Så mycket, spretigt och komplext – allt samlas och knyts ihop

Cara Hunter

All denna vrede

Övers: Jan Risheden

(LB förlag)

Jag har noterat det tidigare – att det ofta finns något nervigt i brittisk kriminallitteratur, både i berättande och berättelsen. Som värst kan berättelsen hoppa än hit, än dit så den blir irriterande svår att följa. Som bäst förmedlar det nerviga just något nervigt kittlande spännande: känslan att läsaren är med i berättandet, ja, deltar i berättelsen.

Till detta brittiska sätt att skriva och berätta kriminellt ansluter sig Cara Hunter. ”All denna vrede” är hennes fjärde polisroman med kriminalkommissarie Adam Fawley i Oxford som huvudpolis.

Jag tyckte (men det är jag, andra tyckte annat) att Hunter hade irriterande svårt att få ihop sitt hoppiga skeende när hon debuterade med ”Hemmes trygga vrå” (2018). Det irriterade mig, eftersom annars var det ju en bra polisroman och deckare. Fast alltså i olika bitar, som jag hade svårt att få att hänga ihop och följa med i.

Hon skrev upp sig i de följande titlarna ”I mörkret” (2019) och ”Ingen utväg” (2020) – den sistnämnda fanns bland Svenska Deckarakademins nominerade till bästa översatta deckare – för att nu lyckas ännu bättre i sin nya, senaste polisroman, alltså ”All denna vrede”.

Här får Cara Hunter alla de spridda pusselbitar hon samlar in, vad gäller såväl romanens form som intrig, att samskriva sig och samverka. Och det är mycket, de är många, det är så otroligt många bitar och ingredienser som Cara Hunter ordagrant jonglerar med.

Bara detta att hon skriver både i första och tredje person. Kommissarie Fawley talar och berättar i jag- och även vi-form, det övriga är berättat i tredje person. Sånt brukar vara lika svårt för författaren (att få ihop) som för läsaren (att likaså få ihop),

Hunters berättande kompletteras dessutom med  förhörsprotokoll, nätinlägg och mejlutskrifter – utan att detta bryter av utan ingår helt självklart och naturligt, just kompletterar. Även själva deckarintrigen är spretig och mångtydig, för poliskåren såväl som läsaren.

En taxichaufför får syn på en ung kvinna, en skolflicka, som går på vägen: sönderrivna kläder, tilltufsad och skadad. Hon vill inte sjukhus och inte polisen, så taxichauffören skjutsar hem henne. Detta är början på den tråd som snart ska sönderdela sig i flera. Snart försvinner ännu en och ännu yngre skolflicka.

Flera möjliga teorier: Kvinnohat? Incelmän? Eller hatbrott, mot transpersoner och transformering (mer av avslöjar jag inte av detta)? En lärare som är alltför intresserad av unga tjejer?  

Det ska visa sig att detta nya fall har likheter med ett gammalt fall som Adam Fawley utredde då han var en ung polis. Fawley satte dit våldtäktsmannen som sen dess sitter i fängelse. En copycat, men hur skulle der ha gått till? För den tidigare våldtäktsmannen kan det ju inte vara, i tjugo år har han suttit i fängelse och sitter där fortfarande.

Det kan väl inte vara så att fel person dömdes och fängslades, förra gången? Den dömde har nämligen hela tiden hävdat att han är oskyldig. Medan Adam Fawley, nu alltså kriminalkommissarie, likaså hela tiden hävdat att han tog rätt person. Fawleys kopplas bort från den nya utredningen och ersätts av en annan kriminalkommissarie, Ruth Gallagher.

Det finns mer, fler komplikationer. Särskilt i Fawley privatliv, som också hänger ihop med det förra fallet. Det blir mycket. Det blir spretigt. Bollarna jongleras, trådarna tvinnas. ”All denna vrede” är en komplex, ja, överspretig polisroman och deckare – fast Cara Hunter samlar ihop de spretiga delarna och knyter ihop trådändarna, allihop.

Riktigt, riktigt bra.

Bengt Eriksson

Privatperson = författare = verk?

Om någon, säg en kritiker och recensent, aldrig brukar läsa deckare men så plötsligt kastar sig litteraturkritikern över en till och med nästan tusen sidor lång kriminalroman för att hitta en speciell passage i boken och se om det inte går att nagla – eller för den delen frikänna – författaren för respektive från en åsikt som uttryckts utanför romanen, som person, ja, visserligen en offentlig åsikt men ändå en privatpersons åsikt, utanför litteraturen…

Så gjorde, först, Jens Liljestrand (i Expressen). Han friade. Så har nu också Maria Ramnehill gjort (i Arbetet). Hon fällde. Av det skönlitterära verket framgick nämligen, enligt henne, att personen – observera personen – har transfobi.

Därefter twittrade Ramnehill: ”Jag läste den här så att ni slipper”. Det fick mig att fråga henne: Har du läst hennes samtliga deckare, från den första och framåt? Skrivit om dom också?

Inget svar.

Harry Potter-författaren J.K. Rowling skriver, det vet nog de flesta som följer Deckarlogg, en serie deckare under pseudonymen Robert Galbraith om privatdetektiven Cormoran Strike och hans sekreterare/assistent Robin Ellacott med kontor vid Denmark Street i London.

Hittills fem titlar: ”The Cuckoo’s Calling” (2013), ”The Silkworm” (2014), ”Career of Evil” (2015), ”Lethal White”(2018) och nyss utkomna ”Troubled Blood” (2020). De engelska titlarna nämns för att Rowlings/Gabraiths deckarserie slutat översättas till svenska och med tanke på den nya, femte romanens längd lär nog inget svenskt förlag återuppta utgivningen.   

Det är den nya romanen, ”Troubled Blood”, som blivit ett vapen mot J.K. Rowling. Här ska det nämligen förekomma en man och mördare i kvinnokläder. Hur han, hon, hen beskrivs i romanen tas som bevis på Rowlings transfobiska åsikter.

 Verk = person. Person = verk. Själv tar jag mig för pannan.

Jag har också åsikter om vad J.K. Rowling – utanför sin litteratur – uttryckt om transpersoner. Många frågor att ställa och eventuellt skarp kritik att rikta mot henne, som person, efter att frågorna ställts.  

Gör då det! Kritisera Rowlings åsikter. Diskutera med henne. Be henne förklara vad hon menar och tycker. Nyckelord: som person.

Men att kasta sig över en skönlitterär roman, av ingen annan anledning än att fria eller fälla författaren som privatperson…

Ska detta vara nivån för dagens kulturdebatt och litteraturkritik i Sverige? Döma personen efter verket? Uppmana till icke-läsning av en roman? Istället för att varje läsare verkligen ska läsa och själv tycka, si eller så, mot eller för, om boken.

För sorgligt. Och inte första gången på senare år som svensk litteratur- och kulturdebatt gått igång och skenat på denna låga nivå. Verkar tyvärr vara det normala idag.

Maria Ramnehill (i Arbetet) sätter likhetstecken mellan person- författare-berättarröst. Hon insinuerar dessutom, för att sänka nivån än mer, att J.K. Rowling tagit sin deckarpseudonym Robert Galbraith efter ”en man som försökte bota homosexuella”.

Amen googla då… Fast vad den där Rowling sa år 2013, långt innan trasfobdiskussionen satte igång, det är kanske inget att lita på eller ens ta del av. Så tillägger Ramnehill att hon inte heller är nåt vidare på att skriva.

Trött man blir. För skriva kan J.K. Rowling. Det visade hon också i sina fyra första deckare, som jag har läst. Men har Ramnehill gjort det…

Cormoran Strike-serien av Rowling/Galbraith är både bra och intressant, dessutom innehåller deckarna nära miljöskildringar av ett London som snart kan vara historia. Seriens femte titel, ”Trouble Blood”, har jag ännu inte börjat läsa.

Inte orkat börjat läsa, längden… Men jag ska snart göra det.

Bengt Eriksson

Fler texter jag skrivit om Cormoran Strike/J.K.Rowling/Robert Galbraith:

Christie möter Chandler

Detektivbyrån på Denmark Street

PS. Framåt kvällen svarade Maria Ramnehill på min fråga (om tidigare läsning av Robert Galbraith): ”faktiskt inte”.