Monica Kristensen
De döda i Barentsburg
Övers: Joar Tiberg
(Leopard)
En annan värld.
Ja, precis så. Norska polarforskaren och deckarförfattaren Monica Kristensen skildrar inte bara en annan plats någonstans långt bort utan – rent faktiskt – en annan värld.
På omslaget till ”De döda i Barentsburg”, där hon för tredje gången i svensk översättning låter Svalbard vara miljö för liv och mord, citeras en recensent som påstått något så fånigt som att läsaren får ”frostskador” av Kristensens böcker.
Men så börjar jag läsa och hinner inte många sidor innan jag kurar ihop mig. För… nu fryser jag också.
Det är ju märkligt, smått genialt, att hon kan skildra denna miljö så att läsaren känner kylan stiga upp ur boksidorna. Att läsa är som att vara inomhus i värmen och öppna en dörr utåt den lilla, allt mer ödsliga och förfallna ryska gruvstaden Barentsburg: se snön och huttra i blåsten.
Jag sitter där tillsammans med sysselmanspolisen Knut Fjeld när helikoptern rister och skakar av turbulensen, måste cirkulera några varv över Barentsburg innan den kan landa.
Fjeld mår inte så bra heller. Efter att kärleken lämnat honom sköter han sig inte, varken med sprit eller kvinnor.
Tidigt på morgon denna oktoberdag har konsuln i Barentsburg ringt till Longyearbyn, den andra – och norska – staden på Svalbard, och begärt hjälp från sysselmannen.
Det gäller ett dödsfall och det ryssarna verkar vilja ha hjälp med är ett snabbt konstaterande av att det var en olycka och inget annat då en gruvbas föll ner i en betongblandare och dog. Men Fjeld är inte benägen att konstatera det, så snabbt och säkert.
Jag kände inte till mer om Svalbard än nog 99 procent av Sveriges befolkning. Det blev att googla och läsa på.
Kort rapport: denna ögrupp i Arktis och havet omkring tillhör Norge (enligt Svalbardstraktaten). Norsk suveränitet upprätthålls av sysselmannen (en kvinna i Kristensens deckare), som är guvernör, polischef och domare i en person.
Även andra länder har rätt att bryta kol på Svalbard. Inte minst Ryssland, som ifrågasätter Norges suveränitet.
”De döda i Barentsburg” skildrar – ja, gestaltar – ja, personifierar – allt detta. När fler mord sker (så var det förstås med gruvbasen) och dessutom olovligt fiske i Barents hav kommer in i handlingen krockar ryskt och norskt; de olika kulturerna, människorna, livsvillkoren.
Det är spännande rätt igenom romanens 359 sidor – och spännande på flera sätt.
Dels själva kriminalgåtan, där Knut Fjeld – en bra polis, även om han slarvar privat – långsamt tvinnar ihop ledtrådarna: morden som leder till människorna som i sin tur leder bakåt i rysk historia, till fattigdom och gamla gruvsamhällen.
Vilket får ”De döda i Barentsburg” att också bli en grundläggande – och lika spännande – faktabok om både Svalbards och Rysslands historia.
På försättsbladet citeras tre rader ur T.S. Eliots diktsvit ”The Waste Land”. Det passar bra.
Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar
