Den Deckarakademinominerade polis- och väderromanen från Kanada (28 grader kallt och blåst)

Giles Blunt

Arktiska nätter

Övers: Sandra Gustafsson och Lars Rambe

(Hoi förlag)

Det tog fyra år mellan föregående titeln och den här, ”Arktiska nätter”, i serien om kriminalinspektörerna John Cardinal och Lisa Delorme i staden Algonquin Bay i Ontario, Kanada.

Det hade fått hans kanadensiska läsare att undra om Giles Blunt avslutat serien, det skulle inte komma fler titlar? Men det skulle det alltså – en sjätte och sista titel, som nu avslutar Cardinal- och Delorme-serien.

Det kanske tog extra research- och skrivtid tid att få ihop ”Arktiska nätter”? Den är nämligen extra sammansatt och klurig, på gott och en del ont också.

”Arktiska nätter” är en av de nominerade titlarna till Svenska Deckarakademins pris om 2021 års bästa översatta kriminalroman. Men Blunts kanadensiska  polisserie började översättas till svenska redan i början av 2000-talet. ”Fruset offer” (2002) eller ”En stilla storm” (2005) kunde – ja, borde – nog ha nominerats.

Kanske bägge. Fast bättre sent än aldrig – eller? – nu när  Hoi förlag tagit upp utgivningen, nyöversatt och återutgivit de tidigare titlarna och dessutom fortsatt att översätta och ge ut.

Algonquin Bay är en fiktiv stad som har starka likheter med North Bay, som också ligger i Ontario. Den här gången ligger Algonquin Bay närmare än tidigare till – norr om – både Ottawa och Toronto.

Inte i själva Arktis men en del av Arktis, geografiskt såväl som här kriminellt.

Det börjar med att en man hittas död på parkeringsplatsen vid Motel 17, en gift man som tog in på motellet med en annan kvinna än sin hustru, också hon gift. Det finns märken på hans hals efter att någon har stått där och stampat. Kvinnan är försvunnen.

Det blåser. Det är tjugoåtta grader kallt. Det bör nämnas. Det är Algonquin Bay och en roman av Giles Blunt, en väderdeckarförfattare. Vädret är ständigt närvarande i handlingen, på och mellan raderna.

Det fortsätter med att en kvinna hittas död på öde plats, ett övergivet hotell i skogen, fastkedjad och ihjälfrusen. Hon har kläder på sig som inte är hennes, något har bytt ut hennes kläder, klätt henne i nya, andra.

Parallellt med detta berättas en historia bakåt i tiden, något som hände där och då, på en forskningsstation i Arktis. Men hur hänger detta ihop med morden? Och hur hänger de olika morden ihop? En senator i Ottawa verkar hänga ihop med – ja, med allt?

Det dröjer, det dröjer rätt länge innan Blunt sammanfogar trådarna. Läsaren hinner inte bara fundera på hur det ska gå ihop utan också om författaren verkligen ska lyckas att få ihop det.

Blunt har mycket annat att berätta den här gången också. Till exempel om sexklubbar och swingers – eller sex, helt enkelt fast ju inte alls så enkelt. Som Lisa Delmores, som det verkar, verkligen inte  enkla förhållande till sex och att leva våldsamt. Vad är det med katoliker?

Han är ovanligt vulgär också, Blunt, den här gången. Som när Delorme pratar med den misstänkta sex- och swingerklubbägaren.  

Dessutom sexismen inom poliskåren. Varför har inte Delorme tilldelats utredningen av mordet på mannen vid motellet? Utredningen fick istället till den där hotshotkriminalaren som kommit till Algonquin Bay från Toronto. Kompetent – eller inte?

Och så kärleken, den uppblossade. Hur ska det gå, efter all denna tid, alla dessa år. Har John Cardinal plötsligt blivit förälskad i Lisa Delorme? Han vet inte. Han tror det, anar det. En kyss eller de var flera. De två poliskollegerna och vännerna, vad händer om en av dem blir kär i den andra? Eller bägge, om de blir kära i varandra?

”Arktiska nätter” avslutas med en cliffhanger som aldrig kommer att få något svar – på pappret till en bok alltså – eftersom det inte blir några fler titlar i den här serien. Så varje läsare får själva tänka ut svaret.

Deckarakademin har alltså för första gången och först nu nominerat Giles Blunt till sitt pris för bästa översatta deckare. Det är välförtjänt. Han är värd det. ”Arktiska nätter” är en bra, läsvärd polisroman, deckare och roman i allmänhet.

Men nog är det lite sent. Och ”Arktiska nätter” hans bästa polisroman och deckare, det allra bästa han skrivit? Nja.

Bengt Eriksson

Peter Robinson från början

Fick precis den nya polisromanen ”Ur askan i elden” (Forum; övers: Jan Malmsjö) av Peter Robinson och skriver några rader om den medan jag funderar på vad jag ska skriva om Kristina Appelqvists nya.

Nya och nya, förresten (vad gäller Robinson). ”Ur askan i elden” / ” Gallows View” var hans första – eventuellt andra – roman med kommissarie Alan Banks som då var yngre och i denna ”första” titel precis hade flyttat med sin familj till staden Eastvale i Yorkshire Dales.

Med ”första” menar jag att ”Ur askan i elden” egentligen var den andra boken med Banks som Robinson skrev – den första var ”En hängiven man” – men den förra gavs ändå ut först och den första som den andra. 🙂

Peter RobinsonNu – 2018 – ganska många år sen 1987, då den kom på engelska – först nu alltså – har ”Gallows View” översatts till ”Ur askan i elden” och getts ut i Sverige.

Den svenska utgivningen inleds med ett specialskrivet förord av Robinson – intressant läsning inte minst för dem som själva skulle vilja skriva en deckare men även för läsare.

Här redogör nämligen Robinson för hur det gick till när han antogs av förlaget Penguin Canada (Peter Robinson bodde i Toronto) och hur redigeringsarbetet bedrevs, hur mycket han lärde sig under den tid som gick från att romanen antogs till att den gavs ut och vilken nybörjare han måste ha varit, hur lite han faktiskt visste och kunde vad gällde att skriva och författa.

Denne framgångsrike deckarförfattare med tjugofem titlar om kommissarie Banks (av dem finns nu sjutton på svenska). Till och med två gånger har Robinson prisats av Svenska Deckarakademin – både ”En ovanligt torr sommar” (2001) och ”En förgiftad man” (2012, en titel utanför Banks-serien) ansåg Deckarakademins ledamöter var respektive års bästa till svenska översatta kriminalroman.

Redan och bara förordet till den här ”första” Banks-deckaren gör den värd att läsa!

I förordet nämner Peter Robinson förresten ytterligare tre svenska titlar i Alan Banks-serien, ”En hängiven man”, ”Ett oundvikligt slut” och ”Den hängande dalen”, som man – hittills – spanar förgäves efter i Robinsons svenska utgivning.

Men man får väl förmoda att ”A Dedicated Man (originalutgivning 1988), ”A Necessary End” (1989) och ”The Hanging Valley”(1989) står i tur att ges ut i Sverige, när de redan nu fått svenska titlar?

Deckarlogg 2Bengt Eriksson