Världen och ovärlden i Södertälje

Karin Smirnoff

Sockerormen

(Polaris)

Karin Smirnoff skildrar människor som så obehagliga de kan vara. Nej, det blev inte rätt formulerat. Karin Smirnoff skildrar oss människor som så obehagliga vi kan vara. Nej, inte riktigt rätt det heller. Hon skildrar oss som så obehagliga vi är.

Det är det första jag noterar.

De, de vuxna människorna, heter bland annat Anitamamman och Frank Leide. Hon = mamma till Agnes, som Leide kallar ”Kickan”. Han = musiklärare för Agnes, piano, Kristian, cello, och Miika, violin. Hon är mamma mot sin vilja. Han är lika charmerande som för vidrig.

Smirnoff skildrar dem som är de är, som så obehagliga de är. Eller som så mänskliga de är: mänskligt omänskliga; omänskligt mänskliga. Eller Agnes skildrar dem. Här finns en jag-berättare också – vem är hem? Agnes som omänskligt vuxen? minnets jag-berättare efteråt – men det är flickan Agnes som flicka som främst berättar. Hon går på lekis, ska snart börja i ettan och sen bli nio år.

Det är det andra jag noterar.

Att Karin Smirnoff i sina nya roman ”Sockerormen” återigen använder ett annat språk, inte samma som i janakippo-trilogin utan ännu ett annat. Ett barnspråk kanske, hinner jag tänka innan jag fattar, det är Agnes språk. Att det är flickan Agnes som berättar med sitt språk, med det språk som är hennes, barnets. Det vuxna barnet. Och det lilla.

Agnes berättar om livet – sin uppväxt och sitt liv – i världen och ovärlden. Bägge finns. Agnes lever i bägge, men vilket är hemma? Hon berättar för sig och för Kristian och Miika, de tre barnen som spelar för Kristian Leide.

”Sockerormen” utspelar sig i Södertälje, det är på 80-talet. En realistisk berättelse? Verklig? Ja, som i en dröm. Som i ett minne, där det fortsatta livet rumsterat med minnets olika delar, placerat dem på nytt. Som i en dröm så som i livet.

Också en symbolisk berättelse. Så blir berättelsen allt mer ju längre jag läser: symbolisk. Inte blott en roman om Agnes, Kristian och Miika; Anitamamnan, Frank Leide och det finns en pappa också, eller två. Pappapolis och mammajapan. En symboliskt berättelse om utsatthet, som barn och vuxen. Inte kunna styra, inte ha styr på livet, i världen som ovärlden.

Men barn är barn, vuxna är vuxna. Eller borde vara. Det är inte riktigt samma sak och krav. ”Sockerormen” handlar, tror jag, i alla fall också, om alla barn som lever och växer upp i en ovärld lika mycket som i världen, i sin värld lika mycket som ovärlden. Som är sig. Agnes sätter vid pianot och spelar – direkt.

Hon hör någon musik, hör en melodi, och kan spela det hon hör. Agnes liksom Kristian och Miika är underbarn eller ”underbarn”, fast mest kanske Agnes, jo mest Agnes. Två gånger musikunder och en gång inget musik- men ett tennisunder för Leide är också bra på tennis. De spelar i kyrkor och ger andra mindre konserter under ledning av Leide, den lika charmige som obehaglige. Smirnoff tecknar ett vidrigt porträtt eller mer rätt, porträttet är inte vidrigt utan människan, en extra vidrig människa eftersom han är så charmig. Han är bäggedera.

Och att föräldrarna, de vuxna, alla vuxna, de vet. Men Leide har dem i sin hand, de är med Leide och håller tyst. Denna jävla värld. Dessa jävla människor. Hur ska ett barn kunna växa upp till en riktig människa, till medkänslighet, omtanke? Eller ska också barnen växa upp till Anitamammor och ännu fler och fler Frank Leide? Eller de som håller tyst?

”Sockerormen” blir, för mig, en symbolisk berättelse om alla barn som inte är hemma där dom är, i det dom är, den uppväxt de fötts till. En berättelse för alla vuxna som varit ett av dessa barn. Vi måste inte ha utsatts för det som Leide utsätter barnen för, det räcker att ha utsatts av livet, olivet; av världen, ovärlden. Det finns så många sätt att utsätta ett barn.

Det stegras, det stegras väl alltid, i romaner som livet, det blir värre. Eller bättre? Hur ska det gå till? Det finns ju också en anledning till att Anitamamman blivit Anitamamman. ”Sockerormen” slutar med poliser och nära döden, läkare och psykolog. Eller slutar, vad tar egentligen slut, i romanerna som i livet, det gör ett uppehåll för att fortsätta i nästa roman av Karin Smirnoff.

Vad ska det bli av barnen? Vad ska det bli av Kickan, av Agnes. Av Kristian och Miika? Ska det blivit något, om de inte blir knarkare. ”Sockormen” är en berättelse om ”orimlig kärlek, utanförskap och musik”, enligt bokomslagets baksida. Om det vore så väl. Om Karin Smirnoff ändå bara skrev om så lite, rispade så lätt. Hon har obehaglig förmåga att snitta upp människor, ja människan, och gräva bland deras, ja våra, liv; våra livs inälvor.  

Har du alltid vetat att Frank Leide är pedofil säger psykologen.

Är han säger hon.

Det vet du.

Utan Frank hade flickan inte varit någon alls. Så det beror ju på hur man ser på saken.

Bengt Eriksson  

Björn Hellbergs kriminella patos

Också Björn Hellberg, liksom Jan Mårtenson, är en deckarförfattare som varje sommar ger ut en ny deckare (och som jag brukar läsa under päronträdet i trädgården). 

Hellbergs nya deckare för i sommar, ”Narrspegel” (Lind & Co), damp ner häromdan och ligger nu och väntar på att bli läst. Ännu en i den långa raden ”Sten Wall-deckare”.

Alltså där den problemlösande huvudpersonen heter just Sten Wall, kommissarie i staden Staden och ständigt i samma åldrade ålder. Hellberg introducerade Wall redan  1981 i polisromanen ”Gråt i mörker”.

Återkommer med recension. Men här, i väntan på läsning och recenserande, en intervju jag gjorde med Björn Hellberg hemma i Laholm (som allt mer fått bli den fiktivt verkliga Staden i hans deckare).

***

Det finns många roliga historier om Björn Hellbergs tankspriddhet. En av de vanligaste handlar om när han skulle lämna ett av barnen på dagis men istället tog med sig hunden. Kan det verkligen vara sant?

– Jag har aldrig missat en deadline, poängterar Björn. Inte heller har jag någonsin glömt passet hemma. När det verkligen gäller så håller jag ordning på mig. 

– Men när man går och tänker på annat kan man ju vara lite disträ. Den sanna historien om barnet, hunden och daghemmet är att jag höll på att ta med hunden till dagis. När jag kom ut på gatan så såg jag att det var hunden och inte barnet som jag hade med mig. De är ju inte ens lika, som jag brukar säga.  

– Det var en rolig historia, tänkte jag. Och eftersom folk skämtar om min tankspriddhet så förstärkte jag historien. I den vandringssägen som historien blivit lämnar jag verkligen hunden på dagis utan att märka det. Lite självironi får man ha.

Björn Hellberg firade nyligen sin 60-årsdag hemma i  funkishuset i Laholm. Det är hans föräldrahem. Han har bott i samma hus sen han var fyra år. Nu bor han där med hustrun Inger, som också är hans ”manager”, och yngste sonen. På huset finns en skylt med texten: ”Hellbakken”.

Även om detta norskklingande namn kan en historia berättas. Året var 1992. Björn Hellberg och Ingvar Oldsberg arbetade som TV-kommentatorer under OS i Albertville. Norrmännen tyckte att svenskarna var så hyggliga mot Norges deltagare att de ärades med var sitt  hedersnamn: Hellbakken och Oldsmo.

Till råga på allt finns det också en gata i Laholm som heter Hellbakken. Det kan inte vara många som fått en gata uppkallad efter sig under sin livstid. Björn Hellberg är dessutom hedersmedborgare i hemstaden.

Hur ska en sådan mångsysslare som Hellberg tituleras: sportjournalist, TV-personlighet eller deckarförfattare? Inte tennisorakel i alla fall. Då protesterar Björn:  

– Jag utnämndes till tennisorakel när jag var 19 år. Fortfarande förföljs jag av benämningen.

Vilket ändå inte är så svårt att förstå. De senaste 38 åren har han varit i Wimbledon. Nej, det är inte rekord. Det finns journalister som varit där 50 gånger. Men under alla dessa år har Hellberg inte missat en dag. Det är han synbart stolt över.

Han har också en märklig hjärna: en kombinerad tvättsvamp och datamaskin. Det finns inte ett namn, inte ett årtal, inte en match, inte ett resultat som inte fastnar i Hellbergs huvud. Fast det gäller inte bara tennis.

– Är man intresserad av ett område – i mitt fall tennis och även annan idrott – så placeras man i ett fack. Det finns de som tror att då kan man inte vara intresserad av någonting annat. Men det är alldeles fel. Jag är lika intresserad av andra områden inom humaniora – som historia, litteratur och populärmusik, fram till dagens pop som jag inte förstår mig på. 

Säger Björn och rabblar författare, sångare och musiker, födelse- och utgivningsår, bok- och låttitlar. När han ser att intervjuaren häpnar, så suckar han och tillägger:

– Vad ska man med alla dessa onödiga kunskaper?

För de flesta svenskar har Björn Hellberg blivit känd  genom TV-programmet ”På spåret”, som sändes första gången 1988. Han började som tävlande men svarade rätt på så många frågor – noga räknat alla – att han efter fyra omgångar befordrades till tågmästare, domare och sketchförfattare.

I höst har han dock tagit en paus från TV-programmet för att ägna mer tid och omsorg åt det han helst vill göra – skriva deckare. Björn Hellberg, som deckardebuterade med ”Gråt i mörker” (1981), är en bästsäljande deckarförfattare. Men det dröjde länge innan han blev det.

– Jag har ett genuint intresse för genren. Mina första deckare skrev jag mellan 15 och 18 år. Inte bara utkast utan hela romaner. De refuserades, tack och lov.

– Man tycker att kändisskapet från TV borde bidra till  att öka försäljningen av deckarna. Men så har det inte varit. Först med den åttonde deckaren, ”Då dagboken dog” (1996), passerades den magiska gränsen mellan 3 och 4 000 exemplar. Och det är bara de sista åren som böckerna börjat sälja på allvar, efter att jag bytt till ett förlag som satsar på marknadsföring. ”Club Karaoke”, min nya och artonde deckare, kan nå upp till 100 000.

Björn Hellberg är rolig utan ansträngning, helt spontant. Det vet alla som sett ”På spåret”, upplevt honom på bokmässan i Göteborg eller fått en bok signerad. Som författare har han det emot sig. Han sörjer, det märks, över att inte betraktas som en riktigt seriös författare.  

– Jag skriver om och skriver om vartenda kapitel. Det ska både bli bra och rätt. Min hustru läser också och påpekar om jag gör onödiga upprepningar.

– Det ska vara så roande och underhållande som möjligt utan att bli ytligt. Jag försöker ta upp olika sociala frågor, säger han och nämner några av de samhällsproblem som deckarna skildrar: ”Gråt i mörker” (mobbing), ”Rovlystnad” (rasism), ”Den grå” (satanism), ”Fanny Fanny” (idoldyrkan), ”Tacksägelsen” (religiös fanatism), ”Paria” (social utslagning) och så vidare.

Hans sociala patos dunkar genom böckerna. Det är  samhällsromaner, kanske till och med politiska romaner.

– Jag tror inte jag uttrycker någon partipolitisk åsikt någonstans i böckerna. Mitt budskap är humanistiskt och filantropiskt. Det handlar om omtänksamhet, oavsett politisk åsikt. Det finns ett ord, fortsätter han, som håller på att försvinna. Inte själva ordet men dess innebörd: Empati. Det är viktigt att tänka ”vi” istället för ”jag”. Alldeles för många är alldeles för intresserade av sig själva och ingenting annat.

Björn Hellberg tar oss med på en rundvandring i Laholm. Vi går genom Gamleby och han berättar om S:t Clemens medeltidskyrka, om keramiktillverkning, huset som skådespelaren Georg Rydeberg skulle köpa och alla konstverk som syns på stan. Ingen svensk stad har fler offentliga konstverk per capita än Laholm.

Visst går kommissarie Wall (som, påpekar Hellberg, var tio år före sin nära namne Wallander) på samma gator i böckerna? Också Hellbergs beskrivningar av Laholm låter välbekanta.

– Miljön är viktig om man skriver deckare. När jag gjorde lumpen som flottist i Stockholm, berättar Björn,  passade jag på att besöka alla brottsplatserna i Stieg Trenters deckare. Nog är det märkliga intressen man har.

– Den namnlösa Staden, som förekommer i mina deckare, är en sammanslagning av Kristianstad och Laholm. Men det har mest blivit Laholm i alla fall. Det skulle nog ha bidragit om jag låtit deckarna utspela sig i ett helt autentiskt Laholm, säger han och syftar på att det hade ökat på intresset för både böckerna och staden.

 I de senaste romanerna, ”Paria” och ”Club Karaoke”, har småstaden bytts ut mot den likaså fiktiva men större staden Loviken, belägen på östkusten nedanför Stockholm.

 – Jag ville fräscha upp persongalleriet med bland annat några kvinnliga poliser. Men främst ville jag ha möjlighet att ta upp fler aspekter på samhället än man kan göra när man skriver om en liten stad – som de hemlösas situation.

Nej, jag har inte övergivit den gamla deckarserien, lovar han. De nya personerna och den nya miljön ska förankras i ytterligare ett par böcker. Sen återkommer jag till kommissarie Wall och Staden – eller Laholm.

Text: BENGT ERIKSSON 
Foto: BIRGITTA OLSSON

Publicerat i Veteranen 2004, något kortare version