Musikfredag på Deckarlogg: syntpionjärerna Page

Den här debutsingeln och låten, ”Dansande man” med syntbandet Page, har äntligen hamnar på Spotify.

Därför tyckte jag det kunde vara lämpligt att plocka fram följande text, en recension av eller kanske snarare krönika om boken ”Den svenska synthen”, där jag för min del mest skriver om Den skånska synten.

En bit svensk och skånsk musikhistoria, om jag får säga.

***

Det ligger en synthesizer, närmare bestämt en Korg Poly-800, under en säng på övervåningen.

Där finns också en fyrspårs portastudio med kassett av märket Fostex. En antikvitet idag när datorerna tagit över, men på 80-talet var en så kallad Porta det mest moderna som fanns om man ville göra egna musikinspelningar.

Korgs polyfona synt – en av de första det gick att spela flera toner på samtidigt – kom 1983-84. Ebbe Gilbes film ”Så går ett år / Tiden i Sjöbo” – där syntbandet Det här är pop? från Vollsjö medverkar – hade premiär 1988.

Just då var det, några år på 80-talet, som syntmelodier och electrorytmer hördes genom Vollsjö.

Förresten, synt eller synth?

Boken ”Den svenska synthen” (Kalla Kulor) får heta så bäst dess författare Bengt Rahm vill. Jag vägrar skriva synt med ”h”. För då borde väl uttalet bli ”synfen”?

”Den svenska synthen” är en utmärkt historik över svenska ungdomar som började spela synthesizer och startade syntband.

Synthen_omslag

Bengt Rahms bok ”Den svenska synthen” (Kalla kulor). Rekommenderas! Men vem skriven boken om ”Den skånska synten”?

Förebilder var bland andra Kraftwerk (från Tyskland) och Depeche Mode (England). Några av de första banden i Sverige hette Ståålfågel, Cosmic Overdose och Ratata.

Det var så många som började spela att man kan tala om 80-talets syntvåg. Så många i Skåne också att det går att skriva en extra bok med titeln ”Den skånska synten”. (Fast visst, det står ju rätt mycket om skånska syntar redan i Bengt Rahms bok.)

Malmös syntpionjärer, Page, råkade jag höra 1982.

Då jobbade jag med TV-programmet Öresound och det hade kommit in en kassett med låten ”Dansande man”. Jag lyssnade och tänkte: Page måste jag intervjua!

När jag frilansade på Radio Malmöhus och spelade upp demokassetter så minns jag att Ausgang Verboten var ett av de nya banden. Från Ystad kom ett band som hette Face.

Ja, nånstans i källaren ska det finnas en hel kartong med demokassetter från den tiden.

På 90-talet skulle Hässleholm bli centrum för så kallad elektronika: musiker som Anders Tilliander, Sophie Rimheden och Familjen (Johan T Karlsson).

De flesta av 80-talets syntband, både i och ännu fler utanför boken, blev aldrig kända då och är bortglömda idag. Men det var kanske själva meningen med syntmusik?

Synthesizer är ju ett demokratiskt instrument som uppmanar: Spela själv! Idéerna betyder mer än musikaliska kunskaper. Många som spelade synt hade nog aldrig vågat ägna sig åt musik om inte synthesizern uppfunnits.

Åter till Vollsjös syntscen, som bestod av banden Det här är pop? och Interface. Först två band som sen blev ett och sen blev de visst två igen?

Några syntar, en trummaskin och sång. Egna låtar. Medlemmarna hette Mikael Jeppsson, Ulrika Tuvesson, Mikael Franzén, Joel Eriksson, Fredrik Åhman och Martin Willford.

Det här är pop? hade förvånansvärt många spelningar: i Lövestad, Tomelilla och Ystad samt ett par i Vollsjö, bland annat på folkparken Nyvång där Sjöbo-filmens team spelade in.

Vad hette låtarna? Hur lät dom? Var finns demokassetterna från Joels rum? ”Någonstans”, säger vår son Joel, ”ska väl kassetterna finnas.”

En – enda – av Vollsjösyntarna blev professionell musiker. Nämligen Martin Willford, som numera bor i England och just ikväll har en spelning i London under namnet Shift.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 2012

Hon sjunger sig längst in i mitt hjärta och berättar om sitt liv.

När Deckarlogg inte skriver om och publicerar recensioner av deckare och annan krimi så, det har jag väl nämnt förut, händer det att jag skriver om musik i bland annat folk-, världs- och jazzmusiktidskriften Lira.

Följande recension är en av tusen CD-recensioner i Liras nya nummer (2/2020).

***

Caroline Henderson
Den danske sang
(Stunt Records)

DANSK MÖTE. Nej, aldrig trodde jag – när jag på 80-talet hörde henne sjunga i gruppen RayDeeOhh – att Caroline Henderson skulle utvecklas till denna fantastiska sångerska.

Och för den delen att hon, född i Stockholm med amerikansk pappa och svensk mamma, skulle kunna tillägna sig Danmark och bli så dansk att hon inte bara kunde sjunga in ett helt album med sånger på danska utan till och med i den danska sångtraditionen.

Albumet ”Den danske sang” är en geografisk och musikalisk självbiografi.

Caroline Henderson Den danskeHon inleder med en egen text, ”Rejsen”, där hon skildrar hur hon anlände till Köpenhamn, till en nytt språk, en ny melodi och en ny koreografi. För att poängtera att hon nu är dansk, fast på sitt sätt, en brun danska, liksom hon var en brun svenska, har en av Danmarks främsta populärkompositörer, Bent Fabricius Bjerre, satt toner till de självbiografiska orden.

Övriga albumet är en resa genom, till och in i den danska sångtraditionen. Det hörs, ja, känns att urvalet är personligt, hennes eget, att varje sång har valts för att den betytt och betyd er något speciellt för henne.

Här finns till exempel Sebastians ”Nyt lys i mørket”, Trilles kvinnokampsklassiker ”Hej søster”, Carl Nielsens klassiska stycke ”Tit er jeg glad”, folkvisan ”Den største sorg” och Benny Andersens ”Længsel efter Sverige”. Själv har hon varit med och tonsatt Tove Ditlevsens ord om ”De evige tre”.

Genrer: pop, jazz, visa och nog lite soul, akustiskt och mer elektroniskt, jazzpiano, synthesizer och klassiska stråkar. Caroline Henderson behärskar genren, oavsett vilken.

Hon sjunger, ja, framför sångerna och melodierna med full kontroll över såväl ord som toner och rytmer. Vackert, fint och bra, musikaliskt. Men viktigast är att hon bär livet med sig i sångerna och sången, sjunger sig längst in i mitt hjärta och berättar om sig själv; sitt liv.

Bengt Eriksson
Publicerat i Lira

Caroline Hendersons ”Den danske sang” finns på Spotify.