Stockholms trasproletärer

Genre: Urban noir? Trasproletärroman? Stadssvärta?

Deckarlogg fortsätter att ur arkivet leta upp och återpublicera förhoppningsvis fortfarande läsvärda recensioner av definitivt fortfarande läsvärda romaner.

***

Kjell Johansson
Rummet under golvet
(Norstedts)

Hur långt ifrån sig man kan hålla den här berättelsen beror nog på varje läsares bakgrund, ens egna erfarenheter. Det är inte mitt läsande utan människornas liv som är outhärdligt, så jag ska inte missbruka ordet, men det var svårt att läsa. Jag blir så bedrövad och urförbannad.

Oavsett vem man är och hur man läser Kjell Johanssons romansvit – som inleddes med ”Huset vid Flon” (1997), fortsatte med ”Sjön utan namn” (2003) och avslutas (?) med ”Rummet under golvet” – har han dokumenterat och fastlagt ett stycke svensk nutidshistoria genom att porträttera en fattigfamilj genom åtminstone tre generationer. Som Emma Charlotta säger: ”Allt går igen.”

Kjell Johansson RummetKjell Johansson skriver så kraftfullt – med stark men tillbakahållen vrede – att det bör vara omöjligt att inte drabbas. Fast tusan vet, med tanke på den syn på uteliggare, arbetslösa och invandrare som genomsyrar dagens samhälle och så kallade samhällsutveckling.

”Huset vid Flon” handlar om Einar och Eva, två syskon, som växer upp i bottenvåningen till ett risigt hus ”vid Flon” i Midsommarkransen (strax utanför Stockholm). Tiden är 1950- och 60-tal. Pappan, som kallar sig ”Greven av Kransen”, super och slår mamman. Ovanpå bor mormor och morfar, ordentliga socialdemokrater. Mormor heter Emma Charlotta.

I ”Sjön utan namn” har det blivit 90-tal. Nämnda Eva, lärare på Komvux, besöker pappans barndomshem och sina bägge kusiner någonstans på den svenska landsbygden. De hade benämnts ”white country trash”, om romanen varit amerikansk.

Den nya romanen ”Rummet under golvet” har Nils, bror till Emma Charlotta, som jag-berättare. Nils berättelse och minnen växlar mellan tre tidsplan: syskonens barndom med sin mor i Huddinge fattigstuga, tiden som gårdfarihandlare då Nils var gift med Magda från resandefolket och romanens nutid, 50-talet någon gång, när Nils efter ännu en volta kommer ut från Långholmen.

En sådan fattigdom, allt detta lidande, all denna nöd. Och ändå levde människorna, de levde vidare. Det har t o m funnits då stunder då Nils tänkt att ”livet är underbart”. Ju fattigare liv desto starkare måste människan vara.

Kjell Cato Lein

Kjell Johansson. Foto: Cato Lein

Kjell Johansson ska inte räknas som arvtagare till de svenska arbetarförfattarna. Han skildrar inte klassamhället utan de människor som inte fick någon plats alls i samhället. Han skriver inte proletär- utan trasproletärromaner.

Som han låter Nils tänka: ”Hur skapar den som ingenting är värd sitt värde?”

Trots detta är det inte skildringen av människornas tröstlösa, eländiga liv som drabbar mest – även om den drabbar nog – utan det underliggande fundament som blottas i förbifarten: de lagar och regler som stiftats av det välanpassade samhället för att lära de utanförstående och missanpassade att veta sin plats och kort sagt hut.

Barnavårdsnämnden hotar att ta barnen ifrån de hemlösa om de inte frivilligt skriver in sig på arbetsläger och blir undervisade i att frukta Gud, arbeta i jordbruket och bli bofasta. Nils hustru Magda och även sonen Fritiof går med på att – en annan benämning för tvingas – tvångssterilisera sig. I fängelset stämplas ett T (= tattare) efter Nils namn.

Också den framväxande arbetarrörelsen kräver nykterhet och området vid Årstaviken, där Emma Charlotta och maken Arvid bor innan de flyttar till ”huset vid Flon”, betraktas som ett ”slöddertillhåll”.

Efter vistelsen på Långholmen cyklar Nils utåt Huddinge för att se om fattigstugan fortfarande står kvar. Det får mig att tänka på att jag varje sommar måste åka ut till Vätö i Stockholms skärgård. Där står jag och tittar, försöker begripa hur en familj om fem personer kunde bo i detta lilla timrade hus. De lagade mat, sov och levde i samma rum som också var deras kök. Enda värmen från spisen och inget vatten, enkla fönster och utan isolering.

Min mammas barndomshem. Så här levde människor i Sverige in på 30- och 40-talet. Ja, hur länge? Vad vet senare generationer, säg födda efter 1970, om dessa svenska levnadsvillkor? Vad lär skolan om detta? Åker barnen i Stockholm på skolresa till Årstaviken och Flon, där läraren berättar hur fattigarbetare och arbetslösa levde bara några årtionden bort?

Att känna till eller inte känna till – vilken skillnad gör det för ens syn på samhällsutvecklingen i dag?

Bengt Eriksson
Publicerat i Tidningen Boken 2006

Vad var Sudetenland? Vad hände där?

Tove Alsterdal
Blindtunnel
(Lind & Co)

Tove Alsterdal har alltid, från debuten med “Kvinnorna på stranden” (2009) och framåt, hört till de deckarförfattare som skriver mer, i betydelsen mer än en deckare. Men alltid också utan att slarva med deckargenren, utan att skriva bort den.

Alsterdal skriver både i och bortom genren. Resultat: just mer – mer än de flesta får plats med i en deckarroman.

Hon skiljer sig dessutom från många, kanske de flesta, andra deckarförfattare genom att inte skriva seriedeckare. I hennes romaner finns inga återkommande personer eller miljöer. En ny Alsterdal-deckare kan handla om vad som helst och utspela sig var som helst.

Alsterdal BlindtunnelI sin förra deckare, ”Vänd dig inte om” (2016), lyckades hon förena Sverige och Rumänien, de människor som blev över när Beckomberga mentalsjukhus las ner och de fattiga romer som kommer hit från Rumänien för att tigga ihop till sin överlevnad.

Hennes allra bästa deckare och samhällsroman hittills, om jag får säga. Fast så bör jag kanske inte skriva när jag nu ska recensera hennes nya deckare, ”Blindtunnel” (2019).

Ännu en annan deckarmiljö – ja, ännu en annan deckare och roman. Lågmäld och stilla, som ett slags långsam arkeologisk utgrävning av historien.

Det medelålders paret Sonja och Daniel har sålt radhuset i Älvsjö och lämnat Sverige. Ja, lämnat allt för att börja om. De hittade något på nätet som kanske varit en vingård, någonstans i Böhmen, på gränsen mellan Tyskland och Tjeckien, bilavstånd till både Prag och Berlin.

Det så kallade Centraleuropa: där bor de nu, i detta gamla hus, detta smutsiga gamla hus, så mycket att göra i ordning, som en gång var en vingård.

I källaren finns ett igenmurat utrymme, en underjordisk tunnel med ett bergrum. De hittar gamla vinflaskor på en hylla. Det står ”Julia” på en flaska de provar – nja eller nä! – och ”Müller-Thurgau” samt årtalet 1937. Senare hittar Sonja också något annat i källaren.

”Böhmens Schweiz”, så kallas området. Sudetenland är ett annat namn. Det går en katt genom husets trädgård, som om trädgården är kattens. En äldre man som minns huset, trädgården och vingården från en annan tid kommer på besök. Sonja bekantar sig med byn och dess invånare, medan Daniel renoverar huset. Hon träffar en engelsk kvinna, om hon är engelska, och turist, om hon verkligen är turist, på byns värdshus.

Och så sker ett mord (vem som blir mördad må andra recensenter ha avslöjat men det gör inte jag) och utifrån detta mord grävs det historiska Sudetenland upp, vilket är en värre berättelse ändå. En än värre kriminalhistoria. Ett verkligt historiskt pussel där Sonja får rollen som arkeologisk privatdetektiv i Europas historia.

Nazityskland kom till Böhmen och försvann igen. Och med dem och detta försvann både traktens judar och tyskar. Så deprimerande, likadant där som här som alltid och överallt, för att förkorta jävligheterna, människors evigt återkommande främlingssyn, synen på andra människor. Det hat som kan lockas fram ur människors innersta.

Tove Alsterdal förmedlar och blottlägger ett stycke av Europas historia jag är rätt övertygad om att de flesta i Sverige inte hade en aning om. Det är en ganska kort roman och deckare, blott 268 sidor, men ändå lite kantig och oframkomlig, tyckte jag medan jag läste. Men efteråt, efter att ha läst klart, har jag kommit på mig med att tänka på bokens innehåll, flera gånger, styrkan i den historiska skildringen finns kvar i mig och växer.

Det lite omständliga sättet att berätta passar bra ihop med innehållet också, med Sonjas utredande och undersökande. Som om Sonja själv – och inte Tove – skrivit berättelsen. Som om den är lika sann som den känsla av verklighet som berättelsen förmedlar.

Jag tror också det är medvetet som ”Blindtunnel” blivit en så pass kort roman. Undrar om inte Tove Alsterdal strukit mycket av det hon skrev, sparat det historiskt och kriminellt nödvändiga – medan en annan roman med ett mer personligt fördjupat innehåll får bubbla och puttra under.

För den finns där, den också, den romanen och berättelsen, fast outskriven: romanen om Sonjas och Daniels förhållande, hur de egentligen har det, tillsammans i livet. Ibland visar sig något men det mesta visar sig aldrig, det anade jag blott när jag läste.

deckarlogg-2Bengt Eriksson

2018 års bästa svenska krimi, deckare och annan spänning (del 2)

HermansonMarie Hermanson
Den stora utställningen
(Albert Bonniers)

Historisk krimi med blandningen realism, verklighet och vardag samt påhitt och fantasi. Året är 1923 och Göteborg firar 300-årsjubileum med en stor utställning på det område som idag är Liseberg. Personer: Ellen Grönblad, 19 år, volontär på Jubileumsutställningens tidning, och Nils Gunnarsson, en tio år äldre detektiv vid Göteborgspolisen. Det sker ett mord eller dråp och flera mordförsök. Fast huvud- eller centralpersonen är egentligen Albert Einstein, som ska komma hit för att hålla sitt Nobeltal. En charmerande roman, mycket underhållande och lagom spännande, typ en feelgood-deckare på allvar.

HjorthHjorth & Rosenfeldt
En högre rättvisa
(Norstedts)

Kriminalpsykologen Sebastian Bergman med dysfunktionella kolleger utreder en serie grymma våldtäkter i Uppsala. Spåren är få och irritationströskeln låg. Riksmord tvingas dessutom att ta order från Uppsalapolisen vilket bäddar för maktkamper och konflikter. Vilken hierarki är viktigast? Stämningen bidrar inte till en snabb upplösning av brotten. Men sanningen kommer fram och den är inte den förväntade. Riksmords fans har en högtidsstund framför sig.

Anna JanssonAnna Jansson
Kvinnan på bänken
(Norstedts)

Det är nästan som vanligt i Jansson-land. Visby ligger där det gör, denna medeltidspärla på rosornas ö. Maria Wern och hennes kolleger på Visby-polisen ser sommaren an och hoppas på det bästa. Om sommaren blir het kan vad som helst hända, det vet de av mångårig erfarenhet. Här är det prästgården i Lärbro och uråldriga riter som står i fokus i en berättelse om skuld och gamla synder, hämnd och vedergällning.

Johansson SmugglarenTony Johansson
Smugglaren
(Lind & Co)

Tony Johansson vill – och lyckas med – mycket mer i sin nya, andra deckare med Erik Larsson, nu journalist på Sydsvenskan, och My Englund, polischef i Lund. ”Smugglaren” skildrar Skåne (och Sverige) efter gränskontrollerna: flyktingsmuggling, kriminella gäng och medborgargarden. Viktig fråga: Hur ska journalister arbeta? Spänning – ja, action – och samhällsskildring förenas till en av årets bästa svenska deckare. Extra hettar det till när journalisten Erik bråkar med sin bror om flyktingpolitiken. (Nästan ”helt” autentiskt kan tilläggas: författaren Johanssons bror heter Morgan.)

Olle Lönnaeus tiggarens-handOlle Lönnaeus
Tiggarens hand
(Bokfabriken)

Det är språket. Lönnaeus skriver lika kortfattat som väl. Polisromanen ”Tiggarens hand” måste vara en av de bäst skrivna svenska noir-deckare som getts ut. Det är personerna. Trovärdiga varenda en: unga och vuxna flyktingar, gamla romska tiggare, svenska kåkfarare… Även poliserna Jonny Lilja och Eva Ström blir ett alltmer självklart inslag i fiktionens/verklighetens Malmö. Det är miljöerna: autentiska ner till varje namngiven gata och plats, från Rosengård till ”Malmös Grand Canyon”. Det är handlingen, som börjar med bensinbomber och därefter hittas den ena mördade tiggaren efter den andra.

Deckarloggs red.

Polisroman i dagens Malmö

Olle Lönnaeus
Tiggarens hand
(Bokfabriken)

Det är språket.

Hur många amerikanska noir-deckare kan Olle Lönnaeus ha läst? Nog bör det vara ett antal. Så verkar det i alla fall, som om han läst en större mängd hårdkokta deckare från USA men nog också från Storbritannien och studerat författarnas prosa, tagit till sig och personliggjort.

Nej, inte överfört amerikanska och engelska till Sverige, för det går inte, utan lärt sig att använda svenska ord och formuleringar på samma sätt. Lönnaeus skriver kortfattat och väl, inte minst i smattrande dialoger. Hans nya polisroman ”Tiggarens hand” är en av de bäst skrivna svenska noir-deckare jag läst.

Det är personerna.

De lever. De finns. De är trovärdiga, varenda en: de unga och vuxna flyktingarna, de unga och gamla romska tiggarna, de svenska kåkfararna i Jonny Liljas umgängeskrets, den egocentriske kriminalreportern (tror jag kan ana vem han är inspirerad av), den ensamme rasisten och ”ledaren” för vad han kallar Tors hammare…

Olle Lönnaeus tiggarens-handJa, det ska vara poliserna då, de återkommande kriminalpoliserna Jonny Lilja och Eva Ström i Malmö. De utgör, som vanligt i fiktionen men inte i verkligheten, en alltför liten mordutredningsgrupp. Och den råa jargongen i polishuset: där uttrycks öppen sexism och rasism men Eva Ström vågar ändå säga ifrån. Stämmer det? Är detta på riktigt? Lönnaeus, som annars arbetar som journalist på Sydsvenskan i Malmö, bör ju veta.

Det är miljöerna.

Lika trovärdiga – ja, miljöerna är autentiska. Rosengård, Oljehamnen, Södra Förstadsgatan (med porrbutiken), Amiralsgatan, Järnkajen, Rättscentrum, Rasmusgatan, Malmö skyttegille, Sankt Pauli kyrkogård, Möllevångstorget, kalkbrottet (”Malmös Grand Canyon”) och så vidare. Varje plats och gata återfinns på rätt ställe, såväl i Lönnaeus kriminella fiktion som i verklighetens Malmö – ackompanjerat av taxichaufförernas arabiska popmusik.

Det är handlingen.

Den börjar med bensinbomber mot parkerade bilar och fortsätter med vad som verkar vara en gängbeskjutning och sen hittas den ena mördade tiggaren efter den andra. Knarklangning och gängkriminalitet är den underliggande grunden. Lönnaeus använder sina kunskaper från journalistiken för att skildra detta på ett högst sannolikt sätt. Det har inte hänt exakt som i boken – men det kan hända.

Och så lugnt och nyanserat han skildrar det som faktiskt är verklighet i dagens Malmö. Han skriver som en mindre desperat Kristian Lundberg, vilket gör hans Malmöskildring lika hemsk och desperat.

Men det är inte upplösningen.

Att deckarförfattare ska ha så svårt att få till slutet, särskilt kanske när någon skriver deckare på ett sådant allvar som Olle Lönnaeus. ”Tiggarens hand” är en – lika stark betoning på bägge – samhälls- och polisroman. Också Lönnaeus samlar ihop pusselbitarna i en sista uppgörelse. Men visst, han låter inte alltihop sluta med våldsam, överdriven action. Så ändå, ett helt acceptabelt slut.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

Än mer om Alsterdal

Deckarlogg har Katarina Tornborg tidigare skrivit om Tove Alsterdals nya spänningsroman/krimi ”Vänd dig inte om” (Lind & Co) och själv har jag kortrecenserat den för Gota Media. Klicka på respektive ställe om du vill läsa.

Fast jag vill – jag måste – skriva ännu några rader om Alsterdals roman eller till och med romaner. Nej, då menar jag inte hela hennes produktion utan just ”Vänd dig inte om”. En roman som rymmer flera berättelsen = flera romaner i en roman.

Själva kriminalgåtan kunde ha varit en egen deckare. Skildringen av de människor som blev över när Beckomberga mentalsjukhus upphörde kunde också ha blivit en egen bok. Liksom berättelsen om den romska kvinna, som sitter och tigger utanför ICA i Bromma och som blir vittne till brottet, hade kunnat få såväl sin egen roman som faktabok.

alsterdal”Vänd dig inte om” griper tag i mig på många sätt. Men det är Dunya, så heter hon, den romska tiggerskan i Bromma, hon kommer från Eforie, en stad i Rumänien, det är berättelsen om henne och andra rumänska romer, som griper tag mest och hårdast, så jag fastnar som i en griptång.

Eva, huvudpersonen, anklagad för mord, häktad men släppt, försöker återfinna tiggerskan. Först i underjorden: i de övergivna rummen och gångarna under Slussen, som utrymts för att snart rivas.

Nej, Dunya finns inte där. Hon är inte kvar i Stockholm utan har återvänt till Rumänien. Så Eva måste leta vidare.

Med sonen Filip reser hon i en gammal Ford Taunus från Berlin nedåt Rumänien. Som det inte skulle räcka med det som berättelsen är på väg till så får vi läsare på vägen också besöka järnvägsstationen Beliki i Budapest: överfull med flyktingar som varken kommer längre eller tillbaks.

Sist hamnar de – och läsaren – i Rumänien, allt längre bort och ut i Rumänien, här kan vi prata med ordet utanförskap.

De når fram till Eforie, en stad vid Svarta havskusten. De passerar det område där romerna tidigare bodde, i egna hus som de sen 70-talet byggt på under flera generationer.

Men så skulle = måste en väg dras. Just där. Och det var bråttom med vägen. Polisen gick in med insatsstyrkan, bulldozers och grävskopor mejade ner husen. Flera år sen – men vägen är fortfarande inte färdigbyggd.

Så de fortsätter ännu en bit, utanför och nedåt: till en soptipp. Dit flyttades romerna. Där bor romerna idag, på Efories soptipp.

Jag blir så förbannad. Hjälpa på plats och annat skitsnack. Som att kriminalisera tiggeri i Sverige. Ja, de romska tiggare som kommer till Sverige är ju organiserade och kriminella. Bara hem med dom!

I Eforie, de som bor på soptippen, de rumänska romerna på Efories soptipp, brukade leva på att sälja saker till turisterna. Men borgmästaren tyckte väl att det var opassande, att det störde turistnäringen, för polisen jagade bort romerna från stränderna.

Där som här, här som där; samma syn på romer.

Deckarlogg 2Tove Alsterdals ”Vänd dig inte om” är en av årets bästa svenska kriminalromaner. Där skildras många sorters kriminalitet.

Bengt Eriksson

Bilder som rämnar, fasader som rasar

Jag har just sträckläst Tove Alsterdals senaste bok: ”Vänd dig inte om” (Lind & Co).

Klockan 02.05 på morgonen slog jag igen den med en liten suck och försökte somna. Det gick sådär. Texten flöt oroande in i drömmen, personerna började leva sitt eget liv, de kom och gick, satte sig, reste sig och försvann ut i mörkret, till stigarna runt Beckomberga gamla, sedan 1995, nedlagda mentalsjukhus.

Jag tänker på Tjernobyl där jag var för några år sedan. Det spöklika i det övergivna, hastigt evakuerade bostadsområdet med sina gapande tomma hus och svarta fönster. Kraset av glas på golv. Trasiga skolbänkar, en sönderfallande simhallsbassäng, nakna kabelrester i tak. Slyet som växte i alla springor, förvridna björkar med oändligt många häxkvastar.

Och så människorna som ingen såg men som alla visste fanns där. Skuggvarelser som ingen ville ha, som inte hade någon annanstans att bo som smög sig tillbaka in i det förbjudna området, de och de vilda djuren.

alsterdalTove Alsterdals roman (jag tvekar att kalla den deckare eller thriller) handlar om skuggor, om bilder som rämnar, fasader som rasar. Beckomberga, Beckis, är berättelsens centrum.

Det gamla sjukhusets inkapslade ångest paras med en nybyggd, dyr och skavande förortsidyll. Sparsmakade radhus omges av förrädisk grönska, något gömmer sig i skogen – minnen, suckar, igenbommade kulvertar – och så någon som är högst levande, som rör sig snabbt, försvinner och dyker upp.

Det förflutna gör man sig inte så lätt av med.

Huvudpersonen Eva misstänks ha mördat sin före detta make Svante Levander. Misstanken är så stark att hon häktas. Hennes son Filip har tagit fullständigt avstånd från sin mor efter skilsmässan och bor i Berlin. När Eva släpps ur häktet kommer frågor och fler tårar.

Eva försöker hitta den enda person som kan tänkas ha sett det verkliga förloppet – en rumänsk tiggerska utanför ICA. Sökandet leder henne in i det dolda Stockholm där romska tiggare lever i underjorden, i skogen, på utmarkerna.

Vad var det för man hon varit gift med i sjutton år? Vem var och är hon själv? Hon reser till Berlin, till Rumänien, till ett möte med sonen, tillbaka hem och till en växande visshet om vad som egentligen hände den där natten.

Undervärldar kolliderar med och speglar det samhälle vi byggt. Den nakna nöden ställs bredvid vår likgiltighet men också de enskilda människornas försök att handla, göra något.

I porträttet av Eva, skild 47-årig kvinna, med en brinnande ensamhet inom sig efter skilsmässan, en stumhet inför sig själv, sina handlingar och motiv, ett avstånd till världen, lyckas Alsterdal mejsla fram hur det går till när man vaknar och ser fasaderna runt sig spricka. Hon lyckas också ge Stockholm nya konturer, den organism som är en Kataina deckarblogg 1stad.

Synnerligen läsvärt och spännande. En sista (irriterad språktants) anmärkning. Det heter ”som hon”, inte ”som henne”. En liten fläck i det levande språket.

Katarina Tornborg