Musikfredag: Brustna kampsånger

Franska Trion
I väntan på Jan Myrdals död
(Egen utgivning)

Jazz eller i alla fall jazzigt. Så brukar Franska Trions musik beskrivas. Ibland stämmer det. Men knappast på albumet med musik från dokumentärfilmen ”I väntan på Jan Myrdals död” om författaren Jan Myrdal och hans mecenat Lasse Diding. Här tolkas visor och sångpoesi, närmare bestämt politiska visor och kampsångpoesi.

Du såg kanske filmen på teve (eller bio) och hörde delar av musiken? Högst passande filmmusik, tyckte jag. Men jag tycker också att dokumentärfilmarna slarvade bort musiken – den användes för lite. Franska Trions tolkningar är ju geniala, tänkte jag då jag såg filmen. Måste skriva och höra med Matti Ollikainen, trions ledare, sångare och pianist, om han menat så…

Nej, påstod Ollikainen. Tanken hade blott varit att arrangera och framföra sångerna så bra som möjligt. Fast han är en lurig jäkel så vete tusan ändå! I mina öron har  Matti Ollikainen med hjälp av Viktor Turegård, kontrabas, och Christopher Cantillo, trummor, brutit sönder melodierna så att resultatet blivit ”trasiga toner” (också titeln på Ollikainens självbiografi).

Som när Ulf Lundell bytte arbetarkamp mot arbetarkramp. Franska Trions tolkningar av Arbetets söner, Internationalen och 1 maj är inte segervissa kampsånger på marsch utan porträtt av fattiga människor som trots sin ynkedom kämpar för sina rättigheter, för sin rätt att leva. Mer trasproletariat än proletariat.  

Lyssna på (min favorit) 1 maj-sången: ett så varmt och ömt porträtt av människorna i ett förstamajtåg – med dansanta latinrytmer dessutom! För att visa att jag hört rätt (och han själv är en lurifax) har Ollikainen tillfogat några egna, nya ”kampsånger” – som Om oss alla unga och Sossemarsch. Albumet innehåller dessutom instrumentala versioner av låtarna.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik

Ruth Rendell, engelsk deckardrottning

Ruth Rendell / Barbara Vine (1930-2015)
Land: England
Genre: polisdeckare, psykologiska kriminalromaner, spänningsromaner, kvinnliga deckare, kvinnoromaner

Om Ruth Rendell finns det ett par myter.

Enligt den ena skrev hon först polis- och pusseldeckare – långt senare började hon också författa psykologiska kriminalromaner. Det är inte riktigt sant.

1964 debuterade Rendell med en kombinerad pussel- och polisdeckare, ”Vem var Doon?” (i Sverige utgiven 1965), där hon introducerade den Maigret-aktige kriminalinspektören/kommissarien Reginald Wexford i byn Kingsmarkham i Sussex. Men redan året därpå, alltså 1965, publicerades hennes första mer psykologiska kriminalroman, ”To Fear a Painted Devil” (inte översatt till svenska).

Enligt den andra myten författar Ruth Rendell traditionella deckare men kallar sej Barbara Vine när hon skriver psykologiska romaner, såväl innanför som utanför kriminalromanens genregränser. Det är inte heller riktigt sant.

Wexford-deckare skriver hon förstås inte under något annat namn än Rendell, men psykologiska kriminalromaner utan gemensam huvudperson har hon på senare år skrivit under bägge namnen. (Sudda bort författarnamnen på omslagen och det skulle vara omöjligt att veta om det är Vine eller Rendell som skrivit t ex ”I krokodilens gap” och ”Astas bok”, bägge 1994. Mer om dessa romaner längre fram i texten…)

Sant är att Rendell/Vine på 80- och 90-talen skrivit färre Wexford-deckare och fler fristående psykologiska kriminalromaner. Hon har också börjat experimentera med att förflytta sig och gå utanför genregränserna.

T ex de ovannämnda ”Astas bok” av Vine och ”I krokodilens gap” av Rendell (ännu mer om dem längre fram) är spänningsromaner. Men deckare? Är de ens kriminalromaner? Liksom ”Händelser vid vatten” av Kerstin Ekman och ”Fröken Smillas känsla för snö” av Peter Høeg kan de placeras i den nya genren skönlitterära romaner med visst kriminellt innehåll.

Men Rendell har aldrig övergett sin kriminalkommissarie. Mellan deckarexperimenten återvänder hon till Kingsmarkham och Wexford. Och när hon skriver nya pussel- och polisdeckare, så använder hon erfarenheterna från experimenten.

Som bästa möjliga exempel kan man ta Wexford-deckaren ”Simisola” (1995). ”Simisola” är:

1) en pusseldeckare (den sista biten läggs inte på plats förrän på bokens sista sidor)

2) en polisroman i den s k procedurskolan och även en kollektiv polisroman (den gammalmodige, för att inte säga reaktionäre, förste kriminalassistenten Mike Burden, och kriminalassistenten – obs! namnet – Barry Vine) lägger också pusselbitar

3) en psykologisk kriminalroman (frågorna Vad har hänt?, Vem gjorde det? och Varför gjorde han/hon det? ställs och besvaras parallellt).

Sammantaget växer ”Simisola” till en samhällsroman: en roman om människorna i det lilla engelska samhället Kingsmarkham, som i sin tur växer och blir en spegel av det stora – av hela det engelska samhället.

Romanens teman är rasism och fördomar, inte minst kommissarie Wexfords egna fördomar. De första människorna, bara några få, inte fler än arton stycken, med mörk hudfärg har kommit till Kingsmarkham. Arbetslösheten har nått också det lilla samhället – och den har nått medelklassen. Bland de arbetslösa finns Wexfords dotter Sylvia och hennes man.

Hur reagerar det vita och arbetssamma Kingsmarkham på samhällets nya invånare? Hur behandlas de svarta och arbetslösa av myndigheterna? Hur ser de arbetslösa på sej själva?

När jag precis hade läst boken och befann mej i ett exalterat tillstånd, så undrade jag om Rendell/Vine någonsin skrivit en bättre roman? Omdömet står sej sju år senare. ”Simisola” är hennes bästa Wexford-deckare (och kanske hennes bästa kriminalroman överhuvudtaget).

Bland de romaner som inte ingår i Wexford-serien finns flera som etsat sej fast i minnet.

I ”Demonen” (1978), ”Drömmar till döds” (1980) och ”Stenarna skola ropa” (1982) undersöks och ställs diagnos på olika sorters brottslingar: (i tur och ordning) en sexualförbrytare, två bankrånare och bankens kamrer, samt ett hembiträde som, för att citera romanens första mening, ”dödade familjen Coverdale därför att hon inte kunde läsa eller skriva”.

”Drömmar till döds” innehåller också ett exempel på Rendells typiska iakttagelseförmåga: i en liten detalj ser hon hela samhället. Detaljen kan, som här, vara en beskrivning av hur två gifta par grupperar sej på promenad:

”Inom arbetarklassen går de två flickorna tillsammans, inom medelklassen går varje man med sin fru och inom överklassen går varje man tillsammans med den andra mannens fru.”

”Kung Salomos matta” (1992), författad under namnet Barbara Vine, är en annan favorit. Med Londons tunnelbana som utgångspunkt – hon berättar hela tunnelbanans historia! – tecknar Vine ett mörkt porträtt av London.

De flera gånger nämnda ”I krokodilens gap” och ”Astas bok” är utgivna samma år (1993 i England, 1994 i Sverige). Säkert ingen tillfällighet: de är systerböcker.

Bägge romanerna handlar om kvinnor, mödrar och döttrar. Kvinnorna kommer från olika samhällsgrupper/klasser (trasproletariat, välbärgad medelklass), deras livshistorier är helt olika. Ändå är de delar av samma berättelse, av samma kvinnohistoria. Kvinnorna hör ihop.

Två gånger berättar Rendell/Vine ”samma” historia om kvinnan som lever isolerad från samhället men bryter sej ur isoleringen och tar språnget in i samhället och livet. ”I krokodilens gap” och ”Astas bok” är – liksom flera av de senaste romanerna från t ex Margaret Yorke, Minette Walters och Elizabeth George – kvinnoromaner.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002

——————————————————————————————–

Ruth Rendell/Barbara Vine skrev en lång och då menar jag låååång rad polisromaner, pusseldeckare och psykologiska kriminalromaner. Alla, tror jag, finns listade på Wikipedia. Klicka HÄR och se!

PS. Inte lika illa med Ruth Rendell (som med Minette Walters) men illa nog. Av alla hennes böcker som en gång översattes och gavs ut på svenska hittar jag nu fyra säger ynka fyra stycken titlar av denna klassiska deckardrottning i nätbokhandeln.