Deckarloggfredag: Noterat om den evaströmska skogen

Eva Ström
Jag såg ett träd
(Albert Bonniers)

Det är formen. Ja, det är förstås innehållet men först formen. Eller formerna.

Hennes poetiska former var vad jag iakttog först när jag läste Eva Ströms nya diktsamling ”Jag såg ett träd”. Den till sina former så omväxlande, skiftande poesin, diktade av, i och ur  en innehållsrik människa, så mycket som möjligt av hennes innehåll.  

Tänkte hon att nu ska hon? Jäddrar nu skulle hon! Eller uppstod blott, ja, automatiskt eller nästan, en dikt med sin poetiska form som i just automatiskt? Dikt efter dikt uppstod blott. Det ser ju ut så, det känns ju så, som om varje dikt till sitt allt har en mening, ett syfte, ett slags protest att förmedla.

Inte programmatiskt. Absolut inte. Långt ifrån, inget manifest. Endast ett påpekande om att dikter diktas i sig – inte med något, något annat, som kommenderar hur; som tiden, trenden, så som det ska diktas, just nu.

Eva Ströms trädmålning på omslaget till sin nya diktsamling.

Vilket inte ska misstas och missförstås, Eva Ström håller ögon och öron öppna, hela hon är öppen. Hon ser, hon hör, hon läser. Men hon diktar inte med utan förhåller sig till. Och så är hon uppkäftigt också, i det lilla och stilla.

Det är min uppfattning – att Eva Ström med sina nya dikter också deltar i en litteratur- och poesidiskussion, om hur dikter kan och ska skrivas. Och påpekar just det jag skrev ovan. (Om jag nu lyckades få det jag skrev att bli tydligt; inte den lättaste tiden att tänka och skriva klarsynt och tydligt.)

Inledningsdikten, ”Under träden”, svänger som en folkvisa, som en blues, som en rocklåt. De korta rader som inleds av de/t upprepade ”under”; så effektivt. Och så rytmiskt. Eva planterar en skog med olika träd, med var sin association, var sin tanke, var sitt sig och själv. En muntlig dikt på papper; en pappersdikt som talar.

Eller som ett diktmantra. Eller en diktmässa. Och det diktar hon ju också, redan i nästa dikt, om sin, sin egen skog: ”Med en skog i mitt namn…” (så lyder titeln) ”… hör jag träden ropa på mig”.

”Med en skog i mitt namn” är den första av flera längre eller långa berättande dikter, diktade med en radlängd som jag brukar kallar prosarader, fast poetisk prosa, och få mig att, rätt eller fel, tänka på amerikanska beatpoeter. Också rytmiskt men rytmiskt på ett annat sätt. Som en hymn?

Eva Ström. Foto: Birgitta Olsson

Bland dessa dikter har jag ett par favoriter. Den ena, ”Gud och baobab”, börjar med raderna: ”När Gud såg hur det höga baobabträdet växte / rakt upp i himlen, förtörnades han, slet upp trädet / och kastade det upp och ned mot marken / tills trädet fick sin stora krona nersänkt i underjorden…”  

Den andra, ”Salix”, börjar så här: ”Det var med stor förvåning vi förstod / att vi blivit inbjudna till de två komikernas skrivarstuga / som stod på en kulle på Söder, rödmålad, / timrad av furu.”

Dikten är väl en dröm – men en dröm så tydlig och klar. Motiven för hennes diktande: Allt emellan Gud och Hasse å Tage.

Här finns också korta(re) dikter med korta(re) rader – som den avslutande, dystra, så oväntat svarta dikten ”Var inte världen” som efter att ha konstaterat – ”Var inte världen fulländad?” – ställer frågan: ”Vem ville ändra detta till det bättre?”

I dikten om ryskan ”Irina Petrova” rimmar hon också, som man gjorde förr, som man börjat göra igen (under inflytande av rap och poetry slam, kanhända): ”Det ser ut som om du sover men Irina du är död / prästen har välsignat dig men utan särskild glöd”.

Vem Irina är? Vem hon var? Se boken.

Så här kan jag fortsätta. Det finns noteringar att göra om varje dikt, ja, varje rad, varje ord och ordval. Det är en coronadiktsamling, också. Hur mycket vet jag inte men delar av diktsamlingen kom till under pandemin och corontänen. Inte samtliga dikter men snart sagt alla har en ton av detta, de diktades ur ett gråsvart mörker.

Ibland kommer det upp på ytan, i formuleringar, med rader som (jag bara bläddrar hit och dit, fram och tillbaks, noterar) ”tvätta dina händer / två dem för folket”, ”grå himmel / mörka regn / ambulansen stannar”, ”En pandemi går över världen / av trädälskare”, ”mun under munskydd”, ”Gränserna stängdes / åter pandemiskt”, ”Boken handlar om digerdöden”…

Och så vidare.

Coronadikter? Nej, egentligen inte, ändå. Dikter i, under och med coronan. Livsdikter. Dödsdikter. Dikter i ett mörker där ljuset flämtar. Mångtydiga, mångläsbara. Som livet allt mer blir. Kanske åldersdikter också, dikter som trädstammarnas årsringar. Som den evaströmska skogen med alla dessa, olika träd.

Ett avslutande citat: ”Rosentaggar, rosenkvist / du får bli det som du mist”.

Bengt Eriksson

PS. Nu, förhoppningsvis, lite bättre korrläst.

På Åres baksida slutar lagen

Sara Strömberg

Sly

(Modernista)

Det är språket. Det gör inte hela berättelsen men det gör mycket av den. Språket för berättelsen framåt och stannar upp, fördjupar, tar in personerna och miljöerna, blickar bakåt. Till exempel med inskjutna meningar och bisatser, som får den scen där berättelsen utspelar sig just där och då att bli en film för ögonen.

Blott ett exempel: huvudpersonen Vera Bergström, före detta journalist och snart journalist igen fast frilans, annars numera lärarassistent, använder blyertspenna och inte kulspets- när hon är ute på journalistjobb. Det är för kallt för det i dessa trakter, det går inte att skriva med kulspetspenna.

Sara Strömbergs språk fångar mig direkt. Hon är ännu en av årets deckardebutanter – hur många sådana finns det egentligen år 2021? – och stilistiskt börjar hon med att skriva på topp redan från start. Vad gäller genre och miljö ansluter Strömberg sig till den nya lavinen med Norrlandsdeckare. Norrland noir, typ. Hennes miljö: baksidan av jämtländska Åre.

Varje samhälle består av två sidor, en fram- och en baksida. Ja, det är ju så att man nästan kan säga att annars är det inget samhälle. Med tillägget, tyvärr. Sara Strömbergs samhälle heter alltså Åre, som både är en förort till Stockholm och sin egen ort. Vadå Stockholm?

Med det menar jag att Åre består av en sol- och guldsida. Dit reser stockholmarna och andra för att åka skidor och äta på lyxrestauranger. En nödvändig sida kanske, för att Åre alls ska överleva som plats och ort. Åres baksida är som samhällens baksidor brukar vara – framsidans motsats. Där bor de som har mindre eller inget, den om du vill så kallat vanliga befolkningen.

Vera Bergström heter alltså huvudpersonen, som fick sparken när Jämtlandsposten tvingades skär ner. Hon försökte sig på att jobba som frilansjournalist men det gick inget vidare, istället arbetar hon som lärarassistent i Järpen, centralort i Åre kommun, och bor i en tvårumslägenhet i en nedlagd järnvägsstation i Ånn, mindre by utanför tätorten Åre.    

Hon är 56 år, med i jaktlaget och har kommit i klimakteriet. Allt detta förmedlar Sara Strömberg utan att berättelsen stannar upp. Det är bra gjort. Höst i Åre, vintern närmar sig. Så ringer Nils ”Strömmen” Strömqvist, även kallad ”Satan”. Det har skett ett mord, jo, det känner Vera till, en kvinna har hittats mördad på Åreskutan, och ”Strömmen” alias ”Satan” vill att Vera ska hoppa in som journalist igen, på frilansbasis bara, tillfälligt, för Jämtlandsposten.

Nej, inte skriva om själva mordet utan om byarna, om samhällena, om trakten, om ortsbefolkningen, hur den tar detta, att det skett ett mord. Vera Bergström är tveksam men hon lockas förstås också att jobba som journalist igen, om än blott som frilans, och än blott denna gång. Så hon börjar kolla upp mordet. Förvånansvärt lite har skrivits om det, upptäcker hon.

Journalisten blir förstås en amatördetektiv. Vera kommer nära det som skett, så nära att hon snart sover med eldstudsaren under sängen. Egentligen ingen speciell intrig eller märkvärdig berättelse, ganska självklar deckarintrig. Dessutom skriver Sara Strömberg i dubbla tidsomlopp, då och nu, så-så-så vanligt. Lite trött kan man, det är jag, ibland bli på kriminalgenrens åter- och återanvända klichéer. Fast – och det är ett stort FAST – det fungerar ju när det fungerar.

Och det fungerar när Strömberg skriver och berättar. Hon får berättelsen att bli, i ordets bästa betydelse, märkvärdig tack vare sitt språkhanteverk. Sara Strömberg skriver så bra. Det har inte undgått dig nu, väl? ”Sly” är första delen i en planerad trilogi, som jag absolut ska följa framöver.

Ytterligare några inskjutna formuleringar som blir en film och får deckaren att bli mer än en deckare: ”Orden som stod nedklottrade på bergväggen ett par mil efter Åre. Här slutar lagen…” ”Avstånd var timmar, alltid timmar.” ”Runtomkring var det bara skog…”

Bengt Eriksson