Over the top i full speed

Caroline Grimwalker
Första delen i Trickster-serien
Rekryteringen
(Nona)

Caroline Grimwalker är, vid det här laget, en mycket driven och rutinerad författare.

Hon debuterade 2008 (då med Jensen som efternamn) och har skrivit fack-, skräck- och spänningsböcker. Det sistnämnda debuterade hon med i fjol. Hon skrev snabbt tre titlar i serien ”Vågbrytarna” för att i år också starta den här nya ”Trickster”-serien.

Ändå har hon hamnat under radarn. Eller har hon? Kanske mest Deckarloggs krimiläsande radar som inte upptäckt och uppmärksammat Caroline Grimwalker (gift med Leffe, också Grimwalker)? Men nu är det på tiden för det.

”Snabbt”, som jag skrev, är nog ett nyckelord. Alltså tre titlar i serien ”Vågbrytarna” på ett drygt år och sen snabbstart för ”Trickster”-serien. Anar jag att hon skriver snabbt gånger två? Att det går undan vid tangentbordet liksom det går undan i ”Första titeln i Trickster-serien / Rekryteringen”?

Caroline Grimwalker skriver over the top. Med ett jäkla drag och tempo, det gäller själva berättandet såväl som  personerna och språket, inte minst dialogerna. Jag gillar det, som typ en thriller i varje mening. Men även om det är mest på gott så riskerar det även att bli på lite ont.  

Återkommer till det… Först huvudpersonen, den snart rekryterade. Hon (för som allt oftare i svenska deckare, särskilt kanske när de skrivs av kvinnliga deckarförfattare: huvudpersonen är en kvinna, deckarna är kvinnodeckare eller till och med kvinnoromaner) heter Ina, egentligen Halina, Farkas.

Hon har levt dubbla liv, haft en fot i det kriminella Malmö samtidigt som hon varit utredare hos polisen. Den ena världen krockade med den andra och Ina hamnade i fängelse; för mord. (Är det eller är det inte att berätta för mycket om jag avslöjar det handlade om en pedofil, som gick fri på grund av brist på bevis? Jag gör det i alla fall.)

Första gången läsarna får möta Ina Farkas sitter hon i häktet på Fosieanstalten i Malmö. Hon var ett hittebarn, en dag gammal med blodig navelsträng lämnades hon på trappan till ett hus; växte upp i fosterhem efter fosterhem och lärde sig att man måste ta hand om sig själv…

Hon ska sen hamna på Hinsebergsanstalten, innan Ina plötsligt släpps fri och rekryteras av den hemliga ordinationen Trickster. Nej, nu får jag sluta med att avslöja delar av handlingen.

Ina själv är förstås en tråd i ”Rekryteringen”. Vem hon är och hur hon är. Att hon är. Liksom det är en tråd i allt fler kvinnodeckare: en kvinna som är sig själv, sin egen historia, en annan och egen sorts kvinna. Ifall en mansslok får tycka nåt om detta så tror jag att det är viktigt, ett av de viktigaste budskapen just nu i svenska kvinnodeckare. Detta egentligen självklara: kvinnor kommer i många former och sorter.

Den andra tråden i !”Rekryteringen” är själva rekryteringen; den organisation som Trickster är och vad organisationen gör, varför den rekryterar Ina Farkas. Det handlar om det som ibland med ett blekt ord kallas främlingsfientlighet. Det handlar om det som är nazism. Ina Farkas rekryteras för att infiltrera den svenska högerextremismen/nynazismen.

Ja, det är rätt ord. Caroline Grimwalker drar upp rötterna och visar att de går bakåt till andra världskriget. ”Rekryteringen” är också en politisk roman. Jag vet att det finns deckarläsarna som har problem med det, med att budskap skrivs ut i klartext och saker nämns vid sina rätta namn. Ja, det finns säkert deckarläsare som nu har slutat läsa Deckarloggs recension.

Riktigt och rätt att göra det, skriva rakt ut vad det handlar om? Kanske, kanske inte. Jag själv brukar ju göra det så jag har väl redan valt. Ändå tvekar jag när jag läser den prolog som inleder ”Rekryteringen”. Plats: ”Residenset, Huvududdens naturreservat, Ekerö” (enligt rubriken). Här har organisationen Blod och jord i nord sitt hemliga träningsläger, i det överdådigt inredda kontoret står en guldglänsande byst av Hitler i bokhyllan.

Att ta i? Over the top, redan i prologen? Direkt försvann ett antal läsare? Nej, jag kan inte bestämma mig. Fast nog har väl redaktör och författare diskuterat detta, kanske  mildra och smyga sig på istället för att från bokens första sida hamra hårt-hårt med nävarna på tangentbordet…

Något annat med att skriva over the top, inte bara ibland utan hela tiden, snabbt-snabbare-snabbast, är att ”Rekryteringen” blivit drygt 550 sidor lång. Under så många sidor måste också en snabbskrivande, pådrivande deckarförfattare hämta andan (för att inte tala om vilopunkter för läsaren) för ingen klarar att hålla ett sånt tempot under hela 550 sidor.

Vilket betyder att ibland sjunker tempot – och det är inte medvetet skrivet och gjort – och sen speedar det upp igen. Det blir liksom longörer utan att vara det. Jag tycker och tror att Caroline Grimwalker skulle skriva ännu bättre, skriva ännu bättre deckare om hon bara tog det lite lugnare. Om hon kan ta det lugnare.

Det är ju inte säkert. Det här kan vara hennes stil. Hennes sätt att skriva. Som hon måste skriva. Då får jag ge mig, då tar jag tacksamt emot. För hon skriver bra som det är, hon skriver bra nu också. ”Rekryteringen” är en klart läsvärd deckare och thriller, kvinnodeckare och kvinnoroman, en politisk samhällsroman i, tyvärr, vår svenska samtid.

Låt den inte, om den gjort det, passera också under din radar.

Bengt Eriksson

Bästa skärgårdsmordet hittills

Louise Björnlund
Skärgårdsmorden 4
Dödsängeln
Uppl: Gunilla Leining
(Björnlunds förlag)

Inleder också denna recension som jag inledde min recension av ”Mentorn”, den förra titeln i deckarserien ”Skärgårdsmorden”:

Ska Louise Björnlund bli nästa i raden av egenutgivande svenska deckarförfattare att tas över av ett förlag, större eller mindre? Det skulle inte förvåna mig. Om hon nu vill, det är ju inte säkert. Å andra sidan förstår jag inte hur hon kan få ekonomi i att ge ut sina deckare som originalpocket…

Tillägg: Jo, det måste vara så att hon inte vill. Det måste vara egenutgivna som hon vill ha sina böcker. Sköta allt själv, behålla kontrollen. Tidigare kom ljudböckerna på ett annat, traditionellt förlag och hon gav själv ut pappersböckerna. Nu svarar Björnlunds förlag, alltså hennes eget, för både pappers- och ljudböcker.

Men papperspocket, inte ens storformat? Nej, fattar inte hur Louise Björnlund får sin bokutgivning att gå ihop.

”Dödsängeln” är nummer 4 i serien ”Skärgårdsmorden”. Och den bästa hittills. Björnlund skriver snabbare och rappare, tempot i intrigen och berättandet går igång fortare och hålls uppe än bättre än tidigare. Samtidigt som hon hinner att få med såväl person- som miljöteckningar.

Miljöerna, som är hennes grej. Ja, det anges redan i seriens namn, alltså ”Skärgårdsmorden”. Som i Stockholms skärgård, bör påpekas. Från norr till söder: från Sandhamn till Utö, när hennes nya deckare spinner kring VM i swimrun eller Ötillö.

Simma och springa mellan och över 26 öar i Stockholms skärgård. Spektaklet (ursäkta ordbruket, det är mitt) finns inte blott i Björnlunds fiktion utan till råga på allt också i verkligheten.

Huvudpersonen heter som alltid Kina Bergsmed, annars skärgårdsguide men nu har hon fått i uppdrag att delta i säkerhetsteamet under nämnda Ötillö. Också Björnlunds återkommande Södertörnspoliser, bland dem Kinas kompis Biggan, finns med.

Det kriminella handlar den här gången om konststölder och, givetvis, ett mord som sker under VM i swimrun / Ötillö. Fast nu gick jag händelserna i förväg, en av deltagarna i Ötillö försvinner och ska hittas… Sjöpolisen tillkallas.

Som jag skrev tidigare, fyran är bäst hittills. Miljöer, kriminalitet och privatliv fogas ihop och blandas ännu smidigare och bättre. Jag har läst betydligt sämre deckare som getts ut av traditionella eller till och med de största förlagen.

Ändå måste jag också sluta som förra gången. Jag förmodar att Louise Björnlund använt sig av en redaktör eller lektör? Råd: byt hen. Inte mycket den här gången men när det mesta är så spännande och bra syns ju små små små skavanker mer tydligt. En skicklig redaktör hade kunnat påpeka ett par saker.

Men framför allt behövs bättre korrläsning. Ibland saknas eller dubbleras ord, det är synd, extra synd när tempot och berättande är så uppdrivet och bra. Det blir ett hinder, som en vattengrav vid läsningen. Och så ska det väl inte behöva vara?

Jag önskar att Louise Björnlunds lät sig plockas upp av ett riktigt bra förlag som kunde står för den allra sista finputsen. Det förtjänar både hon och deckarläsarna. Men nu blev jag så där onödigt negativ igen. ”Dödsängeln” är en klart läsvärd svensk deckare och Louise Björnlund en deckarförfattare som är värd att upptäckas, om du inte redan gjort det.

”Dödsängeln” finns alltså även som ljudbok på strömningstjänsterna.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst / januari 2022

Charlotte McConaghy
När vargarna kom
Övers: Carina Jansson
(Lavender Lit)

Om du bara ska läsa/lyssna på en bok i år måste det bli ”När vargarna kom”. Författaren har överträffat sig själv. Frågan som ställs på sin spets är vem som är det farligaste rovdjuret. Människan eller vargen. Vi får följa naturvårdaren Inti som flyttar till de skotska högländerna för att genomdriva ett projekt där man återinför vargar i landskapet. Här finns de klassiska konflikterna mellan vargförespråkare och bönder och jägare. Rädslan och hatet gror under ytan. Det blir inte enklare när Inti är en stridbar och färgstark karaktär som står upp för sina vargar. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Kristina Appelqvist
Klänning för korta kvinnor
(Piratförlaget)

Appelqvist inleder nu sin tredje mjukkokta deckarserie. ”Klänning för korta kvinnor” är delvis en återvändardeckare, gånger två. Författaren växte upp i Mjöbäcks prästgård i Västergötland, som i boken ärvs av huvudpersonen Nina Storm efter sin moster Lilly – där bodde Nina under varje  sommarlov. Mjöbäck är en av miljöerna och ena delen av intrigen. Nina gör en upptäckt i prästgården: en kartong med sedlar. Hon räknar:  en, två, tre… miljoner. Den andra miljön och intrigdelen är Stockholm. Där bor Nina. Hon arbetar som kommunikationschef på Myndigheten för kulturstöd, vars kvinnliga chef kallas Draken av Nina och Robert, som är Ninas förtrogne och, på flera sätt, en personlighet.

Max Seeck
Ondskans nätverk
Övers: Bo Samuelsson
(Albert Bonniers)

Från den första delen får vi återse seriens huvudperson kriminalöverkonstapel Jessica Niemi. Mycket har förändrats på jobbet sedan hennes tidigare chef, mentor och vän Erne Mikson nyligen dött i cancer. Två välkända finska influerare anmäls på olika sätt försvunna. Den mest framgångsrika av dem är Lisa Yamamoto; hon har en japansk bakgrund och försvinner någon gång på natten mellan lördag och söndag efter ett stort releaseparty som samlat alla som betyder något i Helsingfors. Den andra heter Jason Nervander; han var inte med på releasepartyt men verkar ha försvunnit ungefär samtidigt. Ungefär samtidigt hittas liket av en ung kvinna på en strand. Allt oerhört väl researchat, trovärdigt men samtidigt skruvat inom en effektiv berättarteknik. Underhållning på högsta nivå. (Ur Anders Kapps rec.)

Samuel Karlsson
Dödsspelet
(Lind & Co)

Vilken actionstory! Inte en lugn sekund för kriminalinspektör Jessica Jackson i ”Dödsspelet” av Samuel Karlsson, den fjärde delen i serien. En bok med speciella karaktärer, fylld med svindlande överraskningar och oväntade twister. Med miljöbeskrivningar som är väldigt målande. Stundvis lite rå och brutal, dramatisk och spännande i högt tempo. Huvudkaraktären Jessica Jackson är otålig. Hon tvekar inte att tänja på gränserna om det behövs, på gott och ont. Vilket kan innebära onödiga risker, men klockan tickar… Även parallellhandlingen med Jessicas son är nervpirrande. (Ur Anna Piippolainens rec.)

Ragnar Jónasson
Det mörka Island  (del 2)
Aska
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)

Hur bär han sig åt? Det finns många bra författare men få lyckas gång efter gång att skapa så komplexa och intressanta deckare som den isländske mästaren Ragnar Jónasson. Hans mästerliga handlag känns igen. Han lyckas samla fler komplexa karaktärers livsöden inom ramen för samma mordgåta. Det är snyggt, spännande och förbannat skickligt. På den minimala polisstationen i Siglufjördur kämpar Ari Þór Arason och hans kollegor med ett alltmer förbryllande fall, samtidigt som den ljusa sommaren börjar förvandlas till mörker av ett askmoln från ett vulkanutbrott. Någonstans finns även en kvinna som riskerar att mista livet om inte fallet blir löst i tid. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Musikfredag på Deckarlogg: Ale Möllers jordenruntmusik

Ale Möller

Xeno Manía

(Quality Recordings)

Det måste jag säga att när Ale Möller som en av medlemmarna i det obskyra bandet Örat & Benet på folkfesten i Malmö 1972 plötsligt började sjunga Kalle på Spången så hade jag aldrig kunnat förutspå att han snart 50 år senare skulle vara världens mesta världsmusiker. För det är han. Det har han blivit. Finns det ens någon som han skulle kunna jämföras med, någon annan musiker som blandar så många kulturer, genrer och instrument?

Förresten, jag har också ett minne från samma år eller året efter då Ale spelade gitarr och sjöng ”Jag har en liten blomma / Den ska jag ge till dig / Jag köpte den i Lomma /Och den är till dig” av Philemon Arhur & The Dung. Detta – att hålla öronen vidöppna – pekade nog framåt till idag. Ingen som inte uppskattar Philemon Arthur kan ju bli en riktig musiker.

I pressrelasen till sitt nya album ”Xeno Manía” med den grupp musiker, som kallas blott Xenomaniabandet, säger Ale Möller att han ”alltid blivit stimulerad och  upprymd när det är någon jag inte förstår – när något är annorlunda. Jag är nog en obotlig zenoman!” Stryk ”alltid” och det stämmer också in på mig. Det är därför jag skriver om den musik och recenserar de skivor jag gör i Hifi & Musik, för att lära mig förstå det jag inte känner till.

”Xeno Manía” innehåller världsmusik i ordets definitiva betydelse. Världens möts i musiken. Därmed blir musiken också, i själva sina toner, den mest antirastisiska musik som går att tänka sig. Ale Möller dirigerar – med sin egenuppfunna mandola som taktpinne – nio musiker inklusive sig själv (han spelar dessutom flöjter, dragspel, trumpet med mera) vilka kan liknas vid kombinationen av ett spelmanslag och en symfoniorkester (med förledet symfoni struket) i en musik som hela tiden byter världsdelar och länder, former, stämningar och tempon.

Nej, Ales Möllers ”Xeno Manía”-musik, från börjar ett beställningsverk från Sveriges Radio, går inte placera någonstans, vare sig i tid eller rum. Jag ska också nämna övriga musiker, så det framgår hur många olika instrument som samspelar: Jonas Knutsson (saxofoner), Kerstin Ripa (valthorn), Per Texas Johansson (klarinetter), Erik Rydvall (nyckelharpa), Liliana Zavala (rytminstrument/röst), Robin Cochrane (balafon/trummor), Felisia Westberg (kontrabas/elbas) och Johan Graden (piano/annan klaviatur).

Xenomaniabandet med Ale Möller i mitten. Foto: Olof Grind

”Xeno Manía”-musikens olika sviter (eller vad de ska kallas) är inspirerade av fyra, nu döda musikaliska förebilder: Gibril Bah (som kom från Senegal och bemästrade den ensträngade fiolen ”riti”), Tarak Das Baul (en av de kringvandrande indiska baulerna), Röjås Jonas (fiolspelman från Boda i Dalarna) och Barba Thodoros (sångare från ön Paros i Grekland).

Men Ale Möller hämtar inte melodier från förebilderna. Han lånar knappt ens deras musikaliska uttryck utan låter allt han hört blandas i sina öron för att sen skapa musik som på samma gång hans egen och någon annanstans ifrån. Här och där. Förr och nu. Olika instrument växlar om i förgrunden, spelar tillsammans med fler eller färre andra instrument. Spröda, sprittande balafontoner, nåtslags brassband, ett ensamt horn i skogen, afrorytmiskt, ensemblespel som kunde vara ny konstmusik, friformjazzbräk, funk, reggaebas…

Hur mycket är noterat, om ens något? Hur mycket förbestämt respektive improviserat? Kontraster, variationer, snabba hopp. Ja, det är vad jag förmår att beskriva av en äventyrs- och jordenruntmusik som egentligen inte går att beskriva med ord.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

Ljudboktips: Kula i nacken…

Marie Louise Kelly

Skottet

Övers: Christina Stalby

Uppläsare: Hannah Schmitz

(Massolit)

Smart berättad thriller – Suverän ljudbok.

När Caroline Cashion är 37 år gammal upptäcks en kula i hennes nacke!? Hennes sökande efter svaret på gåtan sätter igång en spännande kedja av händelser.

Vill inte avslöja mer för då tar jag bort tjusningen med boken. Det här är en berättelse där det regelbundet läggs till en ny upptäckt/avslöjande/detalj som vänder mina tankar i en annan riktning.

Eftersom jag oftast lyssnar på nätterna brukar jag inte välja krim/thrillers. Men Kelly kan konsten att skriva enkelt och lakoniskt småroligt men ändå skapa en klurigt spännande historia.

Schmitz inläsning är pricken över i: lagom tempo, levande och hon ger mej känslan att det är Caroline som själv berättar.

Carolines yrke (professor i fransk litteratur) ger en liten läsbonus till dej som har en frankofil ådra.

Rolf Olandersson, gästrecensent på Deckarlogg, är en litterär allätare men hans hjärta klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

PS. Marie Louise Kellys ”Skottet”, som tidigare getts ut som fysisk bok, finns även som e-bok.

Raymond Chandler enligt Johan Asplund

Johan Asplund (1937-2018) var på många sätt sin egen, både som akademiker och när han skrev om deckare (och privat också, för den delen). Så här skrev han till exempel om Raymond Chandler och Philip Marlowe.

Johan Asplund

Angående Raymond Chandler

(Korpen)

Som förut och alltid har Johan Asplund, nu pensionerad kultursociologisk professor i Lund, skrivit en essä som en essä ska skrivas (välj ordning själv): underhållande, lärd, personlig, tankeväckande, ifrågasättande…

Först anges programförklaringen: ”Vad jag gör är att försöka komma underfund med vad jag egentligen anser om Chandler, och varför.”

Sen börjar Johan Asplund att flanera i ämnet och tanken. Riktningen står klar fast målet är preliminärt. Hur fort eller ens om han når fram till målet vet han inte själv, för Asplund halkar ofta in på småstigar vid sidan om huvudtanken. 

Johan Asplunds essäbok ”Angående Raymond Chandler” går aldrig ur tiden = den finns fortfarande tillgänglig från förlaget och bokhandlar.

Vi får veta att konditorn i Höör är en Chandler-fan och ”Accordion Crimes” av Annie Proulx nämns som kandidat till ”The Great American Novel”. Asplund kan också blotta huggtanden – som när han jämför Raymond Chandlers första mening i ”The Big Sleep” med översättaren Mårten Edlunds tre (?!) första meningar i ”Den stora sömnen”.

Kommentar: ”Så får man inte göra”.

Han korrigerar sin egen och andras ”synvilla”. Den amerikanske deckarförfattaren Raymond Chandler har ju utnämnts till den hårdkokta skolans främste företrädare. Men, påpekar Asplund: ”Tempot är inte uppdrivet. Det är långsamt.” Jo, märkligt men sant: bilden av Chandler har skapats av hans efterföljares romaner, mer än hans egna.

Asplund ifrågasätter om huvudpersonen, privatdetektiven Philip Marlowe, ska karaktäriseras med ordet ”ridderlighet”. Han hävdar också att Chandler skrev ”äventyrsromaner” (snarare än deckare, då?). I det första  både hänger och håller jag med – men det sistnämnda,  nja… Fast just det är en kvalitetsmärkning på en essä: den ska starta en diskussion mellan författare och läsare.

Professor Asplund tar detektivromanen (och därmed populärkulturen) på allvar. Det han skriver är intressant och viktigt men frågan är om inte just detta är det allra viktigaste med essäboken ”Angående Raymond Chandler”. Han kollar in såväl bilar som kvinnor och miljöer i Chandlers romaner, undrar för sig själv och oss om det finns ”en enda klichéartad karaktär” i romanerna.

Redan innan jag skrev recensionen valde jag ut två avslutande meningar, som jag hoppas ska locka till läsning av både Johan Asplund och Raymond Chandler:  ”Man blir aldrig färdig med Chandler. Jag vet inte hur många gånger jag omvärderat honom.”

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 2005

Mord i restaurangköket

Ännu en roman i avdelningen Missa inte!

När jag recenserade romanen, sju år sen nu, gjorde jag det som en deckare. Vilken man väl kan ifrågasätta, om man vill.

Men varför göra det? ”Av kött och blod” är en spännande deckare eller nästan-deckare och dessutom en annorlunda sådan, oavsett och på flera vis.

Rekommenderas fortfarande!

***

Henrik Johansson
Av kött och blod
(Federativs förlag)

Mord i restaurangköket

Henrik Johansson debuterar med en arbetarroman som, enligt honom själv, också är en ”köksdeckare”.

Sin romanmiljö – en restaurang i Malmö – känner han väl till. Johansson har varit kock i tio år.

Köket är romanens epicentrum.

Därifrån sprider sig berättelsen ut i matsalen och in på kontoret, gör avstickare hem till personalen och tar oss med på managementkurs (effektivisera, sänka omkostnader, höja vinsten) för under- och överchefen.

Men det mesta utspelar sig i en enda lokal: restaurangköket.

Det kunde ha blivit hur tråkigt som helst om inte Henrik Johansson redan vid debuten varit en skicklig författare. Huvudberättelsen delas upp i korta men sammanhängande historier, där man både lär känna personerna och arbetet i och kring köket.

De är många: Josef, Maj-Britt, Terje, Demitra, Vanja, Tilda, Eric, Leffe, Eduardo, Love… Kockar, servitriser, bartender, diskare, praktikanter.

Äldre och unga. De flesta har osäkra jobb, ingen fast anställning utan de rings in vid behov och kan strax ersättas av en gratispraktikant.

Över dem finns cheferna Yvonne, som kommit utifrån, och Rainer, som klättrat upp från köket. Deras beslut styrs i sin tur av Sodica-koncernen, som numera äger den italiensk-svenska krogen Tempi Moderni.

Minimal personalstyrka, begränsade inköp, mindre portioner så gästerna också beställer förrätt, högre tempo och mer stress.

Personalens motstånd börjar i det lilla: De gör sig oåtkomliga, svarar inte i telefon. Rainer, den ringrostige chefen, måste gå in som hovmästare.

När allt drivits till sin knivspets så sker ett mord i restaurangens kök. Ett minst sagt märkligt mord.

Den utredande polisen ”vet” hur mordet begicks och vem som gjorde det – men ingenting kan bevisas. Min fråga som läsare blir snarare om rätt person mördades?

Ta det både som ett löfte och ett hot: Så kan det gå om ilska och hat slår till plötsligt och blint.

Jo, naturligvis: En restaurang som på svenska heter Moderna Tider måste vara en symbol för dagens Sverige; politik, arbete och liv.

Bengt Eriksson

Kvällsposten 2013

Det allt mörkare Mörkö

Samuel Karlsson

Höstmorden

(Lind & Co)

Extra spännande att följa en författare från titel till titel i en deckarserie, särskilt när hen skriver bättre för varje ny roman. Som här och nu Samuel Karlsson.

Hans polis- med mera serie med miljö från den fiktiva ön med det exakta namnet Mörkö i Tjusts skärgård någonstans utanför Västervik var bra redan från start men har dessutom blivit bättre för varje ny roman.

Exakt namn på ön, skrev jag. En skärgårdsödeckare, då skulle man kunna tänka sig att rys rimmar på mys. Men Karlsson gräver istället upp de mörka hemligheterna bland befolkningen på ön, bofasta som sommargäster.

Liksom tidigare titlar hör ”Höstmorden” till en genre som kan kallas både country noir och skärgårdsnoir.

Jessica Jackson är fortfarande huvudperson i betydelsen att hon är den polisinspektör som ska lösa morden och ledsaga läsaren genom kriminalberättelsen. En halvtidsarbetande polis numera eftersom hon också arbetar med det mikrobryggeri hon startat på ön. Helst skulle hon vilja sluta som polis för att enbart ägna sig bryggeriet.

Hennes pappa, indianen Larry, målande konstnär, alkoholiserad och ständig bråkmakare, är sen förra romanen tillbaks på ön och ställer till besvär, både för dottern och andra. Jessica själv är förresten rätt bra på att skapa problem hon också, som att hon haft ihop det med öns gifta präst och fått såväl hans hustru som andra kvinnor och dessutom nu en facebookgrupp emot sig.

Intrigen i den tredje boken gäller en utredning av ett gammalt försvinnande – eventuellt självmord eller mord? – i samband med ett värdetransportrån som nu återupptas på grund av en lagändring om DNA-hantering. Polischefen i Västervik skötte den den gamla utredningen men hur skötte han den? Och varför vill han egentligen att utredningen ska tas upp igen.

Såg att Samuel Karlsson fick kritik för att det sker alldeles för många mord på lilla Mörkö, oproportioneligt mot invånarantalet. Liksom Mankell fick kritik för mordfrekvensen i Ystad med omnejd. Ja, liksom alla deckarförfattare som placerar sina kriminalintriger på mindre orter och platser riskerat att få – från Maria Lang och framåt.

Det stör inte mig. Fiktion är fiktion, inte lika med verkligheten. Däremot kan fiktion ge insyn i och tankar om den verklighet vi har omkring oss. Hade Karlsson beskrivit en overklig miljö eller overkliga människor, då blev det en annan sak. Men så är det inte, så blir det aldrig. Både människorna och miljöerna kan jag föreställa mig, också på ett verkligt Murkö.

Och att hitta på en miljö och ändå få den verklig, det är svårt.

Det händer mycket i ”Höstmorden”. Kanske lite väl mycket. Samuel Karlsson får gärna lugna ner sig lite vad gäller handlingen, vila mer och längre i vardagen. Och inte låta det hända så överfullt mycket och oväntat.

Å andra sidan är det ju det jag tycker om – att han skriver med ett allt mer rappt språk. Att handlingen flyter allt snabbare. Att det nu verkligen är tempo i berättandet. Men om han också lyckas föra in det vardagliga livet utan bråk och konfrontationer, då blir jag ännu mer nöjd.

Ja, alltid att en recensent ska muttra över nåt. Det är väl recensentens uppgift…

Det snabba och rappa, det börjar direkt i den nya, tredje Jessica Jackson-deckaren: ett gäng ungdomar bryter sig in i en villa och en av dem gör en hemsk upptäckt. Efter den inledningen – genast spännande – går det inte att sluta läsa. Åtminstone måste jag göra det, läsa ”Höstmorden” rätt igenom i ett svep!

Bengt Eriksson

Livet i Reykjavík mellan börskrasch och turistboom

Arnaldur Indriðason
Mörkret vet
Övers: Ingela Jansson
(Norstedts)

Islänningen Arnaldur Indriðason har börjat skriva en ny deckarserie som jag tycker mycket om. Det vill säga, jag tycker om seriens första titel ”Mörkret vet”. Ändå blir min fråga: Ska jag rekommendera den här boken? Och i så fall, till vem?

Huvudpersonen heter Konrað och är pensionerad polis. Det undrade jag över direkt, alltså en före detta polis som heter Konrað? Likadant hette en av poliserna i Arnaldurs föregående deckarserie, hans trilogi om Reykjavík (i synnerhet) och Island under andra världskriget. Samma förnamn… Varför?

Arnaldur morkret-vetDet andra är tempot – eller jag väntar med det. Allra först intrigen: För 30 år sen försvann en man, affärsmännen Sigurvin. Mord eller vad? Hans kompanjon Hjaltalín misstänktes och häktades men släpptes i brist på bevis. Nu har Sigurvin återfunnits, alltså 30 år senare, i en spricka i Langjökullsglaciären. Död – det betyder mördad – men bevarad i isen, det är han, det går att känna igen honom, nu blottlagd av klimatets uppvärmning.

Konrað hade som kriminalkommissarie hand om utredningen då för 30 år sen. Den utredningen har han kunnat släppa. Nu kommer hans utredning upp till ytan igen. Gjorde han rätt eller vilka fel kan Konrað ha begått under utredningen? Hjaltalín, nu döende, blir misstänkt, igen. Och nekar, igen. Och Konrað återupptar utredningen, igen, vid sidan om polisen, som ett slags privatpolis, hjälpt av sina kontakter inom Reykjavíks poliskår.

Det är allt. Ja, det är faktiskt. Nästan allt. Det finns fler kriminella ingredienser, som en misstänkt bilolycka, om det var en olycka. En man blev påkörd av en bil som stack från platsen. Samt Konraðs döde far, också hans är inblandad som en tråd. Och Konraðs döda hustru, ofta närvarande i Konraðs tankar. Trådar, trådar. Några ska nystas upp, flera blir hängande.

Det går långsamt, det går så långsamt. Allts, inte bara noll action utan minus. Romanen ”Mörkret vet” är den mest extrema motsatsen till action. Frågan är, kan detta kallas deckare? Eller ens krimi, trots att det nog begicks ett eller flera mord då för 30 år sen. Jag undrar, vad har Arnaldurs syfte varit med den här romanen? Till vem/vilka riktar han sig?

En mansroman, utan tvekan. Här läggs grunden till berättelsen om Konrað. För det är säkert, det kan inte vara på något annat sätt, att Arnaldur kommer att skriva vidare, det blir en fortsättning, en ny serie. Så många planteringar placeras ut, så många ovidkommande trådar läggs, trådar som egentligen inte har nåt med den här romanen att göra, så det bara måste vara tänkt att de ska tas upp framöver.

indridason-signerar-liten

Arnaldur Indriðason signerar på bokmässan i Göteborg. Foto: Bengt Eriksson

Jag tror så här, att Arnaldur numera har en så stor läsekrets inte bara på Island utan runt om i världen. Han vet att hans roman kommer att översättas, han vet att han kommer at få in pengar så han reder sig ekonomiskt. Därför passar han på. Han fortsätter med sitt eviga tema: att skildra Reykjavík och övriga Island i och genom alla tider. Som om varje passerat och levt år i Reykjavík ska få sin egen roman.

Han har passat på att skriva en roman som, egentligen, inte riktar sig till några andra än islänningar; dessutom främst i samma ålder som Arnaldur själv, och helst bosatta i Reykjavík. Vi andra får göra som vi vill, läsa eller strunta i det. Men för att kunna ta till sig ”Mörkret vet”, tror jag, bör man åtminstone ha besökt Island och varit i Reykjavík. Gärna bör man också vara en så nyfiken turist – eller av vilken anledning man reste till Island – att man höll ögonen öppna och såg man något man undrade över så googlade man och tog reda på varför det såg ut och var som det såg ut och var.

I sin långsamma mans- och detektivroman, åkej då, skildrar Arnaldur hur människorna i Reykjavík hade det, hur de levde, hur deras liv gestaltade sig, några år efter bankkraschen i början på 2000-talet. Han går inte in på själva bankkraschen utan det är människors liv som Arnaldur är intresserad av att skildra. Hur de har det. Hur de hade det. Hur Reykjavík med omnejd var på den tiden, mellan bankkrasch och turistboom.

Arnaldur låter Konrað ta sig runt i sitt Reykjavík; återigen, det hjälper om man vet var de olika stadsdelarna ligger, var gatorna går, och säkert är det allra bäst om man bor eller har bott där. Utforskandet går så långsamt, den nyupptagna utredningen ringlar i snigeltakt åt flera håll, trådarna går inte ihop, inte mycket till deckare som sagt. Däremot, det är stämningsfullt. Lägg ett örat mot en sida: staden Reykjavík och dess människor andas från och ur pappret. Och det är äldre mansporträttet av Konrað är lika suveränt – ja, fint – tecknat som Michael Connellys porträtt av den äldre Bosch.

Således, jag tycker mycket om Arnaldur Indriðasons roman ”Mörkret vet”. Men om jag rekommenderar den…? Nej. Nja. Jo, kanske ändå, jo, med ovannnämnda reservationer.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst maj 2020

Gui MinhaiGui Minhai
Jag ritar en dörr på väggen med fingret
(Kaunitz-Olsson)
Gui Minhai diktar på flera plan samtidigt. Han skriver, om ordet går att använda, vackra dikter. Också skicklig på att formulera symboliska rader som öppnar sig för allt som finns mellan orden och där han uttrycker sin syn på Kina utan att egentligen göra det men ändå gör det kraftfullt och tydligt. Diktsamlingen är också en rapport inifrån fängelset, om hur diktaturens Kina behandlar sina medborgare.

Karin Alfredsson roger-och-rebeckaKarin Alfredsson
Roger och Rebecka
(Bokfabriken)
Fortfarande 1950-tal när Alfredsson skriver vidare om Granträskåsen i Västerbotten, byns människor och deras fattiga, slisamma och hårt reglerade liv, inte minst för kvinnorna. Hon noterar tiden och livet med exakta markörer: kyrkans ilska mot att kvinnor klipper håret, en visslande kaffepanna och mackor med falukorv. Att sonen Roger nu bor hos sin mamma Rut innebär att hon och Vajlett måste smyga än mer med sin förbjudna kärlek. Deras små kärleksstunder är förtjusande ömt skildrade.

Sammy Jeridi JERIDI_Ghettokungen_ebok_BLURB-450x700Sammy Jeridi
Ghettokungen
(Bokfabriken)
Det här tror jag inte är det sista vi ser av debuterande Sammy Jeridi, det finns skäl att lägga namnet på minnet. ”Ghettokungen” är en snabb, välgestaltad historia och bitvis olidligt spännande, även om jag kunnat vara förutan en del explicita tortyrscener. (Ur Tony Johanssons gästrec.). Deckarloggs tillägg: Jeridi har en personlighet i språket – drag, kraft och rytm, tempo! mitt emellan tal- och skriftspråk – som det ska bli intressant att följa och se hur han jobbar vidare med.

Ulla Bolinder Onda_tingUlla Bolinder
Onda ting
(BoD)
Bolinder fortsätter att skriva deckare på sitt högst egna sätt: ett slags procedur- och kollektivromaner. Just ett slags, hennes personliga varianter av nämnda romanformer. ”Onda ting”, tredje titeln om och med kriminalinspektör Ann-Catrin Friberg, börjar med ett larmsamtal till SOS 112. En man ligger död. Det är hans hustru som ringer. Samtalet mellan O(peratören) och K(vinnan) refereras i ordagrann dialogform. Så skriver hon: i tal och samtal. Resultatet blir en kör av olika stämmor, både i samprat och monologer.

Wilderäng redovisningsavdelning-marvikenLars Wilderäng
Redovisningsavdelning Marviken
(Norstedts)
Vi får följa agenten Tor som arbetar på den svenska underrättelsetjänstens hemligaste avdelning. Arbetena går långt över lagens gränser. Det är upplagt för en actionthriller av den högre skolan. Efter halva boken hoppas jag att något ska hända som förändrar spelplanen och skapar dramatik. Jag vill inte avslöja för mycket. Men! Den tålmodiga blir rikligt belönad. Jag kan konstatera att författaren knåpat ihop en smått genialisk historia. Inspirerande att någon vågar spänna bågen så högt och även lyckas med företaget. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Anne Swärd jackieAnne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)
Jag läser ”Jackie” som en berättelse om kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat.
Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. (Ur Kenneth Olaussons rec.)