Stark svensk deckardebut, nog årets starkaste

Markus Grönholm
Lelo
(Modernista)

Det är i trakten av Enköping. En tolvårig flicka försvinner på vägen hem från hästarna i stallet. Hennes cykel hittas ensam vid vägen. Men flickan, Lena, förblir borta. En av de utredande poliserna vid Enköpingspolisen heter Erik Eriksson.

Ovanstående låter ju som vilken deckare och polisroman som helst. Men det är inte Markus Grönholms debutroman.  ”Lelo” är inte vilken polisroman och deckare som helst.

Polisen Erik är hela tiden i centrum – som en annan Erik Winter, höll jag på att skriva. Men nej, inte som en Winter. Som sig själv, en annan människa och polis. Helt annan. Men ändå tänker jag så. Det är förhållandet mellan utredningen, människorna och den utredande polisen jag tänker på.

Erik Eriksson är också en, tja, vanlig kriminalpolis. Inte chef. Med bakgrund i närbelägna Uppsala, dit Erik och utredningen återvänder. Med bakgrund i sig själv. Det är kanske det som får mig att tänka på Winter – att också Eriksson utreder genom sig själv?

Han är butter. Knappast någon muntergök. Snart ska Erik få besked om att han har hjärncancer. Så du ser, ”Lelo” är också, som jag brukar kalla genren, en mansroman vid sidan om eller mitt i deckaren och polisromanen.

En ensamvarg, som tas bort från utredningen men ändå fortsätter att utreda. Känns också igen väl, från hundratals polis- och mansromaner. Ändå är ”Lelo” sin egen polisroman, speciell.

Det beror på Markus Grönholms berättande, sättet att skriva. Poetiskt är fel ord, eventuellt kriminalpoetiskt. Hur han låter folk prata talspråk, hur dialoger studsar, hur korta stycken också studsar mot varann.  Hur han placerar aparta meningar liksom mellan de berättande meningarna.

Bakåtblickande, funderande, kommenterande.

Grönholm skriver i presens också. Svårt att skriva i presens men när någon gör det bra, då fungerar det också verkligt bra. Och det där verkligt ska läsas ordagrant. I ”Lelo” fungerar presens verklig bra.

”Lelo” är en dagligt, timligt livslångsam poetisk berättelse om det otäcka som livet kan vara. Som livet är i romanen. Eriks och övriga inblandade romanpersoners liv. Det känns självupplevt. Fast det behöver det ju inte vara, men det känns så,

Markus Grönholm. Foto: Severus Tenenbaum

Erik Eriksson blir i alla fall allt mer inblandad personligen. Privat och som barn, redan. Jag tycker att Markus Grönholms ”Lelo” är en stark deckardebut, en av årets starkaste faktiskt. Inte bästa men starkaste.

Det beror just på hans språk, på sättet att berätta. Ibland blir det lite för mycket, lite väl ansträngt.  Men jag köper det, det är åkej, att han vill så mycket att han inte riktigt kan styra och kontrollera allt han vill med språket och berättandet.

Vilket, återigen, får mig att tänka på… Jo, Åke Edwardson. Precis så här var det ju när Edwardson debuterade för länge sen – får kolla upp det, så länge sen som 1995 var det han deckardebuterade  med ”Till allt som varit dött”. Också han tog i för mycket. Ja, han tog i ännu mer.

Sen lärde sig Åke Edwardson undan för undan att styra sig själv, att behålla sin egenart men ransonera uttryck och ord. Grönholm skriver inte likadant men också hans vilja är så stor, liksom överstor. Hur det gick för Åke Edwardson vet vi. Hur det ska gå för Markus Grönholm kan man än så länge blott ana.

Jag hoppas och tror. Jo, jag tror det blir fler deckare och polisromaner av Markus Grönholm och att de kan bli  ännu bättre än den lovande och redan starka debuten.

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Poesi har blivit den nya prosan

Det knackade, ja, bankade på dörren. Hårt, så vi skulle höra. I den tyvärr bedrövligt förnyade coronatiden kör Sjöbo bibliotek ut låneböcker tre gånger i veckan. Nu kom hemleveransen till Storgatan i Vollsjö. Jag hade beställt en kasse med de senast inkomna diktsamlingarna. Dikter bör man nämligen läsa: poesi både fördjupar och förlänger nog också ens liv.

För barn, anser min hustru och jag, är poesi lika viktigt som godnattvisor. Hon hade till vana att läsa en godnattdikt för Alexander, vårt näst yngsta barnbarn, när han sov över hos oss. Gärna något av Eva-Stina Byggmästar, till exempel denna onomatopoetiska dikt om pippifåglarnas pipljud, som dock kräver sin deklamatör: ”pi pi pip / pip piiiiip iiiipipii / i iii ii / i i / i…”

Ann Jäderlund, en av poeterna i bibliotekskassen, diktade så här enkelt – men ändå inte – när hon i fjol återkom som poet: ”Solen dör / öppna fönstret / och flyg / du / om du vill / flyga…” Har hon nyskapat sig? För jag minns ju den så kallade Ann Jäderlunddebatten som på 80-talet härjade i lyriksverige. Jäderlund anklagades (främst av manliga kritiker) för att dikta alltför svårtillgängligt.

Krönikören fotograferad av Birgitta Olsson.

Obegripligt, för mig. Om hen, eller snarast han, enbart använde hjärnan var det kanske svårt att med ord förklara Jäderlunds poesi. Men om dikterna fick beröra hjärtat så kändes varje ord. Lika obegriplig är den poesikritik som idag börjat framföras av (främst kvinnliga) kritiker. Dagens poeter diktar – tvärtom – alltför enkelt.

Som Nachla Libre: ”07:35 / Vem öppnar dörrar / för den som öppnat dörrar / När den som öppnat dörrar / ÄR UTMATTAD”. Hon har råkat mest illa ut hittills. Nachla Libre skälls för att inte ”gestalta” och förlaget läxas upp för att redaktörerna inte tagit hand om hennes manus.

Lyrik, den mest egna av texter, skrivna ur ett hjärta till ett annat, ska alltså inte diktas av poeten utan redigeras och skrivas om av en förlagsredaktör? Varför inte glädjas åt den nya poesivåg som sköljer över Sverige? Somligt gillar man mer, annat mindre. Stor sak i det.

”nattskift / dagskift / same shit”, diktar Emma Eriksson Olsson om ”en mindre tätort” (som kan vara Dalby). ”Efter disken hinner jag och Gunilla fika”, diktar Linnea Swedenmark om att jobba i hemtjänsten. ”mamma vad betyder massaker”, diktar Hanna-Linnea Rengfors utifrån och om terrordådet på Drottninggatan i Stockholm.

De tänker, känner, tycker och berättar, för de vill kommunicera. Rakt på och runtikring, skrift- och talspråk, nära mellan papperslyrik och muntlig poesi: spoken word, poetry slam och rap. Ibland rimmar de – som Hanna Rajs Lara: ”min vän har lämnat mig / min vän har stannat kvar / min vän är ny för mig / min vän är den jag har…”

På 70-talet sköljde den förra poesivågen över Sverige. Poeten Gunnar Harding blev redaktör för tidskriften Lyrikvännen. Begreppet stencilpoesi myntades. Gruppen Vesuvius (poeterna Eric Fylkeson, Per-Erik Söder och Bruno K. Öijer) turnerade med poesishower. Fylkeson startade Poesiförlaget och Öijer med flera gav ut  tidskriften Guru Papers. Även Cabaret Fredagsbarnen i Malmö kan räknas hit.  

Jag tror att den nya poesivåg som under 2000-talet börjat överskölja Sverige kan bli större ändå. Stora bokförlag ger inte längre ut poesi, sägs det. Men visst gör de, färre diktsamlingar kanske men förvånsvärt många. Dessutom har det nog aldrig funnits så många små svenska poesiförlag som idag, plus egenutgiven poesi.

Jörgen Lind, ännu en poet som förenklat sig: ”Så ska vi en dag / klara oss utan varandra / Jag klarar mig inte / utan dig, tänker jag / i bilen i tunneln / på väg till den röda / radhuslängan…” Hans diktrader kunde vara meningar i en roman. Poesin har allt mer blivit den nya prosan. Kan svensk poesi vara på väg att bli folklig?

Vid den förra poesivågen satt jag på Författares Bokmaskin och handgjorde min första diktsamling. Den nya poesivågen lockade mig att börja dikta igen. När jag medverkat på Litteraturrundan och sålt min långdiktbok om Aten, har jag fått kommentaren att, ”jag är ingen poesiläsare men dina dikter är som att läsa en novell”. 

Dagens Nyheter har en familjesida som gör något mycket bra. Ibland lägger man in korta, passande dikter. Skulle inte familjesidan på Ystads Allehanda kunna låna den idén, börja publicera kortpoesi? 

När jag 1980 var med och startade rocktidningen Schlager och blev redaktör för ”skräpkultursidan” så började jag strax att publicera dikter. Som alla bra idéer var också denna stulen, från den amerikanska tidskriften Rolling Stone. Istället för att blåsa upp artiklar och bilder hade man där använt dikter som passbitar.  

Det har alltid förvånat mig varför inte svenska dagstidningars kultursidor gör likadant. En eller ett par dikter i veckan, nog kunde det vara något för kultursidorna i Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet, redaktörer Mårtensson och Johannesson?

10 diktsamlingar

Anne Carson: ”Lediga män”

Dikter blir essäer och essäer blir dikter; Sapfo övervakar.  

Louise Glück: ”Ararat”

Lättläst och bråddjup uppväxt- och familjeskildring.

Nachla Libre: ”Tiden har sett allt”

DIREKT, brutalt och ömt, om att vara libysk-chilensk-svensk.

Cecilie Lind: Mitt barn

Diktdagbok om att föda och bli mor.

Lotta Olsson/Emma Adbåge: ”Ledsen”

Rimmad diktbilderbok om föris, från 0 år och uppåt.

Hanna Rajs Lara: ”Under månen”

Rimmat och orimmat, humor och allvar, om kärlek, arv och förlust.

Håkan Sandell: ”Urvalet så; Dikter 1981–2020”

Förre medlemmen i poetgruppen Malmöligan utvald och samlad.

Jesper Svenbro: ”Sölvegatan 2”

Också dikter som essäer, essäer som dikter, samt Sapfo.

Edith Södergran: Samlade dikter

Pocketutgåva med den vackraste, mörkaste, mest kärleksfulla poesi.

Magnus William-Olsson: ”Inget är alltid för sent”

Knepigare poesi. Spännande. Varför byta rad mitt i ett ord?

Kulturkrönika från Ystads Allehanda.

Bengt Eriksson, journalist, författare och kulturkrönikör i YA. Aktuell med coronadiktsamlingen ”Tiden dikterar, jag noterar” och tolkningsvolymen ”Sapfo på nytt – tolkat och kurerat”.

I köp- och säljbranschen: vapen, människoblod och en tvättbjörn

Sammy Jeridi
Ghettokungen
(Bokfabriken)

”Ghettokungen” handlar om Leon som är i köp- och säljbranschen, så att säga. Inte knark och kvinnor, men det mesta annat man kan tänka sig. Från vapen till mycket speciella beställningar, som exempelvis ett antal liter människoblod och en tvättbjörn.

Det här har glidit på bra och Leon har den verkliga friheten i sikte – att lämna förorten och en far som jagar honom och hans bror. Tills Leon snubblar över ett vapen, ett mycket speciellt vapen som troligen en gång använts för att mörda en statsminister …

Belöningen till den som kan ge avgörande tips för att finna Palmes mördare är 50 miljoner, så när ryktet om vapnet börjar gå blir det förstås en tsunami i undre världen.

Sammy Jeridi JERIDI_Ghettokungen_ebok_BLURB-450x700Det här tror jag inte är det sista vi ser av debuterande Sammy Jeridi, det finns skäl att lägga namnet på minnet. ”Ghettokungen” är en snabb, välgestaltad historia och bitvis olidligt spännande, även om jag kunnat vara förutan en del explicita tortyrscener.

Den som läst mina recensioner (på tonyjohansson.nu) vet dock att jag har lite av en hang-up på det där med sannolikhet och realism (jämför till exempel med recensionen av Gustaf Skördemans ”Geiger”). För trovärdigheten i en berättelse är det helt avgörande att aktörerna agerar realistiskt och att det som sker är någorlunda sannolikt.

Jag vill inte spoila, så jag skriver så här. Om jag varit förläggaren som fått manuset skulle jag ha sagt: ”Skitbra, jag vill ge ut det, men det sätt som polisen Eva och ghettokungen Leon lär känna varandra är osannolikt, liksom det faktum att hon råkar jobba i Palmegruppen och dessutom har ytterligare en koppling till Leon.”

Det här inverkar rätt rejält på sista tredjedelen av boken. Synd är det, eftersom alltihop hade kunnat lösas på andra sätt ganska enkelt.

Nu ska man inte avskräckas av dessa kritiska randanmärkningar. Ghettokungen är en bra roman som sträcker sig mot en fyra och jag kommer definitivt läsa om Jeridi bestämmer sig för att skriva fler böcker.

Tony Johansson,
gästrecensent på Deckarlogg, är deckarförfattare och aktuell med ”Källa X”, tredje delen i hans serie om Landskronapolisen My Englund och Sydsvenskanjournalisten Erik Larsson. ”Källa X” kommer i mitten av juni.

***

PS. Deckarloggs redaktör måste göra ett extra tillägg om… språket. Skrift- och talspråket, bör jag kanske skriva.

Sammy Jeridi har författat ”Ghettokungen”, utgiven som e-bok att läsa men nog främst som talbok (in- och uppläsning av Jonas Malmsjö) att höra, på ett skriftspråk som gränsar till tal.

Mer tal i replikerna och mer skrift i övrigt, aningens mer. Inte mycket. Syn- och kännbar skillnad men hela tiden ändå talspråk. Korta meningar med drag, kraft och rytm. Tempo!

Sammy Jeridi har en personlighet i språket som det ska bli intressant att följa och se hur han jobbar vidare med. För jo, det kommer förstås fler spännings- och gangsterdeckare från Jeridi. Det måste det.

Bengt Eriksson

Kriminella dikter

lineup3a-s1Kriminalnoveller och hela kriminalromaner i form av dikter, rimmade eller fria, kan tyckas vara en udda litterär genre. Den enda representanten för kriminell poesi som blivit omtalad i Sverige är väl Dorothy Porter från Australien. Hennes senaste kriminella diktroman, ”El Dorado”, handlar om en seriemördare i Melbourne.

Men det räcker att skriva in ”crime poetry” och googla lite för att upptäcka att både bakåt i litteraturhistorien och idag finns mycket poesi som skildrar såväl autentisk som fiktiv kriminalitet, från Edgar Allan Poe till nätsidan www.authorsden.com  (klicka på ”crime” och ”poetry”) som fylls på med nya kriminella dikter.

Bloggen http://pulppoem.blogspot.com  vill påvisa närheten mellan poesi och deckare genom att göra tvärtom: hårdkokta rader ur deckare av bland andra Raymond Chandler och Mickey Spillane publiceras som dikter med ojämn högerkant.

Gerald So, fiktionredaktör för en amerikansk nättidskrift för hårdkokt kriminallitteratur, har varit huvudredaktör för antologin ”The Line Up: Poems On Crime (Poetic Justice Press, 48 sidor). Bland de medverkande finns olika sorters kriminalförfattare: poeter som också tidigare diktat om kriminalitet, deckarförfattare som för första gången provar på att skriva hårdkokt poesi och de som brukar växla lyrik och prosa.

Sarah Cortez, polis och poet, har bland annat bidragit med dikten ”Prayer Of An Arson investigator” om en mordbrandsutredning. Daniel Hatadi, som skrivit deckarnoveller och ska romandebutera, Sandra Seamans, också novellförfattare, och Richie Narvaez, poet, skapar darrande, skräckfyllda stämningar i ”Everything Is Pink In This World”, ”Once More, With Feeling” och ”Judgement Day”. De skildrar mordet på en ung kvinna, incest med mord som följd och en händelse på tunnelbanan.

Allra bäst lyckas Ken Bruen, som sedan mitten av 90-talet skrivit en rad hårdkokta romaner, till exempel ”Rilke On Black” och ”London Boulevard”, vilka placerat honom bland de främsta i den nya brittiska noir-vågen. I dikten ”Crime File” förenas den engelska varianten av beatpoesi med vad som kunde vara synopsis till Bruens nästa kriminalroman. Miljön är en bar, tal- och skriftspråk, dialog och berättarröst varvas.

Nästa år (alltså 2009) kommer en andra volym med ”Poems On Crime”. Antologin har också en hemsida (http://poemsoncrime.blogspot.com), där man kan läsa mer om författarna och hur projektet går vidare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Svenska Dagbladet 2008