Lucky Luke skjuter fortfarande snabbare än sin egen skugga

Achdé (bild) och Jul (text)

Lucky Luke 94:

I bomullens land

Övers: Göran Semb

(Albumförlaget)

Det blott 94:e – nittiofjärde – Lucky Luke-albumet? Måste ändå vara i blygsammaste laget, nog finns det fler än så. Skämt åsido, det har kommit en massa extra seriealbum också med Lucky Luke (för att inte tala om både filmer och spelfilmer, DVD-er, kärleksfulla parodier och ja, jag vet inte allt) men det ska det inte handla om nu.

Utan blott om ”I bomullens land” (Albumförlaget), årets album.

Nytt på svenska för i år (på franska i fjol) men också och framförallt årets album för mig. Det är nämligen så, det började när ungarna fortfarande bodde hemma, att familjen Eriksson varje julaftonsmorgon har delat ut en extra julklapp i form av en jultidning. Varsin till ungarna och varsin till föräldrarna. Själv brukar jag önska – och få – årets Lucky Luke-album.

Min hustru och jag har fortsatt med det här också sen ungarna flyttade ut och i julas fick jag alltså ”Lucky Luke 94: I bomullens land” som extra julklapp i förväg. Och vilket seriealbum sen, det bästa Lucky Luke-albumet jag läst på länge!

Achdé, egentligen Hervé Darmenton, tog över tecknandet av Lucky Luke efter att den tecknade cowboyens skapare Morris, Maurice de Bevere (1923-201), hade dött. Jul, pseudonym för hen som författat berättelsen till ”I bomullens land” (tyvärr har jag inte kunnat utröna Juls egentliga namn), är relativt nytillkommen vad gäller Lucky Luke. Blott  författat några få tidigare album men definitivt en förmåga.

Achdés och Juls sätt att teckna och skriva vidare, den mest kände Lucky Luke-författaren var och förblir René Goscinny (1926-77), på Lucky Luke är ett föredöme (de – ingen nämnd, ingen glömd – som idag skriver vidare på andra deckarförfattares deckare kan ta åt sig). Lucky Luke är än idag samma cowboy och samma tecknade serie – nästan. Till och med nästan, nästan. Här finns en liten personlig touch men ändå samma, samma.

Lucky Luke är en parodi på vilda västern – men en parodi på allvar. Kanske kan man säga att Lucky Luke-serien ”politiserats” mer med Jul som serieförfattare eller så har Lucky Luke blivit än mer på allvar. Grundingredienserna är kvar och bestående: Lucky Luke – med hästen Jolly Jumper – skjuter fortfarande snabbare än sin egen skugga och även bröderna Dalton finns återkommande kvar. Alla ser dessutom ut som de såg och ska se ut. Så nära tecknar Achdé.

Författaren Jul fortsätter också att skriva parodi på allvar, bland annat genom att ha med autentiska personer ur den riktiga amerikanska vilda västern. Som här: den svarte sheriffen Bass Reeves, som fanns i verkligheten. Detta är ett av albumets teman – att westernfilmerna inte speglade vilda västern- eller pionjärtiden som den var, på film är ju sheriffen garanterat en vit amerikan medan han i verkligen kunde vara både afro-amerikan och latin.

”I bomullens land” är en skildring – med lika delar humor och allvar – av den rasistiska amerikanska söderns vita ranchägare, svarta slavar och Ku Klux Klan. Och just dit på kommer Lucky Luke och Jolly Jumper på semester (semester?), dit kommer också Matt Reeves och har gangsterbröderna Dalton med sig. (Även de fanns i verklighetens västern.)

Två av de svarta ungarna på farmen heter förresten Oprah och Barack. Vad de ska bli när det blir stora tänker jag inte avslöja. För övrigt är ju västernberättelser blott en annan sorts thriller och deckare, den ensamme cowboyen är en variant av privatdetektiv. Och så slutar albumet, som det också ska, med att Lucky Luke rider bort i skymningen på Jolly Jumper sjungandes ”I’m a poor lonesome cowboy, and long way from home”.

Sheriffen Bass Reeves rider bredvid och bakom vandrar ett par före detta slavar, på väg från sydstaterna till Chicago kanske, som sjunger: ”Let my people go…”

Bengt Eriksson

2018 års bästa översatta krimi, deckare och annan spänning (del 2)

King outsidernStephen King
Outsidern
Övers: John-Henri Holmberg
(Albert Bonniers)

Det fanns en tid då Stephen King var paria (usch att ungdomar läste King). Också en tid då Kings böcker inte räknades som deckare (men nog ingår en kriminaltradition även i skräckromanerna). Att han på senare år börjat skriva mer renodlade deckar- och noirromaner bör inte förvåna. Fast tja, renodlade… ”Outsidern” är – liksom flera genrer blandades i den hårdkokta ”Mr Mercedes”-trilogin – en vildskriven roman: polis- och juridikdeckare i grunden med övernaturligt som påbyggnad. En baseballtränare grips för våldtäkt och mord. Men han har – hur kan det vara så? – lika vattentätt alibi som bevisen är vattentäta. Går att läsa in Trump och ”fake news” i historien också, om en vill.

Monica KristensenMonica Kristensen
De döda i Barentsburg
Övers: Joar Tiberg
(Leopard)

Monica Kristensen, norsk polarforskare och deckarförfattare, skildrar inte bara en annan plats utan en annan värld. Märkligt att hon kan beskriva en miljö – den lilla, förfallna ryska gruvstaden Barentsburg – så att kylan stiger ur boksidorna. Man ser ju snön och huttrar i blåsten. Tidigt en oktobermorgon har konsuln i Barentsburg ringt till Longyearbyn, den andra – och norska – staden på Svalbard, och begärt hjälp från sysselmannen. Ett dödsfall och vad ryssarna vill ha hjälp med är ett konstaterande av att det var en olycka då en gruvbas föll ner i en betongblandare. Men sysselmanspolisen Knut Fjeld är inte benägen att konstatera det, så snabbt och säkert.

Babylon Berlin bokVolker Kutscher
Babylon Berlin
Gereon Raths första fall
Övers: Ola Wallin
(Ersatz)

Noir måste inte längre vara något amerikanskt utan har blivit en teknik för att skildra människorna, samhället och världen i skönlitterär skrift. En användbar teknik var- och närhelst samhällssystem och människors livsvillkor är på väg att braka samman. Volker Kutscher, historiker och författare, skildrar Berlin på våren 1929 genom kommissarien Gereon Rath, 29 år, som blir turist- och tidsguide till en stad full – som i berusad – av droger, sprit och olagliga nattklubbar, sex och pornografi, gatustrider, politiska intriger och mord. Resultat: inträngande och spännande om ett samhälle i kollaps, närapå eller faktiskt vid civilisationens slut. Och tysk noir.

Lemaitre IrenePierre Lemaitre
Irène
Övers: Maria Store
(Sekwa)

Lemaitres trilogi ställde till oreda när den publicerades i Sverige. Amen varför gavs titlarna ut i fel ordning? Nu finns alla tre – ”Irène”, som är först men kom sist, nu i år, ”Alex” och ”Camille” – så hen som vill kan läsa dem i rätt ordning. Och bör, för Pierre Lemaitre är ännu en deckarförfattare som inte bara kommer från Frankrike utan skriver mycket franskt. Lite rörigt men annorlunda och personligt: skönlitterärt, poetiskt och kriminellt. Bara valet av huvudperson – den lille, till växten, och specielle kommissarien Camille Verhoeven (en man, bör nog påpekas på grund av förnamnet) – är speciellt. En ung kvinna mördas – ja, det är inte ovanligt utan alltför vanligt i nutidskrimi. Men Lemaitres har sitt eget sätt att skildra det. James Ellroy bidrar till utredningen, förresten.

DarktownCover+Rygg.inddThomas Mullen
Darktown
Övers: Claes Göran Green
(Historiska Media)

Läst Walter Mosley? James Ellroy bör i alla fall ha hemma i deckarbokhyllan. Thomas Mullen, som i ”Darktown skildrar rasismen inom polisen och överallt i Atlanta, Georgia året 1948, påminner om bägge. Också Mullen gräver fram historiens vidriga verklighet. En ung svart kvinna, som precis innan sågs i en bil med en vit man, blir mördad. Fallet utreds av två gånger två poliskolleger – fast ”kolleger” är inte rätt ord – nämligen två av stadens nya svarta poliser kontra två vita. Genom dem speglas såväl då- som framtiden: efterkrigstidens lika obegripliga som självklara rasism – vad vita sydstatsamerikaner ansåg sig kunna tänka och göra – inom alla samhällslager samt aningen av en framtid då svarta och vita kan leva sida vid. Fast tusan vet med tanke på polisvåldet i USA, nu som då.

Deckarloggs red.