Deckarloggfredag: Det lilla skånska hemmagalleriet

Som Andreas Rydén sa i Antikrundan på TV: ”Det finns mycket fin konst att köpa för inte så mycket pengar.” Han visade en akvarellmålning, där en okänd konstnär porträtterat Rydéns farfar. Den skulle han rädda först, om huset började brinna. Värde? ”En hundring eller två.”

Sympatisk inställning till konst, av en chefsspecialist inom konst och vice vd för Bukowskis auktionshus. Det fick mig att tänka på Arnold Nolle Svenssons lilla vintermålning, som jag skrev om härom krönikan. Och även på den övriga konsten, särskilt från Skåne, som hänger och står här och var i huset bland alla våra böcker.

Trappan ner med Digitalteaterns David Bowie, Owe Gustafsons Tintinraket med mera.

En del har vi fått i gåva (av konstnären), annat köptes för lite pengar (på loppislika ställen) och mycket är olika sorters tryck (av ringa värde i konstens ekonomi). Affektionsvärdet: en miljon och uppåt! Ekonomiskt: max någon tusenlapp, ibland ingenting. Förresten, affektionsvärde. Det handlar om minnen: varje målning minner om tiden och platsen, livet och oss då konstverket kom till huset.

Thorsten Perssons foto av den sydöstskånska sanden, färgad blå av solen.

Vid läggdags tittar jag på en svartvit teckning av Sven Hemmel ur en Ture Sventonbok. Varje morgon är det första jag ser Thorsten Perssons färgfoto av Österlens jord och himmel, bara något har han dragit färgerna. På väg till toaletten hälsar jag på ”Katt Katt Katt”, de tre katterna på Madeleine Pyks lilla gouache. En ny dag kan börja!

Madeleine Pyks ”Katt Katt Katt”.

På väggen ovanför trappan ner till köket hänger en affisch på David Bowie från Digitalteatern (Sture och nog mest Charlot Johannesson). Efter att ha insett att de stora, grova färgpixlarna är en hommage till vävning med garn och tyg har jag allt mer börjat uppskatta hennes/deras digitala bilder.

Strax under hänger ett annat tryck: en röd månraket á la Tintin av Owe Gustafson. På väggen till höger finns ett par pyttesmå naturmålningar, handmålade vykort i akvarell, av Jean Bolinder. Och så en trappa ner i fönstret till vårt ”bibliotek” står en uppnäst, vitsvart figurin av Lena Viredius. Frukosttéet dricks ur en mugg av Thomas Alexanderson.

Merete Herrströms gulsvartblåa folkhemslitografi.

Grunden till vår lilla skånska konstsamling, om ordet passar, började läggas 1970 med Merete Herrströms politiska färglitografi i tiden: ett blågult folkhemsfönster och sex svarta ansikten, mellan fönstret och ansiktena finns en sax, en streckad linje och texten ”Klipp här”.

Nästa tillskott, som kom 1977, var lokalpolitiskt. Boliden AB skulle bryta kambrium och på Tomelilla konsthall ordnades en protestutställning. Bland protestbilderna fanns Per Silverhjelms färgteckning av en gigantisk, hjämförsedd Bolidenchef som med sina stora stövlar trampar ner Österlens gårdar.

Gerhard Wihlborgs målning från Grimshög med fönster och trädgård bredvid ett par av Fredrik Rohdes komålningar.

Målningar av Jennifer Saxell och Anneli Carlsen.

Under de snart 50 år (!?) vi bott vid gränsen till Österlen har jag gång på gång upplevt det enorma  konstintresse som finns här, en folklig förtjusning vid sidan om konstkritiken. Som nu senast, då jag skrev om Nolles snöiga, kalla vintermotiv. Så mycket respons, per mejl och telefon, på den krönikan! Likadant när jag för ett antal år sen lyfte fram Gerhard Wihlborg, vars senare produktion jag tyckte hade bedömts väl svalt och njuggt.

”Uppstickerska” av Lena Viredius.

Från Trelleborg över Ystad till Kivik hörde Wihlborgsamlare av sig. Det fick mig att längta efter en ”egen” Wihlborg. Men hans tidiga målningar är alltför dyra (för oss alltså) och sällan till salu och hans senare är ojämna och för dyra de också. Så råkade vi få syn på en oljemålning med ett udda motiv – ett fönster och trädgården till föräldragården Grimshög – som just därför inte heller hade så hög prislapp.

Jon Leifssons skånskisländska skulpturtavla (lera och skiffer).

Nu hänger Gerhard Wihlborgs målning (lite mörk, bör skickas på tvättning?) bredvid ett par mindre oljor med Fredrik Rohdes typiska kor på Brösarps backar. Kanske också Jenny Svenberg Bunnels teckning av korna i Simris kan samsas med Wihlborg och Rohde? Ett par andra målningar som samsas, trots att de är helt olika till motiv, material och teknik, står på ett skåp i min hustrus arbetsrum. Vi saknar väggplats, bokhyllorna tog över.

Jazzpianisten Carla Bley, tecknad av Jenny Svenberg Bunnel.

En av konstnärerna har gjort sig känd i Skåne (med omnejd) medan den andra tyvärr är ett okänt namn. På den första målningen (oljepastell?) vinglar ett av Jennifer Saxells minsta hus. Den andra (akryl?) kan beskrivas som en expressiv känsloyttring: fullt med svarta blad och en röd liten blomma, väl? Målningen är utförd av den lokalaste lokala konstnären, Anneli Carlsen.

Gårafotomontage av Jan Vertsberg.

Sist vår ”gåramålning”. Fast huset är inte en gård och det är ingen målning utan ett fotomontage. Jan Vertsberg fotograferade vårt hus och förvandlade det till ”Star Hotell” på en ödslig landsbygd. En resande med sin väska står och betraktar hotellet, lite tveksamt. 

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Samtliga foton: Media I Morron I Dag

Karin Brunk Holmqvist, äldreromanförfattare

Recenserade ju nyligen Karin Brunk Holmqvist senaste äldreroman, ”Damen med bysten”, här på Deckarlogg.

Så jag tänkte det kunde passa att jag också tog fram en intervju jag gjorde ungefär mitt i hennes Österlen-serie. Jo, hennes romaner kan väl samlas i en bokserie med den benämningen eftersom samtliga utspelar sig i och kring olika småbyar på Österlen.

***

Det började med att det knackade på ett par dörrar.

Kerstin Aronsson, då bosatt på Österlen i Skåne, hade startat bokförlaget Kabusa. En granne kom på besök med en bok i handen. ”Den här ska du läsa”, sa grannen. Boken hette ”Potensgivarna”, var skriven av en lokal författare och utgiven på ett litet skånskt förlag.

Dagen efter knackade det på ännu en dörr, nu hos bokens författare, Karin Brunk Holmqvist, i Tomelilla. Det var chefen för Kabusa. Hon ville ge ut ”Potensgivarna” på nytt.

– Jag tyckte lite synd om henne, säger Karin Brunk Holmqvist. Boken hade ju redan varit utgiven och kunde väl inte sälja så mycket mer.

potensgivarnapocket3dhurattFast nog visste Kerstin Aronsson vad hon gjorde. ”Potensgivarna”, återutgiven 2004, har fram till nu sålt drygt 150 000 exemplar. Och den fortsätter att sälja, cirka 20 000 ex per år. Sen dess har Kabusa gett ut ytterligare sju böcker av Karin Brunk Holmqvist. Sammanlagd upplaga: en halv miljon.

Måste vara du som bär upp förlaget?

– Det sägs så.

Hur kunde det bli en så stor succé? Romanerna är ju mycket lokala. De utspelar sig på platser som Borrby, Brantevik och Tomelilla. Också personerna är ovanliga, det vill säga ovanligt gamla. De har hunnit långt in i pensionsåldern.

Till exempel systrarna Elida och Tilda, som i ”Potensgivarna” börjar sälja en dryck med nämnda resultat, är 79 respektive 72 år. Väninnorna Alma och Margit, som i boken ”Sirila gentlemän sökes” annonserar efter varsin manlig vän, är 81 och 79.

Just detta som det beror på, tror Karin Brunk Holmqvist.

– Jag har hittat min nisch, säger hon.

– Det är få som skriver böcker om äldre personer och inte heller många som skriver humoristiska böcker. Jag är ju äldre själv, så det kändes naturligt. Och jag har alltid ljugit som en borstbindare. Miljöerna är medvetet valda. Jag skriver gärna om miljöer där jag känner mig hemma, tycker om att skildra kollisionen mellan stad och landsbygd, gammalt och nytt.

– Jag debuterade 1996, då var jag 52 år, och blev heltidsförfattare vid 60, tillägger hon.

BrunkOch ser nöjd ut. Ingen tvekan att Karin Brunk Holmqvist är glad – ja, överlycklig – för att ha fått en ny karriär när hon skulle varit pensionär. Hon var kommunpolitiker som ung, studerade till socionom och arbetade med personalfrågor inom i kriminalvården. Dessutom har hon varit Hasse å Tage-statist.

– Tomelillaborna tyckte det var roligt när deras kommunpolitiker dansade flamenco i ”Picassos äventyr”.

Foto: Lina Ikse

Som om det inte räckte har hon varit – och är – trollkarl. När Karin är ute och pratar om sina böcker så kan hon förvåna åhörarna med att dra ett trolleritrick.

– Min far trollade och jag tog över, till att börja med för mina barn och sen på barndaghem. Så ringde Tomelilla konsthall och ville jag skulle trolla på nåt sportlov. Jag älskar trolleritrick där publiken får hjälpa till. Små ”partytricks”, om det heter så.

– Mina böcker finns i läsecirklar och på pensionärshem i hela Sverige. Läsarna brukade vara 55 plus men allt fler ungdomar har börjat blogga om böckerna. De måste väl känna igen sin mormor eller nån tokig granne.

– Många känner igen sig, i personer, miljöer och händelser. Som i senaste boken, Kaffe med musik, om bussresan till en julmarknad i Tyskland. Vi är många som åker på bussresor. Ja, jag också, eftersom jag inte flyger.

– Den bästa recensionen jag fått är från en bussresa. Guiden läste högt ur ”Potensgivarna”. När bussen var framme och alla skulle rusa iväg för att ordna med sitt hotellrum – då satt resenärerna kvar i bussen. De ville att guiden skulle läsa slut på boken.

– Jag ger mig inte ut för att vara höglitterär heller utan skriver mycket enkla böcker. Få karaktärer, som fördjupas. Äldre läsare blir nog uppiggade av mina böcker. Jag visar att man kan förändra sig också som äldre och göra tokiga saker.

kranvridarna3dhuVissa år har Karin Brunk Holmqvist haft upp till 80 litterära framträdanden och tackat nej till lika många. På fjolårets bokfestival i Kristianstad fick 430 personer plats att lyssna medan 50 fick stanna utanför. Hon har också suttit på Karl Johan i Oslo och signerat.

– Det är ju precis som här, säger de i Norge. Miljöerna och personerna är så norska.

Men när hinner du skriva? En ny bok per år…

– Jag kan skriva överallt. Inte i vardagsrummet, här blir jag störd av telefonen. Men i min skrivarlya, på hotellrum och när min man kör bilen, då passar jag på att skriva.

– Jag börjar på ett lite annorlunda sätt – med att hitta på en finurlig titel. En del läsare har undrat över ordet ”sirila” (som i ”gentlemän”). Nej, det finns inte i Svenska Akademiens ordlista. Jag gör inget synopsis, så jag vet inte vad som ska hända. Lite av självterapi, det ska också vara roligt att skriva.

Sist berättar jag för Karin Brunk Holmqvist vad KvP:s kulturredaktör uppmanade mig: ”Skynda dig och gör intervjun! Snart får hon väl Piraten-priset…”

– Jag har alltid fascinerats av Fritiof Nilsson Piraten, svarar Karin. Och jag har i alla fall två likheter med honom: jag studerade i Lund och jag tycker om snaps.

Namn: Kerstin Brunk Holmqvist.
Född: 1944.
Bosatt: Tomelilla, Skåne.
Yrke: Var socionom och även politiker, mannekäng, revyprimadonna, filmstatist och trollkarl innan hon blev författare vid 52 års ålder.
Skriver: Äldreromaner.
Storsäljare: Romanen ”Potensgivarna” har sålt plus 250 000 ex.
Fler romaner: ”Stenhimlen”, ”Rapsbaggarna”, ”Villa Bonita”, ”Sirila gentlemän sökes”, ”Rosa elefanter” och ”Kaffe med musik”.
Sammanlagd upplaga: 500 000.
Översatt: Till tyska, danska, norska och finska.
Scen/film: Pjäsrättigheter till ”Potensgivarna” har precis sålts liksom filmoptioner till flera av romanerna.
På gång: Ny ännu titellös roman i höst.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2012

Efter att intervjun gjordes har Karin Brunk Holmqvist fortsatt att ge ut typ en roman per år. De tre senaste, ”Majken minröjare” (2017), ”Tango i tabernaklet” (2018) och alltså årets ”Damen med bysten”, har dessutom vissa kriminella inslag.