. Lillemor Lind sjunger folkvisor på LPn ”Hjortronblom och kärleksört” (Prophone 1978). Lena Ekman har bl a gjort LPn ”Hjulspår” (Silence 1971). Viveca Säwén Craig (Wiveka Séwén på skivan), basist med (tjej)popbanden Nursery Rhymes och NQB, fortsätter att spela i främst Storbritannien. Gittan Jönsson, som i texthäftet syns med en cello, var med och gjorde ”Historieboken” (1970), spelade i gruppen Lava och är etablerad konstnär. Pianisten Ann Marie Henning har bl a gjort jazzalbumet ”Tidal Dreams” (Dragon 1997). Flöjtisten Katarina Fritzén var méd i grupperna Tintomara och Trio CMB, som spelade med Fred Åkerström, och är tvärflöjtspedagog. Mimie Hedström (Mimi Hedlund), slagverk, har bl a varit med i Häxfeber, som 1981 gav ut en LP (MNW). Maud Hägg skrev ”Frihet, jämlikhet, systerskap – en handbok för kvinnor” (1971). Poeten Sonja Åkesson gav ut ett flertal diktsamlingar från 1957 fram till sin död 1977. Anita Berger har fortsatt med teater.

Ja, så var det då, när den här texten skrevs till boken ”99 proggplattor” (Alfabeta 2006). Nu finns hela ”Tjeclown” (med extralåtar dessutom) återutgiven digitalt, bara att gå in på Spotify och lyssna.

Bengt Eriksson

Ur boken ”99 proggplattor”