Trivsam trivseldeckare

Lena Risberg
Mord under augustimånen
(Lava)

Deckargenren är stor och bred och djup och allt. Just, allt. Om deckare breddas till krimi så blir genren eller familjen eller den stora krimisläkten ännu större och bredare och djupare och alltså mer ändå.

Deckarloggs red. som förr i tiden främst gillade noir och hårdkokt har på senare år upptäckt att han också kan tycka om motsatsen: mjukkokta deckare, mysdeckare, trivseldeckare, cozy, feelgood-deckare och allt vad de kallas.

Om romanerna är bra, vill säga. De måste vara bra, på sitt sätt, i sin form. Berättelsen, person- och miljöskildringen, språket. Och brottet, oftast mord ju, måste tas på allvar. Oavsett om deckarförfattaren skriver hårt eller mjukt.

Lena Risberg, som jag tyvärr inte läst förrän nu, skriver mjukt och trivsamt. Ett slags trivselromaner med mord eller feelgood där någon blir mördad. ”Mord under augustimånaden” är tredje titeln i en trilogi (eller om serien ska bli längre?) och just en trivsam berättelse, enligt ovan.

Ännu en gång har ett mord skett i bostadsrättsföreningen Konvaljen – allt mer ökänd för kriminalinspektör Ingela Forsman – på Södermalm i Stockholm. Där sker ju alltid mord. Som kriminalinspektören uttrycker det: ”Statistiskt sett, och med den här bostadsrättsföreningens historik, är det med 99 % säkerhet ett mord…”

Det glömde jag skriva: här finns humor också, ett slags småhumor, i det lilla och mjuka.

I bostadsrättsföreningen Konvaljen bor Bim och Ninni. Där pågår för närvarande fasadrenovering. Först på Ninnis sida av huset, Bim klarar sig ännu ett tag från att ha fasaden täckt av gul byggplast och en byggnadsställning utanför fönstret.

Så en morgon när Ninni drar upp rullgardinen får hon syn på en man utanför fönstret. En död man. Ett lik. Han har blivit mördad, konstaterar Ninni. Och även Bim när Ninni hämtat henne. Ett mord, än ett, ännu en gång, har skett i bostadsrättsföreningen Konvaljen.

Både den kriminella och den icke kriminella berättelsen utspelar sig alltså på Södermalm i Stockholm. Det bidrar kanske något att jag själv haft en lägenhet på Södermalm. Men inte ska det vara nödvändigt för att uppskatta ”Mord under augustimånen”.

Berättelsen utspelar sig även på Utö, där Ninni har en sommarstuga. i Stockholms södra skärgård. Där har jag också varit en del och även det bidrar nog. Men… och så vidare.

Lena Risberg skriver och berättar bra, lagom trivsamt (ett ord jag väl upprepat några gånger nu) och lagom pussligt. Spännande är väl att ta i men det är trevligt att läsa om väninnorna Bim (hon för ordet som berättarjag) och Ninni.

Verkligt, också. Trovärdigt (om läsaren liksom kriminalinspektör Forsman kan bortse från Konvaljens mordfrekvens). Ja, verkligt. Det behöver långtifrån alltid vara tufft och hårt för att vara verkligt, ens om det handlar om en deckare.

Deckarloggs red. är faktiskt ganska så förtjust, jag försöka läsa de tre föregående titlarna också. Nu återstår blott frågan: Varför utgivet på Lava, även om detta förlag numera både är ett hybridförlag och ger ut så kallat traditionellt?  

Varför inte ett förlag med bättre marknadsföring? Om Lena Risbergs trivseldeckarserie om Bim och Ninni i bostadsrättsföreningen Konvaljen kommit på, säg, Bokfabriken eller Lind & Co hade jag nog ganska säkert upptäckt hennes deckare från första titeln.

Nu gjorde jag det tyvärr inte.

Bengt Eriksson

PS. Fint bokomslag också, både fram- och baksidan, med Maria Lang-känsla, långt ifrån den återkommande Shutterstockkvinnan. Vem har gjort omslaget? Jag letar och letar men kan inte hitta någon uppgift om det i boken…

Kriminella pocketguider

Sen början av 2000-talet har Deckarlogg köpt på sig små pocketguider till kriminallitteratur.

Det var ju innan internet och nätsökandet kom igång på allvar så dessa små guider till olika grenar på det litterära kriminalträdet var ännu viktigare då för en första grundkurs. Men jag har fortsatt och fortsätter att köpa och bläddra i dom för att få tips på nya författare och deckare från många av jordens hörn.

Och det finns alltid, det är ju det fantastiska och det märkliga att det alltid finns, nya deckarförfattare att upptäcka!

I början kom böckerna från Storbritannien. Då var det Paul Duncan som skrev informativa pocketguider som gavs ut av ett förlag med det så träffande namnet Pocket Essentials. Duncan skrev bland annat om ”Noir Fiction” och ”Film Noir”.

Också på senare år har det fortsatt att komma kriminella pocketguider från Storbritannien, nu nästan alltid författade av Barry Forshaw som i snabb takt skrivit om till exempel ”Nordic Noir”, ”Euro Noir” , ”Brit Noir”, ”American Noir” och ”Historical Noir”, faktiskt fortfarande utgivna av  Pocket Essentials, nu genom förlagen No Exit Press och Old Castle Books.

Ett urval kriminella pocketguider.

Fast det har också börjat komma såna här små kriminella guider från annat håll – som Australien. Eller annat håll och annat håll, ”Southern Cross Crime” av Craig Sisterson är även den utgiven av Old Castle Books och när jag kollar efter så ser jag att författaren faktiskt bor i London.

Boken har han dock ägnat åt sin specialitet: deckare från ”Down Under”, alltså Australien och Nya Zeeland. Mycket intressant, mängder med tips på författare och böcker som varken du eller jag ens har hört talas om. Det vågar jag nog lova.

I julas skaffade jag mig ännu en kriminell pocketguide om ett ämne som flera deckarkritiker och böcker behandlat på senare år – nämligen ”Scandinavian Noir” med undertiteln ”In Pursuit of a Mystery” (Picador), skriven av den amerikanska författaren Wendy Lesser.

Hon har läst nordiska deckare sen 1980-talet – började med Sjöwall Wahlöö och Beck – och har fortsatt fram till och in i idag. Detta var, enligt egen utsago, hennes enda informationskälla om Sverige, Norge och Danmark. Hon hade aldrig besökt Norden utan läste sig till hur länderna var, hur vi hade det här, samhället, politiken och livet – genom deckare!

Amen! Ursäkta! Stå på huvet och dra mig på en tallkott!

Nog för att jag också tycker att man lär sig om människor, länder och liv genom att läsa kriminalromaner men det får väl ändå vara måtta. Om jag inte hade haft och aldrig skaffat mig någon annan kunskap om USA än den jag fick genom farsans Manhattan-deckare när jag växte upp – vad jag hade jag då fått för bild av USA och amerikaner?

Det går ju inte. Omöjligt. Men ändå: fascinerande. Vilken synnerligen märklig ingång till människor, samhällen och politik, ja, hela verkligheten och livet – genom deckare! Många gånger som jag drog på mun och ibland skrattade högt när jag tog del av Lessers kriminallitterära analyser av verklighetens Sverige, mest Sverige, med kunskap från deckare.

Underhållning, om jag säger. Så får Wendy Lessers bok om ”Scandinavian Noir” läsas.

Övriga nämnda titlar är mer på allvar, mer seriösa. Bra sätt att grundförkovra sig, som sagt. Rekommenderas! Och för all del, läs också Lesser. Samtliga böcker finns i pocket till rimligt pris.

PS. Såna här pocketguider skulle man = jag ju vilja att det ges ut också i Sverige, på svenska, om svenska författare och deras deckare. Ämnen: Norrland Noir, Kvinnor som deckarförfattare och deckarkaraktärer, Den svenska polisromanen efter Sjöwall Wahlöö, Come back för hårdkokt i Sverige, Svenska feelgood- och trivseldeckare…

Nä, det är nog omöjligt. Finns ingen ekonomi i det, varje sig för förlag eller deckarkritiker.

PPS. Jo, nog vet jag, som ju var med och skrev där, att BTJ Förlag gett ut liknande böcker om deckare. De såg ut som pocketböcker, mjuka pärmar, blott något större pocketformat, men prissättningen var tyvärr ännu högre än för böcker med hårda pärmar.

Bengt Eriksson

Måbradeckare och annat mysigt och kriminellt

Fick en beställning på en krönika i detta ämne, så Deckarloggs red. skrev en sådan.

Kunde ha blivit en betydligt längre krönika, såååå mycket att skriva om och fundera på, men tidningarnas utrymme bestämde formatet.

***

Mysdeckare, mjukkokt, cozy crime, trivseldeckare (som det heter på finlandssvenska), hyggekrimi (som man säger i Danmark) och kosekrim (i Norge). Även comic crime (skrattdeckare?) hör hit och nu förekommer till och med benämningen feelgood-deckare.

Måbradeckare, alltså. Borde inte allt detta vara omöjligt? Hur skulle mord, om än så fiktiva, kunna vara mysiga och trivsamma? Går det att skratta åt mord? Kan mord få läsaren att må bra? Å andra sidan är ju feelgood i sig en märklig beskrivning av litteratur.

Om feelgood tyds ordagrant, inget ont händer i denna roman, allt är glatt och fridfullt, skulle romanen vara omöjlig att både läsa och skriva. Något måste skava, göra ont och smärta till, för att romanen ska bli läsvärd. Att det ordnar upp sig på slutet – en annan sak.

Deckarloggs red. Foto: Birgitta Olsson

Det sker också i kriminalromaner. Mordgåtan blir löst. Mördaren åker dit. På sista sidan infinner sig åter frid och fröjd. Dessutom är många feelgood-romaner snarare av typen ”feel life”. De skildrar såväl det lilla som det stora i livet, det sköna som det mer smärtsamma.

Precis så skriver mina feelgood-favoriter Anna Fredriksson i trilogin om ”Pensionat Pomona” på Österlen och Frida Skybäck, som i ”Bokskåpets hemlighet” låter gamla brev berätta om andra världskriget och judars flykt över Öresund.  

Vad som hänt i Sverige, blott en gissning, är att feelgood smittat av sig på deckarna så att allt fler författare, främst kvinnor, börjat skriva mjukdeckare. Extra inspiration hämtas ur kriminalhistorien, från brittiska deckardrottningen Agatha Christie (som skrev mjukt och mysigt men inte feelgood) och svenska Maria Lang (mjukt men högst realistiskt).

På senare år har det skrivits svenska mjukdeckare av olika former, ibland flera på samma gång. Det förvånar mig. Inte så längesen som jag längtade efter att den kollektiva polisromanen skulle få konkurrens av privatsnokar och noir också i Sverige. Men inte trodde jag att noir sen skulle följas av feelgood-deckare…

Inget deckarförfattande är svårare än att skriva mjukt och trivsamt. Mord kan inte skämtas och skrattas bort. Det duger inte att skriva cozy – för att plötsligt mörda någon – och sen ha det trivsamt igen. Mord är på allvar. Deckare måste skrivas på allvar.

Några svenska deckarförfattare, fortfarande främst kvinnor, har lyckats bra eller bättre.

Till de pånyttfödda mjukkokta deckarnas pionjärer hör Marianne Cedervall, som efter ett par serier om både moderna häxor och pensionärer på Gotland börjat skriva om prästen Samuel i Dalarna, och Kristina Appelqvist, som skrivit ett par snarlika deckarserier om högskolan i Skövde (och nu också inlett en ny, tredje mjukdeckarserie).

Även Annette Haalands mjukdeckare om ”pastor Viveka” i stockholmsförorten Enskede och duon Christina OlséniMicke Hs/Micke Hansens om den ilskna pensionären i Lund – Ester Karlsson med K – har jag blivit förtjust i.

Fast bäst hittills är Kristina Agnér och Kerstin Bergman, som bägge återupptagit Maria Lang-traditionen. Deras huvudpersoner – Alva i Smålands mörker respektive Iris på Ekerö och i Dalsland – är döttrar till Puck Bure.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckare med det mesta av livet

Eva Frantz
För han var redan död
(Sekwa, återutgivning 2021)

Eva Frantz har tidigare skrivit två trivseldeckare, så kallas genren i hemlandet Finland, om och med ”äldre kriminalkonstapel” Anna Glad.

Lite väl trivsamt och glatt, enligt mig. Men nu suddar Frantz ut trivselprefixet.

”För han var redan dö” är kort, gott och ont en deckare. Eller kanske en livsdeckare? Det mesta ur livet i den lilla finlandssvenska staden ryms mellan pärmarna.

Anna Glad har blivit en gravid polis. Enstöringen, som bråkat med kommunen om en cykelväg, försvinner spårlöst. Traktens hockeylegend har flyttat tillbaks och byggt ett palatsliknande hus. Plötsligt får en baby sällskap i barnvagnen av en extra baby. Allt övervakas av stadens journalistkår.

Krantz varvar och tvinnar alla livs- och kriminaltrådar, för att i slutet knyta ihop dem i en lagom actionfylld upplösning. Oj, så bra det här blev!

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2020

Trender i svenska deckare och annan krimi

1) Landsorts- och landsbygdsdeckare.

Inte många år sen som aspirerande deckarförfattare fick rådet av bokförlagen att skriva deckare med Stockholm som miljö. Deckaren sålde bättre då. Inte ens Göteborg eller Malmö dög. Idag kan detta verkar som en skröna.

För hur många deckare och annan krimi med snart hela Sveriges landsbygd som miljö har inte skrivits på senare år? Inte måste landsbygdsmiljön ha någon negativ inverkan på försäljningen heller. Det här är extra spännande, tycker jag, att den svenska deckarutgivningen täcker in allt större delar av  Sverige. Att snart varje liten ort fått sin deckarserie eller åtminstone en deckartitel.

Men de nya deckarförfattare som väljer att skriva landsorts- och landsbygdsdeckare gör det inte lätt för sig. Aldrig lätt att skriva deckare men att skriva en deckare i en mer, låt säga, sävlig landsbygdsmiljö är ännu svårare än att skriva deckare i den hetsiga storstaden. Det gäller att få kriminaliteten att bli trovärdig också på landsbygden, lyckas balansera gammalt mot nytt i så exakta proportioner som möjligt.

2) Mysdeckare, mjukkokt, cozy crime, feelgooddeckare, trivseldeckare…

Att också detta har blivit en trend – skriva deckare som är mjuka och mysiga – hänger kanske ihop med den kriminella landsbygdstrenden. Det kan tyckas lättare och mer passande också att skriva mjuka landsortsdeckare än att skriva noir och hårdkokt på landsbygden. Men stämmer det? Hur lätt är det förena mys och mord?

Deckarloggs redaktör. Foto: Birgitta Olsson

Själv tror jag att detta är den svåraste undergenre som finns bland deckare och annan krimi. Det måste vara en känsla av mys men det kriminella – oftast ju mord – måste också skildras på allvar. Går detta verkligen att förena? Hur ska mysdeckarförfattare lyckas? Eller en författare som vill skriva feelgood med crime?

Att skriva feelgood är svårt redan det. Också feelgood måste skrivas i anknytning till verkligheten men utan att känslan av feelgood tappas bort. Feelgood bör övergå till feel life i lagoma proportioner. Om författaren sen också ska lyckas föra in kriminalitet i sin feelgoodroman så krävs en oerhörd finkänslighet.

Att bara sätta sig och tänka att jag ska skriva en mysig deckare på landet nånstans, det tror jag är omöjligt. Jag tror att om en deckardebutant – eller en tuffare deckarförfattare som vill byta genre – ska lyckas inom feelgood med crime så måste landsbygdsfeelgooddeckaren kännas exakt rätt för författaren. Detta måste vara hens självklara genre – det ska inte ens vara ett val – om det ska bli lyckat.

3) Åter- och hemvändare.

Denna trend hänger ihop med de bägge föregående – nog mest på ont faktiskt. Många landsbygdsdeckare och av dem många av mjukare sort har en åter- eller hemvändare som huvudperson. Ibland kan det även vara en stadsperson som förirrar sig ut på landsbygden. Är det en tillfällighet att dessa återvändare och främlingar väljs till huvudpersoner? Det kan jag inte tro, kanske med- eller omedvetet gjort men ingen tillfällighet.

Alltför många hemvändardeckarförfattare verkar tro att det går att slarva när man skriver så här. Åter- och hemvändaren eller den ut på landet förvirrade stadsmänniskan känner ju inte bygden så väl och då behöver inte heller bygden skildras så väl och ingående. Deckarförfattaren klarar sig undan researchen så att säga. Men det är bara som författarna tror, det fungerar inte så.

Deckarförfattaren är inte eller sällan lika med huvudpersonen, författaren måste vara väl förtrogen med sin landsbygdsmiljö även om inte huvudpersonen är det. Annars blir inte skildringen av återkomsten till och/eller mötet med miljön trovärdig/t. Och miljön är A och O för en landsbygdsroman och -deckare.

Därmed är också den här lilla debattexten tillbaks till inledningen… En landsbygdsroman är inte en landsbygdsroman. En landsbygdsdeckare är inte en landsbygdsdeckare. En svensk landsbygd är inte som en annan svensk landsbygd. Varje ort och plats på den svenska landsbygden är sin ort och plats, har sin historia och är befolkad med sina människor som förhåller sig till platsens historia. Svensk landsbygd är olik.

Avrundning: Författarnamn och deckartitlar? Nej. Det var inte poängen med den här texten. Läs själva och ha det jag skrivit i huvet. Slarvar deckarförfattarna? Lyckas eller misslyckas de? Ja, om det inte är så att jag har fel i det jag skrev. Du kanske inte håller med utan tycker nåt annat?

Bengt Eriksson  

Deckarloggbäst augusti 2020

Anders Roslund
Sovsågott
(Albert Bonniers)                                                                                       

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är anders-roslund-sovsagott.jpg

Kriminalkommissarie Ewert Grens skapades av Anders Roslund och Börge Hellström (1957-2017)  och Roslund fortsätter att skriva om deras specielle kommissarie. (Även infiltratören Piet Hoffman återkommer.) Ewert Grens medkänsla är större än själv – så stor att han blir avstängd som polis. Ändå fortsätter han att leta efter de försvunna flickorna Alva och Linnea, bägge fyra år. Vad hände dem? Var finns de? Lever de? Hur lever de? En hemsk berättelse. Roslund gräver fram och blottlägger verkligheten med fiktionen som spade – ja, en samhällsgrävskopa.

Eva Frantz
För han var redan dö
(Schildts & Söderströms)

Eva Frantz for-han-var-redan-do

Eva Frantz har förut skrivit två trivseldeckare, så kallas genren i hemlandet, med ”äldre kriminalkonstapel” Anna Glad. Lite väl trivsamt och glatt men nu suddas Frantz ut trivselprefixet. ”För han var redan dö” är kort, gott och ont en deckare. Eller livsdeckare? Det mesta ur livet i den lilla finlandssvenska staden får plats. Anna Glad har blivit en gravid polis. Enstöringen, som bråkat med kommunen,  försvinner spårlöst. Traktens hockeylegend flyttar tillbaks och bygger ett palatsliknande hus. En baby får sällskap i barnvagnen av en extra baby. Livs- och kriminaltrådar varvas och tvinnas för att i slutet knytas till en lagom actionfylld upplösning.

Mick Finlay
Morden i London
Övers: Susanne Andersson
(Harper Crime)

Mick Finlay morden-i-london

Plats och år: London 1896. Där och då verkar den privatpraktiserande detektiven William Arrowood, alltså samtida med och konkurrent till Sherlock Holmes men de har olika kundkrets. Arrowood får sina uppdrag av och utför dem bland Londons fattigaste. Mick Finlays berättartempo sjunker och höjs, läsningen kan bli lite omständlig och långrandig. Fast ibland kan ”Morden i London” också bli rätt spännande. Låt säga att romanen är mer spänningsfylld till atmosfär och dåtidskänsla än det kriminella. Den historiska skildringen av London är riktigt, riktigt bra. Uppdrag: en dotter har gift sig och har aldrig av sig. Varför?

Peter May
En kamp mot klockan
Övers: Leif Jacobsen
(Modernista)

Peter May en-kamp-mot-klockan

Peter Mayskriver vidare på sin franska deckarserie med likaså skotten Enzo Macleod, förr  kriminaltekniker och sedemera universitetslärare i Frankrike, som huvudperson i franska kriminalmiljöer. May skildrar mötet med Frankrike, franskt liv och fransk kultur. Så tror jag att man ska läsa hans franska deckare – som ett slags pastischer eller kriminella humoresker: skildringar av fördomar från bägge håll, skotskt som franskt. Det börjar i Paris med att någon tar livet av en annan. Det fortsätter i Strasbourg där Macleouds dotter Kirsty, tolk för EU, av en ren tur undviker att bli sprängd i luften. I staden Saint-Étienne, där  Enzo Macleod bor, fortsätter det också med att Enzo får ett avgörande sjukbesked. Vilken röra och undan går det. Jag gillar det – att det dröjer innan jag begriper hur allt hänger ihop. Som det brukar i franska deckare.

Stuart Turton
De sju morden på Evelyn Hardcastle
Övers: Ragnar Strömberg
(Modernista)

Stuart Turton de-sju-morden-pa-evelyn-hardcastle

Wow! Vilken fantastisk läsupplevelse. Vad ska jag läsa nu? Inget lär komma i närheten av ”De sju morden på Evelyn Hardcastle”. Den mest skruvade pusseldeckaren jag läst. Korsa Agatha Christies ”Och så var de bara en” med ”Ground Hog Day” och släng in ett överklassgäng med mörka hemligheter, en pestdoktor och en mordlysten lakej och du har grunden för en pusseldeckare som slår knock på det mesta. På landsgodset Blackheath upprepas samma dag, dagen om och om igen. Släkten Hardcastle med vänner samlas till maskeradbal, där någon mördar dottern Evelyn. Kväll efter kväll går hon samma öde till mötes, varje gång kommer Aiden Bishop för sent för att rädda henne. Enda sättet att bryta cirkeln är att besvara frågan: Vem mördade Evelyn Hardcastle? (Ur Samuel Karlssons rec.)

Läs en deckare och må bra!

Öppet brev till er som skriver deckare! Och ni som läser dem!

Den här ”nya” – för inte är den väl ny? – genren som kombinerar feelgood med crime, hur är den möjlig? Går det att kombinera kriminalitet och att må bra? Hur ska en deckarförfattare då skriva?

Några feelgooddeckare, förmodar jag?Sorgeängel

Eller trivseldeckare, som jag såg att genren kallas på finlandssvenska. Mys- och mjukdeckare, mjukkokta – som i softboiled – kriminalromaner. Vad finns fler för pseudonymer? Jo, cozy crime.

Hur kan kriminalitet, ond bråd död, våld och mord, någonsin vara mysigt att läsa om? Är det inte detta, när död och mord tas med en axelryckning, ja, nästan som ett skämt som författaren snabbt skyndar förbi, är det inte detta som borde kallas våldsunderhållning?

Elly Griffiths 2Istället för de deckare och thrillers där våldet och morden skildras nära och ingående, för att det kan väl knappast vara underhållande, någon som helst underhållningslitteratur?

Hur nytt är det med feelgood crime, om jag håller mig till den benämningen? Vem skrev den första feelgooddeckaren? Var det Agatha Christie? Allt det som förr kallades pusseldeckare är kanske feelgood crime – det var pusseldeckaren som grundlade den ”nya” genren feelgood crime?

EsterÄr det så? Skrev Maria Lang kriminell feelgood? Om inte, vilken genre skrev hon i? Kort sagt: när föddes feelgood crime? Eller cozy crime, trivseldeckaren, mysdeckaren, mjukdeckaren…? Hur och varför?

Vilka skriver dagens bästa feelgooddeckare, i Sverige och utomlands? Kanhända Kristina Appelqvist och Marianne Cedervall (Sverige) eller Louise Penny eller Elly Griffiths (utrikes)? För att nämna blott fyra av mina favoriter. Men det finns ju många fler. Vilka gillar ni?

denfjardepakten-inb-195x300Och vad utmärker, för att återigen använda detta uttryck, feelgood plus crime. Hur måste dessa motstridiga delar balanseras för att resultatet ska bli just feelgood plus crime och crime fast feelgood?

Definition, inte lätt. Men hur kan och ska feelgood crime beskrivas och definieras? Hjälp mig! Beskriv genren och ge mig tips på era mjukdeckarfavoriter, gärna genom tiderna. Gör det här på loggen eller när jag lägger ut på facebook.

Bengt Eriksson

Sommardeckare under päronträdet (13): Finlandssvensk så kallad trivseldeckare

Lite lagom förtjust, så kunde väl mitt mottagande av Eva Frantz förra och första Anna Glad-deckare, ”Blå villan”, sammanfattas. Med tillägget: lovande grundsten till den fortsatta serien.

Vilken nu närmast fortsatt med ”Den åttonde tärnan” (bägge utgivna av det finska – eller snarare finlandssvenska – förlaget Schildts & Söderström). Och betyget för den nya, andra titeln i Anna Glad-serien (ursäkta, boken gavs ut 2018 men slank undan så jag har inte läst den förrän under päronträdet i sommar) blir också: lite lagom förtjust.

Eller kanske: lite mer än lagom förtjust den här gången.

Eva Frantz är alltså inte finska men finlandssvenska. Att läsa finlandssvenska romaner, deckare och annat, gillar jag. Fascinerande att se hur finlandssvensk skönlitteratur både skiljer sig och inte skiljer från svensksvensk.

Eva FrantzFör det finns alltid skillnader liksom det alltid finns likheter, än fler och än färre av bäggedera. Och just detta är så fascinerande – att läsa och se hur den svenska skönlitteraturen och i det här fallet det svenska deckarlandskapet utvidgas.

Hos Frantz är kanske skillnaderna färre: inga direkta finlandismer och blott några få ord som nog inte hade valts av en deckarförfattare på den här sidan Östersjön. Mest något, som jag långsamt närmar mig i den här texten eftersom jag inte vet hur jag sätta ord för det, i berättartempot och även i betraktandet av samhället och människorna.

Som att takten, själva livstakten, är lite olika i Svenskfinland respektive Svensksverige. Kanske det där, som jag uppfattar det, ungdomsdeckarbetraktandet/skrivandet i en vuxendeckare också är finskt eller finlandssvenskt?

Dom deckare som Eva Krantz skriver kallas ju också – i Finland – för ”trivseldeckare”. Just detta uttryck har jag inte hört i Sverige eller har jag missat det? Mjukdeckare säger ju vi eller – mer internationella som vi är – cozy crime, kanske mjukkokt också.

Eller mysdeckare.

Anna Glad är fortfarande småstadspolis, närmare bestämt en ”äldre polisinspektör”. Nu är hon också singel och försöker leva med det. Fast kärleken – eller kärlekarna, ett par stycken nya – är väl på gång, hur hon nu ska göra för att handskas med den, kärleken.

Det gillar jag också: en ”äldre” kvinna och människa som fortfarande inte riktigt vet hur man gör så att säga när kärlek eventuellt uppenbarar sig. Så är det ju, också utanför litteraturen.

Kriminellt, då. Det kriminella kommer i andra hand, faktiskt. Det som underhåller – rätt ord – mig i den ”Den åttonde tärnan” liksom i ”Blå villan” är/var framför allt skildringen av människorna och ur dem samhället, själva livet.

Krantz skildrar trovärdiga personer, verkliga människor. Det gäller huvudpersonen Anna Glad och samtliga övriga personer. Ännu en ”feel life”-roman – med till lägget ”crime” – så skulle jag vilja karaktärisera också hennes senaste deckare.

Det ska firas Lucia, snart är det jul igen. En tidig morgonvinterbadare lägger handen på ett lik i vattnet, så börjar det. I närheten ligger den anrika men nog lite skumma folkhögskolan Futurica och det ska visa sig att den drunknade – eller dränkta? – var lärare på skolan.

Det ska också visa sig att döds- eller mordfallet hänger ihop med skolans historia och – det förstår ju den klipska deckarläsaren redan av titeln ”Den åttonde tärnan” – just luciafirandet; nu idag som en gång i tiden.

Bengt Eriksson