Mörkaste noir i ett historiskt London

Sofie Bjarup

Mörkrets barn

(Lind & Co)

Sofie Bjarup debuterar för andra gången med samma bok, den historiska kriminalromanen ”Mörkrets barn”. (Hur detta hänger ihop, att boken är en debutdeckare medan hon själv är dubbeldebutant, ska jag återkomma till.)

”Mörkrets barn” hör till subgenren historisk noir. Så måste resultatet bli när kriminalberättelsen utspelar sig i London år 1888.

Denna stad, denna tid och dessa livsvillkor var mörkaste, fattigaste noir för många (fast inte alla) av Londons invånare.  

Året 1888 ger kanske en association? Det är Jack Uppskärarens år, då han mördade kvinnor i East Ends fattigkvarter.

Nu har ännu en kvinna hittats mördad och skändad på Hanbury Street i Whitechapel. Dit kommer William Sinclair, huvudperson i ”Mörkrets barn”, som reporter för The New Chronicle, en av Londons dagstidningar.

Han är rik, nästan adlig. William Sinclair bor i den fina stadsdelen Belgravia. Varför vill han vara en sån där journalist? Hans familj förstår det inte.

Reportern Sinclair upptäckter ett London som han inte visste att det fanns. Och han häpnar: Hur kan människor leva, ens överleva i denna fattigdom?

Ett av romanens teman: mötet – nej, konfrontationen – mellan dessa städer i staden, ett mycket fattigt och ett mycket rikt London.

Och inte minst mellan människorna i samhällets olika klasser: herrskapet, ofta som i herrarna, tar sig rätten att utnyttja tjänstefolket, inte sällan pigorna.

Det andra temat är William Sinclair själv.

William är i giftasåldern. Överklassens mödrar ser gärna att deras döttrar dansar med William och helst ska de gifta sig. Men William tänker inte på giftermål. Han tänker på James.

Sofie Bjarup.

Även James Quilter är reporter fast på en annan tidning, East London News. De möts ute på uppdrag, blir strax William och James med varann.

Och älskare. William flyttar i smyg in hos James.  Homosexualitet är ett lagbrott i det viktorianska England.

Som mördaren uttrycker det när han avslöjats: ”Seså, mr Sinclair. Försök nu inte spela moraliskt överlägsen. Vi vet båda två att ni är lika kriminell som jag.”

”Mörkrets barn” blir också en deckare när kvinnor börja försvinna och mördas. Den ena likdelen efter den andra spolas upp ur Themsen och hamnar på bårhuset.

Har Jack Uppskäraren bytt metod? Eller kan det finnas två kvinnomördare på Londons gator? 

Sofie Bjarup skildrar 1800-talets London med stor kunskap och lika stort hjärta. ”Mörkrets barn” är en historisk roman, en tids- och samhällsskildring, en deckare och en ”förbjuden” kärleksroman.

Vilken imponerande deckardebut, alltså dubbeldebut. Ja, vad betyder det?

”Mörkrets barn” gavs först ut genom ett hybridförlag (som hjälpte till med utgivning men författaren stod för kostnaderna.) Alltför få upptäckte boken – ett undantag var en redaktör på det förlag som nu återutgivit den, lätt redigerad.

Uppmaning till läsare, redaktörer, kritiker och bokhandlare: Håll koll på egen- och hybridutgivna deckare – annars riskerar ni att missa guldklimpar.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggbäst april 2021

Ann-Helén Laestadius

Stöld

(Romanus Selling)

”Stöld” kan placeras i en genre som verkar växa nu igen. Den genre där annan skönlitteratur möter detektiv-, polisroman och thriller. Laestadius låter helt medvetet dessa olika litterära former sammanföras och förenas. Varje genres styrka får deras  gemensamma styrka att växa och bli ännu starkare. Två nyckelmeningar: ”Han dödade min ren och hotade mig när jag var nio år. Förstår du vad det gör med ett barn?” Huvudpersonen Elsa säger så och hon säger det till en polis. Som vuxen, inte som barn, då hon var med om den hemska händelse som förändrade hennes liv, som följt och följer henne genom livet, för då vågade hon inte.

Yrsa Sigurdardóttir

Upprättelsen

Övers: Susanne Andersson

(Harper Collins)

Islands deckardrottning gör ingen besviken. Med sin serie om polisen Huldar och barnpsykologen Freyja har hon mycket välförtjänt vunnit internationell ryktbarhet. ”Upprättelsen” är tredje delen,  kanske inte den bästa i serien men helt klart den mest angelägna och den som berört mig mest. Bilderna på ett brutalt mord på en ung tjej sprids via Snapchat. Förövaren verkar vara ute efter flera offer och när en tonårskille försvinner inser polisen att de jagar en seriemördare. En gemensam nämnare för offren är att de varit aktiva som nätmobbare och med synnerligen sadistiska metoder förföljt sina offer. Det är omskakande läsning. Men angeläget. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Christoffer Carlsson 

Brinn mig en sol

(Albert Bonniers)

Även hans nya polis-, noir- och bygderoman utspelar sig i övergivningsbygderna nordost om Halmstad. En författare som återvänt till byn Tofta sitter i barndomshemmet och skriver en bok om två poliser han minns sen barndomen. Det började i februari 1986, kvällen då Olof Palme blev mördad. Samma natt våldtogs och mördades en ung kvinna vid Nyårsåsen. Utredningen hamnar hos polisen Sven Jörgensen. Fem år senare återupptas den av polisen Vidar Jörgensen, hans son. Carlsson berättar långsamt och noga, skapar sjudande spänning och brusande stämning. Hela bygden andas, både bebodda och tomma hus. ”Brinn mig en sol” är en starkt verklig skildring av Halland noir, en del av det bortglömda  Sverige.

Sarah Penner

Giftmakerskan

Övers: Helena Tusås

(Harper Collins)

Kvinnodeckare gånger tre. Sarah Penners berättar inte bara i två tidsplan, vilket ju inte är  ovanligt, men hon låter den nyare tiden liksom berätta den äldre historien. Som om intrigen berättar sig själv. I nutiden finns Caroline, amerikansk historiker på besök i London. En drygt 50-årig man, ovårdad i smutsiga khakishorts, lockar henne med på  ”mudlarking” vid floden Themsen, där hon i leran på flodstranden hittar en glasbehållare med en liten inristning. Företagslogga? Ser ut som en apoteksflaska. Flaskan ska leda Caroline bakåt till 1700-talet och de bägge andra kvinnorna. Eliza var apotekare i London; en speciell sådan: en giftapotekerska med kvinnor som kunder. En dag kommer Nelly, blott 12 år, hennes yngsta kund, till apoteket.

Ragnar Jónasson

Snöblind

Övers: Arvid Nordh

(Modernista)

Så här deckardebuterade islänningen Ragnar Jónasson. Också ”Snöblind” är en polisroman och influerad av Agatha Christie. Samtidigt en högst isländsk deckare, där stämningen bestäms av natur och väderlek. Platsen är fiskestaden Siglufjörður i nordligaste Island. Dit anländer den nyblivne polisen Ari Thor och hamnar direkt i en utredning om våld och mord. En kvinna hittas blodig och halvnaken. Stadens gamle författare ska dö. Det är vinter. Det snöar och snöar. Den lilla staden blir allt mer insnöad, omöjligt att ta sig dit eller därifrån genom den smala bergstunneln. ”Snöblind” förvandlas till ett slags det låsta rummet-deckare.

En kvinnodeckare gånger 3 (minst). Miljö: London gånger 2.

Sarah Penner

Giftmakerskan

Övers: Helena Tusås

(Harper Collins)

En kvinnodeckare och en ovanlig sådan: en kvinnodeckare gånger tre. Och en metadeckare, så går det kanske att beskriva Sarah Penners både nutida och historiska deckare? Gillar i vilket fall hennes sätt att berätta: inte bara i två tidsplan, det är ju inte ovanligt, men att låta den nyare tiden liksom berätta den äldre historien. Som om intrigen berättar sig själv.

I ett tidsplan, nutiden, finns Caroline, amerikansk historiker och på besök i London. Hon inväntar sin make för att fira tio år som gifta, men det kommer att visa sig att hon har besvär i äktenskapet. (Ja, Caroline vet redan men inte läsaren.) Fast framför allt ska hon strax träffa på en illaluktande karl, för illa måste han ju lukta, drygt 50 år, smutsiga khakishorts och ovårdad, som frågar om hon vill följa med på lite ”mudlarking”.

Vad var det för fråga? Ja, vaaad är det? Hade jag aldrig hört talas om, måste googla. Och hittade bland annat detta, lägger en LÄNK här så kan du kolla själv om du är mer intresserad. Det handlar alltså om att utforska Themsens botten, de grejer och prylar och vad det än är som folk slängt i floden och lagt sig på botten i leran. (Utforskar man det så blir man ju smutsig och illaluktande.)

Caroline lockas inte, till att börja med. Men varför inte, tänker hon och beger sig till den trappa ner till Themsen och leran där mudlarkingen håller på, för att se hur det går till. Och för att, som det heter, göra en längre historia kortare ska Caroline i leran på flodstranden hitta en glasbehållare med en liten inristning. Företagslogga? Ser ut som en apoteksflaska…

Nog berättat = avslöjat. Apoteksflaskan ska nysta upp historien, bakåt till 1700-talet och de bägge andra kvinnorna, Nelly och Eliza. Den förstnämnda, Nelly, var apotekare i London men en speciell sådan. Nelly hade ett hemligt specialapotek med gifter, dit kunde desperata kvinnor som ville/måste bli fria från sina män vända sig.

Regel för kunderna: giftet fick inte användas på andra kvinnor. Regel för Nelly: utlämnade gifterna ska noga bokföras. Så en dag, en kall februaridag 1791, får Nellys apotek besök av on oväntad kund. Hon heter Eliza, 12 år. Hit – eller dit – ska upptäckten av glasbehållaren i leran vid Themsen föra Caroline, till de olösta giftmord som skedde i 1700-talets London, till ”Giftmakerskan”.      

Caroline forskar sig bakåt i historien som just en historiker. Förutom en kvinnodeckare, ja, kvinnoroman gånger tre – eller snarare gånger ännu fler – blir Sarah Penners ”Giftmakerskan” dessutom en guide till London gånger två; nu och då, på 2000- kontra 1700-talet. Men framför allt det övriga: en berättelse om kvinnor kontra män. Hur stor är egentligen skillnaden, mellan kvinnors och mäns liv, idag i jämförelse med 1700-talet?

Rätt stor men inte så stor. ”Giftmakerskan” av Sarah Penner är en mycket fyndig deckare och roman.

Bengt Eriksson