Kriminell amerikansk nutidssociologi

Ena foten i rännstenen, den andra på trottoaren.

John Williams går före och jag följer efter. Vi reser runt i USA och har kommit till Chicago. Det är på ett ”lopphotell” i en av Chicagos förorter – nattsömnen har störts av ”ljudet av fönster som slogs sönder, ungdomar som skrek, röster från försäljare som dealade knark” – jag kommer att tänka på Dan  Turèll.

Hur var det han skrev? Lägger ifrån mig ”Into The Badlands” och reser mig från läsfåtöljen, går till bokhyllan och plockar ut en annan bok, ”Sort film – en privat dagbog omkring kriminalgenren”…

Där skriver (för enkelhetens skull översätter jag till svenska) den danske poeten, journalisten, deckarförfattaren med mera Dan Turèll: ”…kriminalromanen är den genre som snabbast och tydligast för den moderna människan berättar – utan spilltidssentimentalitet och överflödigt svammel – hur vi allesammans har det, ensamma och särskilt med/mot varandra.”

Turèll menar alltså att ”krimi”, som deckare heter på danska, är mer än underhållningslitteratur; både underhållande och viktig litteratur, kanske till och med den viktigaste litterära genren. John Williams, min res- och läsguide genom deckarromanernas USA, instämmer.

Undertiteln till ”Into The Badlands” (Paladin) är ”A Journey Through The American Dream”. Och i förordet, så att säga reklamprospektet för resan, skriver Williams: ”Jag tänkte att om James Ellroy (en amerikansk deckarförfattare) förmedlar den atmosfär och stämning som finns i Los Angeles och Tony Hillerman (en annan) atmosfären i Navajoindianernas

land, så kanske en rad amerikanska deckarförfattare tillsammans kan förmedla den atmosfär, stämning, känsla som är hela USA:s…”

John Williams – en engelsk musikskribent (rock, jazz, världsmusik), som på 80-talet började läsa amerikanska deckare; han läste en, två, tre, fyra, fem, sex, kunde inte sluta – och jag landar på Miami/Fort Lauderdale Airport.

Vi tar en taxi in till South Beach, där det ska finnas billiga hotell. (Fast chauffören muttrar: ”Min taxi snackar inte spanska.”) Williams stiger ur bilen för att gå in på ett hotell och höra om det finns några lediga rum. Då kör taxin iväg med bagaget.

Rubrikerna i Miami Herald berättar att 1) en svart grönsakshandlare har skjutits ihjäl för att han protesterat mot knarkförsäljningen i kvarteret, 2) direktören för ett byggnadsföretag med kontrakt på att bygga motorvägar i Florida har hittats död i badkaret i ett motellrum, fullpumpad med flera gånger en dödlig dos kokain. Och så vidare.

Befinner vi oss i en deckare av till exempel Charles Willeford eller Carl Hiaasen eller är detta, för att citera kapitelrubriken, ”Miami – the City that Coke Built”?

Från Miami fortsätter resan till södra Louisiana, New Mexico, Los Angeles, San Francisco, Montana, Chicago, Detroit, Boston och New York. Williams presenterar mig för några av hans amerikanska favoritförfattare: James Lee Burke, James Crumley, James Ellroy, Joe Gores, James Hall, Gar  Anthony Haywood, Carl Hiaasen, George V. Higgins, Tony Hillerman, Eugene Izzi, Joseph Koenig, Elmore Leonard, Sara Paretsky, Nick Tosches och Andrew Vachss.

Men också för en discjockey på en bar; ett par engelska killar Williams känner igen från London och som åkt till Chicago för att köpa gamla soul- och jazzplattor; Mike Davis, en socialarbetare, tror jag att han är, som arbetar med svarta gatugäng och för Williams, och mig, pekar ut i vilken  del av Los Angeles som Raymond Chandler inledde ”Farewell My Lovely” (på svenska ”Mord, min älskling)…

I en mening guidar Williams mig till en fiktiv deckarmiljö. I nästa mening beskriver han en autentisk, fast lika kriminell miljö. Också personerna/människorna är än fiktiva, än verkliga. Myten blir verklighet; verkligheten blir myt. Vad som är vad – omöjligt att veta.

Dags att resa hem igen. Dagen före avresan promenerar John Williams omkring på Manhattan, New York. Han ska köpa presenter – bland annat en baseballkeps har han tänkt sig – och kommer till kvarteren kring Times Square, till 42nd Street. Prostituerade unga flickor på trottoarerna, hallickar i bilar och portar; sexshop efter sexshop efter sexshop, alla sorters sex till salu.

Williams har stigit rätt in i en Andrew Vachss-deckare. Bland annat i denna miljö går Burke, en privatdeckare utan licens, på jakt efter vuxna som utnyttjar och misshandlar barn sexuellt. Vachss deckare är alltid våldsamma, ibland riktigt vidriga, snarare skräckthrillers än detektivromaner.

Både amerikanska och svenska kritiker har stämplat dem ”icke trovärdiga”.

Då blir Vachss rasande. När Andrew Vachss inte författar deckare är han advokat. Inriktning: sexuell misshandel av barn. Vachss menar att hans våldsamma deckare nära nog är dokumentära. Han bor själv i ett hus som är en borg: runt huset går en mur, innanför muren finns hans hundar; en Rottweiler, en neapolitansk mastiff. Han kör aldrig bil utan att ha bildörrarna låsta.

John Williams står i sexshoppen på 42nd Street – i videobåsen visas porrfilm med kvinnor och män i naziuniformer – och blir ”inte direkt rädd”, skriver han, men han ”börjar må illa”. Alla sexshoppar, alla affärer som säljer vapen, alla städer med ”badlands” där aldrig en polisbil visar lamporna…

Det han anade och ville bevisa med resan genom deckarromanens USA har John Williams fått bevisat till illamåendets gräns. De moderna amerikanska deckarförfattarna är journalister lika väl som författare, deras böcker är dokumentärskildringar lika väl som skönlitterär fiktion. Böckerna är, kan man säga, nutidssociologi. Och, det borde de i   alla fall vara, väckarklockor som ringer varje timme, minut, sekund.

Javisst, en fråga hänger i luften: Sverige då? Är svenska deckare = fiktion och underhållning eller nutidssociologi och väckarklockor? Handlar också svenska deckarromaner om ”hur vi allesammans har det med/mot varandra”? Vad skulle resultatet bli om jag eller någon annan deckarläsande journalist á la John Williams reste runt i deckarromanens Sverige? 

 Bengt Eriksson

Publicerat i Göteborgs-Posten 1991                                      

PS. John Williams har nu också skrivit ”Back To The Badlands” (Serpent´s Tail), där han återbesökt den amerikanska kriminalromanen i fiktion och verklighet och kompletterat sin förra bok med fler besök hos och intervjuer med deckarförfattare i USA.

John Williams har dessutom gjort en kompletterande HEMSIDA för böckerna där man bl a kan läsa intervjuer med de amerikanska deckarförfattarna James Crumley, Tony Hillerman, Sara Paretsky, James Sallis och Joe Lansdale.

Kolla också upp deckarförfattaren John Williams, för – jo – han skriver även deckare själv. Williams, bosatt i Cardiff, har bl a skrivit ”The Cardiff Trilogy”.

Detta tillagt 2009.

Från Rågsved till Bronx

Bengt Eriksson tar tunnelbanan från Blåsut till Manhattan och träffar författaren Richard Price från Rågsved. Nej, ursäkta. Bronx ska det vara.

Tjackar ett Aftonblad och ett 20-kronorshäfte i kiosken och går uppför trapporna till Blåsuts tunnelbanestation. Bläddrar igenom Bladet medan jag väntar.

Snabbt förbi Popsidan och tänker som vanligt: Fan, va Mats Olsson måste gotta sej varje måndageftermiddag. På kulturen skriver Jan Danielsson om småländska westernranchen High Chapparall som nån slags kultur. Och Innerspalten…

Jag känner mej mer medelålders för varje gång jag konstaterar att i slutet av 60-talet, då var Innerspalten varje dag en spännande och strapatsfylld safari genom litteratur, teater, konst och musik, politik, samhälle och människor.

Tåget kommer. Jag kliver på och nickar åt Svenne – med mustaschen – som sitter där djupt försjunken i en ny Manhattan-deckare.

Vid T-Centralen går jag av igen för att byta. Nya Village Voice har kommit, ser jag i Pressbyrån. Köper den också. Men hinner bara se rubriken till Lester Bangs recension av Ebba Gröns nya LP – ”Like A Cactus In Your Arse” – innan tåget från Coney Island/Brooklyn kommer in.

Det tåget känner man igen direkt på graffitin: in- och utsidan. på taket och fönstren, varenda centimeter, skulle inte förvåna mej om tågets undersida är fullmålad också, grönt och blått men mest svart, tjocka svarta streck, inga meningar, inte ett ord, bara tjocka-raka-snea-krokiga-runda streck, som om ilskan och vreden varit för stor, det har inte funnits tid att formulera sej, förbannelsen har bara blivit ett blixtsnabbt knytnävsstreck mot tunnelbanekäften.

Tåget fylls med ansiktsfärger (gula, svarta, röda, vita) och språk (italienska, spanska, kinesiska, indianska, amerikanska). Jag ser på klockan. En kvart kvar. Hinner nog.

Snabbt av på 42:a gatan och in på Downstairs skivaffär. Och vad får jag tag på om inte singeln ”Wait A Minute” med The Coasters. Otroligt! Bara plocka upp den så där! Rusar uppför Fifth Avenue, pustar ut vid Times Square. Han står där redan och väntar, Richard Price.

Klippt ur provtidningen X-TRA. Foto: Bengt Eriksson

Väntat länge? undrar jag.

”Kom lite tidigt”, säger han.

Alldeles om hörnet vid Times Square ligger en Blimpie-bar. Där sätter vi oss med varsin blimpie med kalkon och varsin pepsi.

Richard Price är strax under 30 och författare till ”Bloodbrothers”, ”Wanderers” och ”Ladies´ Man”.

Huvudpersonerna i böckerna är arbetare. ”Bloodbrothers” och ”Wanderers” handlar om arbetarfamiljer och tonåringar, den senare om gänget Wanderers från Rågsved. Nä, jag menar Råttorna från Bronx. Nä, jag menar…

Precis så här är det ju.

Vi växer upp med amerikansk rock, tittar på amerikanska långfilmer och TV-deckare. Efter bion slinker vi in på McDonald och tar en hamburgare och/eller milkshake. Vi åker skateboard och rullskridskor, går i Lee-jeans och gympadojjer.

Med rasande fart blir Sverige – framför allt Stockholm – en smärre kopia av USA. Idag är Stockholm en förort till New York. Nästa gång du stiger av tunnelbanan vid T-Centralen så kolla… Det går att byta till Brooklyn. Precis som mycket rockmusik från New York inte bara handlar om USA utan också om Sverige och Stockholm, så handlar en bok om ett tonårsgäng från Bronx också om Rågsved, Bagarmossen och Jakobsberg.

”Jag började köpa singlar när jag var 10, berättar Richard Price. ”Dom stora då, det var Four Seasons och Dion, och också killar som Gary U Bonds och dom där med dom ljusa rösterna, eller en av dom där riktigt smidiga Motown-dansarna. Jag var verkligen inne på Motown också, Motown var ju stort samtidigt med att Beatles invaderade USA. Å! Va jag höll på Frankie Valli, att han skulle hålla sin plats på Top Ten. Jag ville att Stevie Wonder skulle va där, bara inte dom där från Carnaby Street, Beatles, som inte sa mej ett dugg.

Ända sen dess har jag haft en hemlig dröm att bli rockstjärna. Bruce Springsteen, har man sagt mej, han är den sångare mina böcker har mest gemensamt med. Både två berättar vi om vita ungdomar från arbetarklassen och lägre medelklassen. Jag tror människor använder sej av musik när dom har det svårt, då letar dom efter sånger som kan gestalta deras lidande. Och jag, precis som dom flesta författare, skriver mest om lidande. Och det jag gör då, det är att lägga in ett ”soundtrack”, ett ljudspår, i mina böcker.

När jag växte upp, och det är den tiden jag berättar om i ”Wanderers”, det tidiga 60-talet alltså, den musik som spelades då, det var musiken från östkusten, det italienska Philadephia- och New York-soundet. Och Motown också, som började då. Den musiken var en mycket stor del av min uppväxt, jag kände starkt släktskap med den.

När jag skrev böckerna la jag på mina gamla singlar, söp mej småknall, använde plattorna som stimulans för minnet…”

Oh yeah, I’m the type of guy that likes to roam around
I’m never in one place I roam from town to town
And when I find myself fallin’ for some girl
I hope right into that car of mine drive around the world
‘Cause I’m a wanderer yeah the wanderer
I roam around around around around around around
‘Cause I’m a wanderer yeah the wanderer
I roam around around around around around around around
‘Cause I’m a wanderer I’m a wanderer
(Ur ”The Wanderer” med Dion)

Du menar att rocken var den kultur som betydde mest för dej. Det börjar väl ändras lite grann nu när den första rockpubliken är mellan 30 och 40, men i Europa betraktas ju fortfarande inte rocken som kultur…

”Nja, kultur… Det är inte kultur. Det är stålar. Om det inte gick att göra pengar på den skulle rocken aldrig betraktas som kultur.”

Du berättar om samma miljöer och människor som finns i dom gamla rocklåtarna. Du är en amerikansk författare, skriver om New York och människorna som lever här…

”Jag är inte så mycket en amerikansk författare som en New York-författare. Jag tror inte New York har så mycket att göra med resten av världen, inte heller med andra delar av USA. Jag vet mycket lite om förortskultur.

Jag vet mycket lite om amerikansk småstadskultur. Jag vet mycket lite om andra stora städer. Jag vet lite grann om Los Angeles och lite grann om San Fransisco. Det jag känner till är krigsveteranerna från andra världskriget och deras barn. Det är den värld som varit är min.

Jag håller på och får fler erfarenheter nu, men fortfarande vågar jag inte säga att jag med auktoritet och kunskap kan skriva om nåt annat. Och min smak när det gäller litteratur är likadan. Jag tycker om böcker där det händer mycket och är mycket dialog. Och som berättar om ungefär samma sorts människor som dom jag skriver om. Jag försöker att läsa om andra bitar av den amerikanska kulturen, men det som verkligen når fram till mej, det är berättelser som kommer från där jag kommer från.”

Finns det fler amerikanska författare som skriver böcker om arbetarklassungdomar.

”Nej, det skrivs inte särskilt många böcker om dessa människor. Det har en enkel förklaring. Folk som kommer från arbetarklassen och lägre medelklassen blir inte författare. Författare och kritiker kommer oftast från övre medelklassen, från en studerad miljö. Jag känner inte till många författare med min bakgrund som kan berätta om miljön och människorna där dom växte upp.

Föräldrarna vill att man ska komma upp sej, få en säker framtid. Studerar man så ska man studera till advokat eller läkare. Att bli författare är en alldeles för stor risk, för vad gör man om man inte slår igenom? Man har inget att falla tillbaka på.”

The midnight gang’s assembled
And picked a rendezvous for the night
They’ll meet ‘neath that giant Exxon sign
That brings this fair city light
Man, there’s an opera out on the Turnpike
There’s a ballet being fought out in the alley
Until the local cops, Cherry-Tops, rips this holy night
The street’s alive as secret debts are paid
Contacts made, they flash unseen
Kids flash guitars just like switchblades
Hustling for the record machine
The hungry and the hunted
Explode into rock ‘n’ roll bands
That face off against each other out in the street
Down in Jungleland
(Ur ”Jungleland” med Bruce Springsteen)

Mer exakt, vilken bakgrund har du?

”Lägre medelklassen, Bronx, en arbetarstadsdel i New York. Min pappa var taxichaufför, nu jobbar han som dekoratör, lägger varor snyggt i olika skyltfönster. Jag växte upp i ett hyreshus, men jag vill inte kalla det fattigdom, jag vill inte glorifiera det genom att kalla det fattigdom. Det var hyfsat men ingen miljö som det kommer författare från.”

Hur kom det sej att du blev författare då?

”Jag har skrivit sen jag var barn. Jag var inget vidare i skolan – utom i engelska. Jag tror alla barn har nåt som han eller hon vet att dom är riktigt bra på, en bra idrottsman eller dansör, författare…

Jag har alltid trott att jag skulle bli nånting, bli känd på att göra nånting. Så jag funderade på vad jag kunde göra: jag har ingen vidare sångröst, jag är ingen idrottsman, inte bra på kemi eller utländska språk. Men jag tänkte: jag är 21 år, jag tar min chans och följer min dröm ett par år. Misslyckas jag så är jag kanske 24, jag kan studera vidare då. Och jag hade betyg så jag visste att jag kunde läsa juridik eller gå handelsskola, om jag ville.”

Både ”Bloodbrothers” och ”Wanderers” har filmats också.

”Ja, men ”Bloodbrothers” gjorde dom om helt, ändrade hela stämningen så att den blev mycket mjukare och… Den gick inte så bra och jag tycker inte den förtjänade att gå så bra heller. ”Wanderers” handlar om ett tonårsgäng i början av 60-talet. Jag tror det blir en mycket bättre film. Det verkar som om det är trend med gängfilmer just nu, fast det är mest filmer om gäng idag. Som ”Warriors”.

Phil Kaufman, som gjort ”Wanderers”, är en bra regissör. Förut har han bl a gjort ”The Return of the Body Snatchers”. Och jag tycker manuset blivit bra. Det säger jag inte för jag sitter och väntar på att få pengar från filmen. Men jag hoppas ”Wanderers” går bra.

”Bloodbrothers” struntar jag i. Den filmen handlar inte om samma saker som boken.”

Om du jämför ”Wanderers” med ”Warriors”…

”Den har inte ett dugg gemensamt med ”Warriors” – utom att bägge filmerna handlar om gäng. ”Warriors” är en stiliserad, konstnärlig film – man gör konst av skit. Jag tycker den är en … exploatering. Jag såg ”Warriors” på en bio här vid Times Square och jag tror dom flesta i publiken kom från olika gäng. Dom garvade filmen igenom, hade aldrig sett nåt så roligt i sitt liv. ”Warriors” är Hollywoods syn på vad gäng är för nåt. Den amerikanska medelklassen skrämmer sej själv med en gängfilm. Billigt, tycker jag.

Du får ta mitt omdöme för vad det är, en partsinlaga. Men jag tror att även om ”Wanderers” inte hade tävlat med ”Warriors” och jag sett filmen bara för att jag var intresserad av ämnet, så hade jag nog tyckt likadant ändå.

”Warriors” fick dålig publicitet också. Några ungdomar dödades under visningar i Kalifornien och Boston, tror jag det var. DÅ SKA DOM VÄL LÄGGA NER DEN JÄVLA FILMEN! NÄR MÄNNISKOR MÖRDAS PÅ GRUND AV DEN! Men inte. Pengar är viktigare än människoliv, låt dom bara ta livet av varann, tycker filmindustrin.

Jag tror USA kommer att ha en av dom kortaste maktperioderna i världshistorien. Vi har varit en av de mäktigaste nationerna i snart 100 år och vi är klart på nergång nu. Kärnkraften är skrämmande. Vid olyckan på Three Miles Island tänkte jag, om ingen annan tar kål på oss så gör vi det själva. Det är inte nazisterna eller kommunisterna, det är vi själva som gör det mot oss själva. Folk är så förblindade av pengar. Det är en kapitalistisk kultur och jag antar att jag, som är en författare som gjort succé, att jag är mer kapitalist än dom flesta amerikaner. Men det är en oerhört självförstörande kultur. Vi verkar göra vadsomhelst för pengar. Vi säljer vapen till både Egypten och Israel, för vi har en ekonomi som är beroende av krig.

Jag skulle hellre leva i 30-talets depression än i det här överflödssamhället som kommer att förstöra sej själv en vacker dag när några kärnkraftverk smälter ner. Vafan är det då för mening med att jag kan gå supermarketen och välja bland alla varor och sorter när den jävla supermarketen smälter ner!

Men vi är så rädda, vi är så rädda för att oroas. Tidningarna slutar att skriva om det. Å! Va skönt! Faran över! Vi vill inte veta nåt om det. Säj vadsomhelst som gör mej mindre rädd och jag är med. Säj inte att jag är i fara! Att det krävs nåt av mej, att jag måste kämpa mot City Hall…

Jag vill inte heller höra talas om det. Man kan inte låta bli att höra talas om det, men en del säjer: ”Försvinn!” Så jag måste bestämma mej, jag som alla andra, vad ska jag göra? Springa härifrån allt vad jag orkar? Vad hjälper det? Så om inget händer? Och vad kan hända?

Människorna har fortfarande en sån barnslig inställning till kommunism och socialism. Dom tror fortfarande att Dom Röda ska ta ifrån dom deras tredje Cadillac och Det Bästa, ta barnen ifrån dom och låta dom arbeta i saltgruvorna.

Och ändå, 90 miles från Miami ligger Kuba, som jag gärna skulle vilja besöka. Ett samhällsystem som lyckats ganska hyggligt ändå, har jag hört.

Jag växte upp under Kalla Kriget. Ho Chi Minh, Chrusjtjov och Castro skulle ta friheten ifrån mej. Men det är bara snack. Och det är snacket som kommer att ta livet av oss. Det som var ”bra”, inom citat, med Three Miles Island är att det blir svårare och svårare att blint tro på våra ledare. Precis som efter Watergate.

Jag är författare… och om jag inte skriver om det här… då stödjer jag det ju. Det är nåt jag tänker mycket på. Jag menar, det jag måste, min skyldighet, är ju att skriva saker som slår folk i ansiktet, så dom inte kan glömma det. Men först måste jag komma igenom min egen ängslan för att erkänna hotet och lära mej mer om det.

Säg, vad ska jag skriva om, om jag inte skriver om detta? Att skriva böcker då… det blir som att onanera.”

I can talk
Faster and louder
I can eat
Faster and louder
I can screw
Faster and louder
I’m a man, I’m a man
Faster and louder
I can scream
Faster and louder
I can jive
Faster and louder
walk the dog
Faster and louder
mow the lawn
Faster and louder
jump back jack!
Faster and louder
get down Bernice!
Faster and louder
Hot Pants!
(Ur ”Faster and Louder” med The Dictators)

Innan vi skiljs ber jag Richard Price att sätta ett ”ljudspår” till intervjun.

”Hmmm”, säger han. ”The Wanderer” med Dion förstås, därifrån kommer ju namnet på gänget i boken och filmen, och det är också temat i filmen. Four Seasons och Bruce Springsteen, antar jag, Smokey Robinson & The Miracles och ett band som inte finns längre men medlemmarna växte upp där jag växte upp och var kompisar med min yngre brorsa, fast det visste inte jag. Dictators hette dom och dom kallade sin sista platta för ”Bloodbrothers” – efter min bok.”

Bengt Eriksson 
Skrivet till  X-TRA, provtidning inför Schlager 1979

PS. Det har hänt en hel del i livet, både privat och professionellt, för Richard Price, gått upp och ner och upp igen, sen jag träffade honom. Dessutom har han skrivit diverse film- och TV-manus, bl a till ”The Wire”. Här är en förteckning över hans utgivna romaner, som allt mer passerar gränsen till krimigenren:

1974. The Wanderers
1976. Bloodbrothers
1978. Ladies’ Man
1983. The Breaks
1992. Clockers
1998. Freedomland
2003. Samaritan
2008. Lush Life
2015. The Whites (som Harry Brandt)