Allt mer stöd till kulturbevakning!

Följande handlar inte om ”deckare och annan krimi”. Men det handlar om författande och författare, kulturjournalister och kulturbevakning. Och det är viktigt det, också.

Eftersom jag skriver krönikor i Ystads Allehanda så handlar den här krönikan mest om det ovannämnda i sydöstra Skåne. Men samma saker gäller för övriga Sverige.

Läs och tyck!

***

 Varför är det viktigt med kultur? För att kultur sätter igång hjärnan, får oss att tänka och tänka på andra sätt.  Olika sorters kultur lägger ständigt nya grundstenar till ett  demokratiskt samhälle.

Varför är det viktigt med kulturbevakning? För att kulturjournalistik (recensioner, krönikor, djupintervjuer med mera) håller igång hjärnorna. Ett av kulturjournalistikens viktigaste syften är att blåsa luft i kultur- och därmed samhällsdebatten, så att den demokratiska diskussionen aldrig falnar och slocknar.

Den här krönikan handlar om något som blivit allt mer viktigt, nämligen politiskt beslutade och allmänt finansierade – ja, skattefinansierade – stödformer för medier och journalistik, inte minst kulturjournalistik. Närmare bestämt tre nya stödformer: den första är statlig, den andra regional och den tredje kommunal (fast också den finansieras av staten).

Bengt långsmal

Fotot på krönikören tog Birgitta Olsson.

Ystads Allehanda har, som ni kanske lagt märke till, tilldelats 500 000:- för att säkra sin lokala journalistik i Simrishamns kommun. Den halva miljonen kommer från staten och delas efter ansökan ut av Myndigheten för press, radio och tv.

Mindre känt, även bland berörda journalister och kritiker, är att Västra Götalandsregionen inlett ett försök med regionalt ”stöd till essäer och kvalificerad kulturjournalistik”. Inte heller har det blivit så omtalat att politikerna i Strängnäs beslutat anställa en kommunförfattare.

Allt detta är bra och viktigt, ja, nödvändigt i en tid då stora som små tidningar fått sämre ekonomi och tvingats skära ner på sina redaktioner och det blir allt svårare för frilansjournalister, kritiker och författare att försörja sig. Men stödet till lokal journalistik i, citat från regeringens anvisningar, ”Allmänna nyhetsmedier” borde (= måste) förbättras och breddas. De föredömliga lokala exemplen från Västra Götaland och Strängnäs förtjänar att tas efter i övriga Sverige.

Till exempel av politiker i Region Skåne och Sydöstskånes kommuner.

Vilka är ”allmänna nyhetsmedier”? Vad är en ”nyhet”? Att döma av de cirka 35 medier som i första omgången beviljats detta nya lokala mediestöd ska pengarna främst gå till etablerad landsortspress för att bedriva traditionell nyhetsbevakning. I Skåne har även Kristianstadsbladet fått en halv miljon till sin bevakning av Bromölla.

Gott så men kan – och ska – det vara allt? Det blir ett utvidgat överlevnadstöd för dagspress mer än ekonomiskt stöd till bevakning av lokalsamhället. Kunde inte kulturhändelser – liksom kommunpolitiska beslut, stölder och bärsäsongens slut – betraktas som nyheter?

Det borde vara möjligt för Skånska Dagbladet och Sydsvenskan att söka stöd till att utöka den kritiska kulturbevakningen av exempelvis sydöstra Skåne och för YA:s kulturredaktion att ägna mer utrymme åt att recensera Österlens rika utbud av konst, vilket dagens budgetar inte räcker till.

Dessutom bör en liten lokal tidskrift som På Österlen kunna få stöd till att starta en nätsida för att – mellan  pappersutgåvorna – ha en nyhetsbevakning av kultur och nöje. Enskilda journalister och kritiker kunde få stöd för att driva sajter och bloggar om lokal kultur. En halv miljon, som alltså YA fick i stöd, skulle räcka till tre-fyra halvtidsarbetande frilansar. Resultat: fantastisk bevakning av kulturlivet i sydöstra Skåne!

Västra Götalandsregionens essästipendier kan vara på max 50 000:- och delas ut – efter gemensam ansökan – till en kulturtidskrift och en skribent. Enbart tidskrifter med redaktion inom regionen och – redan – har statligt  kulturtidskriftsstöd kan komma i fråga. Det första är logiskt men det andra måste väl vara en onödig (och något odemokratisk, de som har ska ha mer) inskränkning? Bedöm kvalité och nytta istället!

I försämrade kulturbudgetars tid tycker jag dessutom att stipendiet skulle kunna sökas av en skribent och en kultursida inom regionen för att skriva och publicera en serie essäistiska texter på kultursidan. Liksom av etablerade kulturjournalister med egna sajter/bloggar. Västra Götalandsregionen har tagit initiativ till ett intressant, framåtblickande stipendium som Region Skåne, som sagt, borde ta till sig och vidareutveckla.

Den deltidsanställda kommunförfattaren i Strängnäs ska främst hålla skrivkurser. Fast även detta skulle kunna utvecklas och förbättras av till exempel någon kommun i sydöstra Skåne eller varför inte tillsammans av samtliga kommuner i SÖSK (Sydöstra Skånes Samarbetskommitté)

Både kulturjournalister och författare skulle kunna  anställas för att hålla skrivkurser med såväl yngre som äldre, informera om medier (det behövs verkligen) och böcker i skolorna, kulturutbilda politikerna, starta litteraturbevakning och recensionsverksamhet på bibliotekens nätsidor, arrangera litteratur- och kulturträffar inom kommunerna, förse kommunala konstutställningar med utförliga presentationer av konstnärer och konst.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2019

PS. Efter att ovanstående krönika hade publicerats kom följande komplettering:

”… det var jag som anställde o initierade kommunförfattarprojektet i Strängnäs… Inte politikerna.”

Undertecknat: Christer Hermansson, kulturchef i Strängnäs kommun & författare.

Sveriges främste deckarkritiker – någonsin!

Om det funnits en svensk deckarkritiker som jag verkligen respekterat – ordagrant beundrat – så var det Johan Asplund. Just var, för Asplund avled den 13 november. Han blev 81 år.

Johan Asplund? Ja, jag vet. Inte känd för en större deckarläsande publik. Inte alls känd som kritiker inom kriminalfacket – men bäst var han. Den främste.

aSPLUND hOLMESKanske inte ens en deckarkritiker – med undantag för ett antal år då han recenserade i Sydsvenskan. Asplund skrev sporadiskt om deckarromaner och deckarförfattare, annars arbetade han som  dubbelprofessor i både socialpsykologi och kulturpsykologi (det senare vid Lunds universitet).

I dessa professioner gav Asplund ut en lång rad böcker – som ”Om undran inför samhället” (1970), ”Teorier om framtiden” (1979), ”Ett ostämt piano är hemskt” (1984), ”Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet” (1987), ”Rivaler och syndabockar (1989) och ”Hur låter åskan” (2003) med flera. Ja, många fler än han skrev och gav ut böcker om kriminallitteratur.

asplund_angandeEtt par blev det ändå, med stort mellanrum: dels en bok om ”Bertillon och Holmes” (från 1976) och särskilt ”Angående Raymond Chandler” (2004). Ingen säger ingen borde få vara deckarkritiker/recensent som inte läst Asplunds tankebok om Chandler. Just tankebok, för det var vad han gjorde: tänkte och skrev, tänkte mycket och tänkte som sig.

Fast oavsett vilken bok i vilket ämne man får i händerna av Johan Asplund och börjar läsa så blir det ett svindlande läsäventyr. Oväntat många av hans böcker går fortfarande att köpa, dessutom. Till exempel Raymond Chandler-boken. Så bara gör det – köp & läs!

Johan Asplund var hedersmedlem i Svenska Deckarakademin och på Deckarakademins nätsida har akademiledamoten Bo Lundin skrivit en nekrolog om Asplund. Läs den också!

Bengt Eriksson

Kriminallitterärt i Skåne

De skånska deckare, som hittills getts ut i år, utspelar sig till exempel i Malmö, Falsterbo, Kristianstad, Helsingborg, Landskrona (med omnejd) och Lund. En smaksak var krönikan ska börja, så varför inte i Kristianstad och med en polisroman som inte är en deckare eller ens hör till genren polisroman.

Larsson konstapelnCurt A Larsson har skrivit en biografi i form av en roman, ”Konstapeln” (BoD), om sig själv som polis och människa. Viktor Hjelm, som romanpolisen heter, börjar på 60-talet som 20-årig aspirant – en så kallad ”räv” – på Kristianstads polisstation för att senare bli FN-polis.

Lite spännande – med bankrån och knarksmuggling – men nog mest intressant om man, som jag, läst och läser svenska polisdeckare (från, säg, Vic Suneson över Sjöwall-Wahlöö fram till dagens polisaction). Larsson ger en fullt trovärdig insyn i hur polisarbete gick till, förr i tiden. Som grund till fortsatt polisromanläsande.

Ida Axelsson dolda spårIda Axelsson, som 2014 debuterade så lovande med polisromanen ”Svart skugga” har först nu gett ut uppföljaren ”Dolda spår” (Bokförlaget Sol). Samma huvudperson och miljö: polisinspektör Linn Wide I Helsingborg.

Många trådar – mord i en tunnel på Hälsokullen, prostitution, stadens motorcykelmiljö och Linns egen, problemfyllda bakgrund – tvinnas ihop till en sammanhållen kriminalhistoria med Helsingborgsmiljöerna som nav. Bra gjort och mycket lovande, fortfarande. Tänk om den tredje Linn Wide-deckaren kunde växla upp från lovande till riktigt bra?

(Längre recension av Axelssons nya Helsingborgsdeckare kan läsas HÄR.)

Anna BågstamAnna Bågstams ”Ögonvittnet” (Norstedts) och Tony Johanssons ”Smugglaren” (Lind & Co) utspelar sig mer respektive mindre i och norr om Landskrona, på tidigare fattiga fiskelägen som Lerviken och Borstahusen. Där sker den mordiska handlingen (Bågstam) och spolas ett svårt bränt lik upp på stranden (Johansson).

Bågstam introducerar två huvudpersoner – och antagonister – på polisstationen i Landskrona: Harriet Vesterberg, civil utredare, ung och energisk, samt hennes chef – ja, boss – Margareta, äldre, stingslig och otrevlig. Tyvärr skildras Harriet som så ung och naiv att ”Ögonvittnet” blir en Kitty-deckare. Fast berättelsen tar sig, allt mer och så pass att jag gärna träffar dem igen, Bågstams bägge deckarhjältinnor.

Johansson SmugglarenJohansson vill – och lyckas med – mycket mer i sin nya, andra deckare med Erik Larsson, nu journalist på Sydsvenskan, och My Englund, polischef i Lund. ”Smugglaren” skildrar Skåne (och Sverige) efter gränskontrollerna: flyktingsmuggling, kriminella gäng och medborgargarden. Viktig fråga: Hur ska journalister arbeta?

Spänning – ja, action – och samhällsskildring förenas till vad som måste vara en av årets bästa svenska deckare! Det hettar till extra när journalisten Erik bråkar med sin bror om flyktingpolitiken. (Författaren Johanssons bror heter Morgan.)

Också Bågstams deckare har tidigare recenserats – och mer positivit 🙂 – på Deckarlogg. Klicka HÄR och läs.)

Sahlström I egna händer”I egna händer” (Bokfabriken) är Cecilia Sahlströms andra deckare med Sara Vallén och Rita Anker, poliser i Lund. Men alltför korta kapitel också den här gången, det både hackar upp och tunnar ut handlingen (hederslagar och mord på en socialsekreterare).

Trist och lite onödigt, för annars skriver och berättar Sahlström betydligt mer drivet i sin nya polisroman.

Med ”Allt har sitt pris” (RUC Förlag) har före detta polisen Jan-Eric Boo skrivit sin tredje, bästa och inte minst modigaste roman om poliskollegerna Michael Lundell, egentligen pensionär, och Mirka Salo, nu anställd på Must (underrättelsetjänsten).

Boo Allt har sitt prisGrunden läggs med ett högerextremt – nej, nazistiskt! – möte där poliser från Malmö deltar. Därefter blir chefen för gränspolisen mördad på Värnhemstorget.

Oroande aktuellt – men ibland mer av pamflett eller vittnesmål än roman. Det som händer beskrivs när det borde ha gestaltats och jag önskar att skildringen gått djupare in i kåren och fått de högerextrema poliserna att bli fysiskt närvarande. Oavsett detta: vilken kraft, vilken ilska och desperation i berättandet.

Antingen har jag vant mig eller så har (Christina) Olséni & (Micke) Hansen tonat ner skämtlynnet i sin fjärde Skanör-Falsterbodeckare, ”Strandhotellet” (Bokfabriken). Crazy – ja, helgalet – blir nu mer av cozy crime.

Olseni Hansen strandhotelletMest Mårten, en skånsk variant av Sigge Fürst som filmpolis och konstapel Goon (Enid Blyton), som sköter utredandet för Skanörspolisen. Övriga huvudpersoner: Egon, som fyllt 87 men nätdejtar som om han vore 70, och Ragnar, som är blott 85 och har köpt en stor segelbåt med ett lik – det hänger efter i ett rep när båten lägger till i Skanörs hamn.

Fortfarande inte min genre men jag får erkänna att det är författarnas. Deras egentligen bisarra kombination av humor och mord fungerar märkligt bra.

Att observera: Samtliga nämnda deckare är olika sorters polisromaner. Kan det säga något om dagens skånska/svenska deckarutgivning?

***

PS. Ytterligare två aktuella skånska deckare, som också är varianter på polisgenren, har jag tidigare lovordat på recensionssidorna:

Markus Tullbergs ”Himmelsmord” (Mirum) – ett gammaldags pussel kring ett mord ombord på ett luftskepp som 1913 lyfter från Ringsjön – och Set Mattssons ”Kvinnan vid Kanalen” (Historiska Media) – en likaså historisk roman där kriminalöverkonstapel Douglas Palm återkommer i 50-talets fattiga Malmö.

(Läs recensionen av Tullbergs deckare HÄR. Och en recension av Mattssons HÄR.)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet 2018