En liga som stjäl från de som förtjänat det och ger till de som behöver det

Jens Lapidus (text)

Gustaf Lord (illustrationer)

Dillstaligan:

Konstkuppen

Juvelkuppen

(Bonnier Carlsen)

När Jens Lapidus, som ju tidigare skrivit en rad gangster- snarare än detektivromaner för vuxna, nu också börjat skriva barndeckare för målgruppen lågstadiet så handlar dessa om Dillstaligan (som i liga). Fast det ska snart visa sig att någon större skillnad är det ändå inte mellan den här ”ligan” och barn- och ungdomsdeckartraditionens hemliga deckarklubbar.

Tunnelbanan går till Dillsta, det syns på Gustaf Lords teckning. Dillsta, alltså en förort till Stockholm, har blandad bebyggelse, mest lägenhetshus men även villor. Orten ligger vid Dillstaviken (en bit av Mälaren, förmodar jag). Så det bör vara någonstans i Botkyrka som Dillsta ska placeras. Där bor och möts de tre blivande medlemmarna i Dillstaligan: Jonathan, Zasha och Bollan.

Utanför skolan har Jonathan tillbringat mesta tiden på sitt pojkrum med att hitta på nya uppfinningar. Men så kommer en ny typ, en stursk (men osäker) kille, till Jonathans klass. Han heter Zasha eller, säger han, ”alla som är smarta brukar kalla mig för bara Z”. I samma klass går också en tjej som kallas Bollan, för att hon är stark och särskilt bra på att kasta saker. Bland annat suddigum i nacken på Jonathan.

Bland Dillstas övriga invånare kan nämnas Jonathans granne Murphy Sundström, öknamn Surström på grund av humöret, och Sofia, bostadslös tiggare utanför mataffären. I en villa, jättestor som en herrgård, bor Rick, också han går i samma klass som Jonathan, Zasha och Bollan, med efternamnet Flottén.

Det är Z som tycker att de ska bilda en liga, Dillstaligan, efter att ha sett till att han och Jonathan blivit bästisar (eller ”festisar”). Men en… liga, menar Jonathan. ”Det är jet med en liga”, hävdar Z. Snart ska också Bollan bli ligamedlem, men inte förrän Dillstaligan gjort inbrott hemma hos Bollan för att stjäla hennes samling med suddigum. Jo, Dillstaligan är en tjuvliga.

Fast en liga som stjäl från de som förtjänat det och ger tjuvbytet till de som behöver det. Och dessutom, vilka inbrott som än planeras och utförs med hjälp av någon ny, smart uppfinning av Jonathan så förvandlas tjuveriet i slutänden till raka motsatsen. Dillstaligan hjälper istället polisen Ali Svensson att lösa såväl Konstkuppen på Jättemoderna Museet i Stockholm och Juvelkuppen på vintermarknaden i Dillsta. De unga ”tjuvarna” blir snarare Kalle Blomkvist gånger tre.

Jens Lapidus skriver minst lika mycket mellan som på raderna: om det svenska samhället, människors livsvillkor, fattig- och rikedom, vänskap trots olikheter och särskilt om moral. Vad är rätt? Vad är fel? Tänk om fel är rätt och rätt är fel? Som att Zashas pappa inte bor med sin familj utan är ”fast på ett ställe som det inte går att komma bort ifrån”. Var då? Vad är det? undrar Jonathan. ”De har en hög mur och vakter”, säger Z och tillägger att pappan ”hamnat där av misstag”.

Allvarligt men det blir aldrig riktigt allvarligt. Roligt men det blir inte heller riktigt roligt. Också lite spännande men aldrig som att sitta på nålar. Nog kunde Lapidus ha tagit ut svängarna mer, både i berättandet och språket? Varför inte använda fler slangord = häftiga specialuttryck från förorten, liksom i vuxenböckerna?

Nästan så jag tror att Gustaf Lord tycker likadant, för i sina illustrationer á la tecknade serierutor tar han ut de svängar som saknas i texten. Lord porträtterar inte förorten Dillsta utan gör kärleksfulla karikatyrer. Läraren Pernilla har till exempel blivit en kvinna med färg och polisen Ali ser väl exakt ut som en polis i orten ska göra.                  

Bengt Eriksson

Publicerat i Opsis Barnkultur

Sommardeckare under päronträdet (5): Kvinnlig ligaledare bland brittisk över- och underklass

”Vackra unga döda” (Polaris, övers: Ylva Stålmarck) är andra titeln i serien om ”Mitfordmorden” av Jessica Fellowes.

Serien första titel, ”Mysteriet på Asthall”, gjorde mig något avog. Eller avvaktande. Alltså idén – att skriva historiskt med dessutom autentiska personer ur den brittiska historien – är ju helt åkej, sånt kan bli riktigt bra.

Men handhavandet av historien, av fakta, att Fellowes återanvänder namn ur historien och sen omskapar personerna, hittar på lite hur som helst. Går det an? Mitt betyg blev, som jag skrev, avogt och avvaktande.

Fast Fellowes låtsas ju inte, det är i alla fall bra, låtsas inte att hon skriver autentiskt. Första boken inleddes med ett tydligt faktafel som jag tror betydde att hon ville tala om för läsarna att hon inte skriver som det var utan jag ljuger och fabulerar.

FellowesI ”Vackra unga döda” fortsätter hon att skildra de sex systrarna Mitford i tur och ordning samt deras barnsköterska Louise.

Överklassfamiljen Mitford med de sex systrarna har funnits och inte är det så längesen heller, när Louisa på bokens första sidan har rest från Asthall Manor på engelsk landsbygd in till London med den unga Pamela, ett av de sju syskonen, för att träffa Nancy med smeknamnet Koko, den äldsta systern, är året 1925.

Som ni märkte finns det alltså en bror också i syskonskaran. Och när jag läser så undrar jag, kan någon av syskonen Mitford fortfarande leva, och om ingen gör det så måste det väl finnas barn och barnbarn, vad säger de om Jessica Fellowes tilltag att använda dem i en ”autentisk” deckarserie?

I förra romanen var jag även lite förundrad över att Fellowes använde Florence Nightingale Shore, just densamma, sjuksköterskan, som en romanperson. Men inte som Florence Nightingale var i verkligheten utan som författaren tyckte passade i romanen. Hmmm.

Man = jag kan ju inte låta bli att googla så när den kvinnliga ligaledaren Alice Diamond som leder två tjuvligor, de fyrtio tjuvarna (med kvinnliga tjuvar) och Elefanterna (med manliga), nämns första gången – då gör jag ju det. Googlar och ser genast att Alice Diamond har funnits, också hon är autentisk. (Men hur mycket som stämmer och vad som är påhitt i Jessica Fellowes porträtt av den kvinnliga gangsterledaren, det vet jag ju inte.)

När jag läst klart, nej, jag tittar aldrig på sista sidan i förväg, så finns där också ett ”post scriptum” om autentiska personer och händelser i romanen – men efterordet är skrivet sådär lockande luddigt att man blir ännu mer intresserad av vad som är autentiskt och vad som är fri fabulering…

Deckartrådgåtfinnarna är, liksom i förra delen, dels tjänstekvinnan och barnsköterskan Louisa Cannon, dels polisen Guy Sullivan, nu vid Scotland Yard (fast längre än till receptionsdisken har han inte avancerat när berättelsen inleds).

Deckarberättelsen spinner kring nämnda Alice Diamond och hennes kvinnliga tjuvliga. Louisa får en ny bekantskap. Dulcie, som visar sig ha kontakter med den kvinnliga tjuvligan och Guy lyckas ta sig ut på Londons gator som polis för att lokalisera de kvinnliga tjuvarna.

Fast innan dess festar de unga vackra människorna från London ute på Mitfordgodset Asthall Manor och det går som det ska gå: någon blir mördad.

Nu tycker jag dock inte att det kriminella inte är grejen med Jessica Fellowes historiska deckare, tyvärr. Kriminalintrigskapandet går trögt vilket smittar av sig på min läsning som också gick trögt. Både den här och förra gången.

Stämningen får hon till bättre däremot, den största behållningen är skildringen av klassamhället: över- och underklass, inte minst beskrivningarna av överklassens skick, fason och maner blir rätt underhållande. Tänk om hon fick till det kriminella lite bättre också.

Och så det här med Louisa och Guy, i förra boken blev de inte ihop fast man kunde tro det, ska de bli det i den här? Nja, njo, tjavars. Slutet är en slags cliffhanger som kan gå i både ena och andra riktningen, i tredje delen…

Bengt Eriksson