Skåntry noir på Österlen

Platsen är Haväng. För att citera huvudpersonen Jonny Lilja via sin författare Olle Lönnaeus: ”En helvetes vacker morgon”. Jonny Lilja går mot havet för att ta livet av sig, ska hänga sig i en ek. Då får han syn på en människa, en ung kvinna, som sitter på gräset med ryggen mot en annan ek. Hon är redan död.

lonnaeus-det-som-ska-sonas”Det som ska sonas” (2009).

Romanens titel: ”Jonny Liljas skuld” (utgiven 2014). Genre: skåntry noir. Både hemskt berättat och vackert skrivet. Naturen och människan, livet och döden, skildras hud-, livs- och dödsnära. De blir ett: naturen, språket, personerna och berättelsen.

Olle Lönnaeus är journalist på Sydsvenskan och Österlenförfattare. Vi möts på Kiviks konditori, i det Jonny Lilja-land där Olle Lönnaeus själv och även hans tidigare huvudpersoner Konrad Jonsson, Mike Larsson och Joel Lindgren hör hemma. Oavsett om de vill eller inte.

lonnaeus-mike-larsson”Mike Larssons rymliga hjärta” (2010).

”Olika språk”, säger Lönnaeus i cappucinokön.

”Som journalist ska jag skriva tydligt – men i en roman måste det finnas utrymme för läsarna att andas och fundera. När jag jobbat en dag som journalist går det inte att skriva på en roman. Men jag brukar gå upp tidigt på morgon och skriva ett par timmar. Sen kan jag ta ledigt i fjorton dar, sitta i stugan i Ravlunda och få ihop delarna.”

lonnaeus-en-enda-sanning”En enda sanning” (2012).

Trots att synfältet i Jonny Lilja-serien, nämnda ”Jonny Liljas skuld” och ”Marias tårar” (2016), utvidgas till Malmö så finns Österlen kvar. Tomelilla, där Lönnaeus växte upp, släpper inte taget utan drar honom tillbaks. Inte enbart Tomelilla-trakten heller utan hela det österlenska landskapet från, säg, Haväng till Hammenhög och där emellan Spjutstorp, Onslunda och Lövestad.

”Miljöskildringarna är viktiga”, säger han. ”Några få meningar, beskrivningar av lukter och ljud, kan få läsaren att snabbt förflyttas till en plats.” Jag både instämmer och invänder. Miljöerna betyder mer än så, tror jag. Bok för bok – de övriga heter ”Det som ska sonas” (2009), ”Mike Larssons rymliga hjärta” (2010) och ”En enda sanning” (2012) – går jag igenom Österlenmiljöerna med författaren.

olle-lonnaeus-thomas-lofqvistOlle Lönnaeus. Foto: Thomas Löfqvist.

”Mycket själva Tomelilla i första boken”, säger han. ”Det bygger på egna minnen av miljöer och händelser.”

Men det förekommer ju också flera udda personer, ja, kufar, som bor i något litet hus strax utanför Tomelilla. Att Boris har sin skrotfirma bortåt Spjutstorp, det framgår, men var finns konstnären Mårten Lindgren, som målar Muhammed som gris, den religiöse mördaren Lelle Myrberg och polisen Eva Ström med sin Britt?

Lönnaeus svarar ungefär att ”lite norr om och väster om och där nånstans och koflickan Britts gård ligger mer bortåt Hammenhög” tills jag inser att husen inte finns fast de finns. Han skriver så autentiskt att jag trott att husen eller åtminstone byarna är specifika = verkliga.

”Vid vägen från Tomelilla till Ystad, ungefär mitt emellan, finns ett stenbrott. Nej, där finns inget stenbrott. Men det borde finnas, så jag placerade ett där. En uppfödare av kamphundar fick bo i Lövestad.”

lonnaeus-jonny-liljas-skuld”Jonny Liljas skuld” (2014).

Vilket ännu mer poängterar det som är min poäng. Att miljöerna utgör grunden för böckerna, kalla dem deckare, skåntry noir eller mansromaner. Språket, personerna och berättelserna uppstår u r miljöerna.

För var skulle Konrad, Mike, Joel, och Jonny ha sina rötter om inte ”po lanned”? Ja, även Jonny Lilja, ”en feg polis” i Malmö, döpt till John Harald med en hatad juridikprofessor som pappa. Smeknamnet Jonny flyttar honom från akademikerstaden Lund till ett ruffigare Malmö men också ut på Österlen, till mormors hus i backen ner mot Vitemölla.

lonnaeus-marias-tarar”Marias tårar” (2016).

När jag läste ”Jonny Liljas skuld” klagade jag på stadsskildringarna. Efter ”Marias tårar” får jag revidera mig. Lönnaeus: ”Jag gjorde noggrann research. Under några dar gick jag omkring i Malmös hamnområde – en fascinerande miljö.”

Ja, nu lever både Malmö och Österlen. Och jag vet, utbrister jag, vad det beror på! I ”Marias tårar” förändras din hårdkokta prosa – inte mycket, blott en skiftning i nyansen – när du flyttar berättelsen mellan stad och landsbygd, Malmö och Österlen.

”Du har nog rätt”, säger han fundersamt. ”Du kan ha rätt.”

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2016

Populärkulturarkeologi

Lika bra att först som sist låta Urban Nilmander dementera och protestera:

– Nej, nej och åter nej! Det handlar i n t e om nostalgi!

Istället lanseras härmed begreppet – ja, vetenskapen – populärkulturarkeologi. Ett långt och lite krångligt ord, lite motsägelsefullt också men högst passande.

Exakt detta är journalisterna Urban Nilmander, numera bosatt strax utanför Tomelilla, och Kenneth Ahlborn, som finns kvar i Stockholm: populärkulturarkeologer. De gräver fram den svenska populärkulturen ur glömskan och placerar den på sin rätta plats, varken mer eller mindre.

Den sista delen av föregående mening betonar Nilmander:

Omslag till ”Alla tiders bokserie. 85 år med B. Wahlströms röda och gröna ryggar.”

– Det ska liksom vara oseriöst på ett seriöst sätt, varken för tungt eller för lätt. Balansgången är viktig.

– Populärkultur betraktas ju som nånting försumbart och det kanske är så – men inte för de människor som till exempel konstruerar ishockeyspel. För dem är det ingen lek. De är seriösa och stolta.

– Många bilder, helst i färg, och mindre text, informativ och lite ”torr”. Så vill vi ha det. I stil med de böcker om populärkultur som publiceras i USA och England men sällan i Sverige.

Nilmander och Ahlborn är ”ishockeyspelsfreaks”, så 1995 inledde de sina utgrävningar med ett pampigt praktverk om svenska ishockeyspel. Året därpå blev det en bok om Stockholms söderförorter på vykort och 1997 kom ännu ett prakt- för att inte säga populärkulturellt mästerverk: ” Natt utan nåd” om illustratören – nej, konstnären! – Bertil Hegland.

– Ingen hade uppmärksammat Hegland, säger Nilmander. Ingen brydde sig om honom. Hegland trodde ju inte själv att han var nåt. När jag ringde och presenterade idén att sammanställa hans illustrationer, svarade han: ”Varför då? Det där var ju bara nånting jag gjorde.”

Omslag till ”Försvinnande god. En svensk läskhistoria.”

Om du – som Nilmander, Ahlborn och jag (och för den delen KvP:s kulturchef) – växte upp på 50- och 60-talen så kan du bara inte ha undgått Bertil Heglands omslag till Manhattandeckarna och/eller den långa raden ungdomsböcker: Tvillingdetektiverna, Kitty, Biggles…

– För Hegland var omslaget bara en produkt som skulle sälja boken. Men vilket jobb! Vilket arbetstempo! Så många bokomslag – och dessutom tidskriftsillustrationer! Och samtidigt så noggrant – vilket pillepillepillepill! Såna stämningar han lyckades skapa och förmedla!

Den givna fortsättningen blev en bok om förlaget B. Wahlströms ”röda och gröna ryggar” – alltså de ungdomsböcker som Hegland gjorde omslagen till. Hegland med flera, bör tilläggas. Bläddrar man i boken så ser man strax att omslagen till Wahlströms ungdomsböcker gjordes av fler illustratörer som kan kallas konstnärer. En är Gustav Lannmark, lite mer gammeldags än den samtidskänslige, moderne Hegland, och en annan den nästan ironiskt näpne G. Lundkvist.

Duon Nilmander/Ahlborn har också sammanställt en bok med Bengt H. Malmqvists samtidsnerviga foton på musiker/artister från 50-talet och framåt: amerikanska jazzmusiker på besök och svenska rock- och popsångare som Little Gerhard, Lill-Babs och Lill Lindfors.

Omslag till ”Stjärnornas fotograf. Bengt H. Malmqvist.”

– Mina favoriter är de svartvita jazzfotona. Men också Malmqvists omslagsbilder till schlagerplattorna från EP-tiden – valet av bakgrundsfärger och miljöer – är fantastiska tidsdokument.

Var ska ni gräva härnäst? Vad står i tur att grävas upp?

– I vår kommer – äntligen, tillägger Nilmander – boken om sporttecknaren Charlie Bood. Vi har planer på en hel serie böcker om tecknare och illustratörer: Bo Wilson, Rit-Ola, Kurt Ard. Det har funnits många duktiga tecknare – inte minst reportagetecknare, som nu är en utdöd genre.

Sen avslöjar Urban Nilmander också att Ahlborn och han har ännu en bok på gång. Men där tystnar han. Nej, han vill nog inte avslöja varken ämnet eller förlaget. Det är en lite speciell bok som är tänkt för ett speciellt förlag och förhandlingen med förlaget är inte klar ännu.

Om boken blir av, får vi se i bokhandeln till hösten.

Urban Nilmanders och Kenneth Ahlborns populärkulturarkelogiska utgivning (hittills):

Svenska ishockeyspel 1938-1995 (Strömbergs, 1995)
Förort på vykort. Söder om Söder 1900-1965 (Strömbergs, 1996)
Natt utan nåd. En bok om illustratören Bertil Hegland (Tago, 1997)
Mods. Stockholm 1964-1967 (Ordfront Galago, 1998)
Stjärnornas fotograf. Bengt H. Malmqvist (Premium, 1998)
Alla tiders bokserie. 85 år med B. Wahlströms röda och gröna ryggar (Wahlströms, 1999)
Charlie Bood. Sporttecknare (Ordfront Galago, 2000)
Försvinnande god. En svensk läskhistoria (Nordiska Museet 2001)

Bengt Eriksson
publicerat i Kvällsposten 2000

Alfredsson med ett s

Ska det vara Alfredson eller Alfredsson? Namnet kom från farfar, sprithandlaren Alfred Andersson. Pappa Folke, annonschefen, tog sig det nya efternamnet. Han skrev Alfredson. Men i tidiga dokument från myndigheterna skulle sonen Hans ändå få heta Alfredsson.

Hans Alfredson Kalle LIndÄven under student- och spextiden i Lund stavades efternamnet med dubbel-s. Långsamt försvann det ena tills ett ensamt s fanns kvar. Nördigt att snöa in på? Jo, kanske det. Men varför? Det är alltid en bra fråga. Varför kunde inte, för att ta ett par andra exempel, Owe Thörnqvist heta Ove Törnqvist och Siw Malmkvist heta Siv Malmqvist?

Offentligt kontra privat. Artist och privatperson ska inte blandas ihop. Blygsamt eller kaxigt: hävda att man är nåt. Eller nödvändigt: stärka sig så man vågar tro att man har nåt att komma med. Kanske bara jag som intresserar mig för sånt här? Jag tycker i alla fall att det är intressant – och lite kul – med artistnamn, om det så är ett helt nytt namn eller enbart gäller byte/strykning av en bokstav.

Hur var det med Hans och Hasse? Smeknamnet står på omslaget till Kalle Linds biografi ”Hasse Alfredson – En sån där farbror som ritar och berättar” (Forum) medan Alfredson själv på sina böcker och även de flesta skivomslag (dock inte riktigt alla) använde sitt dopnamn. Så har jag uppfattat det: Hans var hela människan med både mörker och skämt. Hasse är publikens syn på den där skojige som får en att skratta.

Tillsammans fick Hans Alfredson och Tage Danielsson heta Hasseåtage. Ett begrepp som enligt Kalle Lind myntades av journalisten Åke Cato (fast han skrev Hassåtage). Jul- och nyårshelgerna ägnade jag åt att läsa Linds bok om Hasse Alfredson från Helsingborg, Lund, Stockholm och Tomelilla (eller Sälshög). Det tog sin tid.

Inte för att boken är tjock. Men det är den: cirka 650 sidor. Inte heller för att Kalle Lind skriver otympligt. Det gör han inte utan meningar och formuleringar flyger över boksidorna. Rent mästerligt att han kan skriva så roande och så faktafyllt på samma gång.

Alla dessa fakta är problemet, de får mig att stanna upp här och var och där på sidorna. När Lind nämner någon tidig text som Hasse Alfredson, ibland själv men allt oftare ihop med Tage Danielsson, skrev till en sång, monolog eller sketch så vill jag höra hur den gick. Gång på gång måste jag lägga boken åt sidan och ta fram plattan, söka på Spotify och YouTube. Ibland med lyckosamt resultat men alldeles för ofta lyckas det inte.

1958 till cirka 1961, åren innan Hasseåtage skulle börja sätta upp egna revyer, åstadkom Alfredson (och Danielsson) en hel del material som jag inte hört eller ens hört talas om. Till exempel Lars Ekborgs genombrott som komiker. Det skedde i en Kar de Mumma-revy med en imitation av rocksångaren Elvis Presley (textens upphovsmän hette Alfredson och Danielsson).

Detta vill jag höra – och se! Men ingenstans på nätet går det att hitta en inspelning. Hasse å Tage skrev även texten till ”Springschasvisan”, sjungen av gruppen Flickery Flies, där texten poängterar att de – liksom Povel Ramel – kunde vrida till orden. Visans intro: ”Pojkar, inte får ni stå här och masa – ut och schasa.”

Kalle LInd vid Svenska Ords arbetsstuga i Vitabergsparken på Södermalm i Stockholm fotograf Gabriel Liljevall

Kalle Lind vid Svenska Ords arbetsstuga i Vitabergsparken på Södermalm i Stockholm. Foto: Gabriel Liljevall

Ibland kunde Alfredson skriva såväl text (signatur Simson) som musik (Anson). På en EP med Brita Borg finns tre egna låtar, bland annat skillingtrycksparodin ”Märta Melin och Ture Tyrén”. När båda fick i uppdrag att göra en föreställning åt Knäppupp (alltså Povel Ramel) for de iväg till danska Vedbæk där de skrev texter (på skrivmaskin) och gjorde melodier (på det lilla klangverket Apollo) åt Brita Borg, schlagerparodin ”Du är min tekopp”, och Sigge Fürst, sjömansvalsditon ”Salta biten (Raj-raj)”.

Inte visste jag att Alfredson och Danielsson skrivit ”Raj-raj”! Komikern Martin Ljung blev så förknippad med Povel Ramel att jag också missat att flera av hans skrattsuccéer inte hade Ramel som upphovsman. ”Guben i låddan” (scenen i tågets sovkupé) skrev Hans Alfredson och ”Fingal Olsson” (död men han rör ju på sig) snoddes ihop av Hasse å Tage på beställning av Ramel för att ersätta ett nummer som inte blivit någon succé.

När jag läser Kalle Linds bok pusslar jag även ihop livsloppet för vad som blev Hasse Alfredsons mest populära revynummer, de återkommande (cirka 1 200 stycken) Lindemännen med olika förnamn och yrken. Sättet att berätta – ja, improvisera – en historia föddes under tiden i Lund på 50-talet av – ja, ur – studentspexaren och historieberättaren Folke ”Spuling” Lindh, en vän för livet som medverkar i de flesta av Alfredsons filmer. (Spulings rollfigur i ”Picassos äventyr” står staty i väggen till Hasse å Tage-museet i Tomelilla.)

Improviserandet provades i TV-versionen av ”Mosebacke Monarki” (gick sådär) och återkom i en sketch med Povel Ramel där Alfredson improviserar loss men Ramel är blek och tafatt. Det krävdes den rätta scenduon, det vill säga Hans Alfredson och Tage Danielsson, för att Lindeman skulle bli Lindeman. (Själva namnet fick han förresten senare.)

3 X Alfredson

1. Låtar av/med Hans Alfredson: ”Springschasvisan” (Flickery Flies, 1958), ”Ragga-da-bang” (Alice Babs, 1959), ”Tarzan” (Nils Poppe, 1959), ”Oj då, kära nån” (Brita Borg/Alfredson, 1960), ”Jasså” (Martin Ljung/Brita Borg, 1960), ”Under stadens broar” (Alfredson/Stig Olin, 1960), ”Aldrig har jag sett en rak banana” (Flickery Flies, 1961), ”Rågsved” (Sonya Hedenbratt, 1962), ”Sov lilla Totte” (Alfredson/Tage Danielsson, 1962), ”Blommig falukorv” (Alfredson, 1965), ”It’s So Nice To Be Rich” (Agnetha Fältskog, 1983)…

2. ”Roliga” böcker av Hasse Alfredson: ”En liten bok om att bränna löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården” (1961), ”Ernst Semmelmans memoarer” (1962), ”Gummitummen – Skizzer ur en fren dagbok” (1966), ”Rosa rummet eller Operabaren eller dylikt” (1967), ”F – En överdriven äventyrsroman ” (1968), ”Varför är det så ont om Q” (1968), ”Varför stirrar ni på mina fötter” (1980)…

3. Hos Elfstrands. Det finns en historia om när makarna Hans och Gunilla Alfredson besökte Elfstrands i Sjöbo. Krukmakare Elfstrand den yngre, alltså Albert, var som oftast lite surmulen. Han sålde inte gärna till utsocknes. ”Vi kommer från Tomelilla”, försökte Hasse. ”Det står A (= stockholmare) på bilen”, svarade Albert. ”Fast sen fick vi ändå köpa ett par fina saker”, har Hasse berättat.

Bengt Eriksson
Publicerat i YA och KB

Karin Brunk Holmqvist, äldreromanförfattare

Recenserade ju nyligen Karin Brunk Holmqvist senaste äldreroman, ”Damen med bysten”, här på Deckarlogg.

Så jag tänkte det kunde passa att jag också tog fram en intervju jag gjorde ungefär mitt i hennes Österlen-serie. Jo, hennes romaner kan väl samlas i en bokserie med den benämningen eftersom samtliga utspelar sig i och kring olika småbyar på Österlen.

***

Det började med att det knackade på ett par dörrar.

Kerstin Aronsson, då bosatt på Österlen i Skåne, hade startat bokförlaget Kabusa. En granne kom på besök med en bok i handen. ”Den här ska du läsa”, sa grannen. Boken hette ”Potensgivarna”, var skriven av en lokal författare och utgiven på ett litet skånskt förlag.

Dagen efter knackade det på ännu en dörr, nu hos bokens författare, Karin Brunk Holmqvist, i Tomelilla. Det var chefen för Kabusa. Hon ville ge ut ”Potensgivarna” på nytt.

– Jag tyckte lite synd om henne, säger Karin Brunk Holmqvist. Boken hade ju redan varit utgiven och kunde väl inte sälja så mycket mer.

potensgivarnapocket3dhurattFast nog visste Kerstin Aronsson vad hon gjorde. ”Potensgivarna”, återutgiven 2004, har fram till nu sålt drygt 150 000 exemplar. Och den fortsätter att sälja, cirka 20 000 ex per år. Sen dess har Kabusa gett ut ytterligare sju böcker av Karin Brunk Holmqvist. Sammanlagd upplaga: en halv miljon.

Måste vara du som bär upp förlaget?

– Det sägs så.

Hur kunde det bli en så stor succé? Romanerna är ju mycket lokala. De utspelar sig på platser som Borrby, Brantevik och Tomelilla. Också personerna är ovanliga, det vill säga ovanligt gamla. De har hunnit långt in i pensionsåldern.

Till exempel systrarna Elida och Tilda, som i ”Potensgivarna” börjar sälja en dryck med nämnda resultat, är 79 respektive 72 år. Väninnorna Alma och Margit, som i boken ”Sirila gentlemän sökes” annonserar efter varsin manlig vän, är 81 och 79.

Just detta som det beror på, tror Karin Brunk Holmqvist.

– Jag har hittat min nisch, säger hon.

– Det är få som skriver böcker om äldre personer och inte heller många som skriver humoristiska böcker. Jag är ju äldre själv, så det kändes naturligt. Och jag har alltid ljugit som en borstbindare. Miljöerna är medvetet valda. Jag skriver gärna om miljöer där jag känner mig hemma, tycker om att skildra kollisionen mellan stad och landsbygd, gammalt och nytt.

– Jag debuterade 1996, då var jag 52 år, och blev heltidsförfattare vid 60, tillägger hon.

BrunkOch ser nöjd ut. Ingen tvekan att Karin Brunk Holmqvist är glad – ja, överlycklig – för att ha fått en ny karriär när hon skulle varit pensionär. Hon var kommunpolitiker som ung, studerade till socionom och arbetade med personalfrågor inom i kriminalvården. Dessutom har hon varit Hasse å Tage-statist.

– Tomelillaborna tyckte det var roligt när deras kommunpolitiker dansade flamenco i ”Picassos äventyr”.

Foto: Lina Ikse

Som om det inte räckte har hon varit – och är – trollkarl. När Karin är ute och pratar om sina böcker så kan hon förvåna åhörarna med att dra ett trolleritrick.

– Min far trollade och jag tog över, till att börja med för mina barn och sen på barndaghem. Så ringde Tomelilla konsthall och ville jag skulle trolla på nåt sportlov. Jag älskar trolleritrick där publiken får hjälpa till. Små ”partytricks”, om det heter så.

– Mina böcker finns i läsecirklar och på pensionärshem i hela Sverige. Läsarna brukade vara 55 plus men allt fler ungdomar har börjat blogga om böckerna. De måste väl känna igen sin mormor eller nån tokig granne.

– Många känner igen sig, i personer, miljöer och händelser. Som i senaste boken, Kaffe med musik, om bussresan till en julmarknad i Tyskland. Vi är många som åker på bussresor. Ja, jag också, eftersom jag inte flyger.

– Den bästa recensionen jag fått är från en bussresa. Guiden läste högt ur ”Potensgivarna”. När bussen var framme och alla skulle rusa iväg för att ordna med sitt hotellrum – då satt resenärerna kvar i bussen. De ville att guiden skulle läsa slut på boken.

– Jag ger mig inte ut för att vara höglitterär heller utan skriver mycket enkla böcker. Få karaktärer, som fördjupas. Äldre läsare blir nog uppiggade av mina böcker. Jag visar att man kan förändra sig också som äldre och göra tokiga saker.

kranvridarna3dhuVissa år har Karin Brunk Holmqvist haft upp till 80 litterära framträdanden och tackat nej till lika många. På fjolårets bokfestival i Kristianstad fick 430 personer plats att lyssna medan 50 fick stanna utanför. Hon har också suttit på Karl Johan i Oslo och signerat.

– Det är ju precis som här, säger de i Norge. Miljöerna och personerna är så norska.

Men när hinner du skriva? En ny bok per år…

– Jag kan skriva överallt. Inte i vardagsrummet, här blir jag störd av telefonen. Men i min skrivarlya, på hotellrum och när min man kör bilen, då passar jag på att skriva.

– Jag börjar på ett lite annorlunda sätt – med att hitta på en finurlig titel. En del läsare har undrat över ordet ”sirila” (som i ”gentlemän”). Nej, det finns inte i Svenska Akademiens ordlista. Jag gör inget synopsis, så jag vet inte vad som ska hända. Lite av självterapi, det ska också vara roligt att skriva.

Sist berättar jag för Karin Brunk Holmqvist vad KvP:s kulturredaktör uppmanade mig: ”Skynda dig och gör intervjun! Snart får hon väl Piraten-priset…”

– Jag har alltid fascinerats av Fritiof Nilsson Piraten, svarar Karin. Och jag har i alla fall två likheter med honom: jag studerade i Lund och jag tycker om snaps.

Namn: Kerstin Brunk Holmqvist.
Född: 1944.
Bosatt: Tomelilla, Skåne.
Yrke: Var socionom och även politiker, mannekäng, revyprimadonna, filmstatist och trollkarl innan hon blev författare vid 52 års ålder.
Skriver: Äldreromaner.
Storsäljare: Romanen ”Potensgivarna” har sålt plus 250 000 ex.
Fler romaner: ”Stenhimlen”, ”Rapsbaggarna”, ”Villa Bonita”, ”Sirila gentlemän sökes”, ”Rosa elefanter” och ”Kaffe med musik”.
Sammanlagd upplaga: 500 000.
Översatt: Till tyska, danska, norska och finska.
Scen/film: Pjäsrättigheter till ”Potensgivarna” har precis sålts liksom filmoptioner till flera av romanerna.
På gång: Ny ännu titellös roman i höst.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2012

Efter att intervjun gjordes har Karin Brunk Holmqvist fortsatt att ge ut typ en roman per år. De tre senaste, ”Majken minröjare” (2017), ”Tango i tabernaklet” (2018) och alltså årets ”Damen med bysten”, har dessutom vissa kriminella inslag.

Lönnaeus, Lilja och jag

Här och nu ska jag inte recensera Olle Lönnaeus nya deckare – snarare än polisroman – ”Marias tårar” (Massolit förlag). Framöver ska det bli en lite längre genomgång, tänkte jag, av hela hans deckarförfattarskap.

Men några rader, eftersom jag efter hans debutroman ”Det som ska sonas” – en av de bästa svenska deckardebuterna enligt min åsikt, en atmosfärrik och bra skånsk landsbygdsnoir – varit lite njugg mot de följande tre böckerna. Som den första titeln i serien om Malmöpolisen, narkotikaspanaren och pokerspelaren Jonny Lilja, ”Jonny Liljas skuld”, där jag inte riktigt tyckte att han lyckades få till och förmedla stämningen av Malmö.

Marias tårarNog om detta. För med nya ”Marias tårar” är Lönnaeus på väg tillbaks till både sin gamla form och sin första entusiasm. Eller också är det väl jag som nu läst in mig på och i hans sätt att berätta och skriva. Deckarförfattaren Lönnaeus har besegrat deckarläsaren Eriksson.

Det är språket. Där börjar, fortsätter och, tja, ”fulländas” det – med språket. En fröjd att läsa en deckarförfattare (och journalist) som verkligen kan skriva: vet var punkter och kommatecken ska sättas, hur lång en mening och sen nästa mening bör vara, omväxlande långa och korta, att snart sagt alla ord kan byta plats tills ordföljden blivit den rätta.

Tyvärr (vilket ju ökat dessutom i och med alla egenutgivna deckare) finns det deckarromaner där läsaren måste rensa språket för att ta sig in till berättelsen och spänningen, personerna och miljöerna.

Fast det viktiga, därför som jag tycker att ”Marias tårar” är det bästa Olle Lönnaeus skrivit sen debutnoiren, är nyanserna; de små små skiftningarna i språket. När Jonny Lilja är huvudperson inträder en Jonny-skiftning i skriftspråket. När hans kollega Eva Ström (kul namn förresten) tar plats som andra huvudperson finns där en Maria-skiftning.

Likadant med stad kontra landsbygd, Malmö kontra nånstans utanför Tomelilla. Skriftspråket urbaniseras respektive, ursäkta, bonnifieras. Inte mycket, knappt märkbart, men nog är det så. Och det gör att Lönnaeus den här gången lyckas – verkligen lyckas – med att skildra och förmedla både staden Malmö och den sydöstskånska landsbygden.

Deckarlogg 2Eller inbillar jag mig bara det här? Ska ta och fråga Lönnaeus…

Bengt Eriksson