Skruvat, intelligent och surrealistiskt

Efter att Deckarloggs red. läst också den nya, översatta deckaren ”Ondskans nätverk”av Finlands nya ”deckarstjärna” Max Seeck så tvekade Deckarlogg.

Ska samma recensent, alltså jag, nu skriva likadant en gång till som jag skrev om Seecks föregående deckare i samma serie, ”Den trogne läsaren”? För jag tyckte ju, på ett ungefär, lika om den nya som den förra.

Men varför, skulle det inte vara bättre att någon annan recensent framförde sin åsikt här på Deckarlogg? Så att åsikterna blev två istället för en enda.

Jo, tyckte Deckarloggs red. och därför följer nu Anders Kapps recension av den nya, andra titeln i serien med den finska kriminalkonstapeln Jessica Niemi.

***

Max Seeck   

Ondskans nätverk

Övers: Bo Samuelsson

(Albert Bonniers)

Finske Max Seeck fortsätter sitt segertåg över världen och finns nu översatt till 40-talet språk vilket är lätt att förstå. Han är en modig författare som på likartade sätt som till exempel Jussi Adler-Olsen och Stefan Ahnhem inte räds att krydda anrättningarna med rejält skruvade komponenter. Han är också en mycket intelligent författare som bygger berättelser i flera skikt med många spännande och originella referenser.

Han är emellanåt också en mycket litterär författare; här finns bilder som får mig att tänka på den djärva surrealismen hos en ung Luis Buñuel. Det innebär inte att han på något sätt skulle vara svårläst, tvärt om, här finns ett mycket starkt driv i berättandet som håller läsaren fast. Efter en del konkurrens mellan förlagen kom han ut för första gången på svenska med ”Den trogne läsaren” för ett år sedan. Den innehöll tyvärr betydande översättningsproblem och till min förvåning såg jag att förlaget ändå valt att anlita samma översättare till den andra delen, ”Ondskans nätverk”.

Nyfikenheten var större än oron så jag köpte den ändå när den kom ut i förrgår. Bättre men inte bra kan man sammanfatta den nya översättningen. Själva berättelsen är lysande.

Max Seeck. Foto: Mikko Rasila

Från den första delen får vi återse seriens huvudperson kriminalöverkonstapel Jessica Niemi. Mycket har förändrats på jobbet sedan hennes tidigare chef, mentor och vän Erne Mikson nyligen dött i cancer. Han fungerade som en sorts bonuspappa till henne och hon tog hand om honom i sin bostad under hans sista veckor i livet. Sorgen är stor och han saknas även av hennes kolleger; han var en skicklig och omtyckt chef som skapade en positiv och effektiv dynamik i gruppen.

Nu har han ersatts som chef av överkommissarie Helena ”Hellu” Lappi som är en helt annan sorts person. En paragrafryttare som kräver att alla ska lyda; särskilt illa tycker hon om självständiga Jessica som alla säger är en av de skickligaste poliser de någonsin haft. Kanske har Hellu nu också kommit över verktyg som kan förgöra Jessica?

Jessica själv är inte oskyldig till de växande motsättningarna i gruppen; det var kanske inte så smart av henne att hoppa i säng med kollegan Nina Ruskas pojkvän, relationerna mellan de två poliskvinnorna är sedan dess frostiga på gränsen till djupfrysta.

Två välkända finska influerare anmäls på olika sätt försvunna. Den mest framgångsrika av dem är Lisa Yamamoto; hon har en japansk bakgrund och försvinner någon gång på natten mellan lördag och söndag efter ett stort releaseparty som samlat alla som betyder något i Helsingfors. Den andra heter Jason Nervander; han var inte med på releasepartyt men verkar ha försvunnit ungefär samtidigt.

Det visar sig att de två tidigare haft ett förhållande och polisen utgår från att det måste finnas någon sorts samband. Några dagar senare läggs en bild som föreställer en fyr på en klippig ö i havet upp på Lisa Yamamotos Instagramkonto. Under bilden finns en dikt som tycks beskriva hennes död. Jessica får ansvaret för den utredningen.

Ungefär samtidigt hittas liket av en ung kvinna på en strand. Hon är märkligt klädd, ser ut som en mangafigur, och enligt ID-handlingarna i hennes ryggsäck heter hon Olga Belousova, är tjugotvå år och kommer från Ukraina. Det finns ingen uppenbar dödsorsak men på armen har hon märkliga märken i en perfekt cirkel. Jessicas kollega Jami Harjula får ansvaret för den utredningen men så småningom visar det sig finnas samband som gör att de två utredningarna slås samman till en.

Det hela växer ut till en internationell historia där många aparta komponenter vävs samman som till exempel influerarvärlden, östeuropeiska trollfabriker, den japanska mangakulturen, trafficking, internets mörka vrår, sexologi, rättspatologi och mycket annat. Märkligast är kanske den sydamerikanske lövgrodan phyllomedusa bicolor vars hudsekret innehåller opiater och peptider; gifter som traditionellt använts av vissa stammar för att förbättra jaktlyckan men på senare tid importerats till västvärlden som en sorts new-age-orienterad behandlingsform kallad kambo.

Allt oerhört väl researchat, trovärdigt men samtidigt skruvat inom en effektiv berättarteknik. Underhållning på högsta nivå.

Jessica Niemi är som karaktär en mycket väl konstruerad och intressant huvudperson. Hon har ett antal svåra trauman bakom sig från sin första familj, där hon hette Jessica von Hellens, från sin andra familj, adopterad Niemi, från svåra händelser i Italien under hennes sena tonår och en del annat. Med sig från denna historia har hon en stor förmögenhet (som hon håller hemlig) men hon är också trasig; ofta plågas hon av bilder från denna historia och inte bara under nattens drömmar. Här kommer ett exempel på hur dessa bilder kan se ut (tar den engelska versionen som är något bättre än den svenska):

For an instant, the big eyes immortalized in the image trap Jessica’s gaze, and she’s overwhelmed by a strange sensation that they conceal something ghastly behind them. Jessica has felt this before. She stares at the face in the drawing too long and it starts to lose its shape, like a word repeated to the point of meaninglessness. Meanwhile, the girl’s brown skin pales, her white hair runs through a full spectrum of colors before eventually turning black. The bones of her face grow brittle, like wax paper left in the oven too long and falls apart at the slightest touch. Dark red fluid begins streaming from the crown of the head to the brow, from the nose to the mouth, from behind the ears to the cheeks. The sclera of the eyes and the row of perfect teeth form islands of white amid the scarlet skin. And throughout this transformation, Jessica hears a hateful scratching, as if thousands of spider eggs laid in her ear all hatch at once, and the little arachnids are scuttling toward her brain.

Det här är fantastiskt snyggt, litterärt imponerande, surrealistiskt på ett sätt som fick mig att tänka på Buñuel som jag nämnde i ingressen. Och det finns återkommande sådana partier i berättelsen; inte minst hennes samtal med sin döda biologiska mamma, Hollywoodstjärnan Theresa von Hellens, är starkt berörande.

Jag har en enda invändning mot själva berättelsen. Författaren är otroligt intrigintelligent men ibland är han överdrivet intresserad av att också visa upp det för oss läsare; förklaringarna av hur något egentligen gått till kan ibland bli onödigt omständliga.

Med tanke på översättningsproblemen i den förra delen läste jag den nya parallellt på svenska och engelska (jag kan inte förstå finska) och det finns en hel del skillnader.

Det mest positiva med de svenska översättningarna gäller titlarna. Den första delen heter på engelska ”The Witch Hunter” (och med liknande lösningar på flera andra språk). På svenska heter den ”Den trogne läsaren” vilket är mycket närmare originalets ”Uskollinen lukija” och dessutom en mycket mer intelligent koppling till innehållet.

Den andra delen kom ut på finska 2020 med titeln ”Pahan verkko”. I september 2021 kom den ut i USA i en engelsk översättning av Kristian London och heter då ”The Ice Coven”, en konstig titel med svag koppling till innehållet. På svenska heter den ”Ondskans nätverk”, en direkt översättning av originalet, vilken kanske saknar ettans fyndighet, men har en tydlig förankring i innehållet.

När det gäller innehållet ger den engelskspråkiga versionen ett mycket bättre flyt i läsningen än den svenska och jag funderade en del på varför det är så.

För rätt länge sedan arbetade jag bland annat med trycksaker som skulle ges ut på många språk (bara i västvärlden). Utöver översättningarnas kvalitet var det också viktigt med de översatta texternas volym eftersom det var rationellt att i de olika tryckningarna kunna byta ut textdelarna men lämna bilder och andra layoutelement oförändrade. Jag fick då lära mig att det är klokt att räkna med att alla översättningar växer med tio procent i volym.

För att kunna uttrycka det ursprungsförfattaren velat säga på ett annat språk krävs normalt alltid något fler ord. Det fanns två undantag från denna tumregel: vid översättningar till tyska borde man räkna med femton procents volymökning och till finska med tjugofem procent. Varför undrade jag? En kombination av ett mer komplext sätt att uttrycka sig och många långa ord, fick jag till svar. Sant? Har egentligen ingen aning, men själva volymförändringarna stämde oftast rätt bra med dessa tumregler.

En rimlig hypotes skulle kunna vara att den svenske översättaren är mycket ”trogen” den finska originaltexten som även om den skulle ge den finske läsaren ett fantastiskt språk ändå i en alltför ”trogen” översättning blir rätt styltigt och omständligt för den svenska läsaren.

Den amerikanske översättaren kanske är mer ”otrogen” vilket ger ett mycket bättre flyt i läsningen. Om jag förstår rätt är det något genomgående att amerikanska översättare ofta tar sig mycket större friheter än man normalt gör i Europa vilket i det här fallet bland annat visas av att den amerikanska versionen helt och hållet kapat bort en liten bihistoria som även om den är liten ändå har sin betydelse för sammanhanget.

Intuitivt känns ”trogen” som något bättre än ”otrogen”, men man ska inte alltid lita på intuitionen. Jag har till exempel hört Theodor Kallifatides prata om hur han arbetar med de svenska och grekiska versionerna av sina böcker (han skriver ju på bägge språken), där det inte alls handlar om trogna översättningar från det ena språket till det andra utan mer om adaptioner som tar hänsyn till de olika kulturerna och då inte endast rent språkligt i någon snäv betydelse utan även om olika sätt att resonera, olika referenser och mycket annat.

Det finns ett tydligt och mycket irriterande exempel på en överdriven trohet hos den svenske översättaren och det handlar om karaktären Rasmus Susikoski som är en omtyckt person hos poliskollegerna och i sin familj. Han går under smeknamnet Rasse vilket säkert fungerar bra på finska och många andra språk men på samtidssvenska kan Rasse aldrig vara ett smeknamn; att kalla någon för rasist är den direkta motsatsen till ett smeknamn. För att skapa en fungerande svensk text hade det här varit nödvändigt att vara otrogen mot originalet och kalla honom Musse eller något annat som saknar de negativa konnotationerna.

Det är väldigt mycket som är ”grått”, alltså inte så ofta i ordets beskrivning av en färg utan oftare i en mer överförd betydelse som enformig, dyster, otrevlig, trist och liknande. Men när vita väggar också blir ”grå” hade det passat bättre med till exempel ”enformiga”. Den engelska versionen använder just här ”bleakness”.

På tal om färger finns här en träningslokal ”som domineras av vitt järn, svart läder och färgglada viktskivor”. Vet inte vad ”vitt järn” är för något, har sökt utan att finna det på svenska, men gissar att det kanske är polerat stål som avses?

Någon ”stänger blixtlåset i skinnjackan” vilket kanske borde vara ”drar upp skinnjackans blixtlås”.

En bakgrundskoll visar att ”i samtliga fall misstänker man ovanligt brutala mord”. Om dödsorsaken är oklar kanske man kan ”misstänka” mord, men går det att ”misstänka” brutala mord? Engelskans ”In every case a homicide of exceptional brutality” verkar rimligare.

Flera personer ”trycker sig mot ryggstödet” i stället för att luta sig tillbaka i stolen vilket känns naturligare.

Det finns en motsats till det något formella och styltiga tonfallet i den svenska texten och det är när översättaren ofta använder nåt, nån, sen och liknande kortformer i stället för något, någon, sedan. Det är ett informellt språkbruk. Förmodligen är det bara en smaksak men jag uppfattar det som störande i läsningen.

Det finns många fler exempel men det är ändå klart bättre än översättningen av första delen och själva berättelsen är lysande.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Deckarloggbäst juni 2021

Anders Roslund

Litapåmig

(Albert Bonniers)

Roslund är en av de svenska deckarförfattare som skriver som allra mest och bäst i minnet efter Sjöwall/Wahlöö. Han skriver samhällsromaner, romaner om människor i dagens samhälle, verkligheten idag. Han använder sig av den form han tycker fungerar bäst för ändamålet: spännings- och polisromanen, deckaren.”Lita på mig” anknyter till en tidigare titel i serien, ”Box 21”. Trafficking och prostitution återkommer som ämne, i den nya romanen såväl som i den verklighet de flesta av oss aldrig får kontakt med men vet att den finns. Att detta är dessa unga kvinnors så kallade liv. Resultat: en samhällsroman och seriös litteratur som tar både sig och sitt ämne på största allvar.

Leif Appelgren

Ingen ond man

(Lind & Co)

Appelgrens ”Ingen ond man” sticker ut i årets flod av spänningsdebutanter med ett ovanligt och intressant grepp! Själva grundkonceptet, förortsgangsters möter innerstadens relativa överklass, kan lätt få en att känna vibbar av Jens Lapidus; inte minst eftersom bägge författarna är jurister. Gemensamt är också hög trovärdighet i helt olika klasskontexter och i rättssystemet. Men där tar likheterna slut. Språk och berättarteknik är helt olika och när Lapidus, utöver själva spänningsberättelsen, lutar sig mot ett samhälleligt perspektiv drar sig Appelgren mer mot det privatmoraliska. Kommer han Appelgren att nå samma framgångar som Lapidus? (Ur Anders Kapps rec.)

Ninni Schulman

Dagen är kommen /

Hagforsserien

(Forum)

Schulman har nått seriens ände. Med sjunde titeln ”Dagen är kommen” avslutas hennes Hagforsserie. På ett nära nog perfekt sätt har hon kombinerat polisroman, landsbygd- och småstadsdeckare. Hennes lika kriminella som mänskliga romaner utspelar sig verkligen i Hagfors med värmländsk omnejd. Nyckelord: verkligen. Det ska bli jul, datumet är den 22 december. Genom ett intensivt snöfall är Heidi på väg med sin familj, maken Kent vid ratten och i baksätet barnen Ella och Sam, i bil från Gävle för att fira jul med föräldrarna Harry och Inga i vad som var hennes barndomshem strax utanför Hagfors. Ingenting blir som tänkt. Det blir hemskt.

Mats Berggren

Den vita glöden

(Opal)

Berggren har tilldelats Spårhunden (som spänningsförfattare för ungdomar) och Ivar Lo-priset (för engagerat, konsekvent och nydanande författarskap). Förena priserna till ett gemensamt och han blir vad han är: en arbetarförfattare som skriver ungdomspänning med verkligheten som grund. Han skildrar Orten och dess unga invånare. Alsta heter den till namnet fiktiva men till beskrivningen verkliga förorten. Liknande, ja, nära nog identiska förorter,  som förstäder för sig, finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. Och även i Södertälje, där Berggren föddes, växte upp och började jobba på Scania.

Gretelise Holm

Funnen död

Övers: Helena Stedman

(Harper Collins)

Danmarks deckardrottning har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det. Människokärlek, trots allt. Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir men också polisroman och samhällsdeckare. Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse. Mord? Självmord? Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin? Eller Sarah, deras dotter? Dessutom tillkommer en så kunnig – ja, verklig – skildring av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Den jävliga jävla verkligheten

Anders Roslund

Litapåmig

(Albert Bonniers)

Anders Roslund skriver och berättar allt bättre. Hans sjätte spänningsroman – eller polisroman om den åldrade Ewert Grens – kan vara den bästa. Den sjätte alltså, allt bättre skriver och berättar han.

Det hänger ihop: hur han skriver och vad han berättar. Orden förmedlar och lyfter fram berättelsen, får den att bli än mer otäck. ”Litapåmig” är en otäck roman, ingen deckare att läsa för den vill ha en stunds underhållning. Den här romanen innehåller 462 sidor förmedlad verklighet.

Jävlig verklighet. Eller verklig verklighet.

Roslund varvar längre och kortare kapitel, längre och kortare stycken i kapitlen. Varvar = varierar. Här finns en del stilistiskt att studera och lära för andra som skriver deckare. Och ingenting är stilistik för stilistikens skull utan varje ord är skrivet för att lyfta, ja, blotta innehållet.

Blotta verkligheten. Den jävla verkligheten.

Också för polisen – den återkommande, åldrande kriminalkommissarien Ewert Grens. I arbetet och privat. Den här gången inte minst privat och detta just när Grens hittat någon han skulle kunna tycka om och som kanske skulle kunna tycka om honom. Då. Nu.

”Lita på mig” anknyter till en tidigare titel i serien, ”Box 21” (skriven under samarbetstiden med Börge Hellström). Men romanerna hänger ihop så löst att det ger något extra om man läst den förra titeln men man saknar det knappast om man inte gjort det.

Trafficking och prostitution återkommer som ämne, i den nya roman såväl som i den verklighet de flesta av oss aldrig får kontakt med men vet att den finns. Att detta liv för dessa unga kvinnor finns. Att detta är deras så kallade liv. Vi vet men behöver påminnas om det hur många gånger gånger gånger som helst.

För att inte glömma. Inte kunna låtsas som att det inte finns.

Redan i början finns kapitel som beskriver kvinnan och torsken – ja, en kvinna med en torsk – denna kvinna och denna torsk – som är så hemskt nära skildrat att jag helst hoppar över. Det får jag inte. Det är inte tillåtet. Jag tvingar mig att läsa för jag måste läsa, det är faktiskt min plikt att läsa. Att läsa för att aldrig kunna glömma. (”Hora”? Nej, ordet finns inte i min ordbok.)

Till trafficking och prostitution har Roslund också kopplat organhandel. Inte mindre otäckt. Inte mindre för jävligt. Nej, det här är inte underhållning. Inte underhållning i form av en spännande deckare. Inte för mig, jag förstår faktiskt inte (se andra recensioner) hur det kan vara möjligt att läsa ”Litapåmig” och bli underhållen.

Som den tråd som förbinder verkligheten med fiktionen och för handlingen framåt finns polisromanen – den polisroman som så fort den inletts övergår i katastrof för poliskollegan Sven Sundkvist, en av de få kolleger som Grens fortfarande har. Det går fel, det går så fel i hotellobbyn; med tillslaget, de unga kvinnorna, hallicken.

Det slutar i katastrof för kollegan, något bättre för Grens. Men för Ewert Grens ska hela romanen och berättelsen sluta med smärta, den stora smärtan efter den stora förhoppningen. Roslund är skicklig också på detta, att skildra det övergripande och lilla i ett, det allmänna och personliga.

En annan anknytning till föregående titlar i serien är att infiltratören Piet Hoffmann kommer in i berättelsen. 462 sidor, skrev jag förresten. Det kan verka långt. Det är det inte. Roslund har skrivit 462 tajta sidor. Inte något onödigt. Som om han trots omfånget strukit ner från än fler sidor.

Anders Roslund är en av de svenska deckarförfattare som idag skriver som allra mest och bäst i minnet efter Sjöwall/Wahlöö. Han skriver samhällsromaner, romaner om människor i dagens samhälle, verkligheten idag. Han använder sig av den form han tycker fungerar allra bäst för ändamålet: spännings- och polisromanen, deckaren.

Resultatet blir samhällsromaner. Det blir skönlitteratur (fast ordet skön låter opassande i sammanhanget). Det blir seriös litteratur som tar både sig och sitt ämne på största allvar. Det blir deckare som bäst. ”Litapåmig” (orden i titeln ska enligt omslaget skrivas ihop) är en spänningsroman, polisroman och deckare samt skönlitterär roman som bäst.

Bengt Eriksson   

Lourdes Gaza-Gillman – argast i sin genre

”Tribunalen” heter den nya thrillern/deckaren/polisromanen (LDG Förlag), som precis anlände till Deckarlogg, av Lourdes Gaza-Gillman.

Ännu en kvinnlig svensk hämnddeckare? Det skulle jag tro. Ja, jag har inte börjat läsa ännu. Men så har hennes tre föregående romaner ”Vanmakt”, ”Verkan” och Vanvett” varit.

Kanske är hon också den bästa författaren av kvinnliga svenska hämndeckare? Inte möjligt alls. Återkommer när jag läst hennes nya.

Och medan jag läser – här följer den recension jag skrev av hennes förra bok.

—————————————————————

Lourdes Daza-Gillman
Vanvett
(LDG Förlag)

Ilska är drivkraften bakom Lourdes Daza-Gillmans polisromaner och kvinnothrillers.

I ”Vanvett”, där polisen Sanna återkommer för tredje gången, har både författaren och huvudpersonen blivit än mer ilskna. Ämne: kvinnohandel och prostitution.

vanvett-makttrilogin---bok-3

Några unga kvinnor, som tagit det drastiska steget att infiltrera en traffickingorganisation, försvinner. Och hittas mördade.

Bland de försvunna finns en vän till Sanna.

Daza-Gillman skriver med en sådan intensitet att jag måste lägga ifrån mig boken och hämta andan. För det hon skildrar är vidrigt.

Realism? Fiktion? Hur mycket av endera?

Omöjligt att veta.

Hon, en egenutgivare, skriver allt bättre också.

Lourdes Daza-Gillman har gått framåt starkt genom sin ”makttrilogi”. Här finns blott några få språkligheter som kunde ha putsats.

Deckarlogg 2

Bengt Eriksson
Något kortare i Gota Medias tidningar 2018

Politiker mördas i Värmland

Lotta Lundh

Fadern

(Lind & Co)

Lotta Lundh återvänder för fjärde gången till Värmland och sin kriminalkommissarie i Sunne. Spännande och verklighetsnära, tycker recensenten Bengt Eriksson.

Lotta Lundh är bra på att berätta: placera kriminalitet bland människorna, i samhället och vardagen. Hennes fjärde Värmlandsdeckare med kriminalkommissarie Erik Ljung i Sunne är ännu ett bevis.

Sunnes kommunalråd och hustru kör hem efter en fest. Hon går in medan han skottar garageuppfarten. Så hörs ett pysande ljud, hon går ut igen och finner sin make död, skjuten.

Så inleds ”Fadern”. Titeln syftar på kommunalrådet men också på kriminalkommissarien. Bägge gifta och fäder – men hur är de, egentligen, som fäder och män? Denna extra diskussion förs än på, än mellan raderna. 

Berättelsen håller fast mig, trots att utredningen går trögt. Fler trådar (i lilla Sunne med omnejd?): kvinnomisshandel, politikerhat, trafficking. Lundh snubblar ibland på språket och upplösningen går lite väl snabbt och olustigt.

Romanen kunde ha fördjupats med fler boksidor. Fast övervägande: verklighetsnära spänning.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Det kriminella Skåne (höstsäsongen 2019)

Först en varning:

McCall Smith avdelningen-for-kansliga-brottSkotten Alexander McCall Smith, som skriver mjuk- och nästan-deckarserierna om Mma Ramotswe i Botswana och filosofen Isabel Dalhousie i Edinburgh, har med ”Avdelningen för känsliga brott” (Mondial; övers: Yvonne Hjelm) inlett ännu en serie där charm och humor ska blandas med kriminalitet.

Miljön är dessutom – just det – Malmö. Lockande eller hur? Men nej, så besviken jag blev. Ulf Varg, huvudperson och chef för en avdelning inom polisen som heter enligt boktiteln, har kontor där inget kontor kan finnas. Och den här souk-liknande marknaden, var återfinns den?

Visst får och kan en skönlitterär författare hitta på men en viss igenkänning och trovärdighet krävs när berättelser placeras på autentiska platser. Ingen som bor i eller besökt Malmö kan känna igen denna ihopfabulerade stad som må ligga var som helst men inte i Skåne.

Assar AnderssonAssar Andersson har gett ut en ny kortroman, ”Fjärilen som återvände till sin puppa” (Reko/Saga Egmont, e- och ljudbok). Miljön: också Malmö, även om staden knappt märks. Han fortsätter att skriva i jag-form. Nu läggs orden i mun på en gymnasieelev som…

Nej, ska inte avslöja om hen är kille eller tjej. Genre: transgenderthriller. Trots den korta, kompakta formen rymmer berättelsen lika mycket som en längre deckare: känslor, tankar och händelser, hot, våld och dråp. Eller mord? Fast kärvar det inte lite mer mellan språk och person den här gången? Äh, nog jag som är kitslig…

Jändel Morden i Malmö”Morden i Malmö” (Lind & Co, tyvärr endast ljudbok) är Michael Jändels deckardebut. Jag läser ju hellre själv än lyssnar men Sofia Berntsson är en bra uppläsare. Hon driver på spänningen och får mig intresserad av poliskollegerna Lena, trist på ytan och spännande under, och Angela, sååå sexig men mer än så.

Detta trots alla tusen detaljer som Jändel räknar upp och beskriver. Eller tack vare? Kanske de små, små detaljerna som får Jändels deckare att bli personlig? Årstid och miljö: försommar i Malmö. Det börjar med att en tjänsteman på Skatteverket – det är en ledtråd – utsätts för ett besinningslöst mord.

Ida Axelsson falskt-namnIda Axelsson och Stefan Ahnhem fortsätter att skildra sina respektive poliser i sina respektive Helsingborg (med omnejd). ”Falskt namn” (Mima) är hennes tredje polisroman med Linn Wide vid Helsingborgspolisen och ”X sätt att dö på” (Forum) är hans femte (och sista?) del i serien eller följetongen med Fabian Risk i – hur är detta möjligt? – samma poliskår.

Axelsson skriver allt bättre men Ahnhem är ännu skickligare på att formulera meningar, skapa spänning och driva upp tempot. Ändå blev jag mer förtjust i hennes långsammare, lågmälda berättelse: svindleri och kärlek med mord som följd Ahnhem X sättblandas med feel life-skildringen av två kvinnor, polisen Linn och en banktjänstekvinna på flykt, deras barn och tidigare män. Kunde vara rätt ur verkligheten!

Samtidigt förstår jag att andra gillar Ahnhems actionöverfyllda polisthrillrar utan verklighetsanknytning. Både seriemördaren och poliserna, från strunt-i-regler till grovt kriminell, är ju otroliga också som fiktiva personer. Dessa läsare – kanske du? – accepterar till och med följetongsformen: för att hänga med måste samtliga titlar läsas och i rätt ordning. Men Ahnhems spektakulära våldsaction blir för mycket – för mig.

Åke Högman alltings-meningI Åke Högmans tredje skrönikedeckare, ”Alltings mening” (Kira förlag), återvänder kriminalreportern Johannes Pilgrimsson till Kullabygden och Mölle, efter att förra gången ha varit i Höllviken, Skanör och Falsterbo. Det vill säga berättelsen börjar vid julfirandet på Hotell Kullaberg för att sen göra avstickare till såväl Chamonix som Helsingborg och Malmö.

Vardagsdeckare och politisk thriller, nationellt och internationellt. Fast viktigast är ju aldrig det kriminella utan alltid hur Högman låter journalisten och sitt alter ego (haha!) referera och kommentera verkligheten (musik och media, livet och världen) i fiktionen. Fortfarande både kaxigt och pricksäkert. Och så undrar jag om inte Högman i skildringen av den skilda pappan Pilgrimsson är på väg att bli allvarlig på så att säga allvar?

Nils MOhlinNils Mohlin, bosatt i Kivik, har också han skrivit någon slags internationell thriller, ”När djävulen kom till Österlen” (Vulkan), med just Österlen och Åhustrakten som centrum och med förgreningar hitåt från såväl Kina som Ryssland. Det kriminella inkluderar trafficking, droger och mycket våld.

Action på var och varannan sida. Ingen kan klaga på att inget händer. Även Ross Craig, frilansagent för (svenska) militärens underrättelsetjänst och väl romanens ”hjälte”, tar till handgripligheter så fort han träffar på en skurk. Åkej som actionthriller men här finns diverse skriv- och korrfel som hade mått bra av en extra provläsning.

Frida Skybäck bokcirkeln-vid-varldens-andePS. Frida Skybäcks ”Bokcirkeln vid världens ände” (LB) är ingen deckare utan en feel good-roman. Fast i likhet med annan feelgood som blir mer av feel life närmar sig berättelsen också det kriminella. Intrig: sexuella trakasserier, försvinnande och dråp, eventuellt mord. Annan gåta att fundera på: Var på Skånes sydostkust ligger den pittoreska byn Ljusskär med Frihetskyrkan och Monas Bed, Breakfast & Books?

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda / Kristianstadsbladet

Var går gränsen för det mest hemska?

Caroline Engvall
Judasvaggan
(Southside Stories)

Hur hemskt kan en deckarförfattare skriva innan jag slutar läsa?

Caroline Engvall skriver på – eller över – gränsen. Andra som också gjort det är de likaså svenska deckarförfattarna Lisa Burwald och Lourdes Daza-Gillman. För att inte nämna Tony Parsons med specialitet att inleda sina brittiska polisromaner med ett kapitel där det alltid lika hemska brottet skildras så ingående som möjligt.

Eller, jag omformulerar. Hur hemskt och nära kan verkligheten beskrivas i en kriminalroman utan att läsaren börjar må så illa att hen lägger ifrån sig boken – istället för att läsa vidare?

Om jag inte bestämt mig för att recensera Caroline Engvalls andra polisdeckare och thriller om Ulrika Stenhammar, utredare vid Citypolisen i Stockholm, och Lovisa Ling, journalist på Dagbladet i samma stad, hade jag då verkligen läst boken till sista sidan?

judasvagganVad en judasvagga är vill jag inte ens beskriva. Det är så jävla vidrigt att jag måste googla för att se om något sådant faktiskt existerar. Jag hittar begreppet ”judasstol”, så nog fan finns det. (Ursäkta svordomarna men jag kan inte undvika dem.)

Engvall har alltså ersatt ”stol” med ”vagga”. Vilket syftar och passar in på att hon skildrar den allra vidrigaste sorts pedofili som går att föreställa sig: ner till små små små barn.

Jag minns, det var inte så längesen, som jag diskuterade barn – mördade barn – med svenska deckarförfattare. Var det möjligt att låta mörda barn i en deckare? Flera jag pratade med svarade: Nej. Där gick gränsen – alltså innan barnamord.

Med ”Judasvaggan” passerar Engvall alla gränser.

Barnprostitution i Thailand, trafficking, hemliga nätverk där pedofiler tänder på barn, våld och sadism, till och med mord på – egna – små små små barn.

Caroline Engvall kan både skriva och berätta, inte heller betvivlar jag att Engvall håller sig nära verkligheten. Att det hon skildrar skulle kunna förekomma i den värld vi kallar värld, den civilisation vi kallar civilisation – alltså ja, Sverige. Och att hon skriver med största engagemang. Vill nå ut, skildra helvetet.

Men jag pallar inte detta. Hur verkligt det faktiskt än är. Och hur många gör det? Hur ska man i så fall läsa? Stänga av sitt hjärta, sin hjärna, hela sig?

”Judasvaggan” är en kort deckare på ett par hundra sidor. För att fungera – för mig – för dig? – hade den behövt vara betydligt längre. Romanens övriga ingredienser – den uppblommande kärleken mellan Ulrika och Lovisa, krisen i Ulrikas äktenskap, arbetet på Dagbladet, arbetet på Citypolisen, fattiga människors liv i Thailand, traffickingtransporterna – borde ha byggts ut mycket mer.

Inte minst skildringen av personerna hade behövt fördjupas. Varför blir människor som de blir? Engvall ställer knappt ens frågorna, än mindre ger några svar. Och här skulle det verkligen behövas skarpa svar, för att förklara hur främst de manliga personerna/människorna i berättelsen kunnat bli så här.

Hurfan de kunnat bli så här! Men – det mesta bara sker och är.

Resultat: en hoppig och fragmentarisk, ja, plottrig, polisroman och thriller där vidrigheterna aldrig lindas in utan stoppas ner i halsen på läsaren. Som sagt, jag begriper varför. Vad Engvall vill säga. Vad hon vill göra.

Men fungerar det att skriva en deckare om något så viktigt – något så jävla viktigt – men skriva den så här? Jag är tveksam. Det handlar inte om att – utan om hur. Om jag inte skulle recensera, som sagt, hade jag då slutat läsa långt tidigare. Jag befarar det.

Fast jag uppmanar dig ändå att försöka, vilja att våga. Och om du gör det, återkom gärna och rapportera…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Kvinnohandel, trafficking, prostitution

Lourdes Daza-Gillman
Vanvett
(LDG Förlag)

Ilska är drivkraften bakom Lourdes Daza-Gillmans polisromaner och kvinnothrillers.

I ”Vanvett”, där polisen Sanna återkommer för tredje gången, har både författaren och huvudpersonen blivit än mer ilskna. Ämne: kvinnohandel och prostitution.

vanvett-makttrilogin---bok-3Några unga kvinnor, som tagit det drastiska steget att infiltrera en traffickingorganisation, försvinner. Och hittas mördade.

Bland de försvunna finns en vän till Sanna.

Daza-Gillman skriver med en sådan intensitet att jag måste lägga ifrån mig boken och hämta andan. För det hon skildrar är vidrigt.

Realism? Fiktion? Hur mycket av endera?

Omöjligt att veta.

Hon, en egenutgivare, skriver allt bättre också.

Lourdes Daza-Gillman har gått framåt starkt genom sin ”makttrilogi”. Här finns blott några få språkligheter som kunde ha putsats.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Något kortare i Gota Medias tidningar 2018

Feelgoodkriminellt på Gotland

Marianne Cedervall
Dit solen aldrig når
(Lind & Co)

Feel Good som funkar.

Mellan oroshärdarna i världspolitiken, agenter som dras in i olika maktspel med livet som insats för tvivelaktiga mål, psykopatiska kvinnomördare med tortyr som specialitet, skändade barn, trafficking och andra mänskliga vedervärdigheter, är det skönt med Marianne Cedervall.

Hennes brottsliga universum utgår från att det mesta i livet är vardag och inte minst har hon en välgörande förmåga att hitta på roliga gotländska namn. Mullvalds, Kajpe Kviar, Hällinge (som finns i Småland), Smissarve… Listan kan göras lång på namn som har en gotländsk klang och förankring i språkbruket. Jag gillar det skarpt.

Nu har tredje delen i Cedervalls serie om pensionerade läraren Anki Karlsson kommit ut, ”Dit solen aldrig når”, och den här gången ska hon ta hand om den pensionerade kriminalaren och gode vännen Tryggve Fridmans älskade hund Putte, vilket hon gärna gör, och sitt barnbarn Maja, fjorton år.

Cedervall dit-solen-aldrig-narMaja dumpas plötsligt i Ankis knä av sonen Jocke som är journalist och bara måste sticka på ett jobb till Albanien och inte kan tänka sig att det skulle bli till besvär för lilla mamma med ingen varsel alls och för resten av terminen, en och en halv månad, för att Majas mamma har stuckit till Indien med en annan tjej.

Anki sätter i halsen. När man har lämnat allt bakom sig och flyttat till Gotland för att rida islandshästar, mocka i stallet och vara sin egen, kan barnens krav komma olägligt.

Men så klart ställer farmor upp och det är klart att det blir bra. Ankis distans har en välgörande inverkan på sondotterns humör och vem säger nej till scones med plommonmarmelad? Ankis svala perspektiv på föräldraskap och barnbarn är ganska skönt.

Journalisten Ninni Weström (olyckligtvis kallad Ninni Engelhardt i baksidestexten) rotar i Smissarve prästgårds loggböcker från 70-talet. Hennes och modern Kerstins historia är förknippad med Fruntimmershuset som var en verksamhet för utarbetade och ensamma mödrar och Ninni förstår på den nu dementa modern att allt inte var idyll.

Ninni själv minns bara en hastig avfärd utan förklaring. Nu vill hon ta reda på mer för en artikelserie i en av rikstidningarna.

Men någon vill absolut inte att det ska rotas. Någon tar alla 21 loggböckerna och försvinner i natten. Någon vill Ninni mycket illa och inte ens Anki med sin outtröttliga nyfikenhet och förmåga att se samband kan stoppa skeendet.

Tryggve Fridman kommer hem från sin solsemester i Spanien något tidigare än tänkt och finner kaos och ond bråd död. Ninni Weström sökte upp honom på plats i Spanien, det var nämligen han som en gång tog emot en anmälan från Kerstin. Ett Cold Case som blir allt varmare.

Anki Karlsson och Tryggve Fridman får än en gång ta hjälp av varandra för att lösa fallet som visar sig vara som de berömda ryska dockorna. I en docka finns ytterligare en som döljer ytterligare en. Allt hänger ihop i denna charmerande men också allvarliga historia om utsatthet, ensamhet och följderna av att tiga ihjäl obehagliga sanningar.

Marianne Cedervalls tidigare böcker om Anki Karlsson heter ”Av skuggor märkt” (2015) och ”Låt det som varit vila” (2016). Ännu tidigare har hon givit ut serien om Mirjam och Hervor och byn Kajpe Kviar.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

PS. Men kärleken då? undrar Deckarloggs andra skribent. Ska det eller ska det inte heller den här gången bli något av med den kärlek som både finns och inte finns där mellan Anki och Tryggve? Den anas ju inledningsvis, åtminstone hos Anki (plötsligt svartsjuk!) mer ändå, än tidigare…

BE

Korta deckartips (4): Mats Ahlstedt

”Öga för öga, tand för tand” (Bokfabriken) är andra titeln i Mats Ahlstedts nya polisserie med en kvinnlig deckarhjälte.

oga-for-oga-tand-for-tandOm Ella Werner, profilerare vid Göteborgspolisen, kan kallas hjälte. För hon gör som hon vill, snokar på egen hand vid gränsen till avstängning.

Mycket händer i snabb takt: mordbrand, bilbomber, fler mord, illegalt spel, trafficking och kanske terrorism?

Samt Ellas tidigare make, advokaten, som körde ihjäl sig men mirakulöst nog ändå verkar leva.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Femina 2017)