Deckarloggfredag: Sofie Livebrant möter Emily Brontë

Sofie Livebrant
Weep The Time Away: Emily Brontë
(Rootsy)

Tidigare har Sofie Livebrant gjort melodier till dikter (och andra texter) av Dan Andersson, Emily Dickinson, Sylvia Plath, Charles Baudelaire med flera. Den här gången, under corontänen, läste hon, valde ut och tonsatte dikter av Emily Brontë.

Andra må jämföra henne med alla från Nick Drake, Sandy Denny och Jacqui McShee (från gruppen Pentangle) i Storbritannien till Joni Mitchell och Judy Collins i USA.

Men ju mer jag lyssnar desto mer av Turid Lundqvist hör jag. Sofie blir en yngre, kvinnlig släkting till Turid. Hör själv på till exempel ”Shall Earth No More Inspire Thee” och säg emot, om du kan och vill…

Den där finkänsliga närheten mellan gitarr och röst, toner och ord. Det ständigt närvarande hjärtat. Samtidigt som hon förstås är sig själv; sin egen person, kvinna och människa.

Att tonsätta dikter är ju svårt. Tonsättaren får inte bortse från ordens rytmer och radernas melodier men kan inte heller följa dem strikt, då är det ingen mening att sätta toner till dikterna.

Det musikaliska resultatet måste bli ett möte mellan ord och sång med musiken som förenande länk, från en människa till en annan. Som här Emily Brontë och Sofie Livebrant: ett möte genom åldrar, tider och länder.

Med utgångspunkt från Livebrants melodier och akustiska gitarr (fast nu gissar jag blott med öronen) har producenten Johan Lindström, som också spelar gitarr, pedal steel, bas och diverse klaviatur, skapat ljudlandskap med skiftande atmosfär.

Sofie Livebrant: Foto: Peter Wirén

Typ från Haworths engelska hedar, där Emily höll till på 1800-talet, till Gamla stans gränder i Stockholm, där väl Sofie håller till idag.

Eller musikaliskt: brittiska folkmusiktraditioner, amerikansk sångpoesi och en lätt anad känsla av svensk visa. Även Dan Berglund, kontrabas, och Konrad Agnas, trummor, medverkar och i några spår hörs fiol och körsång.

Inledande ”Mayflowers” har en vårlig stämning med försmak av sommar, ”Deep Deep Down In The Silent Grave” präglas av en marscherande ödesbestämd rytm, ”Awaking Morning Laughs” låter så nymornad som titeln anger och likadant – fast tvärtom – med ”She Dried Her Tears”.

Den avslutande, åttonde sången, ”The Night Is Darkening”, ackompanjeras av troll- eller skräckskogsstämning som allt mer blir ett med Sofie Livebrants skönsång.

Hon kan placeras i den genre som växte fram ur 60-talets amerikanska folksång/sångpoesi och fick namnet: ”Art song”. Albumet ”Weep The Time Away” är nog Sofie Livebrants hittills mest stämningsfulla. Och bästa.

PS. Missa inte heller CD-omslaget av Jan Vertsberg, fotokonstnär.

Han har monterat ihop foton med olika föremål (en klocka på stativ, en soffa, gräs och träd, himmel, moln och fåglar) till ett ovisst landskap – realistiskt men fantastiskt – som på ett utmärkt sätt speglar Sofie Livebrants tonsättningar av Emily Brontës dikter.

Bengt Eriksson
Publicerat i tidskriften Hifi & Musik

Musikfredag: Brustna kampsånger

Franska Trion
I väntan på Jan Myrdals död
(Egen utgivning)

Jazz eller i alla fall jazzigt. Så brukar Franska Trions musik beskrivas. Ibland stämmer det. Men knappast på albumet med musik från dokumentärfilmen ”I väntan på Jan Myrdals död” om författaren Jan Myrdal och hans mecenat Lasse Diding. Här tolkas visor och sångpoesi, närmare bestämt politiska visor och kampsångpoesi.

Du såg kanske filmen på teve (eller bio) och hörde delar av musiken? Högst passande filmmusik, tyckte jag. Men jag tycker också att dokumentärfilmarna slarvade bort musiken – den användes för lite. Franska Trions tolkningar är ju geniala, tänkte jag då jag såg filmen. Måste skriva och höra med Matti Ollikainen, trions ledare, sångare och pianist, om han menat så…

Nej, påstod Ollikainen. Tanken hade blott varit att arrangera och framföra sångerna så bra som möjligt. Fast han är en lurig jäkel så vete tusan ändå! I mina öron har  Matti Ollikainen med hjälp av Viktor Turegård, kontrabas, och Christopher Cantillo, trummor, brutit sönder melodierna så att resultatet blivit ”trasiga toner” (också titeln på Ollikainens självbiografi).

Som när Ulf Lundell bytte arbetarkamp mot arbetarkramp. Franska Trions tolkningar av Arbetets söner, Internationalen och 1 maj är inte segervissa kampsånger på marsch utan porträtt av fattiga människor som trots sin ynkedom kämpar för sina rättigheter, för sin rätt att leva. Mer trasproletariat än proletariat.  

Lyssna på (min favorit) 1 maj-sången: ett så varmt och ömt porträtt av människorna i ett förstamajtåg – med dansanta latinrytmer dessutom! För att visa att jag hört rätt (och han själv är en lurifax) har Ollikainen tillfogat några egna, nya ”kampsånger” – som Om oss alla unga och Sossemarsch. Albumet innehåller dessutom instrumentala versioner av låtarna.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik

Deckarloggfredag (musik): OK, så spelar Galento vidare med nya stjärnor i sin orkester

Galento Sound Service

Vol 2: Folk Modern Music

(Rootsy Music)

Till glädje för oss sörjande har Tommy ”Galento” Nilsson återupptagit traditionen efter nedlagda OK Star Orchestra.

När Galento på albumet ”Vol 2: Folk Modern Music” spelar vidare med delvis nya musiker verkar och känns den nya musiken som en fortsättning på den förra.

Även arvtagaren Galento Sound Service lägger en rytmisk, melodisk grund med få toner i upprepade melodislingor á la Västafrika.

Denna puls – ett slags minimalistisk afro, mer meditativ än danslockande – skapas främst av Galentos elgitarr och elbas samt Hassan Bahs kongoma (afrikanskt bastumpiano).

Det västafrikanska kombineras med Latinamerika. I pressreleasen nämns cumbia (i sig en afro-latinsk blandmusik med Colombia som hemland) men nog hörs fler latin-influenser än så?

I utrymmena mellan toner och rytmer från Västafrika/Latinamerika tillfogas dessutom musikaliska intryck från andra hörn på jorden.

Fler musiker/instrument: Miriam Oldenburg, dragspel, Sara Edin, fiol, och Jörgen Adolfsson, sopransax, samt trummor, piano och audio oscillator.

Tänk grunden med bas-tumpiano-gitarr och sen övriga instrument, deras toner, ljud, klanger och slag, som sipprar och tränger sig in i mellanrummen. Så låter Galento Sound Service och ungefär så lät väl också OK Star Orchestra.

Fast ännu mer nu än då. Fler musikformer och influenser som blandas, samtidigt som musikens puls, hjärta och själ blivit än mer minimalistisk. Liksom rytmiskt på stället, dansa där du står.

Favoritspåren växlar och omfattar snart samtliga låtar. Fast ”Amazon Ramone”, som inleder med ursväng, ”Television Bambino”, som med dominerande dragspel är mest cumbiaaktigt, och ”Melodi Konsensus”, både melodiskt och intimt rytmiskt, har ofta återkommit i öronen.

I sistnämnda ropsjungs lite i den annars instrumentala musiken. Avslutande ”Übermorgen” är ett solospår för Galentos vackra elgitarrtoner.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

Deckarloggfredag: Bitterljuv pianojazz med sång

John Venkiah trio

On To Something Good

(Imogena)

Följande gäller både albumet och hans karriär: låt för låt, konsert för konsert, skiva för skiva, lever John Venkiah allt mer upp till titeln ”On To Something Good”. Varje gång jag återhör honom har musiken blivit än mer flersidig, samtidigt som hans särart framträder än mer tydligt. Bitterljuvt är ordet.  

Låten ”For Stevie” måste vara tillägnad Wonder och bör vara ett nyckelspår. Venkiah har komponerat det mesta på albumet och skrivit sångtexterna. Genomgående melodiskt med känsla av ballad, även om rytmen inte alltid håller balladtakt.

Inuti melodierna ryms soul och gospel som själ och hjärta.

Varma akustiska pianoklanger, ibland utbytta mot elpianots kallare toner. På de senare kan Venkiah med egna mått mätt också bli lite småtuff, till exempel i titelspåret och ”Better Days”.

Jag gillar att han nästan alltid håller sig nära melodierna, även i improvisationer. Hans fingrar kan göra en något längre jazzig utflykt men de är strax tillbaks i melodin.

Fler ord: ömsint och vackert, sorgset och ödmjukt. Någon gång lite väl ödmjukt, som när Venkiah i förstaspåret ”Aerial” bjöd in tenorsaxofonisten Karl-Martin Almqvist och reducerar sig till den ackompanjerande pianist han inte är.

Fast jag förstår att Venkiah vill lyssna på Almqvists underbart vackra saxofonton lika mycket som att spela. Almqvist medverkar i flera spår, bland annat den så evergreensmekande ”Linnis” att melodin längtar efter en text (varför inte på svenska).

Så lyhört och nära samspel i trion att den blir en triangel. Tonerna från Simon Peterssons kontrabas växer upp ur och kring Venkiahs piano, Kristoffer Rostedt slår och vispar mycket men tyst. Även Cosima Olu är inbjuden med sin röst och sång.

Fast vad jag gillar allra mest – sååå mycket – är John Venkiahs sång. Utan att vara det minsta insmickrande, egentligen är det alls ingen vacker röst, sjunger Venkiah så vackert, ja, skönt.

Han både kompletterar och kontrasterar sitt romantiska piano med sin strävare röst. Återigen ”For Stevie”, hör bara hör! Vilken ljuvlig soul-jazz-pop-ballad.

Bengt Eriksson

Publicerat i Lira

Deckarloggfredag med musik: Ystad Sweden Jazz Festival den 5/8 2021

Alicia Lindberg kvintett

Ystads jazzfestival /

Hos Morten

Klockan 14

Alicia Lindberg kvintett med hon själv som vokalist med egna låtar, den första med svensk text. Jazzlåtar på svenska, alltid plus för det, väl sammanhållen kvintett också (elpiano, elgitarr, kontrabas och trummor) om än lite konventionell. Fast dom är ju unga, personligheten kommer säkert.

Men nu en låt på engelska, då blir det tyvärr än mer konventionellt. Fler svenska låtar. Gillar elgitarristen, Sara Danielsson är flyfingrad på giarrhalsen i sitt solo. Eller lagom snabbfingrad, så toner följer med i en melodi. Det svänger också, jazzsvänger. Får höra hur tredje låten blir…

Visjazzpopsångpoeten Alicia Lindberg med sin kvintett. Foto: Blenda Automatique

”För liten att vara stor” heter tredje låten (finns på Spotify i en mer akustisk version). Stilla, lugnt, stämningsfullt. Visa möter jazz, riktigt bra och än mer lovande. Alicia Lindberg sjunger så det verkligen hörs att låten – sången – visan – måste vara hennes. Hon ansluter sig till de övriga svenska visjazzsångpoeter som gått i spetsen för den nya just visjazzsångpoesin.

Vilken början på min återkomst till Ystads jazzfestival. Så fint och bra och merlovande.

Direktrecenserat från stolen snett nere om scenen.

***

Caroline Henderson

Ystads jazzfestival /

Ystads teater

Klockan 16

När kan jag ha hört och sett Caroline Henderson första gången? För 30, kanske t o m 35 år sen. Aldrig säger aldrig hade jag kunnat tro då att hon skulle bli en souljazzsångerska med den tyngd hon har idag.

Hon blandar jazz-soul-bossa i både rösten och kompet (den typiska jazztrion med piano, kontrabas, trummor). Och framför allt fyller hon varje ton och stavelse med sig själv, sitt levda liv, varje erfarenhet. Vad händer med kvinnor när de får barn, t ex?

Caroline Henderson med trio. Foto: Blenda Automatique

Det positiva i livet, det negativa. Hur kan allt få plats i en ton, i varje ton? Och styrkan, inte sjöng hon med den styrkan i rösten som ung popsångerska? Det här – att hennes liv är grunden för hennes sång – betyder också att hon sjunger som sig själv och ingen annan, som Caroline Henderson. Det är den vuxna medelålders kvinnans jazzsoulsång.

Låtvalet är, hittills, hämtat från annat håll men nu kommer en egen låt. Hon kan det också, komponera egna låtar; då tillkommer lite mer pop. Det blir jazzsoulpopsång. Trion ackompanjerar som den ska, lägger och betonar rytmen, illustrerar med harmonier. Det låter bra. Skrivet högst upp under taket på Ystads teater, punkt satt 16:16.

PS. Bästa låten kom lite senare när Caroline Henderson sjöng ”Jesus” av Lou Reed. Då blev det också verkligen alltihop: jazzsoulpoprocksång. Också den ännu långsammare tolkningen av ”Bang Bang (My Baby Shot Me Down)”, skriven av Sonny Bono till Cher, var mycket bra.

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag med musik: Sånger för oss som faller

Franska Trion

Solhällan, Löderup

den 24/7

Är det möjligt att recensera och betygsätta en konsert med så mycket sorg och smärta? Men liksom all musik som är lika ärlig som sorglig vänder sig också Matti Ollikainens sånger ut och in och blir till lindring för publiken. Kanske till och med går att skriva att Franska Trion svängde?

Bäst: Ärligheten och modet att dikta och berätta som det är och våga spela som man vill. 

Sämre: Berätta gärna vad låtarna heter, om det inte bryter av stämningen för mycket?  

***

I flödet av ord framträder formuleringar som liksom  själva skriver ner sig i mitt block och sammanfattar  kvällen, stämningen och livet. ”Spela vanlig” är ett. ”Livet är en illusion” ett annat.

Matti Ollikainen (från Tornedalen och nu Göteborg) kommer in och inleder själv vid elpianot, som för att direkt visa vad som är grunden och hjärtat i Franska Trions musik: hans sånger, texter och röst. Han sätter stämningen innan Viktor Turegårds kontrabas och Christopher Cantillos trummor tillkommer en bit in i låten och musiken börjar svänga, om ordet passar.

Paus mitt i konserten, om ens detta ord är möjligt, men annars pågår kvällen i den stämning som lagts och fördjupas av varje låt och text. Fler formuleringar: ”Allting har sitt pris” och ”Himlen är oändligt grå”.  

Franska Trion med Matti Ollikainen, sång och piano, Viktor Turegård, kontrabas, och Christopher Cantillo, trummor, spelade sorgligt men svängigt på Solhällan. Foto: Blenda Automatique

Knappt en låt presenteras, publiken måste vara väl inlyssnad för att veta vilken av alla låtar – de är många – på Franska Trions album – också många – som spelas. Jag uppsnappar ”Harry Belafonte” (med visslingen!), ”Kakor”, ”1998”,  ”Minst en gång i livet”…

Men låttitlarna har mindre betydelse; det är berättelserna som Ollikainen framför med en röst lika smärtsam och brusten som orden, det är de som inte går att värja sig mot. Också en formulering: ”En sång för alla oss som faller fast vi gör så gott som vi kan.”

Konsert? Besök hos psykologen? Öppna dagsbokblad? Matti Ollikainen sjunger om sorg och smärta, i kärleken som i hela livet, med sorg och smärta. Publiken applåderar, men för mig tar det emot att applådera efter att han till exempel sjungit: ”En gång i livet måste du ha stått på Älvsborgsbron”…  

”Trasiga toner” heter hans samling med låttexter. Pianotonerna är lika brustna och trasiga som orden och rösten men så personliga att de blir geniala. Pianot har övervägande svarta toner och några få vita. Han må spela i både dur och moll men tonarterna är sorg och smärta.

Blues, jazz, boogie, pop och lite schlager i melodierna. Och så rock. Enligt formuleringen: ”Hur ska människan någonsin kunna bli fri? Jo, genom rock.” Han boogie woogar som Charlie Ramel, spelar i baktakt som Fats Domino och klirrar rock´n´roll på ljusa tangenter som Jerry Lee Lewis. 

Låtlistan som han kollar på ibland har han nog inte visat för medmusikerna. De ser förbryllade ut då Ollikainen spelar intron, men så ler basisten Turegård och växlar ögon med trummisen Castillo. Låten känns igen och de börjar spela ihop. Trion svänger tillsammans,

Jo, det svänger och blir en konsert. Det uppstår musik när bikten möter jazzsvänget. Det blir som en befrielse för, tror jag, både Matti Ollikainen och publiken.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag med musik: Experimentell urblues från Österlen

Cactai Road

Rising Falls

(Egen utgivning)

Vilken lycka för ett par musiköron att få bo i sydöstra Skåne! Kan någon annan del av Sverige ha ett lika stort, rikt och nyskapande musikliv? Så många artister, musiker och grupper som håller…. ja, faktiskt, världskvalitet.  

Som trion Cactai Road från Vitaby, Brösarp och Rörum. Efter att ha ”upptäckt” dem på Backafestivalen och hört deras ep-skivor har jag längtat efter ett helt album. Och jag, det skriver jag direkt, väntade inte förgäves.

Debutalbumet ”Rising Falls”, trions andra album, överträffar allt jag förut hört med Cactai Road. Men hur ska musiken beskrivas? På omslaget finns ett foto av Cactai Road på turné med en bil som fått motorstopp i typ Arizona. Observera kaktusarna men byt ut bergen i bakgrunden mot havsutsikten från Kivik.

Så låter Cactai Road. Urbluesamerikanskt från prärie och sumpmark, samtidigt som de tre medlemmarna skapar musik på personligt avstånd från traditionerna. De anknyter bakåt till främst bluesen men spelar där (som i USA), här (som på Österlen) och nu (både här och där).

Jasmine Lyhagen sjunger med kameleontisk röst, än som en bluessångerska, nog lite jazz i rösten också, och än tar hon sig in i såväl fransk chanson som country, när hon inte utför friformperformance. Hon spelar samtidigt trummor och nu även akustisk gitarr.

Cactai Road på väg till gigget på Österlen.

Mikael ”Skuggan” Nilsson spelar akustisk slidegitarr och munspel (samt anges som kompositör men nog har väl Jasmine bidragit till texterna?) och Jerker Wennström grundar och fyller ut med sina akustiska basar. Resultat: en grupp, en hel orkester, alltså mer än en trio.

”Chiggety Jaggedy” inleder med skumpig träskblues, glidande slide och bestämda trummor på typiskt Cactai Road-sätt. I nästa spår, ”French Quarters”, börjar variationen med en känsla av såväl fransk chanson som New Orleans-voodoo. ”Calm Deep Slow” är närmast en stilla countryvals från Texas, ”Sick Ol´ Shady” blir gospelblues med körsång och i titelspåret ”Rising Falls” spelar Jasmines akustiska fingerplockgitarr ihop med Mickes slidebluesgitarr.

”Spirit Song” avslutar stilla och svävande, får man skriva ”new age”? Andligt och spirituellt, som meditativ blues. Mycket vackert. Och om du lyssnat dig igenom albumet en gång (det finns på Spotify) så lyssna en gång till – och lyssna nu speciellt på Jasmine Lyhagens röst.

Hör hur hon byter röstlägen (från mörkare till ljusare), stämningar (från blues till just andligt) och genrer (från samma blues till jag vet inte vad). En säregen sångerska och en helt egen trio.

Bengt Eriksson

Ystads Allehanda 2020

Musikfredag på Deckarlogg: Ale Möllers jordenruntmusik

Ale Möller

Xeno Manía

(Quality Recordings)

Det måste jag säga att när Ale Möller som en av medlemmarna i det obskyra bandet Örat & Benet på folkfesten i Malmö 1972 plötsligt började sjunga Kalle på Spången så hade jag aldrig kunnat förutspå att han snart 50 år senare skulle vara världens mesta världsmusiker. För det är han. Det har han blivit. Finns det ens någon som han skulle kunna jämföras med, någon annan musiker som blandar så många kulturer, genrer och instrument?

Förresten, jag har också ett minne från samma år eller året efter då Ale spelade gitarr och sjöng ”Jag har en liten blomma / Den ska jag ge till dig / Jag köpte den i Lomma /Och den är till dig” av Philemon Arhur & The Dung. Detta – att hålla öronen vidöppna – pekade nog framåt till idag. Ingen som inte uppskattar Philemon Arthur kan ju bli en riktig musiker.

I pressrelasen till sitt nya album ”Xeno Manía” med den grupp musiker, som kallas blott Xenomaniabandet, säger Ale Möller att han ”alltid blivit stimulerad och  upprymd när det är någon jag inte förstår – när något är annorlunda. Jag är nog en obotlig zenoman!” Stryk ”alltid” och det stämmer också in på mig. Det är därför jag skriver om den musik och recenserar de skivor jag gör i Hifi & Musik, för att lära mig förstå det jag inte känner till.

”Xeno Manía” innehåller världsmusik i ordets definitiva betydelse. Världens möts i musiken. Därmed blir musiken också, i själva sina toner, den mest antirastisiska musik som går att tänka sig. Ale Möller dirigerar – med sin egenuppfunna mandola som taktpinne – nio musiker inklusive sig själv (han spelar dessutom flöjter, dragspel, trumpet med mera) vilka kan liknas vid kombinationen av ett spelmanslag och en symfoniorkester (med förledet symfoni struket) i en musik som hela tiden byter världsdelar och länder, former, stämningar och tempon.

Nej, Ales Möllers ”Xeno Manía”-musik, från börjar ett beställningsverk från Sveriges Radio, går inte placera någonstans, vare sig i tid eller rum. Jag ska också nämna övriga musiker, så det framgår hur många olika instrument som samspelar: Jonas Knutsson (saxofoner), Kerstin Ripa (valthorn), Per Texas Johansson (klarinetter), Erik Rydvall (nyckelharpa), Liliana Zavala (rytminstrument/röst), Robin Cochrane (balafon/trummor), Felisia Westberg (kontrabas/elbas) och Johan Graden (piano/annan klaviatur).

Xenomaniabandet med Ale Möller i mitten. Foto: Olof Grind

”Xeno Manía”-musikens olika sviter (eller vad de ska kallas) är inspirerade av fyra, nu döda musikaliska förebilder: Gibril Bah (som kom från Senegal och bemästrade den ensträngade fiolen ”riti”), Tarak Das Baul (en av de kringvandrande indiska baulerna), Röjås Jonas (fiolspelman från Boda i Dalarna) och Barba Thodoros (sångare från ön Paros i Grekland).

Men Ale Möller hämtar inte melodier från förebilderna. Han lånar knappt ens deras musikaliska uttryck utan låter allt han hört blandas i sina öron för att sen skapa musik som på samma gång hans egen och någon annanstans ifrån. Här och där. Förr och nu. Olika instrument växlar om i förgrunden, spelar tillsammans med fler eller färre andra instrument. Spröda, sprittande balafontoner, nåtslags brassband, ett ensamt horn i skogen, afrorytmiskt, ensemblespel som kunde vara ny konstmusik, friformjazzbräk, funk, reggaebas…

Hur mycket är noterat, om ens något? Hur mycket förbestämt respektive improviserat? Kontraster, variationer, snabba hopp. Ja, det är vad jag förmår att beskriva av en äventyrs- och jordenruntmusik som egentligen inte går att beskriva med ord.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik