Det historiska Roms hårdkokta privatsnok

Lindsey Davis
Land: Storbritannien
Genre: historisk noir,
hårdkokt i det antika Rom

Lindsey Davis placerar Philip Marlowe och James Bond i en tidsmaskin och låter dem resa bakåt i tiden. När de stiger ur tidsmaskinen har de blivit en person, M. Didius Falco (hans vänner, men inga andra, får kalla honom Marcus), och befinner sej i Rom år 70 efter Kristus.

Så kan man beskriva Falco, f d soldat i andra augusteiska legionen (efter krigsfiaskot i Britannien blev han plötsligt invalid och fick avsked ur armén, för att sedan snabbt tillfriskna igen), hårdkokt privatsnok i det antika Rom (uppdragen handlar mest om att spana på otrogna senatorer och senatsfruar eller hitta försvunna tonåringar) och blivande hemlig agent för kejsar Vespasianus.

Auktoriteter – poliser, ämbetsmän, senatorer och t o m kejsaren – har han svårt för. Han betraktar omvärlden med cyniska ögon och har alltid en sarkastisk kommentar på läpparna. Fast under den hårdkokta ytan är Falco också en känslig man som sitter på sin balkong och skriver poesi.

M. Didius Falcos litterära produktion omfattar bl a en komedi, som enligt forskningen ska ha varit en prototyp för Hamlet, och tyvärr förkomna kärleksdikter. På försättsbladet till ”Venus i koppar” (1999) citeras Horatius och Persius såväl som den författande detektiven:

”Tiden ej räcker till lyxiga drömmar om piggvar: / en arg papegoja knaprar på huset…” (Falco, Satirer I, 1).

Å ena sidan huvudpersonen: en tuff, modern privatdetektiv, som också snackar som vilken privatsnok som helst i vilken nutida hårdkokt deckare som helst. Å andra sidan den kriminella miljön: ett forntida Rom.

Kontrasten blir, minst sagt, stor. Men det går fort att vänja sej och dessutom bidrar kontrasten till att synliggöra Rom på 70-talet e Kr. Mer än så: levandegöra.

Falco-deckarna blir pop up-böcker. Stadens gator, hus och människor syns, hörs och, inte minst, luktar. Det är nästan så att läsaren måste hålla för näsan för att inte känna stanken från urinkaret, i vilket Tvätteriet Örnen bleker tunikor.

Falco bor ovanpå tvätteriet, sex trappor upp i ett fallfärdigt hus i Trettonde sektorn. (Innan han klättrar upp till sej brukar tvätterskan be Falco att ge ett bidrag i urinkaret.)

Lika gatupoetiskt som aromatiskt beskriver Davis husets skick (lukt av urin och gamla kålstjälkar i uppgången, duvskit på trappstegen, graffiti på väggarna), tillgången eller snarare bristen på vatten och avlopp samt värden Smaractus och hans metoder att påminna om hyran med hjälp av fem, sex gladiatorer.

I ”Silvergrisarna” (1996) befinner Falco sej på Forum Romanum när en ung vacker kvinna, ”en fräsch sextonåring”, rusar rätt i hans armar. Falco räddar henne undan två fula banditer. Det blir inledningen till en kriminalhistoria med ingredienserna mord, smuggling, sammansvärjning och eventuell statskupp.

Som hemlig agent tvingas Falco också resa till provinsen Britannien, alltså England, ”bortom civilisationen i Nordanvindens rike”. Officiellt gäller uppdraget att eskotera senatsdottern Helena Justina, som vilat upp sej efter en uppslitande skilsmässa, hem till Rom. Inoffociellt ska Falco placeras som slav i silvergruvorna för avslöja illegal handel med blyhaltigt silver.

Så händer också det som inte ska hända: kvinnan av hög rang, Helena Justina, och mannen av lägre rang, M. Didius Falco, förälskar sej. Gifta sej över klassgränserna går inte, men föräldrarna kan inte stå emot sin viljestarka dotter och i fortsättningen av serien lever Didius Falco och Helena Justina som (o)äkta par.

Falco fortsätter också som privatdektiv i Rom och agent i omvärlden. I ”Skuggor i brons” (1997) reser han på mulåsna till södra Italien för att utreda en ny konspiration mot kejsaren. ”Venus i koppar” (1999) handlar om giftmord och fastighetsspekulationer i Rom. De följande böckerna – t ex ”The Iron Hand Of Mars” (1992), ”Last Act In Palmyra” (1994) och ”A Dying Light in Cordoba” (1996, alla oöversatta) – för honom till bl a Germanien, Syrien och Spanien.

I England har Lindsey Davis publicerat sin fjortonde Falco-deckare, ”The Jupither Myth” (2002). Det svenska förlaget gav upp efter tre titlar.

Titlar:

Silvergrisarna. 1996. The Silver Pigs. Övers: Britt Arenander.
Skuggor i brons. 1997. Shadows in Bronze. Övers: Boel Unnerstad.
Venus i koppar. 1999. Venus in Copper. Övers: Boel Unnerstad.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan 2”, BTJ Förlag 2002

PS. Den här texten/lillessän skrevs alltså till boken ”Deckarhyllan”. Sen dess har åren fortsatt att gå och Lindsey Davies fortsatt att skriva deckare med privatdetektiven Faco i Rom typ år 70 e K. Falco-serien har kommit upp i 20 titlar.

År 2013 inledde hon dessutom en ny serie deckare i det historiska Rom med Falcos adopterade dotter,  Flavia Albia, som huvudperson och detektiv. En titel per år har kommit sen dess.

Tyvärr gav hennes svenska förlag upp efter ynka tre böcker – som dock tillgängligjorts nu igen som ljudböcker av Polaris förlag. (Finns på strömningstjänsterna.) Alltid något.

Vilket svenskt förlag skulle kunna vara dumdistigt nog att också fortsätta att ge se ut Falco-serien som pappersböcker eller börja översätta serien med Flavia Alba? Polaris? Eller kanske Modernista?

Tills och om dess blir det att läsa Lindsey Davis deckare på engelska. Vilka som finns, böckernas innehåll och mer info om hennes författarskap finns på Lindsey Davis hemsida.

BE

Thriller mitt i försöket till en arabisk vår i Syrien

Iben Albinus
Damaskus
Övers: Kalle Hedström
(Modernista)

Hade börjat att skriva en text som skulle förklara varför den här avdelningen på Opulens inte har vinjetten Deckare utan Krimi. Om det behövs en förklaring? Jo, det gör det nog. Det handlar om bredden och för den delen djupet – att krimi innehåller så många fler sorters romaner än blott deckare = detektivromaner.

Men så kom ett recensionsex av en ny roman – en spänningsroman, enligt omslaget – som fick mig att låta texten om deckare kontra krimi ligga kvar i datorn och istället läsa och skriva om den här nya… ja, spänningsromanen eller krimin.

”Damaskus”, som romanen heter efter dess viktigaste plats och miljö, är skriven av danskan Iben Albinus. Dessutom hennes debutroman och en riktigt bra debut.

För mig, som läsare, är romanens berättelse också lite speciell. Det gäller platsen, alltså Damaskus, dit den danska huvudpersonen Sigrid Melin reser från Köpenhamn – efter att hon gjort bort sig på TV som representant för den danska avdelningen av Amnesty International – till ett jobb på lokalkontoret för ett skandinaviskt telekombolag.    

Familjen, make och barn, lämnar hon kvar hemma i Köpenhamn. Hon tyckte det var värt det, tänkte att hon ville bidra med det hon kunde till vad som kallades Arabiska våren och nu verkade ha kommit också till Syrien. Året: 2011.  

Fast det vet ju vi som läser romanen år 2022, nämligen att så kommer det inte att bli. Detta framgår direkt också av romanens prolog. Där befinner sig Sigrid i en cell, i det ökända fängelset al-Khatib strax utanför Damaskus. Inte bara ökänt för lopporna i madrassen utan för den tortyr som förekommit – och förekommer – i al-Khatib.

Jag har också varit där, inte i det nämnda fängelset gudskelov men i det svårbegripliga landet Syrien och staden Damaskus. Åren har gått, mitt besök skedde ett antal år tidigare, men jag känner ändå igen mig i romanen. Jag känner igen mig i Syrien och Damaskus.

Det jag kunde ana vid mitt besök fortsatte, om man ska kalla det så, att utvecklas. Sonen Bashar al-Assad har ersatt pappan Hafez al-Assad som hårdför president. Ja, som det verkar: en ännu mer hårdför president. (Och sonen som inte ens ville bli president, sas det.)

Damaskus, Syrien. Foto: Media I Morron I Dag

Syrien var ett märkligt arabland när jag var där och fortsatte tydligen att vara det. Arabiskt men inte riktigt arabiskt. Muslimskt men inte riktigt muslimskt. Som att där fanns spritaffärer och (kristna) restauranger som serverade alkohol.

I gathörnen stod militärpoliser, beväpnade med maskingevär. Få kvinnor, om någon, dolde ansiktet bakom en sjal. På musikhögskolan gick muslimska, kristna och judiska elever, lediga på varsina religiösa helgdagar. Säkerhetstjänsten kändes igen på att de körde fortfarande än några – och även andra körde fort – på autostradan genom Damaskus.

Jag känner alltså igen mig. Fast jag tror på gränsen till att jag kan lova att romanen ”Damaskus” också ger en bra bild av Syrien och dess huvudstad, hur landet var 2011 och än idag, för alla som är intresserade av Syrien och den arabiska våren. Det är det jag menar med krimi – att en krimi är och ger så mycket mer än att vara en deckare eller ens spänningsroman.

Men spännande blir det, också. Försöket till en arabisk vår i Syrien slås ner hårt och brutalt. Sigrid Melin går med på att – samtidigt med arbetet för telekombolaget – utföra ett uppdrag för den underrättelsetjänsten. Hon blir spion eller agent. Det är riskabelt. Det blir farligt.

”Damaskus” är dessutom en spionroman med vad som hör till: action, våld, blod, död.

I Damaskus träffar Sigrid också en ungdomsväninna, Reem, från studenttiden i Köpenhamn. En arabisk kvinna eller för att vara noggrann, Reem är alawit (en mindre folkgrupp, som också Syriens president hör till, med sin egen tolkning av islam).

Iben Albinus. Foto från Modernista

Reem äger numera en säkerhetsfirma, som bland annat sköter säkerheten åt det skandinaviska telekombolaget. Hon har också nära kontakter med Syriens regering. På vilken/vems sida står Reem, egentligen?

Romanen ”Damaskus” går och slutar inte som jag trodde (och nog inte som någon läsare tror). Den slutar inte heller som Sigrid (eller Reem) trodde. Men att åtminstone Sigrid Melin klarar sig kan jag väl avslöja, eftersom ”Damaskus” är första delen i en spännings- eller krimiserie med henne som huvudperson.

Bengt Eriksson
Publicerat i nättidskriften Opulens

Minnen från Syrien

Jag läser just nu den danska debutkrimin och thrillern ”Damaskus” (svensk utgivning Modernista) av Iben Albinus för en kommande recension.

”Damaskus” är en politisk och mänsklig thriller med Damaskus, Syrien som huvudort. Det förvånade mig lite, för tiden har blivit en annan, år 2011, och i romanen pågår den så kallade ”arabiska våren”  också i Syrien, men igenkänningen är stor.

I romanen anländer danskan Sigrid Melin till Damaskus där hon fått anställning på ett stort telekomföretag.  Hon träffar ungdomsväninnan Reem, som nu äger ett säkerhetsföretag. Mer om romanen ”Damaskus” i den kommande recensionen.

Men – också jag var en gång i Damaskus och jag känner igen mig i romanen. Åren har jag gått men det mesta som jag anade vid mitt besök har fortsatt att, om man ska kalla det så, utvecklas.  Sonen  ersatte pappan vid makten men förhållande mellan Syriens regim och invånare förblev detsamma – om inte värre.

Syrien var ett märkligt arabland och har fortsatt att vara det. Muslimskt men inte riktigt muslimskt. Arabiskt men inte riktigt arabiskt. En diktatur men en annan sorts diktatur.  

I vilket fall så tog jag fram den rapport jag skrev om min resa i Syrien. Intressant att läsa igen – för mig. Och jag tror också den kan ge bakgrund både till romanen ”Damaskus” och dagens Syrien.

***

En alkoholiserad muslim möter oss på flygplatsen i Damaskus. Han är musiker och ska fungera som turnéledare. Inte vad jag trodde skulle bli mitt första intryck av ett muslimskt land.

Om nu Syrien är muslimskt? Kanske ett sekulärt muslimskt land…

Autostradan genom Damaskus.

Året var 1996, sent på hösten.

Jonas Hellborg, basgitarristen från Lund (där bodde han då i alla fall), hade fått pengar från organisationen Svensk Musik för att resa till Syrien och spela med landets musiker. Anders Johansson, numera hårdrocktrummis i Hammerfall, följde med som ljudtekniker. Det skulle också göras en dokumentärfilm, där Lasse Westman stod för filmandet och jag var reportern.

Filmens självklara titel kom jag på under en paus vid en vägkrog mellan Damaskus och Aleppo: ”Kaos är granne med Allah”.

Lasse Westman filmar konserten i Damaskus.

Konsertdatum var inte spikade utan måste snabbt sättas med hjälp av Sveriges ambassad. Musikerna hade inte direkt handplockats för att spela med Jonas Hellborg. Och den musicerande turnéledaren var som sagt alkoholiserad.

Allt försenades; en timma, två, tre, fyra timmar, något dygn…

Som om inte det räckte bestämde sig Jonas Hellborg efter konserten i Damaskus för att spola den första uppsättningen musiker. Inte tillräckligt bra, tyckte han. Min åsikt var nog snarare att Jonas hade svårt att spela med dem för att han inte kunde så mycket om arabisk musik som han trodde.

Jonas råkade höra en krogmusiker – violinist – som vidtalades att medverka i Aleppo. Men när musikern kom dit så överraskade han med att inte spela så traditionellt längre utan hade med sig en förstärkare och annan elektronisk apparatur, vred på strömmen och började lira som  fiolens Jimi Hendrix.

Jonas Hellborg, klar för konsert i Aleppo.

Jag ville att dokumentärfilmen skulle vara mer än ett musikalisk turnéreportage, handla om Jonas Hellborgs möte med Syrien – som musiker, människa och europé.

Så Lasse Westman filmade allt han såg. Han var perfekt: kunde stiga in på ett café eller i en affär och började prata med vemsomhelst. Och de förstod varann, inte med ord utan med nickningar och blickar. Strax satt Lasse där och drack té med gubbarna. Att filma blev helt naturligt.

I Damaskus, vill säga. Men inte i Aleppo. I souken, äldsta delen av Aleppo, ännu äldre än gamla stan i Damaskus, vågade inte ens Westman att filma. Aleppo var mycket mer muslimskt och konservativt.

Konsert i Aleppo.

Att promenera genom Damaskus souk, särskilt längs Den gata som kallas rak (omnämnd redan i Bibeln och alltså ännu äldre än så), var mäktigt. Liksom konserterna på en palatsgård (i Damaskus) och en karavanseraj, ungefär kamelmotell (Aleppo). I en trång gränd tittade jag in i ett skrädderi och där satt min pappa – ja, det kunde ha varit han – på skräddarbordet.

Souken i Damaskas var full av turister – men bara franska turister. Att gå längs den så kallade raka gatan blev det vanliga gatloppet mellan försäljarna. I souken fanns också ett berättarcafé, där jag rökte vattenpipa som de andra männen (de enda kvinnorna på cafeet var någon enstaka europé).

Dags för paus på turnén Damaskus-Aleppo t/r.

Jag besökte en svensk kvinna, gift med en syrier som var läkare och hade suttit i det ökända Palmyrafängelset (samma Palmyra som omnämns så lyriskt i turistreportage). Nej, det ville / kunde han inte prata om.

Vi besökte också musikhögskolan i Damaskus, där eleverna såg ut som de gick på en västerländsk skola. Skillnaden: de hade ledigt olika veckodagar beroende på religion.

Anders Johansson, ljudteknikner och annars hårdrocktrummis, mitt i Syrien.

Nej, ingen från syriska staten ledsagade oss. Vi pratade med och filmade vem och vad som helst. Fast i vissa gathörn stod k-pistbeväpnade militärpoliser. Vi blev inbjudna till medelklasshem, där de hade tillgång till vissa satellitkanaler. På Sheraton Damascus Hotel, där vi bodde en natt, kunde man se amerikansk TV oavsett innehåll.

På vägen mellan Aleppo och Damaskus körde vi igenom staden Homs och stannade till i Hamah, känd för sina antika vattenhjul och platsen för en tidigare – alltför ouppmärksammad – massaker. Uppåt 25 000 människor dödades 1982 i ett uppror som startats av Muslimska brödraskapet och andra muslimska organisationer.

Den mäktigaste presidentstatyn jag såg fanns på ett berg vid vägen mellan Damaskus och Aleppo.

I Damaskus syntes inte en enda kvinna med slöja för ansiktet. Överallt i städerna och även längs vägarna fanns mängder med porträtt och statyer av Hafez al-Assad, den förre presidenten och pappan till den nuvarande. De flesta statyer han han själv låtit resa, inspirerad av ett besök i öststaterna.

Kort information:

Syrien har idag cirka 22 miljoner invånare, av dem är 90 procent muslimer (74 procent sunniter och 16 procent shiiter med flera muslimska riktningar), 10 procent är kristna och det finns även några procent judar. Presidenten, alltså den förre Hafez liksom den nuvarande, sonen Bashara al-Assad, tillhör folkgruppen alawiter, som ibland och ibland inte räkas som shiamuslimer.)

På väg in i Damaskus souk längs Den gata som kallas raka gatan.

Det fanns små, lite anonyma spritbutiker på gatorna i Damaskus. Vi åt och drack på kristna restauranger (med sprit) och muslimska (utan). Det gällde att aldrig dricka upp allt i glaset, för innan man satte ner det på bordet så hade en servitör skyndat fram och fyllt på med arak igen, utan att man ens märkte det.

En av de senare, muslimska restaurangerna bjöd på magdans som inte hade syftet att vara en kulturell upplevelse.

När jag nu tänker på det så tror jag visst att en av de muslimska restaurangerna också serverade sprit, rättare sagt vin. En flaska inhemskt vitt vin beställdes och kom in varmt, när vi undrade om det inte fanns kylt vitt vin så gick servitören och hämtade en ishink i vilken han placerade den varma vinflaskan.

Rådslag på hotellet. Jonas och Anders diskuterar, Lasse dokumenterar. Samtliga foton hittills: Bengt Eriksson.

När vi skulle resa hem igen och stod på flygplatsen så flyttades starten framåt, gång på gång. Vi släpptes inte ombord. Någon, jag förmodar att det var Jonas Hellborg, undrade varför det dröjde och fick till svar att en passagerare höll på att kontrolleras.

Det var jag. I datorn hade den syriska pass- och tullpolisen hittat information om att en Bengt Eriksson var efterlyst, tydligen skulle ”jag” ha gjort något straffbart vid ett tidigare besök och sen flytt ur landet.

Inget personnummer eller ens födelseår fanns i datorn. Men personen i fråga hette ju Bengt Eriksson (fast han hade, dessutom, ett annat mellannamn). Det tog en stund – en bra stund – innan jag med samma ordlösa språk som Lasse Westman lyckats övertyga passpolisen att både Bengt och Eriksson var lika vanliga namn i Sverige som Muhammed i Syrien.

Och året, då jag skulle ha varit i Syrien och begått ett brott, var så längesen att då var jag 8 år. Därefter kunde vi gå ombord och planet lyfte. Var jag hade hamnat om jag inte lyckats övertyga polisen… på det vill jag helst inte tänka.

Musikjournalisten själv utanför Umayyadmoskén i Damaskus gamla stad. Foto (vill jag minnas): Lasse Westman. 

Nej, det blev ingen dokumentärfilm. Också tillbaks i Sverige fortsatte kaoset. Men ett antal år senare gav Jonas Hellborg ändå ut albumet ”Aram Of The Two Rivers” med inspelningar från Damaskus och Aleppo.

Och nej, jag vill inte påstå att jag lärde känna Syrien på fjorton dar. Men jag förstod en sak: Syrien är inte så lätt att förstå sig på.

Bengt Eriksson
Kortare version i Ystads Allehanda 2012

Krig och fred

Totta Näslund hälsade från ”12 miljoner döda” när han på 70-talet turnerade med Tältprojektet. Hälsningen kom ”från en skyttegrav i Flandern / och från en krater i Galipoli / från alla oss som slagits vid Galicien / och som överlevt en gasattack vid Marne”. Låten handlade om – obs! – första världskriget. Omkvädet gick (och går än idag): ”Aldrig mera krig!”

”Om det fanns telefon” inleddes en dikt i ”Dikt och tanke”, den lärobok i litteratur som delades ut när jag började på gymnasiet 1963. Dikten, skriven av Karl Vennberg, handlade om – obs! – andra världskriget. Den  fortsatte: ”… skulle vi kunna ringa upp ett sjukhus / och begära råd som ingen kunde ge /eller vi skulle kunna tillkalla en läkare / som ingenting kunde uträtta…”

I den tjocka samlingen ”Svensk poesi”, sammanställd av Daniel Möller och Niklas Schiöler, bläddrar jag upp Göran Sonnevi. ”Det är snart mars 1965”, diktade Sonnevi. ”Trakten jag bor i – Lund med omnejd – blir en allt vitare bok”, fortsatte han. ”Det blir /  säkert mer snö idag / säger min granne…”

Sonnevi såg på teve, hörde på radio, noterade: ”För var dag / dödas allt fler i USA’s vidriga krig… Hittills / beräknas 2 miljoner ha dött i VIETNAM.”

Det har blivit mars 2022 när jag hämtar in dagens Ystads Allehanda. Tottas sång – ”Aldrig mera krig!” – hörs fortfarande i bakhuvet. Trots allt! (namnet på en antinazistisk tidning under andra världskriget).

Ukrainas flagga.

Trots att så många år gått sen 1918, då första världskriget tog slut, och sen 1945, då andra världskriget var över. Och ändå, så många krig som pågått och pågår runtom på jorden. Jag googlar – svårt att hitta en exakt siffra men säkert 30-40-50 olika krig. Nyss startade ännu ett och så nära nu, i Europa och nära oss i Sverige, att det talas om risken för ett tredje världskrig.

I Facebook-gruppen ”Vollsjö med omnejd” hade någon sett efter på nätet och upptäckt att här i Vollsjö finns inget skyddsrum. Det närmaste – ett enda – lär finnas i  Lövestad. För övrigt måste kommunens invånare ta sig till centralorten Sjöbo.

Hjälper det att läsa poesi, höra freds- och antikrigssånger? Eller dikta själv? Åtminstone hjälper det mig. Det håller tankarna i hand. Som ett par kortdikter med motsatta budskap. Å ena sidan (kanske nödvändigt): Krig. / Anfall. / Invasion. Å den andra (oundvikligt): I krig / dör människor. / Medmänniskor.

Jag gjorde inte lumpen utan totalvägrade och dömdes till fängelse. Hade sånger som ”Where Have All The Flowers Gone” (Pete Seeger), ”Masters of War” (Bob Dylan), ”Universal Soldier” (Buffy St. Marie), ”I Ain’t Marching Anymore” (Phil Ochs) och ”I natt jag drömde något som” (Cornelis Vreeswijk) med min vapenvägran att göra? Ja, det tror jag.

Allmän värnplikt finns inte längre och totalförsvarsplikten har jag åldrats ifrån. Men annars, hade jag vägrat också idag?

Kan kultur, dikter och sånger stoppa krig? Nej. Eller nja. I viss mån. Den kultur vi upplever – läser, hör och ser – påverkar oss liksom maten vi äter. Kultur kan föda nya tankar och förstärka dem vi har. Dikter och sånger stärker människors vilja och mod att upprepa: Aldrig mera krig!

Hjälper humor? Svart, absurd galghumor. Ija Kiva, ukrainsk poet: ”har vi varmt krig i kranen / har vi kallt krig i kranen / är vi verkligen helt utan krig / dom lovade ju att det skulle komma tillbaka i eftermiddag…” Lina Ekdahl: ”Sluta nu. / Om jag ser någon av er skjuta en gång till / då blir det ingen efterrätt.”

Jag ser Rapport på TV. Ryssland attackerar Ukraina mer och mer. I staden Charkiv brinner sönderskjutna bostadshus. Det börjar likna Aleppo i Syrien. Tunnelbanan i huvudstaden Kyiv är skyddsrum. Gamla kvinnor, unga mammor, små-små barn köar för att få plats på tåget, ut ur Lviv och hemlandet. Nu beskjuts Ukrainas kärnkraftverk.

Svåra tankar, svåra beslut. Men åsikterna framförs så tveklöst och besluten tas så snabbt, ja, lättvindigt såväl på sociala medier som av ledarskribenter och politiker. Sverige skickar pansarvapen till Ukraina. (Har vi därmed gått i krig?) Allt fler vill att Sverige ansluter till Nato. Upprusta!  

Höger som vänster är nu överens om att politik hör ihop med idrott, kultur, nätsajter, business (från Systembolaget till Spotify och Ikea). Det bojkottas, påverkas och ”censureras”, som det brukar heta.     

Sverige var plötsligt inte fullt. Det finns plats för flyktingar från Ukraina. De slipper betala broavgift på Öresundsbron, åker fritt på färjor och med andra transportmedel. Även Staffanstorp hittade ett utrymme, ukrainska flyktingar måste inte ens bo i vagnar på en åker.

Himmel och jord i Skåne.

Ordet är dubbelmoral (ja, det finns värre ord också). Tankar och beslut kan nog vara de rätta eller nödvändiga. Men egentligen är tankarna otänkbara. På 70-talet sjöng Mikael Wiehe: ”Är det verkligen fred vi vill ha / till varje tänkbart pris?” Går det att vända på frågan: Är det verkligen krig vi ska ha, till varje otänkbart pris? 

3 korta

1) Spellista. Efter Neil Youngs kritik måste det ha hänt mer än någon utomstående kan ana bakom den stängda dörren till Spotifys styrelserum. För vad gäller Rysslands krig i Ukraina agerade Spotify betydligt snabbare, la ner kontoret i Moskva och offentliggjorde en (moralisk? politisk?) etik. Jag satte ihop spellistan ”Krig & Fred” – sök efter den på Spotify eller gå via länken tiny.cc/KrigFred.

2) Poesi. Letar böcker med svenska översättningar av litteratur från Ukraina, gärna poesi. Det finns inte mycket. Men jag hittar ett dubbelnummer av tidskriften 10TAL (nr 17-18 2014), helt ägnat åt samtida ukrainsk litteratur och konst. ”Ukrainska författare översätts sällan”, skrev en recensent. ”Nästan okänd litteratur”, skrev en annan. Jag missade tyvärr numret då det kom – men det går fortfarande att köpa. Ska jag genast göra.

3) Film. I krigets bedrövelse åkte makarna Eriksson till biografen Flora i Sjöbo och såg Kenneth Branagh som Hercule Poirot i sin egen filmatisering av Agatha Christies deckare ”Döden på Nilen”. Vi gillade den! Extra plus för att Salome Otterbourne, författare i boken, blivit afro-amerikansk r&b-sångerska i filmen. Nästan autentisk också: sång och musik är originalinspelningar med Sister Rosetta Tharpe (1915-73). Hon kunde rocka hon, innan rock´n´roll ens fanns.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Ännu hårdare och tuffare i Malmö

Olle Lönnaeus

Gamen

(Bokfabriken)

Olle Lönnaeus, journalist och författare, planterade först noir på Österlen för att sen skriva in sin polis Jonny Lilja i såväl noirgenren som på gatorna i Malmö.

Även hans nya roman, som balanserar mellan internationell thriller och noir, utspelar sig till större delen i malmöitiska miljöer (och lite vid Haväng på Österlen). Fast berättelsen tar sin utgångspunkt i Syrien.

”Gamen” ingår inte i Jonny Lilja-serien utan är en fristående titel. Huvudpersonen heter Simon Olsson, före detta elitsoldat och nu krigsveteran i Malmö.

Han bor hos sin syster, som han lovade deras far att ta hand om efter att både pappan och mamman gått bort och som han älskar mer än något. Men efter sina upplevelser i Syrien mår Simon så dåligt att han mest gör henne illa.

Officiellt har Simon Olsson inte varit i Syrien. Han och militärkollegan Ahmed fick ett uppdrag som de aldrig fick. De skulle söka upp och döda en svensk IS-jihadist, kallad Gamen.

Det gick rent ut sagt åt helvete. Simon klarade sig men Ahmed dog. Gamen blev också dödad, i en amerikansk drönarattack.

Nu får Simon ändå syn på Gamen på ett falafelställe på Bergsgatan i Malmö. Skägget bortrakat, en ny frisyr, men nog måste det vara Gamen…  

Simon är – eller var – säker. Hur skulle det kunna vara möjligt?

Simon kontaktar den svenska försvarmakt som han lämnat. Eller den hemliga, patriotiska del av försvaret som tagit på sig att se till att svenska IS-soldater aldrig återvänder.

Hos dem möts inte Simon av något gensvar. Gamen är död. Simon har sett i syne. Han måste må ännu sämre än vad som förmodats. En psykolog skickas till honom på återbesök.

Politisk och religiös fanatism är ett ämne som Lönneaus bevakar som journalist. Han kan det här området. Även i noir- och thrillerform har resultatet blivit högst trovärdigt.

Ändå tycker jag att händelserna i Syrien kunde ha skildrats mer och djupare. De korta nedslagen i Göteborg, dit Simon reser för att besöka Gamens mamma, och Stockholm, där militära och politiska patrioter möts för att bestämma hur de ska göra med Simon, hade gärna också fått vara längre med mer av miljöskildring  och atmosfär.

Simon Olssons jakt på Gamen genom Malmö (än får han syn på honom där, det var fel, och än där…) är däremot suveränt skildrad. Har deckarförfattaren Lönnaeus, för att ställa en retorisk fråga, någonsin fått ihop person- och miljöskildringarna så nära och bra som här och nu?

Olle Lönnaeus besitter dessutom en finkänslig förmåga att blanda autentiska och påhittade miljöer så att även kännare av Malmö kan få för sig att allt är på riktigt.  

Simon Olsson tickar som en bomb. Han kan explodera när som helst, gentemot vem som helst, av vilken anledning som helst. Med korta, snabba meningar blir berättelsen allt tuffare och hårdare, en allt mer våldsam thriller.

Actionavslutningen med Simon, systern Jenny och Gamen är så förväntad att den kunde ha blivit parodisk – om inte den också varit så rappt och snabbt skriven. Och bra.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Musikfredag på Deckarlogg: Vem är omusikalisk?

Peter Bryngelsson

De omusikaliska

(Gidlunds förlag)

Det måste vara svårt – ja, omöjligt – att inte bara ta till sig utan åt sig när man läser Peter Bryngelssons nya bok ”De omusikaliska”. Någonting triggas igång i läsaren, lyssnaren och kanske musikern, i den musikaliske såväl om den omusikaliske. (Från början var det väl förresten alltid någon annan, oftast skolans musiklärare, som fick en att tro att man är omusikalisk eller musikalisk?)

Presentation av Peter Bryngelsson: musiker (mest gitarrist) och kompositör, föreläsare och författare till en rad böcker om musik. Ragnarök, Kung Tung, Urban Turban och senast Jordmån – det sistnämnda med syfte att ta tillbaks svensk folkmusik från extremhögern – heter några band han varit medlem i och/eller ledare för.

”De omusikaliska” är en bok på 227 sidor som kunde ha blivit två, tre gånger så tjock. Men ändå ingen tunn bok till innehållet. Varje mening som Bryngelsson skriver och uttrycker föder fler tankar, minnen och åsikter hos läsaren. ”De omusikaliska” blir en tanke- och diskussionsbok.

Bryngelsson har sitt sätt att skriva. Han ringar in ämnet medan han skriver, ger en överblick för att plötsligt fokusera på en detalj. Att läsa är som att sitta snett bakom honom vid tangentbordet, följa med på hans (o)musikaliska upptäcktsfärd. Jag har läst boken två gånger, det förtjänar den. Det blev två olika läsningar. Första gången gav en överblick av ämnet, kollageaktigt och lite spretigt. De ibland, kan jag tycka, väl korta kapitlen hoppar mellan tankar och idéer.

Några trådar: betydelsen av ordet ”omusikalitet” (eller ”amusisk”), anknytning till den forskning som Isabelle Peretz bedriver vid universitetet i Montreal, känslan av skam som ofta är förknippad med omusikalitet och därav svårigheten att få ”de omusikaliska” att medverka vid intervjuer och forskning, vad omusikalitet innebär, hur omusikalitet definieras, skillnaden mellan tondöv och taktlös, vad musiksmak innebär, och så vidare och vidare.

Andra gången korslästes kapitlen, med och mot varann. Då blev boken än mer intressant och spännande. Till exempel kapitlet ”Den musikaliska spelplanen”, där Bryngelsson utifrån uppsjungning på musiklektionen i skolan skriver om den tonala definition av musikalitet som kännetecknar Sverige och västvärlden. Tonerna, den västerländska skalan, är det viktiga; rytmer räknas inte.

Detta korsläste jag med ett par intervjuer, den ena, som finns redan i anknytning till nämnda kapitel, med inspelningsproducenten och trummisen Pelle Henricsson och den andra med Mukiryan Abubakr, kurdisk musiker. Pelle fick sämsta möjliga musikbetyg i skolan trots att han redan då spelade trummor. ”Hur känner du inför det där betyget nu?” frågar Bryngelsson. Svar: ”Det gnager fortfarande.”

Med Mukiryan Abubakr pratar Bryngelsson om ”falska toner”: de kvartstoner som förekommer i arabisk musik och ligger mellan de accepterade tonerna i den västerländska skalan. Den kurdiske musikern förklarar något som komplicerar ytterligare: ”Det är olika kvartstoner beroende på om du kommer från Iran, Irak, Egypten, Syrien, Turkiet, Kurdistan etc.” Oj, såååå många ”falska toner” för västerländska öron.

Andra kapitel att korsläsa har rubriker som ”Kan musiker vara omusikaliska?”, ”Kan fåglar vara tondöva?”, ”Omusikalisk musikalitet” och ”Det ostämdas landskap”. Bryngelsson frågar operasångaren Lars Cleveman (även medlem i bandet Dom dummaste): ”Finns det operasångare som sjunger falskt?” Svaret blir: ”Javisst finns det sådana.”

Han skriver om Håkan Hellströms sång eller ”sång”, om Bob Dylan och John Lennon. Hur musikaliska är/var de? Hur omusikaliska? Eller, åtminstone, hur musikaliskt skickliga? Här kommer Peter Bryngelsson in på något för musikhistorien viktigt och väsentligt, ja, något grundläggande vad gäller rockmusikens utveckling. Detta kunde ha fördjupats betydligt me och det får han gärna göra i en uppföljande bok.

Min teori: Genom rockhistorien, från 50-talets rock´n´roll till 2000-talets elektronik, finns otaliga exempel på musikskapare med större vilja än kunnande. ”Omusikaliteten” fick dem att – våga – skapa musik som mer så kallat musikaliska aldrig kom på tanken att spela och göra. ”De omusikaliska” har – gång på gång – förändrat rockhistorien.

Ta Bob Dylan som exempel. Hade hans sånger innehållit så oväntade gitarrackord om han haft kunskap i harmonilära? Det tror inte jag. Hade en musikalisk Dylan varit en mindre personlig sångpoet? Det tror jag.

Bengt Eriksson

Tidigare publicerat i Hifi & Musik