Deckarloggfredag med musik (2): ur- och nu-folkmusik på fiol från de Edénska samlingarna

Mats Edén

Alvaleken

Från de Edénska samlingarna

(Taragot Sounds)

Mats Edén är Sveriges främsta fiolspelman. Jo, det går väl att ha andra åsikter om detta men det är min åsikt. Han är också – ordagrant – svensk folkmusik idag, traditionen bakåt såväl som framåt. Då och nu; nu och då. Där som  här; här som där.

I egenskap av medlem i Groupa är han med och utforskar nu-folkmusik i såväl Sverige som övriga Norden med resultatet att även jag, som lite skämtsamt brukar hävda att jag har Sveriges största öron, undrar om det verkligen kan vara  folkmusik. ”Ja”, svarar Mats Edén.

På senare tid har han spelat nygamla låtar från Norge tillsammans med Guro Kvifte Nesheim, hardingfelist, en sorts konstmusik med Stefan Klaverdal, elektronmusiker, och en annan sort med Stefan Östersjö, experimentgitarrist. Han är klassisk tonsättare själv också, senast hörde jag om ett svårspelat verk för pianisten Carl-Axel Dominique.

Och inte ens allt detta räcker. Nu har Mats Edén gjort  soloalbumet ”Alvaleken” där han spelar tjugoen egna ur-folklåtar – eller som han själv uttrycker det, ”återkopplar till mina musikaliska intresseområden” – från Värmland (därifrån kommer han), Norge och Västerdalarna på 1700-talsfiol, Malungsfela, hardingfela och viola d´amore (med tidig barockstråke, spelmansstråke från 1800-talet och altbarockstråke).     

Åldersprefixet ur- passar exakt för låtarna, musiken och traditionen. För medan jag lyssnar så undrar jag: Hade det gått att tidsbestämma låtarna – lekarna och hallingarna, polskor och polka, valser och marsch – om man inte vetat att låtarna faktiskt är Mats Edéns egna. Han är upphovsmannen till samtliga tjugoen.      

Mats Edén spelar hemma på sin fiol från 1730, tillverkad av Josephus Christa.

Det är tidsmässigt svårt som det är, redan nu. Låtarna har hämtats ur cirka 50 års produktion, ibland anger Edén när låten kom till, andra gånger minns han inte. Han spelar ur sitt liv eller till och med spelar sitt liv. Allt är inspelat hemma hos Mats i Dalby, Skåne (där han numera bor) med en digital Zoom-bandare. Det gör nog sitt till, alltså hemmainspelningen, för att livet och musiken ska komma ännu närmare varann.

Det brukar talas om poeten och hens enmansband (oftast en sångare till gitarr). Mats Edén går att beskriva som fiolspelaren med sin grupp, om det nu är en trio eller  kvartett eller ett helt spelmanslag. Edén byter alltså mellan olika fiolinstrument och stråkar. Han stämmer också om instrumenten, för att få nya klingande samspel mellan strängarna.

Och så spelar han – ja, som han spelar – på samtliga strängar. Samtidigt. (Hardingfela och viola d´amore har ju dessutom strävsamklingande extrasträngar.) Så låter det, som om en Edén spelar melodin och flera extra Edén lägger in andra- och tredjestämmor, kompar och spelar med. En enda fiol blir fioler som bildar en folkmusikgrupp.

Vissa tycker det är svårt att lyssna på ensamma fiolspelmän. Det ”gnäller” ju så om fiolen. Som att vissa kan tycka det är svårt att läsa poesi. Blott övergångsstadier, vågar jag nog lova. När man tagit sig in i solospelmansmusiken (liksom i poesi) får man så mycket tillbaka. Det ger mer än det krävde.

Mats Edén berättar historier, i toner, rytmer och ljud. Om sig själv, folkmusiken, människor och spelmän, tiden och historien, livet som det varit och är. Ju mer jag lyssnar desto tydligare hör jag, desto mer berättar Edéns fiol(er).

I skrivögonblicket går ”Alvaleken” endast att lyssna på och köpa digitalt. Förhoppningsvis ska det också komma en CD. Det är musiken värd och det behövs, för att ge tillgång till det övriga som hör musiken till: Mats Edéns bakgrundstext om sina låtar och korta förklaringar till varje låt, foton på honom och hemmastudion, instrument och stråkar samt inte minst, för den notkunniga och spellystna, nedtecknade noter till samtliga tjugoen låtar.

Detta måste vara årets folkmusikskiva, konstaterar jag redan i maj 2021. Allt annat är omöjligt.

Bengt Eriksson

Hifi & Musik

Musikfredag på Deckarlogg: Vem är omusikalisk?

Peter Bryngelsson

De omusikaliska

(Gidlunds förlag)

Det måste vara svårt – ja, omöjligt – att inte bara ta till sig utan åt sig när man läser Peter Bryngelssons nya bok ”De omusikaliska”. Någonting triggas igång i läsaren, lyssnaren och kanske musikern, i den musikaliske såväl om den omusikaliske. (Från början var det väl förresten alltid någon annan, oftast skolans musiklärare, som fick en att tro att man är omusikalisk eller musikalisk?)

Presentation av Peter Bryngelsson: musiker (mest gitarrist) och kompositör, föreläsare och författare till en rad böcker om musik. Ragnarök, Kung Tung, Urban Turban och senast Jordmån – det sistnämnda med syfte att ta tillbaks svensk folkmusik från extremhögern – heter några band han varit medlem i och/eller ledare för.

”De omusikaliska” är en bok på 227 sidor som kunde ha blivit två, tre gånger så tjock. Men ändå ingen tunn bok till innehållet. Varje mening som Bryngelsson skriver och uttrycker föder fler tankar, minnen och åsikter hos läsaren. ”De omusikaliska” blir en tanke- och diskussionsbok.

Bryngelsson har sitt sätt att skriva. Han ringar in ämnet medan han skriver, ger en överblick för att plötsligt fokusera på en detalj. Att läsa är som att sitta snett bakom honom vid tangentbordet, följa med på hans (o)musikaliska upptäcktsfärd. Jag har läst boken två gånger, det förtjänar den. Det blev två olika läsningar. Första gången gav en överblick av ämnet, kollageaktigt och lite spretigt. De ibland, kan jag tycka, väl korta kapitlen hoppar mellan tankar och idéer.

Några trådar: betydelsen av ordet ”omusikalitet” (eller ”amusisk”), anknytning till den forskning som Isabelle Peretz bedriver vid universitetet i Montreal, känslan av skam som ofta är förknippad med omusikalitet och därav svårigheten att få ”de omusikaliska” att medverka vid intervjuer och forskning, vad omusikalitet innebär, hur omusikalitet definieras, skillnaden mellan tondöv och taktlös, vad musiksmak innebär, och så vidare och vidare.

Andra gången korslästes kapitlen, med och mot varann. Då blev boken än mer intressant och spännande. Till exempel kapitlet ”Den musikaliska spelplanen”, där Bryngelsson utifrån uppsjungning på musiklektionen i skolan skriver om den tonala definition av musikalitet som kännetecknar Sverige och västvärlden. Tonerna, den västerländska skalan, är det viktiga; rytmer räknas inte.

Detta korsläste jag med ett par intervjuer, den ena, som finns redan i anknytning till nämnda kapitel, med inspelningsproducenten och trummisen Pelle Henricsson och den andra med Mukiryan Abubakr, kurdisk musiker. Pelle fick sämsta möjliga musikbetyg i skolan trots att han redan då spelade trummor. ”Hur känner du inför det där betyget nu?” frågar Bryngelsson. Svar: ”Det gnager fortfarande.”

Med Mukiryan Abubakr pratar Bryngelsson om ”falska toner”: de kvartstoner som förekommer i arabisk musik och ligger mellan de accepterade tonerna i den västerländska skalan. Den kurdiske musikern förklarar något som komplicerar ytterligare: ”Det är olika kvartstoner beroende på om du kommer från Iran, Irak, Egypten, Syrien, Turkiet, Kurdistan etc.” Oj, såååå många ”falska toner” för västerländska öron.

Andra kapitel att korsläsa har rubriker som ”Kan musiker vara omusikaliska?”, ”Kan fåglar vara tondöva?”, ”Omusikalisk musikalitet” och ”Det ostämdas landskap”. Bryngelsson frågar operasångaren Lars Cleveman (även medlem i bandet Dom dummaste): ”Finns det operasångare som sjunger falskt?” Svaret blir: ”Javisst finns det sådana.”

Han skriver om Håkan Hellströms sång eller ”sång”, om Bob Dylan och John Lennon. Hur musikaliska är/var de? Hur omusikaliska? Eller, åtminstone, hur musikaliskt skickliga? Här kommer Peter Bryngelsson in på något för musikhistorien viktigt och väsentligt, ja, något grundläggande vad gäller rockmusikens utveckling. Detta kunde ha fördjupats betydligt me och det får han gärna göra i en uppföljande bok.

Min teori: Genom rockhistorien, från 50-talets rock´n´roll till 2000-talets elektronik, finns otaliga exempel på musikskapare med större vilja än kunnande. ”Omusikaliteten” fick dem att – våga – skapa musik som mer så kallat musikaliska aldrig kom på tanken att spela och göra. ”De omusikaliska” har – gång på gång – förändrat rockhistorien.

Ta Bob Dylan som exempel. Hade hans sånger innehållit så oväntade gitarrackord om han haft kunskap i harmonilära? Det tror inte jag. Hade en musikalisk Dylan varit en mindre personlig sångpoet? Det tror jag.

Bengt Eriksson

Tidigare publicerat i Hifi & Musik