Fyra gånger kort om deckare och annan krimi

Deckartips 1:

Förre utrikesministern och presidentkandidaten Hillary Rodham Clinton och deckarförfattaren Louise Penny har gemensamt författat en politisk thriller, ”I terrorns grepp” (Bokfabriken; övers: Mia Gahne), som ju är riktigt bra.

Realistisk, trovärdig och spännande – dessutom humoristisk. Intrigen spinner kring terrorattacker i Europa och en kvinnlig amerikansk utrikesminister, så Clinton bör veta vad hon berättar om.

Tips 2:

Finlandssvenska författare skriver ofta på just finlandssvenska, blott delvis släkt med svenska. Men inte Nilla Kjellsdotter i sin polisroman ”Flickan i stenparken” (Norstedts).

Däremot – trots intrigen, en nära nog ihjälfrusen tonårsflicka och flera mord – berättar hon med lugn andhämtning, något som jag fått för mig är typiskt för Finlandssverige. Genre: lugnt rys. Utreder gör kriminalpolisen Mija Waldö med flera kvinnliga kolleger i Österbotten.

Tips 3:

Nämnda Louise Penny skriver ju annars en lång serie med kommissarie Armand Gamache från Québec, Kanada. I ”Summan av alla synder” (Modernista; övers: Carla Wiberg) – det bör vara den tolfte titeln på svenska – tar Gamache sig an att reformera Québecs korrupta polisskola.

Som alltid: mjukt men också realistiskt. Och för varje ny titel får läsaren reda på ännu något mer om den lilla byn Three Pines.

Tips 4:

Farsoten härjar. Stockholm i ruiner. Sverige ligger öde. Kalla det apokalyps och kollaps. En trend inom spänning och krimi: genrer som blandas över gränserna.

Felix Åbergs debutroman ”Kolonin” (Lind & Co) inleder en serie ”dystopiska spänningsromaner”. Människor försöker överleva på olika sätt: en skapar ett parallellt samhälle på en ö, en annan reser med sin son genom Sverige, den tredje skiter i allt för att hämnas.

Bengt Eriksson
Tidigare publicerat i Opulens

Mänskligt och psykologiskt mys

Louise Penny
En ljusets lek
Övers: Charlotte Hjukström
(Modernista)

Kanadensiskan Louise Penny är min favorit av alla deckarförfattare – de är många och blir allt fler – som skriver landsbygdsdeckare, cozy crime och mysdeckare i Agatha Christies anda.

Pennys senaste och sjunde deckare i svensk översättning, ”En ljusets lek”, utspelar sig liksom de föregående i och kring den lilla byn Three Pines – ja, så liten är byn att den inte finns på någon karta och måste vara svår att hitta till – i Quebec.

Louise PennyKommissarie Armande Gamache, chef för Quebecpolisens mordrotel, återkommer förstås, liksom byns övriga invånare – den här gången främst de bägge konstnärerna Clara och Peter.

Ett slags återseendets glädje, varje gång jag läser en ny Louise Penny-deckare. Också en variant på det slutna – eller halvslutna – ”rummet”: byn Three Pines är liksom isolerad från omvärlden, när invånarna vill, men har ändå kontakter med omvärlden, när någon invånare vill det.

Som i den här berättelsen, där Clara Morrow plötsligt – efter alla dessa år – får göra sin första separatutställning på Musée d´Art Contemporain i Montreal. Efter vernissagen blir det fest hemma hos konstnärsparet Clara och Peter i Three Pines – då hittas ett lik i deras trädgård.

Louise Penny berättar långsamt och stämningsfullt. Graden av action är väl typ 0,5. Men här finns desto mer av känslospel mellan personerna, av mänskligt och psykologiskt  samröre. Så bra personskildringar att man = jag utvidgar bekantskaperna med de redan bekanta och lär dessutom känna de nya personerna riktigt bra.

Också de flitiga diskussionerna om konst – inte minst om konstnärer kontra konstkritiker och konsthandlare – uppskattade jag mycket i ”En ljusets lek”.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson