Mys, feelgood och cozy

Det är ju något märkligt med krimi.

Om en deckare kokas så att säga normalt och som vanligt så blir den hård. Om deckaren kokas lite till så blir den mjuk. Om deckaren sen kokas ännu något mer så blir den mysig. Eller ”feelgood”. Eller ”cozy”, om ni vill.

Ifall någon nu tycker det verkar som om jag låter ironisk och nog inte riktigt gillar ”mysdeckare” alternativt ”feelgood” eller cozy crime” så visst kan det väl stämma. Jag undrar: Hur mysigt kan det bli med ett eller flera mord?

Bör det bli? Får det bli? Hur gott ska en deckarläsare må av att en eller två eller tre eller ännu fler personer blir mördade?

Agatha Christie må ha skrivit deckare av mjukare sort – men hennes deckare är väl inte mysiga? Och så kan knappast heller Maria Langs beskrivas. Det finns, tycker jag, en mysgräns som inte borde gå – och oftast inte heller går – att passera för den som skriver skönlitteratur om så kallad ond bråd död.

Trots mina förutbestämda meningar och aversioner så började jag att läsa ”Pastor Viveka och tanterna” (Albert Bonniers) av Annette Haaland. På fliken beskrivs boken som just en ”underhållande mysdeckare”. Där anges också att den ska innehålla ”trivsam spänning” och ”existentiella frågor”.

pastor-vivekaKommentar till orden ”spänning” och ”existentiell”: Nja.

Fast nu ska jag inte gå åsikterna i förväg. Ändå började jag alltså att läsa Haalands ”mysdeckare” och det var av ett personligt skäl: miljöpersonligt. Inte det sämsta heller utan tvärtom mycket viktigt – alltså den miljö i vilken en deckarförfattare låter sin kriminalgåta utspelas.

Gamla Enskede, strax söder om Söder i Stockholm, på – framför allt – högra sidan om Nynäsvägen efter att man passerar Nya Söderstadion (så heter den och inget annat). Detta är miljön i ”Pastor Viveka och tanterna”.

En miljö där jag tillbringade mycket av min barn- och ungdom. Handelsvägen vet jag var den går, den ingången brukade jag använda när jag (och generationen efter Anna Odell) gick in på vår mardröms skola. På Krokvägen bodde en i min klass och Margaretavägen går bakom Margaretaparken där jag hade småfuffens för mig med en annan skolkamrat (av motsatt kön).

Jag känner igen gatorna i Enskede. Också Annette Haaland känner sin miljö. Fattas bara: huvudpersonen Viveka är pastor i vad som benämns Enskede frikyrka, som får anses vara densamma som verklighetens Triangelkyrka där Haaland själv är pastor.

Min enda invändning mot miljöskildringen är att Enskede tryckts ihop. Som om det är några hundra meter bara mellan Dalens koloniområde och Svedmyra centrum! Men visst, åkej, det är författarens privilegium. Till Bagarmossen måste Viveka i alla fall ta bilen.

Personerna i Annette Haalands debutdeckare är främst församlingsmedlemmarna. Och särskilt tanterna: i andra kapitlet samlas de i Doris kolonistuga – Viola, Selma, Edna, Doris själv med flera – för att diskutera pastorns förslag att det ska serveras frukt (?!!?) istället för sju sorters kakor till kyrkkaffet.

Någon av dem ska snart dö = bli mördad.

Fler personer: Henry, som liksom Viveka har en kolonilott, Åke, som är så engagerad i kyrkan att Viveka får se upp så han inte tar över, Abbe, bokhandlaren som Viveka råkar få lite kuckeliku med (fast ytterst lite, hon är gift ju och dessutom pastor), fastighetsmäklaren Benny Falk, det homosexuella paret Urban och Östen med papegojan Margareth, och så vidare.

Någon/några av dessa kommer också att bli mördad/e.

Hur det nu är möjligt, när spänningen – ”spänningen”? – kan beskrivas som ospänning. Snarare bakåt- än framförhållning. Det enda lite spännande ska väl i så fall vara att fundera på vem som kan ha varit Abbes riktiga mamma. Annars puttrar det på, tänk ett långkok på spisen med svag värme.

Men det kanske är grejen, som jag inte har fattat. Eller eventuellt förstått omedvetet. Att läsaren långsamt ska sjunka in i miljön och bli bekant med människorna. Men varför då skriva en deckare? Behövs verkligen morden? Räckte det inte med ”mys”- och ”feelgood-” och ”cozy-” plus efternamnet roman?

Nej, jag stannade inte upp i mitten. Jag la inte boken ifrån mig. Jag läste mysdeckaren ”Pastor Viveka och tanterna” till sista sidan (287). Jag erkänner det, så nånting var det väl som fick mig att stanna kvar. Och, jag erkänner det också, jag kommer nog att läsa hennes nästa ”deckare”. Fast helst utan citattecken, så snälla…

Deckarlogg 2Någon gnutta framförhållning, en liten, liten spänning som för berättelsen framåt – skulle en deckarläsare kunna få begära det?

Bengt Eriksson

Annonser