Sång, liv och kriminalitet

Susanne Fellbrink
Än sjunger hon inga sånger
(Printz Publishing)

Susanne Fellbrink debuterar med en ”Sundsvallsdeckare” som har så många trådar att det är en gåta hur ”Än sjunger hon inga sånger” kan hålla ihop. Ja, en större gåta än de kriminalgåtor som både trängs och göms i debuten.

Sundsvall är alltså miljön. Där lever och arbetar Cilla Fallander som nattredaktör på stadens tidning, innan hon säger upp sig för att – än en gång – satsa på artistkarriären och sätta upp en krogshow.

Fellbrink an-sjunger-hon-inga-sangerBerättelsen om Cilla – familjelivet med två barn och en make som pluggar på annat håll, det slitsamma jobbet som arbetsgivare åt struliga (amatör)artister, gamla väninnor som sviker – upptar merparten av bokens sidor. Inga dåliga sidor, de kunde ha räckt till en hel feel good-, real- och life-roman (eller vad genren ska kallas).

Men här finns dessutom en parallell berättelse om hur det slutade – kriminellt är ordet – när Cilla som ung ville bli sångerska och artist. Samt ytterligare två kriminaltrådar: den ena om en mer beskedlig bostadslånare och den andra om en kvinnomördare.

Det blir för trångt. Själva deckaren får inte plats i Sundsvallsdeckaren. Inget utrymme för fördjupningar eller ens förklaringar. Ändå läste jag gärna. För att berättelsen om Cilla är levande och trovärdig, skriven med nerv.

Ska bli intressant att se om Susanne Fellbrink lyckas bättre med att få ihop livet och kriminaliteten i uppföljaren, som kommer redan till sommaren.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Media tidningar

 

Christie möter Chandler hos Rowling

Nu har alltså Robert Galbraiths, vill säga J.K. Rowlings deckarromaner om privatdetektiven Cormoran Strike och hans sekreterare Robin Ellacott på Denmark Street i London också blivit en TV-serie.

Premiär på BBC One den 27 augusti 2017 och man får väl förutsätta TV-serien kommer till Sverige med tiden (snabbare eller långsammare).

Grunda med att läsa romanerna: tre stycken, ”Gökens rop” (2014), ”Silkesmasken” (2015) och ”Karriär i ondska” (2016). Det är mitt råd och jag lovar: ett gott råd!

Följande skrev jag när den första titeln i serien kom på svenska…

*

Robert Galbraith
”Gökens rop”
Övers: Charlotte Hjukström
(W&W)

En advokat kunde inte hålla tyst. Därför vet vi att Harry Potter-författaren J K Rowling tänkte gömma sig bakom pseudonymen Robert Galbraith. Om jag inte vetat det utan trott att ”Gökens rop” skrivits av en okänd debutant, vad hade jag tyckt om den här deckaren?

Rowling Gökens ropEn annan fråga: Hade den översatts till svenska?

Jo, jag tror att jag också då – ifall jag hittat fram till den bland alla hundra plus anglosaxiska privatdetektivdeckare som ges ut årligen – hade tyckt om ”Gökens rop”. Men jag undrar om den skulle ha kommit ut i Sverige…

”Gökens rop” skiljer sig lite från andra deckare med en privatsnok som problemlösare. Galbraith/Rowling har skrivit med ett leende. Resultatet blev en mjukkokt pastisch på hårdkokta deckare. Också mycket engelsk: Agatha Christie stämde träff med Raymond Chandler.

En supermodell faller från en balkong. Hennes bror ifrågasätter om hon begick självmord och ber privatdetektiven Cormoran Strike, enbent krigsveteran, att utreda. Det är intrigen. Varken så annorlunda, märkligt eller spännande.

Det som får ”Gökens rop” att bli en underhållande deckare är person- och miljöskildringarna samt Rowlings lätta handlag på tangentbordet. Porträtten av privatdetektiven med kontor på Denmark Street och hans unga, allt mer självständiga sekreterare är både ömma och trovärdiga.

Rowling har dessutom förmågan att förmedla en Londonstämning som alla – inklusive svenska turister – måste känna igen sig i.

Här finns typiska debutantfel – till exempel longörer som hade kunnat strykas – och upplösningen är inte heller den bästa. Fast även deckarveteraner har ju svårt att knyta ihop trådar.

Christie-pussel och Chandler-deckare blandas till – ordagrant – trevlig läsning. Och Londonentusiaster, det lovar jag, kommer att älska ”Gökens rop”.

Bengt Eriksson
(publicerat i Kristianstadsbladet 2013)