Briljant hyllning till pusseldeckaren

Stuart Turton
De sju morden på Evelyn Hardcastle
Övers: Ragnar Strömberg
(Modernista)

Wow! Jag bugar och tackar. Vilken fantastisk läsupplevelse. Vad ska jag läsa nu? Inget lär komma i närheten av ”De sju morden på Evelyn Hardcastle”. Det är den mest skruvade pusseldeckaren jag läst. På ett bra sätt.

Korsa Agatha Christies ”Och så var de bara en” med ”Ground Hog Day” och släng in ett överklassgäng med mörka hemligheter, en pestdoktor och en mordlysten lakej på ett förfallet brittiskt gods och du har lagt grunden för en pusseldeckare som slår knock på det mesta.

På det ensligt belägna lantgodset Blackheath upprepas samma dag dagen om och om igen. Släkten Hardcastle med vänner samlas till maskeradbal, då någon mördar dottern Evelyn. Kväll efter kväll går hon samma öde till mötes och varje gång kommer Aiden Bishop för sent för att rädda henne.

Det enda sättet att bryta cirkeln är att besvara den gäckande frågan: Vem mördade Evelyn Hardcastle? Problemet är att varje gång dagen börjar om på nytt vaknar Aiden upp i en ny kropp.

Jag älskar pusseldeckare och det gör författaren också. I efterordet förklarar han sin förkärlek för Agatha Christie och det finns gott om blinkningar i texten. Men det här är så mycket mer än tédrickande damer på mördarjakt. Den som har svårt att hålla isär olika historier och parallella handlingar lär få gråa hår.

Det är bokens grundstruktur och det krävs att man hänger med i svängarna för att inte tappa bort sig. Det är hjärngympa på hög nivå och som läsare försöker du hela tiden lista ut gåtans lösning.

Men som en tvättäkta pusseldeckare blir du givetvis lurad gång på gång. När svaret till slut presenteras känns det ändå naturligt och självklart. Det har hela tiden funnits där mitt framför ögonen.

Författaren har lyckats förnya genren och tagit den till en ny nivå. Det är bara att gratulera alla deckarfantaster som ännu inte läst boken. En riktig fest är uppdukad på lantgodset Blackheath. Betyg 5 av 5.

Samuel Karlsson,
recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Egenutgivna deckare (2): Fyra flickor blir tre kvinnor i Märsta

Annika Duvert
Mord i det förflutna
(Crimeförlaget)

Miljö: Märsta, ungefär mitt emellan Stockholm och Uppsala.

Annika Duvert är en berättare. Hon kan berätta.

”Mord i det förflutna” – tredje delen av Duverts serie med kriminalinspektör Alexandra Steen och hennes kolleger i just Märsta – börjar 1976 och fortsätter 2008. En berättelse om fyra små flickor som växer upp med en hemlighet. Eller tre: en av flickorna hittas våldtagen och mördad.

32 år senare hittas så en kvinna död, mördad, ihjälskjuten. Något skumt, verkar det som, för hennes två väninnor vill inte gärna prata om det. Och så hittas en av väninnorna, likaså död, mördad, skjuten till döds.

Samtidigt som en pedofil går lös i Märsta. Nej, jag avslöjar inte för mycket. Allt detta framgår av baksidestexten. (Inte utan att jag undrar: Varför?)

Annika Duvert får sin kriminalberättelse om fyra små flickor som blir tre flickor och tre vuxna kvinnor att växa fram allt mer. Man = jag följer med, jag vill läsa mer, jag vill följa med.

Men… För här finns ett antal ”men” typ tuvor och stenar i berättelsen, som berättelsen har en tendens att snubbla på, som får den att bli onödigt omständlig.

Som tédrickandet. Polisen Alexandra dricker té. Hon tycker mycket om té. Hon dricker té ofta och mycket. Tills jag blir galen, stryk stryk stryk, ställ undan koppen, inget mer tédrickande nu någonsin i berättelsen!

Överflödsinformation. Finns en del av den varan. Tyvärr. Det handlar både om onödig extra tédrickainformation som inte för berättelsen framåt och formuleringar som är onödigt långa. Alltför många ord, kort sagt.

Vet ju inte om Annika Duvert låtit en professionell redaktör läsa hennes deckarmanus? Det hade behövts. Och har hon anlitat en redaktör, så hade det behövts en till. Tråkigt att skriva så här men det är ännu tråkigare att en berättelse blir mindre bra än den hade behövt bli.

Undrar också om hon anlitat ett layoutproffs för att göra inlagan? Först trodde jag att det blivit något fel i trycket men så kollade jag i seriens föregående delar, ”En mördares förebild” och ”Hämndens lågor”. Och det är ju likadant där!

Än är det indrag i vänstermarginalen och än är det inte indrag. Ska det vara så? Ja, det kan verka som om Duvert medvetet gjort så när samma in- och utdragna vänstermarginal återkommer i alla tre deckarna.

Men så ska det inte alls vara. Visst, det är väl möjligt att inte ha indrag vid nya stycken, om författaren av någon anledning vill. (Svårläst blir det, dock.) Men det är inte möjligt att än ha det och än inte ha det, i samma bok.

Tråkigt, som sagt, när Duvert ändå är en så bra deckarberättare. Men egenutgivna romaner, deckare eller vad det är, måste – minst – hålla samma nivå som storförlagsutgivningar, både till innehåll och form, själva berättandet och hur berättandet presenteras på såväl omslag som i inlaga.

Bengt Eriksson