Prisad spänning i Ådalen

Deckarlogg gratulerar verkligen Tove Alsterdal som tilldelats det nordiska/skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln för 2021. Närmare bestämt prisas hon för ”Rotvälta”, första titeln i sin deckar/polisserie om och från Ådalen. Juryns motivering lyder:

I ”Rotvälta” har Alsterdal skrivit en klassisk återvändardeckare. Med fin känsla för den ångermanländska glesbygdsmiljön, småsamhällena och människorna där, skildrar hon hur bilden av en människa kan cementeras genom en enda handling. Tragiskt, engagerande och infernaliskt välgjort.

”Glasnyckeln” delas ut gemensamt av de fem nordiska deckarorganisaitonerna Det Danske Kriminalakademi, Finska Deckarsällskapet, Isländska Kriminalsällskapet, Rivertonklubben i Norge och Svenska Deckarakademin.

Så välförtjänt! ”Rotvälta” är en lika bra deckare och som en bra glesbygdsroman. Observera beskrivningen ”återvändardeckare”. Alsterdal är alltså en av dem – de många svenska deckarförfattare – som skrivit en ”återvändardeckare”. Men som jag väl kommenterade häromdagen: Är det bra så är det bra. Oavsett.

Tove Alsterdal är också en av Sveriges mest jämna författare av deckare och annan krimi. Få håller en så genomgående hög nivå som Alsterdal för att för att ibland höja sig ännu mer, över sin egen höga nivå. Som med ”Rotvälta”.

På Deckarlogg var det Samuel Karlsson som recenserade ”Rotvälta” av Tove Alsterdal när den kom. Så här skrev han:

***

Tove Alsterdal

Rotvälta

(Lind & Co)

Jag är uppvuxen i en håla på landet. En by i en vacker dalgång vid en sjö i Småland. Men under den välstädade ytan fanns rottrådarna med relationer och gamla oförrätter som ett trassligt nystan.

När jag läser Tove Alsterdals senaste bok ”Rotvälta” är det lite som att komma hem. Även om den utspelar norrut i Ådalen så är det samma färgskala på paletten som målar landskapet, människorna och relationerna.

Boken börjar med att Olof återvänder till sitt hem i Ådalen. Han har inte varit där på 23 år.

När han var en fjortonårig pojke erkände han ett mord på en tonårsflicka och blev bortskickat av familjen. Han hittar sin pappa död i duschen, mördad med en jaktkniv.

Det blir polisen Eira Sjödin som får utreda mordet. Hon var nio år när tonårsflickan blev mördad och Olof var pojken i hennes mardrömmar.

Författaren lyckas fånga stämningar, miljöer och karaktärer utan att ta till några överdrifter. Jag förflyttas till Ådalen.

Hör ljudet från älven, känner doften från epatraktorernas avgaser och följer med till de slitna ödegårdarna. Spänningen ligger där och ruvar som en molande ångestklump i magen.

Jag har svårt att släcka läslampan och släppa historien. Vill bara fortsätta lite till och så lite till. Det är riktigt bra. Det finns några otäcka scener men allt känns trovärdigt och relevant.

Under berättelsens gång får jag även ta del av bygdens historia i lagom utportionerade doser. Det ger en extra dimension som jag uppskattar.

Foto Tove Alsterdal

Eira, bokens huvudkaraktär, är ingen överdriven actionhjälte. Hon har ett personligt engagemang och ger sig inte innan hon nystat upp alla gamla hemligheter. Ganska snart visar det sig att det finns kopplingar mellan tonårsflickans död och mordet på Olofs pappa.

Utredningen snirklar fram och när jag tror att jag vet hur det hänger ihop tar det en ny vändning.

Tove Alsterdal. Foto: Birgitta Olsson

”Rotvälta” bjuder på en krypande spänning kryddat med träffsäkra skildringar av miljöer och karaktärer. Det enda jag möjligen kan klaga på är att den nu är utläst och att jag får vänta ett helt år tills jag får ta del av nästa del i serien.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” kommer hösten 2021. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver även facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Årets bästa svenska deckare och annan krimi, enligt Deckarlogg

Det var inte lätt – ja, det är ju aldrig lätt – att utse årets bästa svenska deckare och annan krimi. Fast kanske ännu svårare år 2020. Men nu är det gjort och bestämt!

Till sist återstod blott två författare och titlar som Deckarlogg länge valde mellan, bläddrade i igen och läste här och var. Bägge titlarna utspelar sig i vad som nog måste vara årets kriminallitterära del av Sverige: nämligen Norrbotten med om omnejd.

Den ena titeln är mer av noir, ett slags vardags-feel life-noir; den andra är en polisroman men också den vardagsnoir. Nej, nu ska jag inte hålla er på halster längre.

Den första är förstår Stina Jacksons ”Ödesmark” och den andra Tove Alsterdals ”Rotvälta”. Och om  Deckarlogg måste välja så är det… just den första som väljs.

Således: Till årets bästa svenska roman i kategorin deckare och annan krimi utnämns ”Ödesmark” av Stina Jackson. Klicka HÄR och läs Deckarloggs recension.

Bengt Eriksson,

redaktör för Deckarlogg

15 ljuddeckare i topp 2020

Samuel Karlsson, återkommande recensent på Deckarlogg, läser = lyssnar gärna på ljudböcker. Här nedanför har han listat de 15 ljuddeckare han tyckt mest om bland dem han lyssnat på under 2020.

——————————————————————————-

1. Lite död runt ögonen av David Ärleman

2. Rotvälda av Tove Alsterdal

3. Nämn inte de döda av Christina Wahldén

4. Feber av Johan Brännström

5. Dimma av Ragnar Jónasson

6. Mannen i vattnet av Mikael Fuchs

7. Hantverkare av Sharon Bolton

8. Geiger av Gustaf Skördeman

9. Samtal från en ängel av Guillaume Musso

10. Ödesmark av Stina Jackson

11. När repen brister av Belinda Bauer

12. Den tysta patienten av Alex Michaelides

13. Blodsband av Edvard Fenvik

14. Nära gränsen av Daniel Åberg

15. Den trettonde bomben av Mats Svensson

Samuel Karlsson med illustrationshjälp (hmmmm) av Deckarloggredaktören.

Apropå Deckarakademin och Deckarlogg eller Vann rätt deckare?

Det har kommit några apropåer angående Deckarloggs kommentar igår om Svenska Deckarakademins utnämning av årets bästa svenska respektive utländska deckare samt årets svenska debutdeckare.

Nej, nej. Det var inte så att Deckarlogg dissade vare sig Deckarakademin eller, allra minst, pristagarna. Tycker och smak handlar det om och hur skulle någon eller några kunna välja en enda rätt och riktigt titel och författare i respektive kategori, när utgivningen av deckare och annan krimi blir allt mer spräcklig?

Deckarakademin och Deckarlogg har de senaste åren varit ganska så överens om pristagarna. Men det är så att säga otraditionellt. Gå plus tio år tillbaka och Deckarlogg, fast då fanns inte Deckarlogg, tyckte alltid att fel bok vann hos Deckarakademin.

Både Tove Alsterdals ”Rotvälta” (årets svenska vinnare) och Deon Meyers ”Villebråd” (bästa översatta) hör också till Deckarloggs favoriter bland 2020 års deckare och annan krimi på svenska. Men det hindrar inte att det finns åtminstone en titel och författare i respektive kategori som Deckarlogg tycker är ännu bättre.

Och årets Deckarakademiprisade svenska debutant, Maria Grund med ”Dödssynden”… Ja, Deckarlogg håller inte med. Stor sak i det men det har varit ett fantastiskt svenskt debutår inom den litterära familjen deckare och annan krimi och nog finns det väl än bättre debutanter, år 2020?

Undrar i alla fall Deckarlogg.

Bengt Eriksson, redaktör för Deckarlogg. Foto: Birgitta Olsson

Här nedanför återfinns Deckarloggs listor över årets deckare och annan krimi, svenskskriven och översatt samt årets debutanter, allt enligt Deckarloggs tycke och smak. Framåt årsskiftet utses ”vinnaren” i samma respektive kategorier som Deckarakademins.

Vilka författare och titlar ”vinner” på Deckarlogg? Fundera gärna och gissa…

***

Svenskt:

Tove Alsterdal: Rotvälta (Lind & Co)

Frida Andersson Johansson: Ek (Modernista)

Lina Arvidsson: Blåmärken (LInd & Co)

Engström & Richert: Nattavaara (Bokfabriken)

Tina Frennstedt: Väg 9 (W&W)

Stina Jackson: Ödesmark (Albert Bonniers)

Malin Lindroth: Rolf (Norstedts)

Anders de la Motte: Våroffer (Forum)

Anders Roslund: Sovsågott(Albert Bonniers) 

Anne Swärd: Jackie (Albert Bonniers)

***

Översatt:

Michael Connelly: En eld i natten (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

James Delargy: Offer 55 (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

Jørn Lier Horst: Illvilja (W&W; övers: Marianne Mattsson)

Ragnar Jónasson: Dimma (Modernista: övers: Arvid Nordh (Modernista)

Deon Meyer: Villebråd (Weyler; övers: Mia Gahne)

Denise Mina: Verkliga brott (Modernista; övers: Boel Unnerstad)

Olivier Norek: Ytspänning (Sekwa; övers: Cecilia Franklin)

Joyce Carol Oates: Jagad (Albert Bonniers; övers: Sofia Nordin Fischer)

Ferdinand von Schirach: Straff (Lindelöws; övers: Rebecca Kjellberg)

Hideo Yokoyama: 64 (Ersatz; övers: Yukiko Duke)

***

Svenska deckardebutanter:

Kerstin Bergman: Oskuld och oleander (Southside Stories)

Maria Broberg: Bakvatten (Norstedts)

Anna Kuru: Den första frosten (Modernista)

Jens Lönnaeus: Clara (Historiska Media)

David Ärlemalm: Lite död runt ögonen (Forum)

Johan Brännström: Feber (Ordfront)

Edvard Fenvik: Blodsband (Lind & Co)

Nykänen och Selåker: Förstfödd (Bokfabriken)

Gustaf Skördeman: Geiger (Polaris)

Bengt Eriksson

Deckarakademin prisar år 2020

Från Svenska Deckarakademins nätsida:

Att det skulle bli en kvinna som vann Svenska Deckarakademins pris till ”Årets bästa svenska kriminalroman” stod det klart redan i oktober. Men att det skulle bli Tove Alsterdal med Rotvälta blev inte beslutat förrän nu i helgen när Deckarakademin höll sitt höstmöte. Akademin ansåg att Rotvälta är ”En polisroman med originellt genomfört återvändartema och Ådalen som fond”. Tove Alsterdal har fått priset tidigare: 2014 för Låt mig ta din hand.

Med motiveringen ”En sorgesång över ett förlorat Sydafrika. Vass samhällskritik och spänning på internationell nivå” gick priset till Deon Meyers Villebråd som ”Bästa till svenska översatta kriminalroman”. Villebråd har originaltiteln Prooi och har översatts av Mia Gahne. Även Meyer har fått ”Den gyllene kofoten” tidigare: 2010 för Devils Peak.  

Debutpriset, där Svenska Deckarakademin för första gången nominerade fem tävlande, togs hem av Maria Grund med Dödssynden. Motiveringen: ”En brutal och traumafylld intrig i ökänd miljö”.

Anmärkning, minsann:

Deckarlogg håller faktiskt inte med om att någon av dessa är årets bästa i Sverige utgivna deckare och annan krimi i respektive kategori. Två av titlarna är bra, till och mycket bra. Den tredje undrar Deckarlogg över…

Närmare årsskiftet kommer årets bästa svenska respektive översatta deckare samt årets svenska debutdeckare att utses, också av Deckarlogg.

Bengt Eriksson

Ett angeläget äventyr

Christina Wahldén

Nämn inte de döda

(Forum)

Krokodiler, udda poliser, brutala mord, rasism och en svensk konststuderande på drift i norra Australien – Christina Wahldéns deckare ”Nämn inte de döda” är fullmatad med starka ingredienser. Och författaren har lyckats få till en riktig deckardelikatess.

En död kvinna hittas på stranden i Darwin. Kroppen är svårt sargad och går knappt att identifiera, men snart står det klart att kvinnan tillhörde ursprungsbefolkningen. Utredningen leds av den bufflige men godhjärtade polisen Bluey och hans kollega Jess. Regnperioden dröjer, luftfuktigheten är outhärdlig och brottsligheten i Darwin ökar.

Jag har alltid drömt om att få åka till Australien och dyka på barriärrevet men aldrig lyckats skrapa ihop till biljetten. Jag är med andra ord inte svårflörtat när jag får chansen att läsa om de norra territorierna i ”Nämn inte de döda”.

Författaren tar med mig till Australiens vilda outback. Jag förflyttas till de heta nätterna som vibrerar av luftfuktighet, jag hör ljudet från havets vågor och jag följer med till urbefolkningens boningar på öarna utanför Darwin.

Det är en välbalanserad blandning med spänning, reseskildring och socialreportage. Jag tycker författaren lyckas använda deckarens förutsättningar på bästa sätt. Jag lär mig något nytt om människors villkor på en plats där jag aldrig varit samtidigt som jag dras in i handlingen av intressanta karaktärer och en spännande handling.

Bättre kan det inte bli.

Boken är nominerad till Deckarakademins pris som årets bästa deckare och jag tycker att den är en klart värdig vinnare i konkurrens med Tove Alsterdals ”Rotvälta”. Vill du lyfta blicken från coronaisoleringens torftiga vardag är ”Nämn inte de döda” en perfekt biljett ut i vida världen. Utan att du behöver lämna soffan. En riktig fullpoängare.

Samuel Karlsson,

recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö med ”Höstmorden” som tredje titeln i serien. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Deckarloggbäst oktober 2020

Joyce Carol Oates

Jagad

Övers: Sofia Nordin Fischer

(Albert Bonniers förlag)

”Jagad” är en kameleontisk och språkligt experimentell thriller (alla dessa parenteser – ja, dubbelparenteser). Oates har skrivit ännu en berättelse om ondskans USA, hur detta land formar människor, landets krig som förstör människor, det amerikanska sättet att leva och vara som omformar människor, gör dem arga och onda och utsätter andra för ondska. Och hur alla amerikaner omfattas och påverkas av detta, att livet i USA föder och pånyttföder sig, finns där inget slut, ingen återvändo? Jag tror detta är Joyce Carol Oates budskap, till sig själv och andra amerikaner, till oss och alla, hennes förtvivlade rop i roman efter roman. Att hon orkar. Men det är väl det hon måste, hon måste orka för att orka.

Sam Lloyd

Flickan i skogen

Övers: Christian Ekvall

(Norstedts)

Det är sällan jag inte kan lägga ifrån mig en bok, men jag sträckläste halva den här i ett svep. En renodlad psykologisk thriller med alla ingredienser: Briljant intrig. Fantastiska miljöbeskrivningar. Intressanta personporträtt. En genialisk tvist. Och djävulskt spännande. Jag tror att det jag gillade allra mest var detaljerna. Att kunna skriva så detaljerat om fasorna i att hållas fången, kränkas och manipuleras och samtidigt beskriva en polisutredning i minsta detalj utan att det blir det minsta övertydligt. I det här fallet ger detaljerna liv åt berättelsen. Att den 13-åriga tjejen är mästare i schack och mycket smartare än sin kidnappare gör berättelsen ännu mer fascinerande. (Ur Mariette Lindsteins rec.)

Samuel Karlsson

Höstmorden

(Lind & Co)

Extra spännande att följa en författare genom en deckarserie, särskilt när förfatatren skriver bättre för varje gång. Till exempel Samuel Karlsson. Huvudperson är fortfarande Jessica Jackson, halvtids polisinspektör och ölbryggare. Nästan lika bra som sin pappa, indianen och konstnären Larry, på att skapa problem också. Som att hon haft ihop det med öns gifta präst och fått såväl hans hustru som andra kvinnor emot sig. Intrigen i tredje boken gäller en utredning av ett gammalt försvinnande – eventuellt självmord eller mord? – i samband med ett värdetransportrån. Polischefen i Västervik skötte den gamla utredningen men hur skötte han den? Varför vill han egentligen att utredningen ska tas upp igen.

Tove Alsterdal

Rotvälta

(Lind & Co)

Boken börjar med att Olof återvänder till sitt hem i Ådalen. Han har inte varit där på 23 år. När han var en fjortonårig pojke erkände han ett mord på en tonårsflicka och blev bortskickat av familjen. Han hittar sin pappa död i duschen, mördad med en jaktkniv. Det blir polisen Eira Sjödin som får utreda mordet. Hon var nio år när tonårsflickan blev mördad och Olof var pojken i hennes mardrömmar. Författaren lyckas fånga stämningar, miljöer och karaktärer utan att ta till några överdrifter. Jag förflyttas till Ådalen. Hör ljudet från älven, känner doften från epatraktorernas avgaser och följer med till de slitna ödegårdarna. Spänningen ligger där och ruvar som en molande ångestklump i magen. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Frida Andersson Johansson

Ek

(Modernista)

Äntligen kom Frida Andersson Johanssons uppföljare till debutromanen ”Dränkt” från 2015. Hennes nya och andra spänningsroman tar plats i samma hybridgenre: krimi, skräck och övernaturligt. Ja, ockult. Berättelsen utspelar sig i två samtidiga tidsplan: 1600-talet, då skeppet Vasa byggdes och ekar högs till bygget, och 2000-talet, när Disa Kassman arbetar på Vasamuseet med att restaurera en skeppsskulptur, kallad Vildmannen. Realistiskt och orealistiskt. Trovärdigt och otroligt. Vardagslivet idag blandas med gammal folktro om underjordiska människor och dessa stora ekar som grönskar på vintern och nu kräver hämnd. Så märkligt och märkligast att de går in i varann: overkligt blir verkligt.

Camilla Sten

Arvtagaren

(Norstedts)

I en av de snyggaste inledningar jag läst kastas vi blixtsnabb in i ett förvirrande underland av frågor. Det är en söndag i mitten av september. Eleanor sitter i ett polisförhör och kan inte förklara någonting. Fem timmar tidigare har hon sett och känt sin mormor dö i sin famn, blödande ur mängder av sticksår. Hon mötte mördaren i lägenhetsdörren men kan inte ge någon beskrivning alls. I nya ”Arvtagaren” tar Camilla Sten oss med på en resa där ingenting är vad det synes vara, precis som en Alice försöker vi som läsare förstå men så fort vi tror oss förstått någonting visar det sig vara något helt annat och till slut vet vi bara en sak: det är helt omöjligt att sluta läsa! (Ur Anders Kapps gästrec.)

Deckarakademinominerat 2020

Så har Svenska Deckarakademin nominerat årets bästa svenska respektive översatta deckare. Dessutom har Deckarakademin i år, det är första gången, nominerat fem stycken svenska deckardebutanter. Här är samtliga:

Svenska:

Tove Alsterdal: Rotvälta (Lind & Co)

E.L. Dezmin: Mig skall intet fattas (DareMe Publishing)

Stina Jackson: Ödesmark (Albert Bonniers Förlag)

Kristina Ohlsson: Stormvakt (Forum)

Christina Wahldén: Nämn inte de döda (Forum)

***

Översatta:

Amy Engel: Alltid en dotter (”The Familiar Dark”, övers. Manne Svensson; Albert Bonniers Förlag)

Cara Hunter: Ingen utväg (”No Way Out”, övers. Jan Risheden; Louise Bäckelin Förlag)

Deon Meyer: Villebråd (”Prooi”, övers. Mia Gahne; Weyler)

Denise Mina: Verkliga brott (”Conviction”, övers. Boel Unnerstad; Modernista)

Olivier Norek: Ytspänning (”Surface”, övers. Cecilia Franklin; Sekwa)

***

Svenska debutanter:

Edvard Fenvik: Blodsband (Lind & Co)

Maria Grund: Dödssynden (Modernista)

Jens Lönnaeus: Clara (Historiska Media)

Peter Mohlin & Peter Nyström: Det sista livet (Norstedts)

David Ärlemalm: Lite död runt ögonen (Forum)

_____________________________________________________________

Jag låter författarnamn och boktitlar stå här okommenterade. Hur många titlar har du läst? Vad tyckte du? Välkommen med åsikter.

Deckarloggs åsikter och kommentarer följer framöver. Tills vidare: som alltid lite väntat och lite oväntat, några av Deckarloggs egna favoriter och några som verkligen saknas.

PS. Jo, en kommentar måste jag göra. Observera att E.L. Dezmins ”Mig skall intet fattas”, utgiven av ett så litet förlag (DareME Pubishing) att boken kanske kan kallas egenutgiven, har nominerats som en av årets bästa svenska deckare.

PPS. Ja, nu har jag ju förstås illustrerat Deckarakademins nomineringslista med ett omslag per gren och därmed också gjort en = min kommentar till nomineringen.

Bengt Eriksson

Krypande spänning i Ådalen

Tove Alsterdal

Rotvälta

(Lind & Co)

Jag är uppvuxen i en håla på landet. En by i en vacker dalgång vid en sjö i Småland. Men under den välstädade ytan fanns rottrådarna med relationer och gamla oförrätter som ett trassligt nystan.

När jag läser Tove Alsterdals senaste bok ”Rotvälta” är det lite som att komma hem. Även om den utspelar norrut i Ådalen så är det samma färgskala på paletten som målar landskapet, människorna och relationerna.

Boken börjar med att Olof återvänder till sitt hem i Ådalen. Han har inte varit där på 23 år.

När han var en fjortonårig pojke erkände han ett mord på en tonårsflicka och blev bortskickat av familjen. Han hittar sin pappa död i duschen, mördad med en jaktkniv.

Det blir polisen Eira Sjödin som får utreda mordet. Hon var nio år när tonårsflickan blev mördad och Olof var pojken i hennes mardrömmar.

Författaren lyckas fånga stämningar, miljöer och karaktärer utan att ta till några överdrifter. Jag förflyttas till Ådalen.

Hör ljudet från älven, känner doften från epatraktorernas avgaser och följer med till de slitna ödegårdarna. Spänningen ligger där och ruvar som en molande ångestklump i magen.

Jag har svårt att släcka läslampan och släppa historien. Vill bara fortsätta lite till och så lite till. Det är riktigt bra. Det finns några otäcka scener men allt känns trovärdigt och relevant.

Under berättelsens gång får jag även ta del av bygdens historia i lagom utportionerade doser. Det ger en extra dimension som jag uppskattar.

Foto Tove Alsterdal

Eira, bokens huvudkaraktär, är ingen överdriven actionhjälte. Hon har ett personligt engagemang och ger sig inte innan hon nystat upp alla gamla hemligheter. Ganska snart visar det sig att det finns kopplingar mellan tonårsflickans död och mordet på Olofs pappa.

Utredningen snirklar fram och när jag tror att jag vet hur det hänger ihop tar det en ny vändning.

Tove Alsterdal. Foto: Birgitta Olsson

”Rotvälta” bjuder på en krypande spänning kryddat med träffsäkra skildringar av miljöer och karaktärer. Det enda jag möjligen kan klaga på är att den nu är utläst och att jag får vänta ett helt år tills jag får ta del av nästa del i serien.

Samuel Karlsson,

recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars tredje del, ”Höstmorden”, nu finns i handeln. Som framgår av den här recensioner lyssnar han gärna på ljudböcker och driver även facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Verklighet och underhållning, enligt Peter Englund

Peter Englund.
Söndagsvägen
(Natur & Kultur)

Jazz, rock, punk och disco. Film, radio, television, internet och TV-spel. Allt har fördömts som moraliskt förkastligt när det var nytt. Från Platon och framåt återkommer samma argument genom historien; det nya är hotfullt och farligt, för individer och samhälle, argument som alltid får ett löjets skimmer över sig när det gått några år.

Jag blev faktiskt chockad över att historikern Peter Englund faller in i denna larmande kör i sin nya bok ”Söndagsvägen”. I hans fall är det kriminallitteraturen som är det stora hotet, något han avskyr, och han gör det i en bok som tillhör spänningslitteraturens allt populärare subgenre true crime?? Jag begriper faktiskt ingenting.

Peter Englund sondagsvagen-berattelsen-om-ett-mordSärskilt bra är den inte heller, många inom denna subgenre gör ett bättre jobb. Dessutom återkommande tvärsäkra distinktioner mellan fiktion och fakta som är vetenskapsteoretiskt grumliga, också det förbryllande.

Jag har alltid haft en stor respekt för Peter Englund som historiker och författare. Minns särskilt hans Augustbelönade ”Ofredsår” från 1993 som är en levande och stark skildring av svenskt 1600-tal. Han har också stått för en stark och sansad röst som akademiledamot, inte minst under hans sex år som Akademiens ständige sekreterare.

Desto mer förvånad och besviken blev jag efter läsningen av nya boken ”Söndagsvägen” som behandlar ett av landets mest uppmärksammade rättsfall.

En kväll i juli 1965 påträffas artonåriga Kickan Granell död i sitt hem i ett idylliskt radhusområde i Hökarängen söder om Stockholm. De poliser som är först på plats avfärdar det som ett självmord, vilket skadar utredningen; det står snart klart att hon blivit mördad.

Därmed inleds den största och mest komplicerade mordutredningen i Sverige innan Palmemordet. Den legendariske kommissarien G.W. Larsson leder arbetet.
Det skulle dröja länge innan man kommer fram till svar på frågorna om vem som är mördaren och hur mordet genomförts.

Mordet väcker stor uppmärksamhet, på sätt och vis blir det starten på en speciell mediegenre, sommarmord på unga kvinnor, som särskilt kvällspressen kommer att ägna sig åt många år framåt. Det skapar också stor oro, gärningsmannen gått till verket med stort raffinemang, och både utredare och allmänhet fruktar en upprepning.

Peter Englund Foto Alexander Mahmoud

Peter Englund Foto: Alexander Mahmoud

När mördaren till slut grips visar det sig att han hela tiden funnits i närheten av utredningen. Bevisläget är inte så starkt; han frikänns i tingsrätten men fälls senare i hovrätten 22 december 1966. Under hela denna tid, nästan ett och ett halvt år, är uppmärksamheten i media enorm.

Englund har använt arkivmaterial från domstolar och polis, mediearkiv och intervjuer med berörda som fortfarande lever som källor för att kunna skapa sin berättelse. Det förefaller vara en gedigen research. Ambitionen har också varit att skapa en skildring av Sverige under rekordårens topp, som Englund definierar som mitten av 60-talet, och då inte bara av dess välstånd och framtidsoptimism, utan även dess mörka sidor.

Det är inte alls ointressant att läsa om fallets alla turer eller om den tid som jag, liksom Englund, är tillräckligt gammal för att komma ihåg, men det är varken fantastiskt eller särskilt minnesvärt. Jag har läst bättre true crime och bättre skildringar av denna moderna svenska historia.

Jag har två grundläggande problem. Ett gäller hans attityd till den spänningslitterära genre han nu anslutit sig till. Det handlar enligt Englund om böcker som inte erbjuder ”en väg till förståelse för världen utan en möjlighet till flykt ifrån den.” Den är också, enligt Englund, en av förklaringarna till mordet. Mördaren var ”en person uppfylld av den billiga kriminallitteraturens alla klichéer.

´NN´ var mycket riktigt storkonsument av den typen av litteratur. Fakta och fiktion kommunicerar.” Mördaren har ”plockat upp klichéer från populärkulturen och införlivat dem i sin fantasivärld.” Enligt Englund finns det ”få litterära genrer där glappet mellan sken och verklighet är så avgrundsdjupt som just underhållningsdeckare”.

Men om man bara tar det aktuella samhällsproblemet, kvinnohat, kvinnoförakt, och mäns våld mot kvinnor, finns det bara under det senaste året gott om exempel från svensk spänningslitteratur som ger starkt verklighetsbaserad ”förståelse för världen”.

Pascal Engmans ”Råttkungen” introducerade debatten om Incelrörelsen i Sverige. Simon Häggströms ”I skuggan av Sektor 5” gav en råstark och kunnigt verklighetsbaserad förståelse för den internationella människohandel som finns bakom prostitutionen i Stockholm. Författare som Katarina Wennstam, Caroline Engvall och många fler är exempel på skribenter inom spänningslitteraturer som ger en ”förståelse för världen” när det gäller just dessa samhällsproblem.

På ett mer generellt plan kan man t ex nämna författare inom genren som Anders Roslund och Tove Alsterdal som hela tiden använder sin skickliga skönlitterära förmåga för att sprida förståelse för högst reella och väl researchade samhällsproblem till miljoner människor i ställer för de få tusen som en ”fackbok” inom området skulle nå.

Mitt andra problem hänger delvis samman med det första. Det handlar om den skarpa gräns som denna författare hela tiden gör mellan fiktion och fakta, där det förra är föraktligt och det senare, som han själv ägnar sig åt, är berömvärt. Jag har två invändningar.

Den ena handlar om att Peter Englunds berättelse naturligtvis är just det; hans personliga och subjektiva berättelse, något annat är inte möjligt. Det är han som väljer vilka pusselbitar han vill lyfta fram, på vilket sätt han gör det, hur han lyfter in sina personliga värderingar i texten, hur han skapar sin bild som självklart skiljer sig från en annan författares bild av samma händelse.

För mig är tvärtom fiktionen ofta överlägsen det förment dokumentära när det gäller att skapa förståelse för människor, samhälle och historia. Ett exempel från Englunds hemmaplan, svensk historia: Tre av fjolårets bästa svenska böcker var Steve Sem-Sandbergs ”W”, Eva-Marie Liffners, ”Vem kan segla” och Niklas Natt och Dags ”1974”.

Alla tre är fiktion, romaner baserade på omfattande research (en av dem t o m ”kriminallitteratur”), men tillsammans gav de mig en förståelse för det sena 1700-talet och det tidiga 1800-talet i Sverige som jag aldrig fått från ”facklitteraturens” historieböcker.

Jag är sorgsen, för mig blev ”Söndagsvägen” en besvikelse.

Anders Kapp,
gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner, det finns för närvarande cirka 270 titlar att läsa om!