Influencermorden

Mons Kallentoft
Grissly
(Forum)

Är inte riktigt säker men tror att nya ”Grissly” är Mons Kallentofts tjugonionde utgivna bok och om det stämmer blir det trettioboksjubileum i höst när han med ”Kärlekens algoritm” startar den nya serien ”Underdogs” om ett mörkt Stockholm i en snar framtid.

”Grissly” är i alla fall den åttonde boken med stockholmspolisen Zack Herry i huvudrollen.

 Serien är löst baserad på myterna om Herkules tolv stordåd, men inte i ordning. Denna den åttonde boken inspireras av det fjärde stordådet där uppdraget var att fånga ett fruktansvärt vildsvin som huserade på berget Erymantes i norra Arkadien och föra det till Mykene.

Här illustrerar svinet instagramkontot Grissly som är tydligt med att en del svin på nätet är influencers som inte förtjänar att leva, ett konto vars snuffilmer snart kommer att följas av många tusen människor.

Författaren tar i rejält mot den narcissistiska pandemin på nätet som kanske främst representeras av just influencers. Människor med stort inflytande har alltid funnits men dagens influerare på nätet är ändå en ny och märklig företeelse vilket också är det aktuella temat i denna underhållande spänningsroman.

Redan i prologen får vi möta en anonym person som håller på att lägga upp instagramkontot Grissly med vildsvinet som profilbild och där det i profiltexten bland annat står: ”Does it take a swine to kill one?”

En tidig måndagsmorgon i februari besöker Zack Henry Stockholms sjukhem för att sitta en stund vid Douglas Justes sjuksäng. Hans tidigare chef som visade sig vara hans biologiska far, något som han fått reda på rätt nyligen.

Douglas har ett eget rum, det har Zacks mäktiga och förmögna mamma Olympia sett till. Zacks udda familjeförhållanden är en del av seriens långa berättelse.

Zack är gift med Hebe, som visat sig vara hans syster och de har älskade sonen Xavier tillsammans. I en tidigare bok kidnappades sonen av storskurken Peter som visade sig vara Zacks bror. Ytterligare en person i den långa historien är Ester, en grannflicka till Zack, nästan en bonusdotter som vuxit upp, studerar nu i Cambridge, och har även byggt upp ett instagramkonto som nu har så många följare, nästan 200 000, att det också börjar ge henne rätt bra intäkter.

Familjehistorierna kommer in i handlingen då och då men inte för mycket, de tar inte över berättelsen i just denna bok.

Uteliggaren Börje Landin fryser denna kalla februarimorgon. Han öppnar en sopcontainer utanför Karolinska där han tidigare hittat användbara saker, men nu hittar han en knivskuren död kropp i exklusiva kläder och med en ännu mer exklusiv klocka. Zack får samtalet just när han lämnar sjukhemmet och åker direkt mot Karolinska.

Den döda unga mannen visar sig vara Rico Binell, en av landets största influencers och det hela blir ett fall för Särskilda enheten som Zack nu leder. Där finns även Deniz Akin, Kala Sakuni, Rudolf Gräns och Sirpa Hemälainen, en stark samling av särpräglade och mycket olika karaktärer.

Mons Kallentoft. Foto: Pär Olsson

Den skickliga berättartekniken ger dem också egna utrymmen, egna röster i egna kapitel, som både ägnas åt deras perspektiv på pågående utredning och vad som händer i deras privata liv.

Vi kommer in i en värld med en hel del kändisar från olika sektorer i samhället som alla lockas av den glamour som de sociala mediernas influerare ständigt målar upp. En fasad med en mörkare baksida som innehåller missbruk och mycket annat elände.

Ytterligare en känd influencer dör, mördas i direktsändning på nätet, och tempot i utredningen drivs upp, vilket ackompanjeras med ett mer intensivt språk på vägen mot upplösningen. Det är välskrivet och spännande med ett starkt driv i berättandet. Underhållning på hög nivå.

Invändningar? Inte många. När jag skrev om Erik Axl Sunds trilogiavslutande ”Otid” för någon vecka sedan tyckte jag att författarna möjligen krånglade till det för mycket och möjligen gäller motsatsen i någon mån för Grissly.

Jag har absolut inte läst allt som Mons Kallentoft skrivit, men mina favoriter av det jag läst är helt klart duon ”Se mig falla” och ”Hör mig viska” där författaren excellerar i ett febrigt språk när han berättar om en pappas desperata jakt efter sin försvunna tonårsdotter i ett mörkt Palma.

Men ”Grissly” gav mig också helt klart underhållande timmar kring ett väl valt tema.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Året är 2007. Platsen är Reykjavík. Lilja är tjugo år.

Thora Hjörleifsdottir
Magma
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)

Överdrivet, tänkte jag när jag läste. Så överdrivet. Men det ska väl inte jag uttala mig om. Det vet jag ingenting om.

”Magna” av isländskan Thora Hjörleifsdottir är en kortroman – och hennes debutroman – i  nåtslags dagboksformat med en rubrik över varje dag, sida och anteckning.

Huvudpersonen Lilja bor i Reykjavík, året är 2007. Lilja är tjugo år. Det är hon som skriver denna slags dagbok, för anteckningar om sitt förhållande och liv med en ung man som  oavsett att han är vegetarian och kan citera Derrida är ett svin.

Kort sagt. Nog sagt.

Hade en ung man liksom denna unga kvinna kunnat skriva samma roman, fast omvänt så att säga? Hade en ung man liksom denna unga kvinna kunnat låta sig utnyttjas på samma sätt? Hade en ung man liksom denna unga kvinna kunnat bli lika desperat längtansfull efter närhet, gemenskap och tja, kärlek?

Ja.

Det är jag faktiskt säker på. (Även om jag antar att inte alla – kvinnor – håller med.) Det finns något hos Lilja som förenas med något i mig, där vi möts, där jag känner igen mig. Så jag är rätt säker på det.

Han svinet och Lilja börjar bo tillsammans, i den sunkiga lägenhet som han delar med en annan kille. Om han och Lilja också blir tillsammans är en annan fråga. Då menar jag mänskligt, sexuellt är de tillsammans varenda dag eller flera gånger på en dag och han utökar undan för undan gränserna för deras sexuella samvara, vad Lilja egentligen vill.

Lilja anpassar sig, allt mer anpassar hon sig. Medan han har, som hon skriver, ”integritet”. Åfan. Denna ”integritet” går bland annat ut på rätten att få knulla vem han vill. Också. Trots att han och Lilja är tillsammans, om de nu är det, eller i alla fall bor ihop. Samtidigt som han och Lilja ska knulla varenda dag.

Lämna? Vadå lämna? Den eviga frågan. Istället börjar Lilja att skära sig.

Thora Hjörleifsdottir skriver, berättar och formulerar sig så att det är Lilja som skriver, berättar och formulerar sig. Så att romanens jag blir Lilja. Så att jaget är Lilja. Det är obehagligt att läsa och se. Och blir allt mer obehagligt ju mer berättelsen fortsätter. Ja, ordet är nog ältas.

Citat under rubriken ”Särställning”:

Vår kärlek är rå, vi anförtror varandra våra kroppars magma, den som ingen någonsin har kommit nära. När det känns som om jag hade skalat av mig huden med en osthyvel påminner jag mig om det här: Kärleken är ett spektrum. Den gör lika ont som den gör gott.

Genre, om nu boken måste placeras i en genre:

Psykologisk thriller. Psykologisk kvinnothriller. Psykologisk ungkvinnothriller. Psykologisk kvinnoroman. Psykologisk livsthriller. Psykologisk kvinnlig livsthriller. Psykologisk beroendethriller. Psykologisk desperationsthriller. Psykologisk…

Bengt Eriksson

Filmad Agatha Christie utan Agatha Christie

Gosford Park
Manus: Robert Altman, Julian Fellowes, Bob Balaban
Regi: Robert Altman

Eftersom Deckarlogg inte är två, tre personer utan en enda (dock ibland med tacknämlig hjälp av en handfull återkommande gästskribenter) räcker inte tiden till. Deckarloggs red. läser mest, böcker alltså, och det blir sällan tid att se vare sig titta på deckar/kriminalserier på TV eller kriminalfilmer.

Utom ibland, då händer det, oftast som av just en händelse. En sådan händelse inträffade med långfilmen ”Gosford Park”, som några veckor framöver finns på SvT Play och som häromdan också kunde ses linjärt på SvT.

Tror jag läste nånting nånstans, gick snabbt ut på mobilen och började kolla. Och fastnade av nån anledning som jag inte kan förklara. Men där satt vi sen, min hustru och jag, och kollade ”Gosford Park” med varsin förvånad blick – men fortsatte ändå att titta.

Så nåt måste filmen ha haft. Men vad? Efteråt gick jag ut på nätet igen och kollade: filmen ”Gosford Park” (från 2001) fick häpnadsväckande många Oscars- och andra filmprisnomineringar. Filmen nominerades ju i stort sett för allt!

Kortare dokumentär om tillkomsten av ”Gosford Park”.

Och fick också motta ett antal pris, som att Helen Mirren vann en Oscar för bästa biroll (av tjänstefolkets veteraner i filmen). Det var Mirren värd – utan tvekan – men för övrigt?

Det både börjar och fortsätter mycket agathachristieskt. Miljön är det engelska godset Gosford Park. Någon gång i mellankrigstidens England och delar av den engelska överklassen är per bilar på väg till godset för årets fasadjakt och en större fest. Herrskapet anländer med chaufför eller i öppen bil med stora koffertar (innehållande ett rikt urval kläder) och varsina tjänstefolk.

De umgås, äter och dricker, uppassade av tjänstefolket, diskuterar affärsplaner och träter (och än mer), de som inte kände varann lär känna varann. Herrskapsklassen bor en trappa upp och tjänsteklassen en trappa ner i det stora godset. Husets herre är ett svin, givetvis, hans hustru trånar när en av de manliga gästerna slår sig ner vid pianot och sjunger en stump. Och så finns här förstås en amerikan också, direkt från Hollywood (som typ Robert Altmans alter ego).  

Och så vidare: allt kunde ha hämtats ur ungefär varannan Agatha Christie-deckare och snart sagt varje TV-serieavsnitt med Miss Marple eller Hercule Poirot. Men ”Gosford Park” är ingen Agatha Christie, manuset baseras inte på någon av hennes deckare utan skulle väl, tja, kunna beskrivas som ett försök till pastisch (både på Christie och det engelska klassamhället) av manusförfattaren Fellowes och regissören Altman.

Men – sett och hört det förut, om jag säger. Många gånger! För att betona detta – det engelska – har rollistan fyllts med en rad välkända engelska skådespelare (alltså betydligt fler än Helen Mirren). Deras namn tänker jag inte nämna, om jag olockar dig att gå in på SvT Play och titta så kolla på skådespelarna, minst hälften eller fler kommer du att känna igen.

Men ändå, pastisch och ironi kräver ju en gnutta humor. Och en deckare, för detta ska bli en filmdeckare – men när! – kräver ju en gnutta spänning. Något slags driv, vilket Agatha Christie alltid säger alltid har. Nu satt jag – vi – bara och väntade på när, när, när filmen skulle bli en deckare. När, när, när mordet skulle inträffa. Och givetvis, hen som mördas är hen man trodde och mördas dessutom gånger två. Jaja, varför inte betona som i att överbetona pastischen.

Dags för polisen att komma på besök, i form av kommissarie Thompson med pipa i mun som en engelsk Maigret, spelad av… Stephen Fry. Det var ju roligt, fast kanske inte riktigt på det sätt som det var tänkt. Om säger om ”Gosford Park” hade syftet att vara en seriös kriminalfilm eller till och med en seriös samhällsskildring – och inte blott pastisch och parodi – så försvann det helt när kommissarie Fry kom till godset.

Efter att sett filmen och skrivit detta gick ut på nätet ännu en gång och kollade vad recensenterna skrev vid filmens premiär för 20 år: positivt. ”Gosford Park” fick nästan genomgående positiva recensioner. Och på dem också alla prisnomineringarna. Fattar 0. Men kolla du också, kom gärna igenom sen och berätta vad du tyckte om Robert Altmans variant av Agatha Christie.

Bengt Eriksson

Från Gullspång till Karlstad. Mästerligt!

Lina Bengtsdotter
Beatrice
(Forum)

När Mirja Turestedts karaktäristiska röst börjar läsa inledningen till Lina Bengtsdotters tredje deckare om Charlie Lager är det som om jag förflyttas i tid och rum.

Jag är tillbaka i den mörka, suggestiva världen som knockade mig fullständigt när jag lyssnade på ”Annabelle”, som är första delen i serien.

Unga, trasiga kvinnor drivs till psykets utmarker av destruktiva krafter. Alla män är svin som super, knarkar, ljuger och våldtar. Och mitt i den flödande svärtan står Charlie Lager och försöker att värja sig från sina egna mörka demoner.

Bengtsdotter beatriceKriminalinspektör Charlie Lager kallas till Karlstad där en nio månaders flicka försvunnit. Föräldrarna är i chock och lovande spår förvandlas till återvändsgränder. Charlie får en känsla av att ingen vill berätta hela sanningen om den försvunna Beatrice.

Samtidigt får vi följa en bihistoria om unga kvinnor som tvångsomhändertagits på ett behandlingshem. Cirklarna tätnar och spåren går i en oväntad riktning.

Jag känner inte till någon som skriver så ursinniga och trovärdiga dialoger som Lina Bengtsdotter. Uppläsaren Mirja Turestedt gör den om möjligt ännu bättre. De olika karaktärerna får precis lagom gestaltning.

Och här är enligt mig bokens stora styrka. Intrigen bjuder på en del vändningar men är ganska rak och enkel. Det är i dialogerna som det bränner till och lyfter. Jag gillar också att kvinnorna i boken är så komplexa.

Här finns onda och goda kvinnor. De ljuger, super och överger sina barn. Män är så klart svin men det känns som regel i dagens kriminallitteratur.

Första delen i serien, ”Annabelle”, tyckte jag var något nytt och spännande. Del två, ”Franceska”, var bra men jag upplevde den ändå som mer av samma. I del tre, ”Beatrice”, är det mycket som känns igen men här tar författaren ett steg vidare.

Ett tema i boken är psykisk ohälsa och det ger den ett extra dimension. Det finns en dialog där texten går på djupet utan att det känns påklistrat.

Det är bara ett problem med ”Beatrice”. När jag har lyssnat klart vet jag att jag förmodligen får vänta ett helt år innan jag får kliva in i Charlie Lagers mörka värld igen. Det är alldeles för länge.

Samuel Karlsson,
recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare, vilket framgår av den här recensionen, och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.