Deckarloggfredag: Tillsätt fler kommunpoeter, författare, bildkonstnärer, fotografer, musiker, koreografer…

Ur ett samtal med Lolita Persson, kulturchef i Ystads kommun, en bit in i krönikan. Hon sa: ”I Tranemo gick det ju inte så bra.”Jag blev tyst. En stund, för att sen kommentera: ”Det går ju jättebra i Tranemo…”

Citatet kan stå som sammanfattning av denna missuppfattade diskussion. För det kan väl inte ha varit själva syftet med den snabba kritiken och uppblossande debatten – att locka fram en missuppfattning och slå fast den som Sanningen?

Det handlar förstås om Tranemos nu rikskända kommunpoet Jimmy Alm. Kort och snabb resumé:

För snart en månad sen blev det känt att Tranemo under ett år skulle ha en kommunpoet. Kostnad: 900 000 kronor (eller exakt 894 000). Strax gick en kulturpolitisk vendetta igång, till stor del men inte enbart från höger.

”Skatteslöseri”, utbrast Carolin Dahlman, politisk krönikor på sajten Bulletin (ytterhöger). ”Vansinne”, skrev Lena Mellin, politisk kommentator i Aftonbladet (oberoende socialdemokratisk). ”900 000 av dina hårt inarbetade skattepengar”, twittrade Richard Herrey, numera moderatpolitiker och ersättare i riksdagen.

Deras följare på sociala media hängde genast på med  hätska utfall mot poeten och kommunen. Tvättad sammanfattning: Poet (fnys)! Vilken månadslön!  

Jimmy Alm framför en av sina kommundikter.

Carolin Dahlman – tidigare politisk redaktör på Kristianstadsbladet (liberal), där hon uttryckte lika  kulturfientliga åsikter – steg fram som höger/nyliberal protestledare när hon också deltog i en radiodebatt.

”Satsa på kärnverksamheten eller låt oss behålla pengarna själva”, sa hon. Som ”skola och polis”. Hon tillade: ”Satsar man på en sak kan man inte satsa på något annat.” Vilken kultur blir då bli kvar? ”Den som människor är beredda att betala för. Var och en ska få bestämma.”

Hon betonade att ”plus och minus måste gå ihop i en kommunal budget”. Kommun? Kommunbudget? Inte nog med att stat, regioner och kommuner tydligen inte ska ägna sig åt kultur (tänk teatrar, museer och konsthallar, folk- och skolbibliotek, kulturskolor) utan Dahlman & Co har inte ens gjort det som bör vara grunden för kritik och debatt: kollat fakta.

Varför inte googla och ta reda på finansiären? Svar: Kulturbryggan (del av den statliga myndigheten Konstnärsnämnden)? Varför inte begära ut projektansökan (offentlig). Strax kom ansökan med budget till min mejlbox. Jag läste och konstaterade…

Tranemo kommun har inte bidragit med pengar. Poeten skickade själv in ansökan. Enligt budget ska han få en månadslön på cirka 22 000 (efter avdrag för arbetsgivaravgifter). Resten går till omkostnader.  

”Mycket pengar för mig”, säger Jimmy Alm när jag ringer. ”Mer än jag tjänat förut.” Han skriver en dikt i veckan med ämne och motiv från Tranemo och gör en diktuppläsning på den aktuella platsen. Detta spelas in och läggs på nätet. Det ska ordnas skrivarkurser och tryckas en bok.    

”Jag vill skapa synergier i lokalsamhället.”Alm berättar att en konstnär ska måla en dikt på den gamla banvallen vilket dokumenteras av en filmare. En vävkonstnär håller på att skapa ett offentligt verk med en invävd dikt.

Du är en entreprenör i poesibranschen? ”Jag börjar tycka om det ordet, allt mer.” Han säger att det var det andra ordet, ”Poet”, som triggade igång kritiken. ”Jag har varit en sån poet, som tyckte att språket var viktigast. Men det är jag inte längre.” Nej, definitivt inte!

Jimmy Alms dikter om Tranemo är inte svårare att förstå än mina kulturkrönikor – ja, lika lättförstådda som en nyhetstext i YA. Hans dikter dokumenterar livet och människorna i kommunen. Dikterna bevarar Tranemos kulturarv och bidrar dessutom med arbetstillfällen.

Varje kommun borde ha sin egen poet! Eller kanske en annan sorts kommunkonstnär? Jag mejlar strax två frågor till kulturcheferna i Ystad, Skurup, Sjöbo, Tomelilla och Simrishamn: 1) Om en poet eller annan författare, bildkonstnär, fotograf, musiker… har fått projektbidrag och vill bli kommunkonstnär, vad svarar du? 2) Om du svarar Ja, vilken sorts kommunkonstnär vill du helst ha? 

Anto Tomic (Skurup) svarade snabbt och kort: Ja och författare. Även de övriga svarade Ja, i princip. Anders Johnsson (Simrishamn) skrev att han, oavsett kulturområde, skulle bjuda in till en dialog om samarbetet. Kristin Svensson hade frågat om projektets syfte, mål och målgrupp. Helst, i så fall, en bildkonstnär som arbetar med barn och unga. Ros-Marie Stjernfeldt (Tomelilla) svarade att det beror på om projektet är intressant, gärna inriktningen barn och unga.

Lolita Persson (Ystad) ringde jag till, eftersom hon dröjde med svaret. Det blev en lite längre diskussion men även hon svarade Ja, i princip. ”Det ska kännas att det tillför något för kommunen.”

Självklart. Givetvis. Som med kommunpoeten i Tranemo. I skrivögonblicket ser jag nu att Västerviks kommun söker en… kommunkoreograf.

Tre ggr kortkultur

1. Kommunpoesi. Gå in på Diktadig.se om du vill se och höra Jimmy Alm läsa kommundikter från Tranemo och kolla hans övriga diktprojekt.

Han är förresten bosatt i det lilla samhället Uddebo, där 70-talets gröna våg levs vidare med erfarenhet från de gångna 50 åren. En utflyttningsort som blivit en inflyttningsort.

uddebo.uddetopia.com går det att se vad byns 400 invånare har för sig och läsa Uddebobladet.

2. Poesibragd. En kulturgärning att Vendels lilla förlag i Malmö gett ut ”Död idyll & Andra dikter” med Eva Neanders (död 1950) debutdiktsamling, hennes postuma diktsamling samt tidningsdikter.

Bredvid, en sökande främling, till innehåll såväl som språk. Lite ofärdigt kanske men med stor vilja, varje dikt är en ny dikt.

De avslutande raderna: Hon böjer vindkrökt gumgestalt / i kvällsblå tid / och ovan stillhet ges åt allt / en andlös frid. 

3. Nonsenspoesi. Ellerströms, ett annat förlag som nu finns i Malmö, har gett ut ”Svenska rim” med ”Nonsensdikter från exilåren”, alltså skrivet då Carl Jonas Love Almqvist bodde 15 år i Nordamerika undan anklagelsen för giftmordförsök.

Han diktar roligt och galet och nödrimmar medvetet. Underhållande med ett leende. Exempel:

Ej ständigt kan man tala dumt / och tänka svagt och handla ljumt: / man kan ej låta bli att någongång ha snille / vad man än bruka ville.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Från Uppsala till Österlen

Kjell Eriksson

Ett dödligt tillstånd

(Polaris)

Berättelsen börjar i Uppsala men ska avslutas på Österlen. ”Ett dödligt tillstånd” får betraktas som den trettonde titeln i polisserien om och med Ann Lindell, förut kriminalpolis i Uppsala och nu ostmejerska i Gimo på Upplands landsbygd.  

Fast Lindell håller till i periferin, hörs mest av per telefon. Huvudpersonen heter Sammy Nilsson, också kriminalinspektör och tidigare kollega till Lindell.

Sammy Nilsson befinner sig – en ”tidig morgon i juletid” – på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Patient Nilsson ska opereras och det beskrivs så ingående och exakt hur han (vilken han?) får en ny hjärtklaff att jag tänker att det måste vara självupplevt.

Att det stämmer får jag senare reda på. Författare Eriksson har använt sin egen sjukjournal. Starkt att läsa för någon, alltså recensenten, som också opererats i hjärtat. När Sammy Nilsson efteråt ligger i rummet på thoraxkliniken dras en skärm fram vid hans säng och en annan patient placeras i rummet.

Den nya, manliga patienten harklar sig och säger något. Sammy tycker sig känna igen rösten, den där dialekten. ”Fly bort från otukten”, säger mannen och Sammys puls börjar rusa. Exakt samma ord har han hört förut. Bakom den veckade skärmen finns en mördare – en kvinnoseriemördare.

Sammy går igenom mordet i huvet, en olöst utredning. Genom sköterskan – nej, hon vill inte lämna ut det, hon får inte, men han vädjar, han berättar om kvinnomorden, hur de skedde – får Sammy reda på mannens namn.

Hemma från sjukhuset tar han upp utredningen igen. Men inofficiellt, inte populärt hos alla kolleger. Sjukskriven, konvalescent, trött. Sammy blir rädd när hjärtat känns av. Kan inte heller låta bli att tänka på sin hustru, som försvann till en annan. Och dottern, ringde hon när han låg på sjukhus?

”Ett dödligt tillstånd” är en mansroman, en inofficiell polisroman och privatdeckare. När berättelsen förflyttas till Skåne börjar boken också att skildra landskapet, ett nytt landskap, och blir en Österlenroman.

Kjell Eriksson vid Christinehofs våtmarker. Foto: Emil Malmborg

Den eventuelle mördaren – ja, Sammy Nilsson kan inte vara helt säker men så gott som på att just han är mördaren – pratar en skånskklingande dialekt. Så Sammy reser hitåt för att försöka hitta ”mördaren” och romanen blir en ”road novel”.

Han närmar sig Österlen via Malmö. Även detta bör vara självupplevt. Mötet med Österlen skildras så exakt att det blir både Sammy Nilssons och Kjell Erikssons (den sistnämnde har flyttat in i trädgårdsmästarbostaden vid Christinehofs slott).

Sammy bokar hotellrum i Simrishamn. Hans besök i Tomelilla beskrivs så att alla som första gången kommer till Tomelilla måste känna igen sig. Med en pensionerad skånsk polis kör han omkring i Gärsnästrakten, genom det Österlen som är kvar av det som var innan det nya Österlen uppstod.

Han söker upp den eventuellt trolige mördarens tidigare sambo. Hon är konstnär och beskrivs så som de flesta konstnärer har det till vardags på Österlen, inte som i den tillresta konstpublikens ögon under påskrundan. Inget överflöd men det går.

Men vart tog deckaren vägen? Författaren verkar också ha känt så för plötsligt återkommer det kriminella. Det blir några hemska sidor när den kvinnliga konstnären möter sin förra sambo.

Kjell Eriksson berättar rakt och klart, på ett lika enkelt som skönt språk. Slutligen övergår ”Ett dödligt tillstånd” till ännu en genre: kärleksromanen. Finns det någon möjlighet för en man och en kvinna på väg upp i åldern? Vågar de ta chansen? Det har nu blivit vår på Österlen.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Välkommen till Sjöbo, den skånska kulturkommunen

Oj, som tätorten Sjöbo har vuxit! Först byggdes de nya husen, främst villor men också flervåningshus, på det så kallade Bränneriområdet. Nu är dessutom alla lägenhetshusen om tre och fem våningar på den här sidan busstationen, längs Hotellgatans bägge sidor, färdiga och inflyttningsklara.

Förresten, gatan döptes nyligen om till Lennart Nyströms gata (efter traktens byggherre). Det har blivit som en ny stadsdel bredvid Västergatan och övriga centrum, om ordet stadsdel kan användas. Sjöbo är ju ingen stad, blott kommunens största by, centralorten, ett lite större samhälle och just en tätort.

Sjöbo kommuns invånarantal har farit i höjden som en rymdraket. Var kan siffran ligga på? 22 eller 23 000, tror jag. Såväl Simrishamn som Skurup och Tomelilla har halkat långt efter vad gäller att vara Sydostskånes största kommun (näst Ystad).

Jag står på Södergatan och blickar mot vad som förut var biblioteket och konsthallen. Också dessa lokaler ingår nu i Sjöbo kommunhus. Hela den kommunala verksamheten, alla politiker och tjänstepersoner, förvaltningar och nämnder, har flyttat in där och samlats på samma ställe.

Titta, eller föreställ dig, så fint Sjöbos nya bibliotek och konsthall blev. Glasad fasad med likaså glasdörrar och över dem texten ”Sjöbos kulturhus”. Stora nya lokaler med mycket större utrymme. Foto: Media I Morron I Dag

Året kan nog inte vara 2023. Så fort hinner det väl inte byggas. Men året kunde vara 2024 eller -25. Jag har blivit ännu mer plus 70 men envisas med att fortfarande skriva kulturkrönikor i YA.  

Så vänder jag mig om och betraktar glasfasaden till Sjöbos nya bibliotek, som också fått en scen för författarbesök, och den likaså nya konsthallen och dess två delar, en mindre för lokal konst och en större för utställningar med konstnärer från övriga Skåne, Sverige och hela världen. I lokalerna, som faktiskt blev större än planerat (ytan ska vara nära 800 kvadratmeter), finns även utrymme för kulturskolan.

Ett smärre kulturhus. Visst, det hade varit ännu mer spännande om det byggts ett riktigt stort och eget hus, säg bakom biografteatern Flora, för all kulturverksamhet i Sjöbo. Men varför muttra när Sjöbo kommun gjort denna stortsastning på att både locka hit inflyttare och bjuda invånarna på allt mer av kultur och nöje.

Florabiografen har ju också renoverats och byggts ut med större café och ordentliga loger för musiker och skådespelare. Det ryktas, men nog bara ett rykte, att kulturnämnden – det var ju på tiden att Sjöbos kulturliv fick sin egen nämnd – funderar på om inte Sjöbo borde ha en kommunal ensemble, för att spela sommarteater på Floras scen och gräsmattan utanför.

Alla bibliotek i Sjöbo är meröppna, sen flera år. Filialerna (i Blentarp, Lövestad och Vollsjö) har fått varsin liten scen för litterära och musikaliska arrangemang. Fjolårets lokala litteraturturné, där kommunens många författare turnerade mellan Sjöbos olika bibliotek, blev en  formidabel succé!

Liksom kommunaliseringen av Sjöbos tre museiinstitutioner – Elfstrands (pappa Axels och sonen Alberts krukmakeri och bostad i Grimstofta), Lilla Rödde textilmuseum (flamskvävnader, broderat linne, röllakan, agedynor) och Hallsbergs stenar (Nils Nilssons enastående skulpturträdgård i Heinge) – har blivit en stor framgång.  

Tre gånger kultur som är unik för Sjöbo. Så inte förvånande att de blev smärre sommarturistmagneter –  flerdubblade besökssiffror! – efter att Sjöbo kommun tog över och samordnade museerna, reparerade vid behov, vårdar och värnar dem.

Kort sagt, dagens Sjöbo är en kulturkommun. Politikerna, även utanför kulturnämnden, känner nog lite stolthet, för nu lanseras en ny kommunslogan. Vid infarterna ska det sättas upp skyltar med texten: ”Välkommen till Sjöbo, den skånska kulturkommunen”.

Vem kunde tro detta för blott en handfull år sen? Det började efter kommunalvalet 2022. Moderaterna och socialdemokraterna i Sjöbo frågade sig: Vågade de riskera att Sjöbo kommun stagnerade, till och med gick bakåt i politiken? Kunde de överlåta kommunen åt SD? Vilket parti som tog initiativet är okänt men M och S beslöt att gemensamt styra Sjöbo kommun.

Det handlade bland annat – fast inte enbart – om kulturpolitiken. Sverigedemokraterna i Sjöbo hade inte varit kulturpolitiskt drivande (det enda var nog det ogenomförbara förslaget om privatisering av Elfstrands) men det fanns ju exempel från andra kommuner och SD:s rikspolitik: avskaffande av skolbibliotekarier, neddragning av kulturskolor, förbud mot biblioteksböcker på andra språk, ingen Prideflagga på kommunhus, Hörbys väl fortfarande stängda museum, politiker som lagt sig i skolundervisningen, stoppade bidrag till folkhögskolor…

På lördag klockan 11 invigs Sjöbos nya bibliotek och konsthall med tal av kommunalrådet Magnus Weberg (M) och musik av Sjöbo ungdomsorkester. Det blir även release för boken ”Sjöbo skriver”, resultatet från de skrivarkurser som kommunen arrangerat på Sjöbos huvudbibliotek och filialer.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Men vad har dom egentligen för sej på Antikmässan i Brösarp?

Mikael Törneman

Debaclet i Brösarp

(Ekström & Garay)

Känner de som att Henning Mankell står bakom ryggen och kollar över axeln vad de skriver? För det kommer få deckare med Österlen som miljö, både av debutanter och etablerade författare. Tina Frennstedt har skrivit ett par – och bra! – polisromaner som utspelar sig på Österlen och Anders de la Motte har lovat att nästa år ska också han – äntligen! – bege sig hitåt i en ny kriminalserie. Så många fler är de väl inte, nu när Olle Lönnaeus verkar ha lämnat Österlen för Malmö.

Men i dagarna kunde jag faktiskt placera ännu en  kriminalroman på den alltför korta hyllan för deckare och annan krimi från och om Österlen. Det är Mikael Törneman som debuterat med en kombinerad landsortsdeckare, internationell thriller och polisroman där Brösarp, mer exakt Antikmässan och skänken på Gästis, utgör epicentrum.

Tre olika kriminalgenrer i en deckare? Ofta kan sånt bli alltför mycket, trångt och besvärligt för både deckarförfattare och deckarläsare. Under läsningen av ”Debaclet i Brösarp” utbrast jag dock, flera gånger: Inte illa alls! Nej, riktigt bra ju.

Den internationella thrillern är huvudgenren, temat och byggstommen för berättelsen. Större delen av romanen och kriminaliteten handlar om smuggling, från illegala ryska cigaretter till rovgrävda och stulna antikviteter (med påhittad proveniens). Inför Brösarps antikmässa sitter ”Klanen”, som nedan nämnda Douglas kallar de internationella smugglarna, vid sitt årliga stambord i Gästgifveriets skänk.

Landsortsdeckaren består av bröderna Douglas och Magnus, bosatta i Stockholm respektive Spanien. Deras gamla mor bor sen länge på en gård i Bertilstorp. Nu har mamman blivit dålig, hon ramlade och fick åka akut till Kristianstads lasarett. Ovisst om hon kommer ut från lasarettet igen. Douglas, som är frilans och då ju styr sin tid som han vill, flyger ner till Skåne för att se om mamman, gården och hennes hund. Douglas tar in på Brösarps Gästgifveri.

Polisromanen utgår från Ystads polisstation, där både  bilpatrullerande poliser och kriminalkolleger blir inblandade när en lokal, låt säga, småbrottsprofil från Tomelilla ertappas med saker han inte borde ha haft och sen hittas död med ni-kan-nog-ana-vad avskuren och nedstoppad i halsen. Fast nu avslöjade jag väl för mycket…

Riktigt spännande, i betydelsen action och oväntade vändningar, blir det aldrig. Men det går att skriva läsvärt så här också, med en långsam kriminalspänning. Mikael Törneman är bra på att skildra miljöer, såväl Brösarp och Bertilstorp som Bornholm och Minsk. När han beskriver händelser har han däremot en tendens att använda för många ord. Nog kunde ett antal meningar ha strukits för att rappa på berättandet. Dessutom pratar flera personer så likartat, använder samma speciella formuleringar. Det stör lite.

Men oj, nu verkade jag vara mer kritisk än jag faktiskt är. Inte minst lokalboende på Österlen med omnejd kan och bör läsa ”Debaclet i Brösarp” både för deckarspänningen och den lika spännande lokalskildringen. Inte utan att man undrar vad handlarna egentligen har för sig inför och på Antikmässan i Brösarp, kanske ska hyra ett rum på Gästis nästa gång det är dags, sitta i skänken och kolla in vad som sägs och händer?

Det är också möjligt att spotta lokala kändisar i romanen, ur verkligheten alltså. Till exempel Anders (Cederberg, gästgifvare) och Jan-Erik (Öhgren, general för Antikmässan). Du kanske upptäcker fler?

I slutet antyds att Douglas Beijer är författarens alter ego och när Douglas nu tänker bo kvar på gården i Bertilstorp, i den byn bor också Mikael Törneman, så kan man väl tro att ”Debaclet i Brösarp” ska bli starten för en serie Österlendeckare. Ja, gärna det, tack. Men lite rappare helst, nästa gång. 

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Musikfredag: Lunnarps countrysångpoet gör comeback

Det var på tiden. Verkligen på tiden. Hela tretton år har gått sen Jennifer Saxells förra album ”Daisy Roulette”. Nu är hon i studion igen, som tidigare i Önneköp, och spelar in ett nytt album.

De råkade träffas på Coop i Tomelilla, gitarristen Peter Antonsson och sångpoeten Jennifer Saxell. De pratade musik förstås, låtar och skivor. Han frågade väl om hon inte skulle göra någon ny skiva och när Jennifer sa att det ville hon nog, då utbrast Peter: ”Jag är med!”

Nu producerar de och gör albumet ihop. ”Peter har sista ordet”, säger Jennifer. ”Om vi är oense och jag inte kan övertyga honom så blir det som han vill. Men det är ingen stress. En väldigt laidback inspelning.”

Sångpoeten Jennifer Saxell. Foto: Bengt Eriksson

Jennifer tillägger att ”jag har alltid tänkt att jag ska göra ännu en skiva. Men det har varit svårt att hinna. Nu kände jag att det var dags. Jag är redo. Jag har skrivit många nya låtar också, de senaste två åren. Vi har tjugofem låtar att välja ifrån till albumet.”

Behöver Jennifer Saxell presenteras? Kanske, som sångpoet. På senare år har hon ju mest blivit omtalad som en målande konstnär. Hon började med att måla husen i Ystad, lite sneda och vinda. Sen flyttade hon ut de målade husen på landsbygden, la till ängar och en å, skuggor av människor, solar och månar.

Men när hon kom till Sverige och Skåne på 90-talet var det som sångpoet. Michael Saxell och Jennifer möttes i Kanada, de gifte sig och flyttade från Vancouver till Ystad med ungarna. Hon gjorde låtar, sjöng och spelade gitarr, liksom Michael.

Själv minns jag fortfarande en konsert för längesen nu med Jennifer Saxell på Krukmakarens gård i Ystad, liksom hela familjen Saxells julkonserter (inklusive döttrarna Tessa och Mattea) på Ystad teater.

Konstnären Jennifer Saxell. Foto: Birgitta Olsson

”Oj, du är musiker också? Låtskrivare? Sångerska?” Under så många år har Jennifer Saxell ägnat sig åt måleriet att ibland har någon blivit förvånad. ”Jag hade ju nyligen en popuputställning i Ystad med min konst”, säger hon. ”Pengarna från försäljningen går till skivinspelningen och konserten nu i oktober.”

Närmare bestämt den 28 oktober, även nu på Ystad teater. Blott femtio platser tillåts ännu så länge och alla biljetter sålde slut på någon dag. ”Det räcker till att betala musikerna”, säger Jennifer. ”Får se om det blir möjligt att släppa in fler, teatern bestämmer i så fall hur många biljetter som släpps.”

Och då kan du själv få lite betalt? ”Nej, också dom pengarna går till inspelningen och kanske fler konserter.” (Nu är det bestämt, det blir två konserter samma, alltså den 28/10, klockan 16 respektive 19.)

Jennifer Saxell kommer förstås att sjunga och spela gitarr på konserten, även grundkompet från skivinspelningen med (el)gitarristen Peter Antonsson i spetsen samt bas och trummor medverkar, dessutom  klaviaturer, fiol, tuba, trumpet… ”Hoppas att Tessa och Mattea kan vara med och köra också.”

Inför det här pratet kom fyra ruffmixade låtar per mejl från Jennifer. Och jag lyssnade och jag häpnade och jag skriver som jag gjort flera gånger förut: sångpoeten Jennifer Saxell håller samma klass och nivå som någon  sångpoet på den här och även andra sidan av Atlanten.

Så välgjort till både melodier och texter, denna närhet mellan toner och ord, liksom ihoplimmat. Och får hon säga det själv så säger hon: ”Jag sjunger bättre än på många år.”

Liksom alla bra sångpoeter ristar livet årsringar i hennes sång. Vissa låtar, som ”Life’ll Be The Death” och ”Standing Still”, är ju så sorgliga? ”Herregud, ja. Alla låtar är sorgsna, suckade och klagade jag för Peter. ´Det är bra´, sa han. ´Det ska vara så.´ Fast mina texter måste inte handla om mig. Jag är inte den sortens sångpoet som skriver mitt liv i sånger.”

När vi avslutat samtalet ringer Jennifer upp igen och säger. ”Du frågade ju ingenting om joddling?” Det stämmer. Jennifer Saxell joddlar på åtminstone en av de nya låtarna. ”Jag tänkte på dig när jag gjorde det. Du sa en gång att det är få countrysångare som joddlar numera. Så jag joddlar. Det är kul att joddla.”

Country, förresten. Jag minns när jag placerade dina sånger i countryfacket, då klagade du. ”Det var när jag kom hit, då skulle man inte gilla country i Sverige. Men tycker ni inte om Eagles? Och Neil Young? undrade jag. De är också en slags country. Mina sånger är eklektiska men visst, countryn finns med. Jag har alltid sjungit country. Jag sjöng country – Hank Williams, Dolly Parton, Loretta Lynn, Buck Owens – hemma i Kanada med min mamma och bror.”

***

På Spotify. I väntan på att hon skulle börja göra ett nytt album har Jennifer Saxell då och då släppt en singellåt på Spotify. Nu är ett spår, ”Devil’s Radio” (Sifty Songs), från kommande albumet färdigmixat och klart att lägga ut. Håll koll! Dyker upp på Spotify vilken dag som helst. 

PS. Och så fyller Jennifer Saxell år också, på själva konsertdagen den 28/10. Då blir Jennifer, ingen ålder för en sångpoet, 65 år. Gratulerar!

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Vem var Hanna och var låg Vollsjön?

Fredag på Deckarlogg – därmed som varje fedag en extratext om något annat än deckare.

Idag: ortnamn. Ett mycket intressant ämne!

***

Har det funnits en sjö i Vollsjö? Och en annan i Sjöbo? Vad har i så fall hänt med dem? Kan sjöarna ha torkat upp och försvunnit? Ja, vad betyder egentligen ortnamnen Vollsjö och Sjöbo?

Att slå upp boken ”Svenskt ortnamnslexikon” är lika spännande som när Svenska Akademiens Ordlista kommer i ny upplaga. Tretton år sen förra gången, nu har Institutet för språk och folkminnen gett ut en andra upplaga med den genomgång av svenska ortnamn som man gjort i samarbete med Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet.

Jag bläddrar och stannar upp, läser om närliggande orter och även andra med ovanliga och märkliga namn. Och jag förflyttas bakåt i tiden, till ett annat Sverige som inte ens hade blivit Sverige. De ålderdomliga ortnamnen påminner också om det evigt föränderliga språket, i ortnamnen bevaras ord och stavningar som inte längre används.

För att börja som mest lokalt – med Vollsjö, byn där jag bor, och Sjöbo, kommunen som byn tillhör. Nej, det har inte funnits någon sjö vid den ort som benämndes Waløso (uppgift från 1358) och Walsiø Sognn (1570-talet). Voll syftar på vall (slät, gräsbevuxen mark) och sjö uppstod ur ordet lösa (glänta, slätt). Jo, vid Sjöbo – eller byn Søbo (den tidigaste uppgiften om namnet är från 1502) – har det funnits en sjö, numera försvunnen.

Foto: Birgitta Olsson

Sjö kan alltså betyda sjö i ett ortnamn men inte i ett annat. Betydelsen beror inte heller på var sjö placeras, först eller sist i namnet. Det kollar jag genom att slå upp Vittsjö, en ort som vi brukar passera när vi kör norrut uppåt Stockholm. Namnet Vittsjö syftar på att orten ligger vid Vittsjön.

Förresten kan Stockholm, min andra hemort, tas som typexempel på ett ortnamn som ingen vet hur det uppstått. Vilket inte är ovanligt. Som det står också i ortnamnslexikonets nya upplaga: ”Namnet Stockholm hör till de klassiska problemen i svensk ortnamnsforskning.”

Hypoteser: Birkas invånare sände iväg en stock med rikedomar för att hitta en ny, lämplig stad. Namnet anger en bro eller stång, en gränspåle. Kanske ska ”stock” tydas som att ”här stockar sig vattnet”? Eller så syftar namnet på fiskeanläggningar i form av (ål)fiskestockar.

Bläddrar vidare och hamnar på Tomelilla, som får mig att – samtidigt – slå upp Tommarp med det geografiska förledet Östra. Visste du – inte jag – att Tomelilla betyder Lilla Tommarp? Vilket innebär att Östra Tommarp, som förr hetat Tummætorp och innehåller mansnamnet Tumi, bör ha varit den större orten. Det stämmer, Tummætorp hade stadsprivilegier fram till 1537.

Slår också upp Sövestad, som jag kör igenom på väg till Ystad och alltid funderar på var namnet betyder. Söve har ingenting med söva eller sova att göra utan – forskningen är osäker – kan komma från det danska ordet sæwi = fukt och syfta på sankmark. Inte ens efterledet stad, varken här eller i andra ortnamn, har ortnamnsforskarna enats om vad det betyder: antingen plats eller gränsområde.

Som med Brandstad eller Lövestad, för att ta ett par orter nära mig och Vollsjö, där ortnamnslexikonet avstår från att ta ställning. Även förledet Brand är en historisk hemlighet. Det kan antingen komma från mansnamnen Brun och Bruni eller syfta på svedjemark. Löve ska – nåja, kan står det här också – betyda lödder eller skum och syfta på Tolångaåns skummande vatten.

Skånska dialektortnamn är extra roliga, ofta obegripliga för dem som kommer från andra delar av Sverige. Till exempel Tittente, bortåt Svedala, och Bialitt, som finns på flera håll i Skåne (och även i Småland, såg jag under en resa till det så kallade Glasriket, med stavningen/uttalet Bidalite). Namnen avslöjar att här låg det värdshus, dit de resande kunde titta in och vila lite.

Ortnamnet Hannas (väster om Hammenhög) funderar jag också över när jag kör den vägen. Någon Hanna har inte funnits. Eller också fanns hon. För jag blir inte klok på vad forskningen kommit fram till. Efterledet syftar med, hmmm, största sannolikhet på ås och Hanna betyder, hmmm igen, sannolikt hane: ”tupp av skogshöns”. Men här står också att Hannas på den danska tiden skrevs Hannes (som i kvinnonamnet Hanne).

Alltså, både… och? För att bara ta upp en skånsk handfull av de över 6000 ortnamnen i ”Svenskt ortnamnslexikon”.

Bengt Eriksson

Krönika i Ystads Allehanda 2016

Den nyskånska myllan

Hade tänkt lägga ut en deckarrecension (den kommer, lugn bara, framåt eftermiddagen) men det utbröt för hundrade gången i ordningen en diskussion på Facebook om Björn Ranelid så idag lägger jag först ut den här recensionen.

Om ”diskussion” är ordet, när Ranelid diskuteras.

Björn Ranelid är aktuell med sin nya roman ”Bill Nilssons sista vita skjorta” (Albert Bonniers) som jag kommit halvvägs in i. Det är ännu en Österlenroman. Ranelid har skrivit flera såna tidigare.

Till exempel ”Min som fäktas mot världen”, som kom för hela tjugo år sen och är en av hans bästa romaner om jag får säga. Aktuell än idag också och skriven med hjärtat, som alltid.

Så här tyckte jag när jag läste den…

***

Björn Ranelid
Min son fäktas mot världen
(Albert Bonniers förlag)

ranelid_minsonfaktasBor man i trakten, vilket jag gör, läser man ”Min son fäktas mot världen” med särskilt intresse.

Miljön känns igen. Den är autentisk: Skåne från Sjöbo och österut, ungefär. Också somliga personer känner jag – eller tycker mig känna – igen.

Björn Ranelid själv är med i egenskap av sommarbo, författar-jag, far och brevskrivare till sonen August. Andra personer i Ranelids nya roman både känns och känns inte igen.

John Haber, amerikansk kompositör på Österlen, heter väl inte så och hans sångerska kommer väl inte från Hongkong? Preben och Tomas Anker med förflutet som konstryttare på motorcykel är väl inte bröder och heter väl inte så de heller? Även modeskaperskan Laura Wiik (?) vill jag minnas att jag läst om i Ystads Allehanda.

Nyckelroman? Verkliga människor eller fiktiva romanfigurer? Har det någon betydelse? Ja, åtminstone om man bor i trakten. Genom att placera sig själv och sonen i berättelsen, låta Ranelid senior och junior umgås med personerna, deklarerar författaren autenticitet: här berättas sanningen om den livsmån och bymentalitet i vilken främlingsrädsla och Sjöbopartism kunnat gro och växa.

(När jag mötte Ranelid på Thorsten Perssons fotoutställning i Sjöbo uttryckte han oro för hur höstboken skulle tas emot, rasister och nynazister är inte att leka med…)

Nu handlar inte ”Min son fäktas mot världen” om nynazism; inte direkt. Skinnskallar förekommer men i periferin. Ranelid har gjort något värre: satt skoveln i den skånska jordmånen, grävt upp och vänt på jorden. Han silar jorden mellan fingrarna, skiljer ogräs från medicinalväxter och rosor.

”Byn sov lugnt och stilla”, skriver han, ”men under ytan bar den kniv.” En av flera exakta formuleringar, balanserande mellan prosa och poesi, verklighet, dröm och fantasteri, som naglar fast historiens väderlek och livets temperatur, lyfter upp den gödsel, vilken får människor att sluta växa, till läsarens näsa.

Den lilla österlenska by som Ranelid skildrar är snarare den lilla byns mentalitet än en faktisk by, ens i romanform. Byn sträcker sig mellan Lunnarp, Tomelilla och Kivik, Brösarps backar och Sandhammaren, Simrishamn, Ystad och även mentalsjukhuset Sankt Lars i Lund.

Byns människor, oavsett om de finns eller bara nästan finns, har vuxit ur jorden: somliga som ogräs, andra som medicinalväxter. Med andra ord kan man skriva att somliga valde ondska, instängdhet och inskränkthet, medan andra väljer utblick och godhet.

För mycket vill jag inte avslöja om vad som händer i Ranelids lilla by på Österlen och varför det händer. Det får ni läsa själva. Men åtminstone två namn ur myllret av personer/människor bör uppmärksammas: den ene heter Gilbert Häger, mejeriabetare och en mejerinäringens uppfinnare, världsresenär och vän med Dalai lama; den andre är den ovannämnde motorcykelryttaren Preben Anker, numera traktens manlige hemsamarit.

Också dessa människor, denna människosort, återfinns i den skånska byn. Det är viktigt att påpeka: alla bybor gödslar inte jorden för främlingsfientlighet och rasism. Några har vilja och styrka att vandra ”utanför gränserna”.

Det finns böcker jag inte vill recensera i betydelsen betygsätta eller gradera i förhållande till författarens tidigare böcker. ”Min son fäktas mot världen” är en sådan bok. Kanske för att berättelsen står mig för nära (jag kan se bokens människor på Konsum i Sjöbo eller julmarknaden i Vollsjö). Den är ett ingrepp i hjärnan och hugg i hjärtat – ett betyg gott nog.

Ranelids budskap är enkelt men svårt: det är barnen – och därför föräldrarna, i detta fall fäderna – det beror på. Hur var/är Augusts pappa Björn, Gilberts pappa Rafael Häger och Prebens pappa Nils Anker som uppfostrare, förebilder och trädgårdsmästare? Med vad gödslar de jorden? Ondska eller godhet, inskränkhet eller nyfikenhet? Hur sköter fäderna sin trädgård? Vilken livssyn förmedlas till barnen/sönerna?

Ytterligare några citat – valda på måfå, finns många att välja bland: ”Vi plundrar barnen på skönheten och skruvar fast deras drömmar”, ”Många gör en lägereld av hat och avund” och ”Gud kan inte häpna längre”.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2000

Skåntry noir på Österlen

Platsen är Haväng. För att citera huvudpersonen Jonny Lilja via sin författare Olle Lönnaeus: ”En helvetes vacker morgon”. Jonny Lilja går mot havet för att ta livet av sig, ska hänga sig i en ek. Då får han syn på en människa, en ung kvinna, som sitter på gräset med ryggen mot en annan ek. Hon är redan död.

lonnaeus-det-som-ska-sonas”Det som ska sonas” (2009).

Romanens titel: ”Jonny Liljas skuld” (utgiven 2014). Genre: skåntry noir. Både hemskt berättat och vackert skrivet. Naturen och människan, livet och döden, skildras hud-, livs- och dödsnära. De blir ett: naturen, språket, personerna och berättelsen.

Olle Lönnaeus är journalist på Sydsvenskan och Österlenförfattare. Vi möts på Kiviks konditori, i det Jonny Lilja-land där Olle Lönnaeus själv och även hans tidigare huvudpersoner Konrad Jonsson, Mike Larsson och Joel Lindgren hör hemma. Oavsett om de vill eller inte.

lonnaeus-mike-larsson”Mike Larssons rymliga hjärta” (2010).

”Olika språk”, säger Lönnaeus i cappucinokön.

”Som journalist ska jag skriva tydligt – men i en roman måste det finnas utrymme för läsarna att andas och fundera. När jag jobbat en dag som journalist går det inte att skriva på en roman. Men jag brukar gå upp tidigt på morgon och skriva ett par timmar. Sen kan jag ta ledigt i fjorton dar, sitta i stugan i Ravlunda och få ihop delarna.”

lonnaeus-en-enda-sanning”En enda sanning” (2012).

Trots att synfältet i Jonny Lilja-serien, nämnda ”Jonny Liljas skuld” och ”Marias tårar” (2016), utvidgas till Malmö så finns Österlen kvar. Tomelilla, där Lönnaeus växte upp, släpper inte taget utan drar honom tillbaks. Inte enbart Tomelilla-trakten heller utan hela det österlenska landskapet från, säg, Haväng till Hammenhög och där emellan Spjutstorp, Onslunda och Lövestad.

”Miljöskildringarna är viktiga”, säger han. ”Några få meningar, beskrivningar av lukter och ljud, kan få läsaren att snabbt förflyttas till en plats.” Jag både instämmer och invänder. Miljöerna betyder mer än så, tror jag. Bok för bok – de övriga heter ”Det som ska sonas” (2009), ”Mike Larssons rymliga hjärta” (2010) och ”En enda sanning” (2012) – går jag igenom Österlenmiljöerna med författaren.

olle-lonnaeus-thomas-lofqvistOlle Lönnaeus. Foto: Thomas Löfqvist.

”Mycket själva Tomelilla i första boken”, säger han. ”Det bygger på egna minnen av miljöer och händelser.”

Men det förekommer ju också flera udda personer, ja, kufar, som bor i något litet hus strax utanför Tomelilla. Att Boris har sin skrotfirma bortåt Spjutstorp, det framgår, men var finns konstnären Mårten Lindgren, som målar Muhammed som gris, den religiöse mördaren Lelle Myrberg och polisen Eva Ström med sin Britt?

Lönnaeus svarar ungefär att ”lite norr om och väster om och där nånstans och koflickan Britts gård ligger mer bortåt Hammenhög” tills jag inser att husen inte finns fast de finns. Han skriver så autentiskt att jag trott att husen eller åtminstone byarna är specifika = verkliga.

”Vid vägen från Tomelilla till Ystad, ungefär mitt emellan, finns ett stenbrott. Nej, där finns inget stenbrott. Men det borde finnas, så jag placerade ett där. En uppfödare av kamphundar fick bo i Lövestad.”

lonnaeus-jonny-liljas-skuld”Jonny Liljas skuld” (2014).

Vilket ännu mer poängterar det som är min poäng. Att miljöerna utgör grunden för böckerna, kalla dem deckare, skåntry noir eller mansromaner. Språket, personerna och berättelserna uppstår u r miljöerna.

För var skulle Konrad, Mike, Joel, och Jonny ha sina rötter om inte ”po lanned”? Ja, även Jonny Lilja, ”en feg polis” i Malmö, döpt till John Harald med en hatad juridikprofessor som pappa. Smeknamnet Jonny flyttar honom från akademikerstaden Lund till ett ruffigare Malmö men också ut på Österlen, till mormors hus i backen ner mot Vitemölla.

lonnaeus-marias-tarar”Marias tårar” (2016).

När jag läste ”Jonny Liljas skuld” klagade jag på stadsskildringarna. Efter ”Marias tårar” får jag revidera mig. Lönnaeus: ”Jag gjorde noggrann research. Under några dar gick jag omkring i Malmös hamnområde – en fascinerande miljö.”

Ja, nu lever både Malmö och Österlen. Och jag vet, utbrister jag, vad det beror på! I ”Marias tårar” förändras din hårdkokta prosa – inte mycket, blott en skiftning i nyansen – när du flyttar berättelsen mellan stad och landsbygd, Malmö och Österlen.

”Du har nog rätt”, säger han fundersamt. ”Du kan ha rätt.”

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2016

Populärkulturarkeologi

Lika bra att först som sist låta Urban Nilmander dementera och protestera:

– Nej, nej och åter nej! Det handlar i n t e om nostalgi!

Istället lanseras härmed begreppet – ja, vetenskapen – populärkulturarkeologi. Ett långt och lite krångligt ord, lite motsägelsefullt också men högst passande.

Exakt detta är journalisterna Urban Nilmander, numera bosatt strax utanför Tomelilla, och Kenneth Ahlborn, som finns kvar i Stockholm: populärkulturarkeologer. De gräver fram den svenska populärkulturen ur glömskan och placerar den på sin rätta plats, varken mer eller mindre.

Den sista delen av föregående mening betonar Nilmander:

Omslag till ”Alla tiders bokserie. 85 år med B. Wahlströms röda och gröna ryggar.”

– Det ska liksom vara oseriöst på ett seriöst sätt, varken för tungt eller för lätt. Balansgången är viktig.

– Populärkultur betraktas ju som nånting försumbart och det kanske är så – men inte för de människor som till exempel konstruerar ishockeyspel. För dem är det ingen lek. De är seriösa och stolta.

– Många bilder, helst i färg, och mindre text, informativ och lite ”torr”. Så vill vi ha det. I stil med de böcker om populärkultur som publiceras i USA och England men sällan i Sverige.

Nilmander och Ahlborn är ”ishockeyspelsfreaks”, så 1995 inledde de sina utgrävningar med ett pampigt praktverk om svenska ishockeyspel. Året därpå blev det en bok om Stockholms söderförorter på vykort och 1997 kom ännu ett prakt- för att inte säga populärkulturellt mästerverk: ” Natt utan nåd” om illustratören – nej, konstnären! – Bertil Hegland.

– Ingen hade uppmärksammat Hegland, säger Nilmander. Ingen brydde sig om honom. Hegland trodde ju inte själv att han var nåt. När jag ringde och presenterade idén att sammanställa hans illustrationer, svarade han: ”Varför då? Det där var ju bara nånting jag gjorde.”

Omslag till ”Försvinnande god. En svensk läskhistoria.”

Om du – som Nilmander, Ahlborn och jag (och för den delen KvP:s kulturchef) – växte upp på 50- och 60-talen så kan du bara inte ha undgått Bertil Heglands omslag till Manhattandeckarna och/eller den långa raden ungdomsböcker: Tvillingdetektiverna, Kitty, Biggles…

– För Hegland var omslaget bara en produkt som skulle sälja boken. Men vilket jobb! Vilket arbetstempo! Så många bokomslag – och dessutom tidskriftsillustrationer! Och samtidigt så noggrant – vilket pillepillepillepill! Såna stämningar han lyckades skapa och förmedla!

Den givna fortsättningen blev en bok om förlaget B. Wahlströms ”röda och gröna ryggar” – alltså de ungdomsböcker som Hegland gjorde omslagen till. Hegland med flera, bör tilläggas. Bläddrar man i boken så ser man strax att omslagen till Wahlströms ungdomsböcker gjordes av fler illustratörer som kan kallas konstnärer. En är Gustav Lannmark, lite mer gammeldags än den samtidskänslige, moderne Hegland, och en annan den nästan ironiskt näpne G. Lundkvist.

Duon Nilmander/Ahlborn har också sammanställt en bok med Bengt H. Malmqvists samtidsnerviga foton på musiker/artister från 50-talet och framåt: amerikanska jazzmusiker på besök och svenska rock- och popsångare som Little Gerhard, Lill-Babs och Lill Lindfors.

Omslag till ”Stjärnornas fotograf. Bengt H. Malmqvist.”

– Mina favoriter är de svartvita jazzfotona. Men också Malmqvists omslagsbilder till schlagerplattorna från EP-tiden – valet av bakgrundsfärger och miljöer – är fantastiska tidsdokument.

Var ska ni gräva härnäst? Vad står i tur att grävas upp?

– I vår kommer – äntligen, tillägger Nilmander – boken om sporttecknaren Charlie Bood. Vi har planer på en hel serie böcker om tecknare och illustratörer: Bo Wilson, Rit-Ola, Kurt Ard. Det har funnits många duktiga tecknare – inte minst reportagetecknare, som nu är en utdöd genre.

Sen avslöjar Urban Nilmander också att Ahlborn och han har ännu en bok på gång. Men där tystnar han. Nej, han vill nog inte avslöja varken ämnet eller förlaget. Det är en lite speciell bok som är tänkt för ett speciellt förlag och förhandlingen med förlaget är inte klar ännu.

Om boken blir av, får vi se i bokhandeln till hösten.

Urban Nilmanders och Kenneth Ahlborns populärkulturarkelogiska utgivning (hittills):

Svenska ishockeyspel 1938-1995 (Strömbergs, 1995)
Förort på vykort. Söder om Söder 1900-1965 (Strömbergs, 1996)
Natt utan nåd. En bok om illustratören Bertil Hegland (Tago, 1997)
Mods. Stockholm 1964-1967 (Ordfront Galago, 1998)
Stjärnornas fotograf. Bengt H. Malmqvist (Premium, 1998)
Alla tiders bokserie. 85 år med B. Wahlströms röda och gröna ryggar (Wahlströms, 1999)
Charlie Bood. Sporttecknare (Ordfront Galago, 2000)
Försvinnande god. En svensk läskhistoria (Nordiska Museet 2001)

Bengt Eriksson
publicerat i Kvällsposten 2000

Alfredsson med ett s

Ska det vara Alfredson eller Alfredsson? Namnet kom från farfar, sprithandlaren Alfred Andersson. Pappa Folke, annonschefen, tog sig det nya efternamnet. Han skrev Alfredson. Men i tidiga dokument från myndigheterna skulle sonen Hans ändå få heta Alfredsson.

Hans Alfredson Kalle LIndÄven under student- och spextiden i Lund stavades efternamnet med dubbel-s. Långsamt försvann det ena tills ett ensamt s fanns kvar. Nördigt att snöa in på? Jo, kanske det. Men varför? Det är alltid en bra fråga. Varför kunde inte, för att ta ett par andra exempel, Owe Thörnqvist heta Ove Törnqvist och Siw Malmkvist heta Siv Malmqvist?

Offentligt kontra privat. Artist och privatperson ska inte blandas ihop. Blygsamt eller kaxigt: hävda att man är nåt. Eller nödvändigt: stärka sig så man vågar tro att man har nåt att komma med. Kanske bara jag som intresserar mig för sånt här? Jag tycker i alla fall att det är intressant – och lite kul – med artistnamn, om det så är ett helt nytt namn eller enbart gäller byte/strykning av en bokstav.

Hur var det med Hans och Hasse? Smeknamnet står på omslaget till Kalle Linds biografi ”Hasse Alfredson – En sån där farbror som ritar och berättar” (Forum) medan Alfredson själv på sina böcker och även de flesta skivomslag (dock inte riktigt alla) använde sitt dopnamn. Så har jag uppfattat det: Hans var hela människan med både mörker och skämt. Hasse är publikens syn på den där skojige som får en att skratta.

Tillsammans fick Hans Alfredson och Tage Danielsson heta Hasseåtage. Ett begrepp som enligt Kalle Lind myntades av journalisten Åke Cato (fast han skrev Hassåtage). Jul- och nyårshelgerna ägnade jag åt att läsa Linds bok om Hasse Alfredson från Helsingborg, Lund, Stockholm och Tomelilla (eller Sälshög). Det tog sin tid.

Inte för att boken är tjock. Men det är den: cirka 650 sidor. Inte heller för att Kalle Lind skriver otympligt. Det gör han inte utan meningar och formuleringar flyger över boksidorna. Rent mästerligt att han kan skriva så roande och så faktafyllt på samma gång.

Alla dessa fakta är problemet, de får mig att stanna upp här och var och där på sidorna. När Lind nämner någon tidig text som Hasse Alfredson, ibland själv men allt oftare ihop med Tage Danielsson, skrev till en sång, monolog eller sketch så vill jag höra hur den gick. Gång på gång måste jag lägga boken åt sidan och ta fram plattan, söka på Spotify och YouTube. Ibland med lyckosamt resultat men alldeles för ofta lyckas det inte.

1958 till cirka 1961, åren innan Hasseåtage skulle börja sätta upp egna revyer, åstadkom Alfredson (och Danielsson) en hel del material som jag inte hört eller ens hört talas om. Till exempel Lars Ekborgs genombrott som komiker. Det skedde i en Kar de Mumma-revy med en imitation av rocksångaren Elvis Presley (textens upphovsmän hette Alfredson och Danielsson).

Detta vill jag höra – och se! Men ingenstans på nätet går det att hitta en inspelning. Hasse å Tage skrev även texten till ”Springschasvisan”, sjungen av gruppen Flickery Flies, där texten poängterar att de – liksom Povel Ramel – kunde vrida till orden. Visans intro: ”Pojkar, inte får ni stå här och masa – ut och schasa.”

Kalle LInd vid Svenska Ords arbetsstuga i Vitabergsparken på Södermalm i Stockholm fotograf Gabriel Liljevall

Kalle Lind vid Svenska Ords arbetsstuga i Vitabergsparken på Södermalm i Stockholm. Foto: Gabriel Liljevall

Ibland kunde Alfredson skriva såväl text (signatur Simson) som musik (Anson). På en EP med Brita Borg finns tre egna låtar, bland annat skillingtrycksparodin ”Märta Melin och Ture Tyrén”. När båda fick i uppdrag att göra en föreställning åt Knäppupp (alltså Povel Ramel) for de iväg till danska Vedbæk där de skrev texter (på skrivmaskin) och gjorde melodier (på det lilla klangverket Apollo) åt Brita Borg, schlagerparodin ”Du är min tekopp”, och Sigge Fürst, sjömansvalsditon ”Salta biten (Raj-raj)”.

Inte visste jag att Alfredson och Danielsson skrivit ”Raj-raj”! Komikern Martin Ljung blev så förknippad med Povel Ramel att jag också missat att flera av hans skrattsuccéer inte hade Ramel som upphovsman. ”Guben i låddan” (scenen i tågets sovkupé) skrev Hans Alfredson och ”Fingal Olsson” (död men han rör ju på sig) snoddes ihop av Hasse å Tage på beställning av Ramel för att ersätta ett nummer som inte blivit någon succé.

När jag läser Kalle Linds bok pusslar jag även ihop livsloppet för vad som blev Hasse Alfredsons mest populära revynummer, de återkommande (cirka 1 200 stycken) Lindemännen med olika förnamn och yrken. Sättet att berätta – ja, improvisera – en historia föddes under tiden i Lund på 50-talet av – ja, ur – studentspexaren och historieberättaren Folke ”Spuling” Lindh, en vän för livet som medverkar i de flesta av Alfredsons filmer. (Spulings rollfigur i ”Picassos äventyr” står staty i väggen till Hasse å Tage-museet i Tomelilla.)

Improviserandet provades i TV-versionen av ”Mosebacke Monarki” (gick sådär) och återkom i en sketch med Povel Ramel där Alfredson improviserar loss men Ramel är blek och tafatt. Det krävdes den rätta scenduon, det vill säga Hans Alfredson och Tage Danielsson, för att Lindeman skulle bli Lindeman. (Själva namnet fick han förresten senare.)

3 X Alfredson

1. Låtar av/med Hans Alfredson: ”Springschasvisan” (Flickery Flies, 1958), ”Ragga-da-bang” (Alice Babs, 1959), ”Tarzan” (Nils Poppe, 1959), ”Oj då, kära nån” (Brita Borg/Alfredson, 1960), ”Jasså” (Martin Ljung/Brita Borg, 1960), ”Under stadens broar” (Alfredson/Stig Olin, 1960), ”Aldrig har jag sett en rak banana” (Flickery Flies, 1961), ”Rågsved” (Sonya Hedenbratt, 1962), ”Sov lilla Totte” (Alfredson/Tage Danielsson, 1962), ”Blommig falukorv” (Alfredson, 1965), ”It’s So Nice To Be Rich” (Agnetha Fältskog, 1983)…

2. ”Roliga” böcker av Hasse Alfredson: ”En liten bok om att bränna löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården” (1961), ”Ernst Semmelmans memoarer” (1962), ”Gummitummen – Skizzer ur en fren dagbok” (1966), ”Rosa rummet eller Operabaren eller dylikt” (1967), ”F – En överdriven äventyrsroman ” (1968), ”Varför är det så ont om Q” (1968), ”Varför stirrar ni på mina fötter” (1980)…

3. Hos Elfstrands. Det finns en historia om när makarna Hans och Gunilla Alfredson besökte Elfstrands i Sjöbo. Krukmakare Elfstrand den yngre, alltså Albert, var som oftast lite surmulen. Han sålde inte gärna till utsocknes. ”Vi kommer från Tomelilla”, försökte Hasse. ”Det står A (= stockholmare) på bilen”, svarade Albert. ”Fast sen fick vi ändå köpa ett par fina saker”, har Hasse berättat.

Bengt Eriksson
Publicerat i YA och KB