Deckarloggfredag: Tung värmländsk rock med Sven Ingvars Eftr.

Imponerande: Att Oscar Magnusson både klarade av att hylla pappa Sven-Erik och vara sig själv.

Allra bäst: Den ännu rockigare versionen av ”Någon att hålla i hand”. Oj, spela in och släpp som singel!

Sven Ingvars
Bjärsjölagårds slott den 30/7

En mycket entusiastisk publik fyllde gräsfältet vid Bjärsjölagårds slott.

Majoriteten håller Sven Ingvars-ålder och kan de gamla låtarna utantill, det räcker att Oscar Magnusson låter bli att sjunga några rader eller en  refräng och publiken sjunger i hans ställe. Oscar ser rörd ut, flera gånger, och jag tror inte att han låtsas.

Sven Ingvars med Oscar Magnusson vid Bjärsjölagårds slott.

Dagens Sven Ingvars – namnet ska skrivas utan bindestreck – är som gruppen varit men ändå inte.

Jag minns när jag skrev om Sven Ingvars förra gången, det var en konsert vid Kronovalls slott (2016) och pappa Sven-Erik Magnusson var fortfarande med. Även sonen Oscar ingick i bandet, spelade gitarr och sjöng.

Men inte som pappa, nej, långt ifrån. Lite skrikigt och rätt så spänt. Mörkare röst också.

Och jag tänkte, när Oscar Magnusson efter pappans död skulle ta över Sven Ingvars, hur ska det gå? Det gick – över all förväntan.

Dagens upplaga av Sven Ingvars är både en hyllning till tiden med pappa Sven-Erik som sångare och något nytt, ja, originellt.

Oscar i gitarrduell.

Det nya Sven Ingvars eller Sven Ingvars Eftr (som i efterträdare). Tänk ett helt nytt Rolling Stones, inte ens Mick Jagger är med. Lika omöjligt borde det vara med Sven Ingvars utan Sven-Erik Magnusson.

Träd från Värmland visas bakom musikerna och konserten inleds med Gustaf Fröding gånger 2: först en dikt och så tonsättningen av ”Det var dans bort i vägen”. Oscars lena, värmländska dialekt, folkvisor och nyare visor (Sven Ingvars får mig alltid att tänka på vispoeten Gunde Johansson) möter tung rock. Ja, mycket tyngre än förr.

Stefan Deland planterar elbastoner i scengolvet. Elgitarristen Mats Billinger trycker på med ännu mer rock samt lite countryplock. Olle Nyberg spelar orgel så att Sven Ingvars blir Procol Harum eller The Band från Värmland. Saxofonisten Niclas Bäcklund kan bröla rhythm & blues från New Orleans. Bakom alla – trummisen Klas Anderhells stadiga taktslag.

Gitarr- och saxofonstilleben.

Ett rocktryck som snarare ligger före än efter Wilmer X.  Som när musikerna lägger ännu mer tyngd, tryck och rock i ”Torparrock” (nämnde Gunde Johansson värmländska visdänga).

Modernt och idag och samtidigt som en hyllning till ur-Sven Ingvars, de år kring 1960 då Sven Ingvars kvartett började blanda dansmusik på dragspel med rock´n´roll på elgitarr.

Den ena välkända låten efter den andra – som ”Min gitarr”, ”Kristina från Wilhelmina”, ”Säg inte nej, säg kanske”, ”Fröken Fräken” och ”Börja om från början” – omväxlande med en senare låt, ”Byns enda blondin”, och några låtar av Oscar Magnusson. ”En liten bit av Värmeland” gillar jag. ”Framåt” gillar jag inte lika mycket.

Oscar sjunger fortfarande inte som pappa. Det är bra, att han inte imiterar. Han sjunger som sig själv och numera sjunger han avspänt.

Oscar Magnusson har sjungit in sig i rollen som frontperson. Riktigt bra sjunger han.

Oscar Magnusson i Sven Ingvars Eftr.
Samtliga foton: Media I Morron I Dag.

Som ett av extranumren framförs dessutom ”Någon att hålla i hand” – den i mina öron bästa låt som Sven-Erik Magnusson/Sven Ingvars någonsin spelade in. Och den spelas nu ännu mer modernt, rockigare och tuffare.

Precis som det står på bastrumman: ”Ingenting är som förut, allt är som vanligt”. 

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Lika vacker som mörk sång och musik

Slowgold
Ossler
Var & när: Garaget, Hammenhög den 16/7

Bäst: När Amanda Werne kom tillbaks upp på scenen och gästsjöng med Pelle Ossler.

Faktum: Så kallad populärmusik kan vara så mycket mer och annat än populär.

Slowgold på Garaget i Hammenhög.

Måste vara årets konsertkväll! konstaterar jag på hemvägen.  

Dubbelbokning med Slowgold och Ossler, två så starka och egenartade artister (och grupper) tar väl ut varann? För mycket på samma kväll? Svaret blev: Nej, tvärtom.

Slowgold och Ossler kompletterade varann. Den förras sång och musik levde kvar i den senares vars sång och musik tog vid direkt efter det vi hört tidigare. De skapade ett gemensamt, ännu större uttryck som gav en större, ännu djupare upplevelse.

Beskrivning av bägge: Ner i mörkret, genom det mörka och upp igen, till ett flämtande ljus. Att något så deppigt kan vara så skönt och vackert, ja, läkande och smekande.

Amanda Werne.

Amanda Werne med Slowgold inledde, numera har väl hennes artistnamn blivit gruppnamnet? Werne komponerar, sjunger och spelar elgitarr; övriga (Viktor Hanson, klaviatur, Johannes Mattsson, elbas, och Erik Berntsson, trummor) förstärker musik och stämningar.

Elgitarren klirrar (med olika ljud, styrda barfota på golvpedalerna) tydligare från scen. Vilken personlig och varierad elgitarrist, solotoner omväxlande med ackord över hela gitarrhalsen.

Också sången hörs bra. Som den ska: hon sjunger ömt och sprött.

Först ”Cirkus” från nya albumet. Egentligen onödigt att nämna titlar. Slowgolds låtar hör ihop likt sviter i en symfoni. Ekon av 60- och 70-talen spelar in i nutiden genom hennes meditativa toner och sång på temat, typ, det kommer väl att bli lite bättre och ljusare?

Hon är en vispoet, till elgitarr. Plötslig tanke: Om Kenny Håkansson och Turid Lundquist fått barn, en flicka, kunde namnet ha varit Amanda Werne.

Så låter hon. Samt en hel del sig själv, förstås.

Extranumren blir favoriter: tystlåtna ”Soligt” med sång till enbart klaviatur och gitarr och allt mer högljutt rockiga ”Verklighet”.

Ossler – förnamn Pelle – har en oväntad grupp musiker med sig: Örjan Högberg, elfiol, Henrik Meierkord, elcello, och Ulf Ivarsson, elbas. Ska Ossler, som brukar väsnas så, spela tyst och mjukt? Det både ska och ska han inte.

Pelle Ossler
på Garaget i Hammenhög.

Pelle Ossler spelar elgitarr och som sig själv, även med låg volym. Tonerna väsnas, också i det tystare. Övriga spelar både ljud och toner. Högbergs elfiol kan låta så psykedelisk att den inte är en fiol.

Skillnader i det lilla formatet: Osslers mjukaste och lenaste, skånskt diftongrika sång hörs tydligt som en viskning i örat. Ingen kan stänga öronen för texterna. De deppiga texterna, genomgående.

Färgerna i hans sångpoesi: mörk, mörkare, mörkast och nattsvart.

Det gläder mig att han valt den lika vackra som dystra ”Käre lille bror” (som jag en gång utnämnde till den bästa skånska låten någonsin).

”Fars dag” är en annan typisk Ossler-sång: vacker men otäck, inte konkret, inte tydlig, utan med en känsla av det otäcka.

Amanda Werne och Pelle Ossler.
Samtliga foton: Media I Morron I Dag.

”Jonas” handlar väl om en död val som förevisas – eller om politiska val?

Höjdpunkt: Amanda Werne kommer tillbaks och medverkar på sång i ”Ingen rök utan eld”.

Så perfekt, det där dubbla, extra uttrycket. Amandas röst lägger lite ljusare, ändå smått hoppfulla toner till Pelles melodi och text.   

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Amanda Jenssen – ett blixtnedslag i Södra Mellby

Mellby Reggaekapell med Amanda Jenssen
Var & när: Folkets bakgård, Södra Mellby den 11/6

Bäst: Att Amanda Jenssen visade att nu jäddraranamma är det dags att komma igång igen!    

Tråkigt: Men så kort, Amanda! Alldeles för kort.   

Längesen som Amanda Jenssen sjöng på scen (”100  år”, sa hon själv) så framträdandet med Mellby Reggaekapell ska kanske kallas comeback?

Presentation av Österlens nya konsertplats för i sommar: trädgården till restaurangen Folkets bakgård, inrymd i Södra Mellbys gamla skola.

Bakgårdsscenen.

Charmigt men opraktiskt, för den som vill både se och höra, med scenen i ett hörn av en buskig trädgård. Få sittplatser, särskilt nära scen, så mitt råd inför framtida  konserter: Ta med egen stol eller en filt!  

Reggaen i högtalarna ersätts av levande skånsk reggae när husbandet, Mellby Reggaekapell, går upp på scenen.

Reggaekapellet spelar Peps-låtar som en hyllning till den avlidne skånske musikern. Det låter lika eget som det låter Peps. Det låter skånsk landsbygdshippiereggae, som jag brukar kalla sån här musik.

Både avspänt och bra med Micke ”Skuggan” Nilsson, elgitarr och sång, Lotta Karin Almgren, sång, elgitarr och reggaetypisk melodika, Kalle Bas, kvällens basist, och Björn Almgren, baktaktfasta trummor.

Fördomsfull tanke: Lite provocerande väl att sjunga Peps Perssons texter om Babylon och kapitalism, det stora trädet och den lilla sågen på Sommarösterlen?

Hopp ner från scenen bland publiken.

Tillbaks upp på scenen igen.

Så presenteras Amanda Jenssen – ”direkt från Köpenhamn” och med något på huvet som får det andra har på huvet att likna, säger Lotta Karin, ”ruttna bananer” – och Amanda kommer in med svart hatt, stor som en parasoll, och förstås strumpfota.

Drar igång med en blues på skånska, där hon också spelar munspel á la Bob Dylan. Lite oväntat men sen kommer ”Amarula Tree”, en av hennes mest kända låtar från tiden efter teveprogrammet Idol.

Och efter den blir det paus… Amen, när Amanda Jenssen precis kommit igång? Snopet.

Fast hon återvänder. Nu med en låt som passar för just den här delen av Sverige och Skåne, nämligen Olle Adolphsons ”Ge mig en dag” (eller ”Österlenvisan”).  

Hon spelar gitarr nu och sjunger inte jättesäkert utan lite trevande, inte riktigt inrepat. Samtidigt visar Amanda Jenssen varför hon var en enastående tävlande i Idol. Hon sjunger inte låtar utan befinner sig inuti varje låt och text.

I ”Happyland”, en annan välkänd låt, springer Amanda ut bland publiken. Hoppar runt-runt och får oss att sjunga med.

Munspel á la Dylan.

Och inte minst sången, hennes röst, förstås!
Samtliga foton: Blenda Automatique

Hon visar prov på sin enastående, ja, egenartade röst: växlar mellan rop och sång, ljusare och mörkare, sjunger sked i sked med tonerna snarare än träffar mitt i.

För att sen försvinna igen. Fast hon kommer tillbaks för extranumret: en ny, långsam låt, ”en tryckare”.

Ett blixtnedslag, så var Amanda Jenssens besök på Österlen. Det kändes spontant men orepeterat, så kanske ska hennes framträdande med Mellby Reggaekapell kallas  genrep inför comebacken…

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggextra: Blues från norr på Garaget i söder

Konsert
(Här, då betyget skulle sättas, hade det blivit fel när Ystads Allehanda publicerade recensionen. Det skulle ha varit högsta betyg, alla fem lurblåsarna!)
Således: *****

Johan Airijoki & Malmfältens Rockklubb
Var & när: Garageprojektet, Hammenhög den 1/6

Bäst: Allt enastående i Johan Airijokis sånger, både i själva orden som kring och bakom dem.   

Glädjande: Att så många en småkall kväll mitt i veckan med regn i luften ville se och höra denna enastående sång och musik. 

Johan Airijoki blickar på oss och säger: ”Vi åkte genom rapsfälten och kom fram till… det här Garaget.” Märkbart häpen, både inför själva spellokalen och Garagets alltid lika intresserade och entusiastiska publik.

De har rest från Malmfälten till Hammenhög, från  nordligaste Sverige till sydligaste. Johan Airijoki kommer från Malmberget (även om han nu bor i Stockholm) och Torbjörn Ömalm, elgitarrist i Malmfältens Rockklubb, från Jukkasjärvi.

”Nej, Pikkupalo!” rättar en annan i gruppen (tror det var trummisen). Ja, det är viktigt. Som att påstå att någon från Malmö skulle komma från Lund.

Musiken är dov och mörk, monoton och lågmäld. Så många mollackord efter varann att Airijoki förvånar både sig och mig när han i presentationen av ”Janne Cowboy”, en ny låt om hans möte med Stockholm, säger att ”det är en countrylåt och den går i dur!”

Björn Pettersson Thuuri, elbas, och Markus Larsson, trummor, spelar så man knappt tänker på att de finns. 

De lägger den musikaliska grunden, lika nödvändig som en husgrund, med få toner och lika få slag.

Nikolai Äystö suger in stämning och atmosfär från Airijokis sånger, betonar, förlänger och kommenterar på sina klarinetter. Han kan också jojka i kör och sjunga vad mina öron vill kalla shamansång.

”Den snabbfingrade” gitarristen Ömalm spelar ljud som blir toner och toner som är ljud, ibland många och snabba. Också elgitarrtonerna är som kommentarer till  Airijokis sång och sånger.

Johan Airijoki & Malmfältens Rockklubb på Garaget i Hammenhög.
Foto: Media I Morron I Dag

Johan Airijoki har kallats ”Malmfältens Bob Dylan”. Malmfältens Rockklubb utnämns härmed till Malmfältens kombination av Rolling Stones och Träd, Gräs & Stenar.  

Oftast lågmält men ibland, som i ”Skicka på”, kan det blir mer högljutt. Som att ilskan bryter fram ur de tankar som samlats inom en. Musiken mal på. Monotont, skrev jag förut. Nej, musiken är snarare envis, den ger sig inte. Långsamt, låt efter låt, tar den sig in i min kropp.

Johan Airijokis låttexter är svarta med en ironi som aldrig blir ironisk. Texterna – ja, han – förmår inte att skämta. Det här antyds redan i vissa låttitlar, som ”Allting kommer att bli bra”. I en annan, ”Bom diggi bom”, går texten: ”Vi spränger hela skiten… Framtiden är ljus.”

Min favoritlåt blir ”Lyssna på Bruce” om en bilresa som Johan gjorde med sin pappa. De lyssnade på en kassett med Bruce Springsteens ”Born in the USA”. Så ömt och fint.       

Airijoki sjunger som en poet. I ett med orden. Han nästan deklamerar fast han sjunger. Tystlåtet för att ibland ta i lite mer, då blir rösten ljusare. Enastående är ett passande ord. Johan Airijoki & Malmfältens Rockklubb gjorde ett enastående besök på Garaget i Hammenhög.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Sofie Livebrant möter Emily Brontë

Sofie Livebrant
Weep The Time Away: Emily Brontë
(Rootsy)

Tidigare har Sofie Livebrant gjort melodier till dikter (och andra texter) av Dan Andersson, Emily Dickinson, Sylvia Plath, Charles Baudelaire med flera. Den här gången, under corontänen, läste hon, valde ut och tonsatte dikter av Emily Brontë.

Andra må jämföra henne med alla från Nick Drake, Sandy Denny och Jacqui McShee (från gruppen Pentangle) i Storbritannien till Joni Mitchell och Judy Collins i USA.

Men ju mer jag lyssnar desto mer av Turid Lundqvist hör jag. Sofie blir en yngre, kvinnlig släkting till Turid. Hör själv på till exempel ”Shall Earth No More Inspire Thee” och säg emot, om du kan och vill…

Den där finkänsliga närheten mellan gitarr och röst, toner och ord. Det ständigt närvarande hjärtat. Samtidigt som hon förstås är sig själv; sin egen person, kvinna och människa.

Att tonsätta dikter är ju svårt. Tonsättaren får inte bortse från ordens rytmer och radernas melodier men kan inte heller följa dem strikt, då är det ingen mening att sätta toner till dikterna.

Det musikaliska resultatet måste bli ett möte mellan ord och sång med musiken som förenande länk, från en människa till en annan. Som här Emily Brontë och Sofie Livebrant: ett möte genom åldrar, tider och länder.

Med utgångspunkt från Livebrants melodier och akustiska gitarr (fast nu gissar jag blott med öronen) har producenten Johan Lindström, som också spelar gitarr, pedal steel, bas och diverse klaviatur, skapat ljudlandskap med skiftande atmosfär.

Sofie Livebrant: Foto: Peter Wirén

Typ från Haworths engelska hedar, där Emily höll till på 1800-talet, till Gamla stans gränder i Stockholm, där väl Sofie håller till idag.

Eller musikaliskt: brittiska folkmusiktraditioner, amerikansk sångpoesi och en lätt anad känsla av svensk visa. Även Dan Berglund, kontrabas, och Konrad Agnas, trummor, medverkar och i några spår hörs fiol och körsång.

Inledande ”Mayflowers” har en vårlig stämning med försmak av sommar, ”Deep Deep Down In The Silent Grave” präglas av en marscherande ödesbestämd rytm, ”Awaking Morning Laughs” låter så nymornad som titeln anger och likadant – fast tvärtom – med ”She Dried Her Tears”.

Den avslutande, åttonde sången, ”The Night Is Darkening”, ackompanjeras av troll- eller skräckskogsstämning som allt mer blir ett med Sofie Livebrants skönsång.

Hon kan placeras i den genre som växte fram ur 60-talets amerikanska folksång/sångpoesi och fick namnet: ”Art song”. Albumet ”Weep The Time Away” är nog Sofie Livebrants hittills mest stämningsfulla. Och bästa.

PS. Missa inte heller CD-omslaget av Jan Vertsberg, fotokonstnär.

Han har monterat ihop foton med olika föremål (en klocka på stativ, en soffa, gräs och träd, himmel, moln och fåglar) till ett ovisst landskap – realistiskt men fantastiskt – som på ett utmärkt sätt speglar Sofie Livebrants tonsättningar av Emily Brontës dikter.

Bengt Eriksson
Publicerat i tidskriften Hifi & Musik

Musikfredag: Brustna kampsånger

Franska Trion
I väntan på Jan Myrdals död
(Egen utgivning)

Jazz eller i alla fall jazzigt. Så brukar Franska Trions musik beskrivas. Ibland stämmer det. Men knappast på albumet med musik från dokumentärfilmen ”I väntan på Jan Myrdals död” om författaren Jan Myrdal och hans mecenat Lasse Diding. Här tolkas visor och sångpoesi, närmare bestämt politiska visor och kampsångpoesi.

Du såg kanske filmen på teve (eller bio) och hörde delar av musiken? Högst passande filmmusik, tyckte jag. Men jag tycker också att dokumentärfilmarna slarvade bort musiken – den användes för lite. Franska Trions tolkningar är ju geniala, tänkte jag då jag såg filmen. Måste skriva och höra med Matti Ollikainen, trions ledare, sångare och pianist, om han menat så…

Nej, påstod Ollikainen. Tanken hade blott varit att arrangera och framföra sångerna så bra som möjligt. Fast han är en lurig jäkel så vete tusan ändå! I mina öron har  Matti Ollikainen med hjälp av Viktor Turegård, kontrabas, och Christopher Cantillo, trummor, brutit sönder melodierna så att resultatet blivit ”trasiga toner” (också titeln på Ollikainens självbiografi).

Som när Ulf Lundell bytte arbetarkamp mot arbetarkramp. Franska Trions tolkningar av Arbetets söner, Internationalen och 1 maj är inte segervissa kampsånger på marsch utan porträtt av fattiga människor som trots sin ynkedom kämpar för sina rättigheter, för sin rätt att leva. Mer trasproletariat än proletariat.  

Lyssna på (min favorit) 1 maj-sången: ett så varmt och ömt porträtt av människorna i ett förstamajtåg – med dansanta latinrytmer dessutom! För att visa att jag hört rätt (och han själv är en lurifax) har Ollikainen tillfogat några egna, nya ”kampsånger” – som Om oss alla unga och Sossemarsch. Albumet innehåller dessutom instrumentala versioner av låtarna.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik

Deckarloggfredag (musik): OK, så spelar Galento vidare med nya stjärnor i sin orkester

Galento Sound Service

Vol 2: Folk Modern Music

(Rootsy Music)

Till glädje för oss sörjande har Tommy ”Galento” Nilsson återupptagit traditionen efter nedlagda OK Star Orchestra.

När Galento på albumet ”Vol 2: Folk Modern Music” spelar vidare med delvis nya musiker verkar och känns den nya musiken som en fortsättning på den förra.

Även arvtagaren Galento Sound Service lägger en rytmisk, melodisk grund med få toner i upprepade melodislingor á la Västafrika.

Denna puls – ett slags minimalistisk afro, mer meditativ än danslockande – skapas främst av Galentos elgitarr och elbas samt Hassan Bahs kongoma (afrikanskt bastumpiano).

Det västafrikanska kombineras med Latinamerika. I pressreleasen nämns cumbia (i sig en afro-latinsk blandmusik med Colombia som hemland) men nog hörs fler latin-influenser än så?

I utrymmena mellan toner och rytmer från Västafrika/Latinamerika tillfogas dessutom musikaliska intryck från andra hörn på jorden.

Fler musiker/instrument: Miriam Oldenburg, dragspel, Sara Edin, fiol, och Jörgen Adolfsson, sopransax, samt trummor, piano och audio oscillator.

Tänk grunden med bas-tumpiano-gitarr och sen övriga instrument, deras toner, ljud, klanger och slag, som sipprar och tränger sig in i mellanrummen. Så låter Galento Sound Service och ungefär så lät väl också OK Star Orchestra.

Fast ännu mer nu än då. Fler musikformer och influenser som blandas, samtidigt som musikens puls, hjärta och själ blivit än mer minimalistisk. Liksom rytmiskt på stället, dansa där du står.

Favoritspåren växlar och omfattar snart samtliga låtar. Fast ”Amazon Ramone”, som inleder med ursväng, ”Television Bambino”, som med dominerande dragspel är mest cumbiaaktigt, och ”Melodi Konsensus”, både melodiskt och intimt rytmiskt, har ofta återkommit i öronen.

I sistnämnda ropsjungs lite i den annars instrumentala musiken. Avslutande ”Übermorgen” är ett solospår för Galentos vackra elgitarrtoner.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

Deckarloggfredag: Bitterljuv pianojazz med sång

John Venkiah trio

On To Something Good

(Imogena)

Följande gäller både albumet och hans karriär: låt för låt, konsert för konsert, skiva för skiva, lever John Venkiah allt mer upp till titeln ”On To Something Good”. Varje gång jag återhör honom har musiken blivit än mer flersidig, samtidigt som hans särart framträder än mer tydligt. Bitterljuvt är ordet.  

Låten ”For Stevie” måste vara tillägnad Wonder och bör vara ett nyckelspår. Venkiah har komponerat det mesta på albumet och skrivit sångtexterna. Genomgående melodiskt med känsla av ballad, även om rytmen inte alltid håller balladtakt.

Inuti melodierna ryms soul och gospel som själ och hjärta.

Varma akustiska pianoklanger, ibland utbytta mot elpianots kallare toner. På de senare kan Venkiah med egna mått mätt också bli lite småtuff, till exempel i titelspåret och ”Better Days”.

Jag gillar att han nästan alltid håller sig nära melodierna, även i improvisationer. Hans fingrar kan göra en något längre jazzig utflykt men de är strax tillbaks i melodin.

Fler ord: ömsint och vackert, sorgset och ödmjukt. Någon gång lite väl ödmjukt, som när Venkiah i förstaspåret ”Aerial” bjöd in tenorsaxofonisten Karl-Martin Almqvist och reducerar sig till den ackompanjerande pianist han inte är.

Fast jag förstår att Venkiah vill lyssna på Almqvists underbart vackra saxofonton lika mycket som att spela. Almqvist medverkar i flera spår, bland annat den så evergreensmekande ”Linnis” att melodin längtar efter en text (varför inte på svenska).

Så lyhört och nära samspel i trion att den blir en triangel. Tonerna från Simon Peterssons kontrabas växer upp ur och kring Venkiahs piano, Kristoffer Rostedt slår och vispar mycket men tyst. Även Cosima Olu är inbjuden med sin röst och sång.

Fast vad jag gillar allra mest – sååå mycket – är John Venkiahs sång. Utan att vara det minsta insmickrande, egentligen är det alls ingen vacker röst, sjunger Venkiah så vackert, ja, skönt.

Han både kompletterar och kontrasterar sitt romantiska piano med sin strävare röst. Återigen ”For Stevie”, hör bara hör! Vilken ljuvlig soul-jazz-pop-ballad.

Bengt Eriksson

Publicerat i Lira

Deckarloggfredag med musik: Ystad Sweden Jazz Festival den 5/8 2021

Alicia Lindberg kvintett

Ystads jazzfestival /

Hos Morten

Klockan 14

Alicia Lindberg kvintett med hon själv som vokalist med egna låtar, den första med svensk text. Jazzlåtar på svenska, alltid plus för det, väl sammanhållen kvintett också (elpiano, elgitarr, kontrabas och trummor) om än lite konventionell. Fast dom är ju unga, personligheten kommer säkert.

Men nu en låt på engelska, då blir det tyvärr än mer konventionellt. Fler svenska låtar. Gillar elgitarristen, Sara Danielsson är flyfingrad på giarrhalsen i sitt solo. Eller lagom snabbfingrad, så toner följer med i en melodi. Det svänger också, jazzsvänger. Får höra hur tredje låten blir…

Visjazzpopsångpoeten Alicia Lindberg med sin kvintett. Foto: Blenda Automatique

”För liten att vara stor” heter tredje låten (finns på Spotify i en mer akustisk version). Stilla, lugnt, stämningsfullt. Visa möter jazz, riktigt bra och än mer lovande. Alicia Lindberg sjunger så det verkligen hörs att låten – sången – visan – måste vara hennes. Hon ansluter sig till de övriga svenska visjazzsångpoeter som gått i spetsen för den nya just visjazzsångpoesin.

Vilken början på min återkomst till Ystads jazzfestival. Så fint och bra och merlovande.

Direktrecenserat från stolen snett nere om scenen.

***

Caroline Henderson

Ystads jazzfestival /

Ystads teater

Klockan 16

När kan jag ha hört och sett Caroline Henderson första gången? För 30, kanske t o m 35 år sen. Aldrig säger aldrig hade jag kunnat tro då att hon skulle bli en souljazzsångerska med den tyngd hon har idag.

Hon blandar jazz-soul-bossa i både rösten och kompet (den typiska jazztrion med piano, kontrabas, trummor). Och framför allt fyller hon varje ton och stavelse med sig själv, sitt levda liv, varje erfarenhet. Vad händer med kvinnor när de får barn, t ex?

Caroline Henderson med trio. Foto: Blenda Automatique

Det positiva i livet, det negativa. Hur kan allt få plats i en ton, i varje ton? Och styrkan, inte sjöng hon med den styrkan i rösten som ung popsångerska? Det här – att hennes liv är grunden för hennes sång – betyder också att hon sjunger som sig själv och ingen annan, som Caroline Henderson. Det är den vuxna medelålders kvinnans jazzsoulsång.

Låtvalet är, hittills, hämtat från annat håll men nu kommer en egen låt. Hon kan det också, komponera egna låtar; då tillkommer lite mer pop. Det blir jazzsoulpopsång. Trion ackompanjerar som den ska, lägger och betonar rytmen, illustrerar med harmonier. Det låter bra. Skrivet högst upp under taket på Ystads teater, punkt satt 16:16.

PS. Bästa låten kom lite senare när Caroline Henderson sjöng ”Jesus” av Lou Reed. Då blev det också verkligen alltihop: jazzsoulpoprocksång. Också den ännu långsammare tolkningen av ”Bang Bang (My Baby Shot Me Down)”, skriven av Sonny Bono till Cher, var mycket bra.

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag med musik: Sånger för oss som faller

Franska Trion

Solhällan, Löderup

den 24/7

Är det möjligt att recensera och betygsätta en konsert med så mycket sorg och smärta? Men liksom all musik som är lika ärlig som sorglig vänder sig också Matti Ollikainens sånger ut och in och blir till lindring för publiken. Kanske till och med går att skriva att Franska Trion svängde?

Bäst: Ärligheten och modet att dikta och berätta som det är och våga spela som man vill. 

Sämre: Berätta gärna vad låtarna heter, om det inte bryter av stämningen för mycket?  

***

I flödet av ord framträder formuleringar som liksom  själva skriver ner sig i mitt block och sammanfattar  kvällen, stämningen och livet. ”Spela vanlig” är ett. ”Livet är en illusion” ett annat.

Matti Ollikainen (från Tornedalen och nu Göteborg) kommer in och inleder själv vid elpianot, som för att direkt visa vad som är grunden och hjärtat i Franska Trions musik: hans sånger, texter och röst. Han sätter stämningen innan Viktor Turegårds kontrabas och Christopher Cantillos trummor tillkommer en bit in i låten och musiken börjar svänga, om ordet passar.

Paus mitt i konserten, om ens detta ord är möjligt, men annars pågår kvällen i den stämning som lagts och fördjupas av varje låt och text. Fler formuleringar: ”Allting har sitt pris” och ”Himlen är oändligt grå”.  

Franska Trion med Matti Ollikainen, sång och piano, Viktor Turegård, kontrabas, och Christopher Cantillo, trummor, spelade sorgligt men svängigt på Solhällan. Foto: Blenda Automatique

Knappt en låt presenteras, publiken måste vara väl inlyssnad för att veta vilken av alla låtar – de är många – på Franska Trions album – också många – som spelas. Jag uppsnappar ”Harry Belafonte” (med visslingen!), ”Kakor”, ”1998”,  ”Minst en gång i livet”…

Men låttitlarna har mindre betydelse; det är berättelserna som Ollikainen framför med en röst lika smärtsam och brusten som orden, det är de som inte går att värja sig mot. Också en formulering: ”En sång för alla oss som faller fast vi gör så gott som vi kan.”

Konsert? Besök hos psykologen? Öppna dagsbokblad? Matti Ollikainen sjunger om sorg och smärta, i kärleken som i hela livet, med sorg och smärta. Publiken applåderar, men för mig tar det emot att applådera efter att han till exempel sjungit: ”En gång i livet måste du ha stått på Älvsborgsbron”…  

”Trasiga toner” heter hans samling med låttexter. Pianotonerna är lika brustna och trasiga som orden och rösten men så personliga att de blir geniala. Pianot har övervägande svarta toner och några få vita. Han må spela i både dur och moll men tonarterna är sorg och smärta.

Blues, jazz, boogie, pop och lite schlager i melodierna. Och så rock. Enligt formuleringen: ”Hur ska människan någonsin kunna bli fri? Jo, genom rock.” Han boogie woogar som Charlie Ramel, spelar i baktakt som Fats Domino och klirrar rock´n´roll på ljusa tangenter som Jerry Lee Lewis. 

Låtlistan som han kollar på ibland har han nog inte visat för medmusikerna. De ser förbryllade ut då Ollikainen spelar intron, men så ler basisten Turegård och växlar ögon med trummisen Castillo. Låten känns igen och de börjar spela ihop. Trion svänger tillsammans,

Jo, det svänger och blir en konsert. Det uppstår musik när bikten möter jazzsvänget. Det blir som en befrielse för, tror jag, både Matti Ollikainen och publiken.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda