Deckarloggfredag: Sång och musik från det fria(re) Afghanistan

Mahwash

Radio Kaboul

Hommage aux Compositeurs Afghans

(Accords Croises)

Musikgruppen Radio Kaboul har bildats av Hossein Arman och hans son Khaled för att hylla det rika musiklivet i Afghanistan och visa vilken stor betydelse, som den statliga radiostationen, Radio Kabul, haft för afghansk musik.

Rikt musikliv? Musik på radion? Men Afghanistan är väl ett muslimskt land där det varit förbjudet att spela och sjunga?

Nej, i texthäftet till gruppens CD-skiva finns ett foto som togs 1964 under en musikinspelning på Radio Kabul. På bilden syns en orkester med bl a det traditionella lutinstrumentet rubâb.

Orkestern innehåller enbart manliga musiker men även två sångerskor. Den ena har sjal (eller snarare sjalett) men inte den andra, bägge har knäkorta kjolar. Här finns också bilder av större och mindre orkestrar med dragspel, stråk- och blåsinstrument.

I en intervju med Hossein Arman, som bl a var anställd som sångare på Radio Kabul innan han lämnade hemlandet, kan man läsa att afghanska kompositörer och musiker tack vare den statliga radion fick sin musik spridd och hörd över hela Afghanistan.

Efter den sovjetiska invasionen måste radions artister övergå till politiska sånger och när talibanerna tog makten 1994 förbjöds all sång och musik, både för män och kvinnor. Endast religiös a cappella-sång var tillåten.

Musicerande med sång i Afghanistan på 60-talet.

Musikgruppen Radio Kaboul använder olika traditionella flöjter (bansuri), stränginstrument (rubâb, tanbur, delrubâ) och trummor (zerbaghali, tabla, dhol) från Afghanistan, Indien och Pakistan samt harmonium och violin. De flesta av gruppens medlemmar är afghaner som lever i exil. Repertoaren består av klassisk ghazal men även populära musikformer och sångpoesi med ofta romantiska texter på persiska och pashtô.

Musiken är på samma gång rytmisk och avspänd. Lätt generaliserande kan afghansk musik beskrivas som ett möte mellan toner och rytmer som också hörs i musik från Indien, Pakistan och Persien.

Som gäst på CD-n medverkar även en av Afghanistans främsta sångerskor, Ustad Farida Mahwash. (”Ustad” betyder Mästare eller Mästarinna, en musikalisk hederstitel som alltså givits också åt kvinnor.) Mahwash, som 1970 fick titeln ”Årets artist” i Afghanistan, bor numera i Kalifornien.

Så pass lite sång och musik som jag – och de flesta västerlänningar med mig – hört från Afghanistan kan jag inte avgöra om sångstilen är typisk för afghansk sång eller den här sångerskans högst personliga. Mahwash sjunger mjukt, tyst och stilla – men ändå oerhört uttrycksfullt, både intensivt och innerligt.

Sången är mycket vacker.

Bengt Eriksson

Svenska Dagbladet 2004

Skärpning, redaktörer och recensenter

Det har blivit både mer intressant och givande att följa sajten Boktugg och dess nyhetsbrev  än att läsa branschorganet Svensk Bokhandel som tidning och på nätet. I det senaste nyhetsbrevet från Boktugg finns en mycket intressant text om hybridförlag och delfinansiering av bokutgivning.

Dags att skrota begreppet hybridförlag, menar Boktugg, och istället satsa på ärlighet – att förlag öppet på sina hemsidor talar om vilka sorters utgivning av böcker de erbjuder. Citat från nyhetsbrevet: ”Hur stor del av de svenska bokförlagen nyttjar medfinansiering i någon form, antingen av författare eller organisationer, på någon del av sin utgivning? En killgissning är 90 procent.”

Skulle jag själv gissa så höjer jag till 95, kanske 99 procent. Återkommer strax till detta men först ett utrop: Nu, just NU, är det dags att tidningarnas kulturredaktörer och kritiker slutar att dela in bokutgivningen i egenutgivet och hybrider å ena sidan och förlagsutgivna böcker å den andra och finare. Där går ingen  kvalitetsgräns idag, en egenutgiven bok kan ha föregåtts av lika stor, ja, mer redaktionell koll och kontroll än förlagsutgivna, och detta oberoende av om förlaget är stort eller litet, en etablerades veteran eller en ny uppstickare.

Det fysiska resultatet är vad som ska bedömas, den färdiga boken. Och hur kan en färdig bok bedömas genom att egen- och hybridutgivningar ratas redan innan de blir lästa? Jag tycker det skulle vara pinsamt att recensera en återutgiven bok, alltså en bok redan kommit som hybrid eller egen utgivning, att först recensera den boken när ett så kallat traditionellt förlag snappat upp och återutgivit den.  

Deckarloggs redaktör Bengt Eriksson. Foto: Birgitta Olsson

Skärpning, kort sagt.

Jag gissar alltså att 95-99 procent av dagens svenska förlag, i princip samtliga, är eller vid  vissa tillfällen kan bli ett slags ”hybridförlag”. Och så har det alltid varit, från längst bak i  förläggarhistorien och framåt har författare för att få ut en bok ”erbjudits” att delfinansiera utgivningen, detta oavsett förlag. Det kan vara tryckningen som författare betalat själv eller formgivning av omslag/inlaga. Jag undrar hur många klassiska svenska poeter som själv betalade tryckningen av en eller flera diktsamling, till exempel.

Men är detta åkej? Denna utveckling, som går att mer åt det här hållet. Ja, det tycker jag. Även fast det kan bli riskabelt om, det betyder väl när, detta ökar eftersom de så kallade hybridförlagen driver på ”utvecklingen”. Allt fler författare måste delfinansiera sin utgivning, även på stora, ja, de största förlagen. Plus att ljudböckerna lär påverka framtidens utgivning av pappersböcker.

Det borde pratas mer öppet om detta, både av förlag och författare, och Författarförbundet måste se verkligheten i ögonen och börja omdiskutera medlemskap för författare och utgivning av böcker på ett mer realistiskt sätt. Hur får författare i framtiden, som kan vara i nästa vecka, en rimlig ekonomi för att skriva och ge ut böcker?

Författarförbundet bör – måste – starta en författarskola för både etablerade författare och debutanter, det kommer att behövas. Men tills vidare vore det ju bra om redaktörer och recensenter skärpte till sig och lät egen- och hybridutgivna böcker vara med i urvalet av de författare och titlar som blir recenserade. Vissa kultur/recensionsredaktörer arbetar redan så men tyvärr, de är en minoritet.

Bengt Eriksson

Ruth Rendell, engelsk deckardrottning

Ruth Rendell / Barbara Vine (1930-2015)
Land: England
Genre: polisdeckare, psykologiska kriminalromaner, spänningsromaner, kvinnliga deckare, kvinnoromaner

Om Ruth Rendell finns det ett par myter.

Enligt den ena skrev hon först polis- och pusseldeckare – långt senare började hon också författa psykologiska kriminalromaner. Det är inte riktigt sant.

1964 debuterade Rendell med en kombinerad pussel- och polisdeckare, ”Vem var Doon?” (i Sverige utgiven 1965), där hon introducerade den Maigret-aktige kriminalinspektören/kommissarien Reginald Wexford i byn Kingsmarkham i Sussex. Men redan året därpå, alltså 1965, publicerades hennes första mer psykologiska kriminalroman, ”To Fear a Painted Devil” (inte översatt till svenska).

Enligt den andra myten författar Ruth Rendell traditionella deckare men kallar sej Barbara Vine när hon skriver psykologiska romaner, såväl innanför som utanför kriminalromanens genregränser. Det är inte heller riktigt sant.

Wexford-deckare skriver hon förstås inte under något annat namn än Rendell, men psykologiska kriminalromaner utan gemensam huvudperson har hon på senare år skrivit under bägge namnen. (Sudda bort författarnamnen på omslagen och det skulle vara omöjligt att veta om det är Vine eller Rendell som skrivit t ex ”I krokodilens gap” och ”Astas bok”, bägge 1994. Mer om dessa romaner längre fram i texten…)

Sant är att Rendell/Vine på 80- och 90-talen skrivit färre Wexford-deckare och fler fristående psykologiska kriminalromaner. Hon har också börjat experimentera med att förflytta sig och gå utanför genregränserna.

T ex de ovannämnda ”Astas bok” av Vine och ”I krokodilens gap” av Rendell (ännu mer om dem längre fram) är spänningsromaner. Men deckare? Är de ens kriminalromaner? Liksom ”Händelser vid vatten” av Kerstin Ekman och ”Fröken Smillas känsla för snö” av Peter Høeg kan de placeras i den nya genren skönlitterära romaner med visst kriminellt innehåll.

Men Rendell har aldrig övergett sin kriminalkommissarie. Mellan deckarexperimenten återvänder hon till Kingsmarkham och Wexford. Och när hon skriver nya pussel- och polisdeckare, så använder hon erfarenheterna från experimenten.

Som bästa möjliga exempel kan man ta Wexford-deckaren ”Simisola” (1995). ”Simisola” är:

1) en pusseldeckare (den sista biten läggs inte på plats förrän på bokens sista sidor)

2) en polisroman i den s k procedurskolan och även en kollektiv polisroman (den gammalmodige, för att inte säga reaktionäre, förste kriminalassistenten Mike Burden, och kriminalassistenten – obs! namnet – Barry Vine) lägger också pusselbitar

3) en psykologisk kriminalroman (frågorna Vad har hänt?, Vem gjorde det? och Varför gjorde han/hon det? ställs och besvaras parallellt).

Sammantaget växer ”Simisola” till en samhällsroman: en roman om människorna i det lilla engelska samhället Kingsmarkham, som i sin tur växer och blir en spegel av det stora – av hela det engelska samhället.

Romanens teman är rasism och fördomar, inte minst kommissarie Wexfords egna fördomar. De första människorna, bara några få, inte fler än arton stycken, med mörk hudfärg har kommit till Kingsmarkham. Arbetslösheten har nått också det lilla samhället – och den har nått medelklassen. Bland de arbetslösa finns Wexfords dotter Sylvia och hennes man.

Hur reagerar det vita och arbetssamma Kingsmarkham på samhällets nya invånare? Hur behandlas de svarta och arbetslösa av myndigheterna? Hur ser de arbetslösa på sej själva?

När jag precis hade läst boken och befann mej i ett exalterat tillstånd, så undrade jag om Rendell/Vine någonsin skrivit en bättre roman? Omdömet står sej sju år senare. ”Simisola” är hennes bästa Wexford-deckare (och kanske hennes bästa kriminalroman överhuvudtaget).

Bland de romaner som inte ingår i Wexford-serien finns flera som etsat sej fast i minnet.

I ”Demonen” (1978), ”Drömmar till döds” (1980) och ”Stenarna skola ropa” (1982) undersöks och ställs diagnos på olika sorters brottslingar: (i tur och ordning) en sexualförbrytare, två bankrånare och bankens kamrer, samt ett hembiträde som, för att citera romanens första mening, ”dödade familjen Coverdale därför att hon inte kunde läsa eller skriva”.

”Drömmar till döds” innehåller också ett exempel på Rendells typiska iakttagelseförmåga: i en liten detalj ser hon hela samhället. Detaljen kan, som här, vara en beskrivning av hur två gifta par grupperar sej på promenad:

”Inom arbetarklassen går de två flickorna tillsammans, inom medelklassen går varje man med sin fru och inom överklassen går varje man tillsammans med den andra mannens fru.”

”Kung Salomos matta” (1992), författad under namnet Barbara Vine, är en annan favorit. Med Londons tunnelbana som utgångspunkt – hon berättar hela tunnelbanans historia! – tecknar Vine ett mörkt porträtt av London.

De flera gånger nämnda ”I krokodilens gap” och ”Astas bok” är utgivna samma år (1993 i England, 1994 i Sverige). Säkert ingen tillfällighet: de är systerböcker.

Bägge romanerna handlar om kvinnor, mödrar och döttrar. Kvinnorna kommer från olika samhällsgrupper/klasser (trasproletariat, välbärgad medelklass), deras livshistorier är helt olika. Ändå är de delar av samma berättelse, av samma kvinnohistoria. Kvinnorna hör ihop.

Två gånger berättar Rendell/Vine ”samma” historia om kvinnan som lever isolerad från samhället men bryter sej ur isoleringen och tar språnget in i samhället och livet. ”I krokodilens gap” och ”Astas bok” är – liksom flera av de senaste romanerna från t ex Margaret Yorke, Minette Walters och Elizabeth George – kvinnoromaner.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002

——————————————————————————————–

Ruth Rendell/Barbara Vine skrev en lång och då menar jag låååång rad polisromaner, pusseldeckare och psykologiska kriminalromaner. Alla, tror jag, finns listade på Wikipedia. Klicka HÄR och se!

PS. Inte lika illa med Ruth Rendell (som med Minette Walters) men illa nog. Av alla hennes böcker som en gång översattes och gavs ut på svenska hittar jag nu fyra säger ynka fyra stycken titlar av denna klassiska deckardrottning i nätbokhandeln.

Modernt och traditionellt i dagens Kina

Jan-Philipp Sendker
Vid nattens ände
(Forum; övers: Jesper Festin)

I tredje delen av sin Kina-serie har Jan-Philipp Sendker bytt stämningsläge.

Här skriver han inte lika skönt och vackert. Fast det fortfarande är bra, det passar utmärkt för denna mer händelseinriktade thriller.

Sendker vid-nattens-andePaul har fått sonen David, fyra år, med sin kinesiska fästmö Christine. De hälsar på vännen Zhang, nu munk men tidigare polis, i provinsen Sichuan när sonen försvinner.

Kidnappad – men han kommer tillbaks.

För att det inte ska ske igen måste Paul, Christine och David fly. Inte hem till Hongkong utan till amerikanska ambassaden i Peking – tvåhundra mil bort.

De ger sig ut på en strapatsfylld resa där dagens moderna Kina lever granne med det traditionella och religiösa.

”Vid nattens ände” är ännu en Sendker-roman om samhällsutvecklingen i Kina, om makthavare som vill ha mer ändå och en fattig befolkning som försöker överleva.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Sommardeckare 3) Bröllop i traditionsenlig stil på Gotland

Också läst ”Som daggen stilla kysst” (Lind & Co) i sommar, den hittills bästa titeln i serien om pensionären Anki och före detta polisen Tryggve (som hon någon gång väl ändå i alla fall ska få ihop det med!) på Gotland.

Cedervall som-daggen-stilla-kysstSkriver och tycker alltså jag, som tidigare tyckt att Marianne Cedervall inte lyckats riktigt så bra efter att hon slutade med sin förra nästan-deckarserie – men desto mer övernaturliga spänningsromaner med feelgood – om Mirjam och Hervor, dessa bägge, tja, ”häxor”.

Inte förrän nu, för här och nu lyckas Cedervall balansera feelgood och krimi, småmys och allvar, mycket bättre – jo, riktigt bra . mot varann.

Intrigen spinner kring ett traditionellt gotländskt bröllop där det börjar hända saker – med giftermålet och runt omkring, både gamla fördomar och det förflutna sipprar upp till nutiden.

Feelgood på riktigt, kan man säga så? Det kan man!

Och när du läst fram till de sista sidorna låter Cedervall ana något lovande…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson