Deckarloggfredag: Bitterljuv pianojazz med sång

John Venkiah trio

On To Something Good

(Imogena)

Följande gäller både albumet och hans karriär: låt för låt, konsert för konsert, skiva för skiva, lever John Venkiah allt mer upp till titeln ”On To Something Good”. Varje gång jag återhör honom har musiken blivit än mer flersidig, samtidigt som hans särart framträder än mer tydligt. Bitterljuvt är ordet.  

Låten ”For Stevie” måste vara tillägnad Wonder och bör vara ett nyckelspår. Venkiah har komponerat det mesta på albumet och skrivit sångtexterna. Genomgående melodiskt med känsla av ballad, även om rytmen inte alltid håller balladtakt.

Inuti melodierna ryms soul och gospel som själ och hjärta.

Varma akustiska pianoklanger, ibland utbytta mot elpianots kallare toner. På de senare kan Venkiah med egna mått mätt också bli lite småtuff, till exempel i titelspåret och ”Better Days”.

Jag gillar att han nästan alltid håller sig nära melodierna, även i improvisationer. Hans fingrar kan göra en något längre jazzig utflykt men de är strax tillbaks i melodin.

Fler ord: ömsint och vackert, sorgset och ödmjukt. Någon gång lite väl ödmjukt, som när Venkiah i förstaspåret ”Aerial” bjöd in tenorsaxofonisten Karl-Martin Almqvist och reducerar sig till den ackompanjerande pianist han inte är.

Fast jag förstår att Venkiah vill lyssna på Almqvists underbart vackra saxofonton lika mycket som att spela. Almqvist medverkar i flera spår, bland annat den så evergreensmekande ”Linnis” att melodin längtar efter en text (varför inte på svenska).

Så lyhört och nära samspel i trion att den blir en triangel. Tonerna från Simon Peterssons kontrabas växer upp ur och kring Venkiahs piano, Kristoffer Rostedt slår och vispar mycket men tyst. Även Cosima Olu är inbjuden med sin röst och sång.

Fast vad jag gillar allra mest – sååå mycket – är John Venkiahs sång. Utan att vara det minsta insmickrande, egentligen är det alls ingen vacker röst, sjunger Venkiah så vackert, ja, skönt.

Han både kompletterar och kontrasterar sitt romantiska piano med sin strävare röst. Återigen ”For Stevie”, hör bara hör! Vilken ljuvlig soul-jazz-pop-ballad.

Bengt Eriksson

Publicerat i Lira

Deckarloggfredag: Om trummor, slagverk och andra pryttlar på Operan

Roger Svedberg

I fjärran hörs ett ljud

Slagverkaren i operans mörkaste hörn

(Gidlunds förlag)

Roger Svedberg, operaslagverkare, har skrivit en liten (till sidantalet) men överfull (till innehåll och information) bok om att vara operaslagverkare, samt om vikten av slagverk i operor och slarviga tonsättare, Rossini och ”Barberaren i Sevilla” nämns särskilt, som inte skrev ordentliga partitur för slagverken.

När ”cassa” (bastrumma) anges, innebär det då att slagverkaren ska spela ”bastrumma OCH cymbaler”. Eller?

Och så den eviga frågan om hur slagverkaren ska få en triangel, ”detta motsträviga lilla instrument”, att låta bra?

Och all denna väntan, och väntan, och väntan på att efter denna väntan, just nu, NU, lägga till ”vindmaskin, kyrkklocka, åskplåtar… kanonskott, fågelkvitter, bilhorn och busvisslingar”. Så mycket väntan och så lite spelande (vad gäller tiden som själva slagverkandet tar).

Ifall man skulle ”räkna hjärtfrekvensen” hos en slagverkare som ska avsluta en balett eller poängtera höjdpunkten i en aria, skriver Svedberg, ”är jag övertygad om att detta skulle bli förbjudet omgående”.

Han skriver om diffusa partitur och går igenom alla de instrument och andra pryttlar som operaslagverkaren – denna månginstrumentalist – måste kunna hantera.

Så underhållande, lättillgängligt och samtidigt informativt skriver och berättar han att om jag hade suttit i juryn för ett årligt musikbokpris så hade jag argumenterat för att Roger Svedberg skulle ha fått 2020 års pris för boken ”I fjärran hörs ett ljud – Slagverkaren i operans mörkaste hörn”.

Bengt Eriksson

Typ så här i Hifi & Musik