Sveriges befolkning som brottsoffer

Karin Wahlberg
De drabbade
(W&W)

Karin Wahlberg har skrivit ännu en polisroman. Fast den här gången har hennes berättelse blivit mer av en ilsken roman om sjukvården.

När Karin Wahlberg återkommer med sin nionde deckare om kriminalkommissarien Claes Claesson och läkaren Veronika Lundberg har tvåbarnsfamiljen flyttat från Oskarshamn till Lund.

Karin Wahlberg de-drabbadeHan leder en mordutredning för polismyndigheten i Lund och hon arbetar som kirurg på lasarettet i Malmö. De bägge döttrarna har bytt skolor, den äldre av dem blir utstött av klasskamraterna.

Detta nämner jag för att betona att här skildras mycket annat än mordet på en kvinna, chefsstrateg inom sjukvården på Region Skåne, i ett sommarhus i Dalby. ”De drabbade” är mer av lunda- och sjukvårdsroman än en deckare.

Ett nära möte med Lund genom Claes på cykel till polishuset. En ilsken uppgörelse med sjukvården genom Veronika, alter ego för Karin Wahlberg, själv läkare.

Skildringen av dagliga arbetsförhållanden för sjuksköterskor, behandling av cancerpatienter och Region Skånes sparbeting på sjukvården blir egna noveller i romanen. Wahlberg har dessutom förmågan att slänga in en bisats som knappt märks men biter till.

Fast så ska ju också deckaren få plats i romanen. Det får den – men knappt.

Mordutredningen trängs ibland undan av allt det övriga. Å andra sidan sker mordet som en konsekvens av dagens sjukvårdspolitik.

Och just så har nog Wahlberg tänkt att ”De drabbade” ska läsas – inte som polisroman om ett mord utan en roman om vår kriminella sjukvård.

”De drabbade”, brottsoffren, är Sveriges befolkning.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Sammanfattning av 2019 års utgivning av deckare och annan krimi, svensk och översatt

Några avslutande ord om 2019 års deckar- och annan krimiutgivning, sen får det bli dags för år 2020…

Bör kanske betorna att detta är Deckarloggredaktionens syn på deckare och annan krimi, slutsatserna behöver ju inte vara generella. Men lite att fundera på kan det nog vara ändå, eller?

Till exempel att de kvinnliga deckarförfattarna dominerar. Jag gick igenom Deckarloggs årsbästalistor för översatta och svenska deckare/krimi samt listan med årets svenska debutanter och kvinnorna dominerar stort.

Redan på årsbästalistan för översatta deckare/krimi finns fler kvinnliga än manliga författare och när sen också de svenska listorna tillkommer – då blir dominansen total. Böcker av nästan dubbelt så många kvinnor som män har – sammanlagt – kommit med på listorna.

Bengt långsmal

Foto: Birgitta Olsson

Vad säger detta om deckarutgivningen utomlands? Vad säger det om deckarutgivningen i Sverige? Allt fler kvinnor skriver deckare och allt fler kvinnor skriver allt bättre deckare. Är det så? Stämmer det också med din uppfattning?

Det andra som är värt att notera är vilka svenska förlag som gett ut de bästa romaner/titlarna, översatta till som på svenska. Dominerar något förlag? Nej, faktiskt inte. Så de stora förlagen, så att säga, slår inte de små med att ge ut bra deckare/krimi?

Nej, inte nu längre. Intressant och lite förvånande, tycker Deckarlogg. Att det åtminstone på Deckarloggs årsbästalistor finns stora förlag, mellanstora och små, till och med hybrid- och egna förlag. Pekar också detta in i framtiden – att bra deckare/krimi kan hittas var som helst? På alla sorters förlag. Det ställer i så fall vissa krav på bokhandlar, marknadsföring och distribution.

Här följer alla förlag – njut! – som placerat sig på Deckarloggs årsbästalistor, i noteringsordning: Norstedts, Modernista, Forum, Bazar, Southside Stories, Piratförlaget, Albert Bonniers, Bonnier Panache, Ersatz, Polaris, Lind & Co, Visto, Bokfabriken, XIV Förlag, BoD, None, LB Förlag, W&W och Ordfront. (Hoppas jag inte missat något förlag.)

Genrer, alltså undergenrer? Vad gäller detta vill jag nog inte ens ge mig in och försöka dra nån slutsats. Annat än att bra deckare kan skrivas i varje undergenre och att det – just nu – skrivs och ges ut bra deckare i de flesta undergenrer.

Till sist en förhoppning inför 2020 års utgivning av deckare och krimi – en förhoppning om bokomslagen. Men sluta nu att göra identiska deckaromslag! Jag blir tokig om jag får se ännu en ung Shutterstockkvinna som på tusen deckaromslag står med ryggen mot mig och betraktar något vad det nu är långt framför sig.

Tusen deckar/krimiromaner med ”samma” omslag – som om alla dessa deckare har samma handling. När utgivningen är betydligt mer varierad och personlig än så. Hur kan det vara en bra idé för att locka läsare?

Bengt Eriksson

 

Sommardeckare under päronträdet (7): Övernördigt möte med Stockholm, svensk jazzmusik och kriminallitteratur om vintern dessutom

Författaren Florence Wetzel är amerikanska, liksom hennes romanperson Juliet Brown. Även författaren kan, i likhet med romanpersonen, karaktäriseras som en ”ScandiGeek”.

Alltså en person någonstans i utlandet som blivit typ överfascinerad – ja, ordet är besatt – av Skandinavien. I de här fallen främst Sverige, så ”SwedeGeek” kunde nog var en mer riktigt beskrivning.

Florence Wetzel har i alla fall skrivit ”The Grand Man” (BoD) med undertiteln ”A Scandinavian Thriller” och nämnda Juliet Brown, journalist och bloggare, i centrum.

Mest skriver hon om jazz, inte minst svensk jazz, och nu har Juliet kommit till Sverige för att intervjua en amerikansk jazzsångerska som plötsligt försvann från New Yorks jazzscener för att bosätta sig i Sverige – och sen har inte hörts sjunga något mer.

Grand ManFörrän i ljudspåret till filmatiseringen av ”The Girl With The Dragon Tattoo”, som Juliet förstås gick och såg för att hon blivit så nördigt intresserad av Stieg Larssons deckare, på papper och filmduk. Så medan hon är i Stockholm ska hon nog också gå en guidad tur genom den stieglarssonska litteraturens och filmens Stockholm.

Juliet har dessutom en kompis som hon brukar snacka med och som ger henne mer eller mindre goda råd. Kompisen är en hon som heter… Lisbeth. Jo, jag skrev ju att det var nördigt.

En sak till, innan alla ingredienser fallit på plats: mordet på Olof Palme. Vilket romanens titel ”The Grand Man” – ju en direktöversättning till engelska – låter ana och som också intresserade journalisten/författaren Stieg Larsson. Vad kan egentligen Larssons fjärde roman – den som är försvunnen – handla om?

Fast trots mord och poliser och journalistiska gräv så blir Florence Wetzels roman aldrig riktigt en deckare. Spännande? Njä, inte så värst.

Men ändå läsvärd – av en annan anledning: Juliet Browns – och antagligen då också Florence Wetzels – möte med Sverige i allmänhet och Stockholm i synnerhet. Romanen har blivit en övernyfiken, extraexalterat utifrånbeskrivning av Stockholm. Sådär som man själv kan vara när man kommer till en stad någonstans i världen där man inte varit förut.

”The Grand Man”, alltså skriven på engelska, vilket kanske ska påpekas, är en charmerande skandinavisk thriller. Charmigt, så känns det att läsa om Juliets möte med den svenska huvudstaden och få Stockholms olika platser beskrivna än för henne och än genom hennes egna ögon, tankar och känslor.

Stockholms- och Sverigekänslan plussas på av det förstås är svensk vinter vid Juliet Browns besök. Till det charmiga hör också en fräck blandning av påhittade och faktiska personer. Sånt brukar jag alltid gilla, att fiktion och verklighet blandas och går ihop så att läsaren inte vet in och ut, vad som är vad.

Översätta till svenska? Undrar om det går. Om inte känslan och stämningen av och från det här charmiga mötet då riskerar att försvinna. Läs direkt på lättläst engelska istället, särskilt om du känner till Stockholm lite grand (ursäkta) så är det just charmig läsning.

PS. Tycker att Florence Wetzel är alltför fixerad vid det svenska ordet och begreppet ”fika”. Själv begriper jag inte alls denna fixering, tror aldrig att ordet fika ens kommit över mina läppar och tangenter (förrän nu). Att dricka kaffe är en sak, det gör jag; att fika är något annat, det gör jag inte.

Bengt Eriksson

 

Om dysfunktionell olycka och lycka

Karin Valtersson
Angelika
(Polaris)

Läser på bussen in till Lund, börjar skriva recensionen där på bussen, om det ska kallas recension innan jag läst klart, fortsätter att läsa och skriva på tåget mot Göteborg.

Förlaget Polaris måste ha en redaktör eller två, som uppskattar språk och blir förtjust(a) när författare har sitt eget skriftspråk.

Tidigare var det Karin Smirnoff, som Polaris plockade upp och gav ut med hennes säregna norrländska dialektprosa, nu är det Karin Valtersson, som förlaget låtit debutera med långa meningar, som kunde ha blivit tre, fyra, fem meningar i en annan författares ordbehandling, men nu en enda mening.

Detta dessutom i den så kallade spänningsgenren, där det ska gå snabbt och rappt till.

749F7022-5436-4CC3-9CB3-ED8A5E40D9BCValtersson fångar och sveper istället in läsaren, det är jag, som i ett nät av ringlande ord och kommatecken, i sin berättelse om två systrar, den yngre Angelika, som ska försvinna från man och barn, och den äldre, Mikaela, som har hemligheter hon också.

Systrarna är svenskar, förresten. Egentligen börjar systrarnas historia i Sverige.

Men i romanen börjar det i Madrid, där Angelikas livsbana grundläggs, nej, det är fel ord, men livet skadas, snurras till, åsamkas sår och skorpor, och fortsätter i London, dit hon flyttar vidare, gifter sig rikt, får barn och, alltså, försvinner.

Det har inte minst i spänningsromaner blivit allt mer vanligt med dysfunktionella familjer och domestic noir eller crime, men Karin Valtersson behandlar ämnet på sitt eget sätt i porträttet av dubbelsystrarna och deras omgivning; makar, barn, pappan, mamman eller mammorna, arbetskamrater…

Samtidigt som hon porträtterar Storbritannien kontra Sverige, alla… ja, inte likheter utan olikheter, svenskar och engelsmän är ju så olika, i traditioner, i temperament, i att vara eller inte vara, bara en sån sak som skolundervisningen, hela skolväsendet.

Här finns varken några pratminus heller, det är en annan sak, eller citationstecken, när människor pratar och tänker, detta ingår också i Valterssons skriftspråk, det vill säga saknas.

Romanen ”Angelika” är spännande som den är, i själva berättelsen, så som den är berättad, nästan lite onödigt känns det som att romanen faktiskt blir en thriller, till och med en deckare, något mer handgripligt kriminellt, när slutet närmar sig, för att det var så spännande ändå.

I slutet ändras tonen också, kapitlens längd, de blir kortare, mer luft på boksidorna efter kapitlens slut, mer av thrillertempo, nästan staccato.

Det är bra skrivet och berättat. Karin Valtersson är ännu en bra svensk spänningsdebutant, hur många finns det redan nu i år?

Sitter på ett café på Avenyn i Göteborg, läser de sista sidorna i romanen, skriver de sista meningarna i recensionen: bra det här, mycket bra, spännande, mycket spännande.

”Angelika” slutade oväntat, det tycker jag nog också, både med människan och romanen.

Bengt Eriksson

Den räddhågsne commissario Aurelio Zen

Tänker köra en italiensk special med ett par, tre äldre texter, medan jag läser klart några nya deckare. Att läsa bakåt i kriminalgenren är ju inte heller det sämsta, finns så mycket att upptäcka.

Observera förresten att Deckarlogg nu är fri från annonser/reklam som inte hade det minsta med sidans ämnen att göra. Tanken är att framöver istället öppna upp för bokannonser, om intresse finns…

***

Michael Dibdin
Land: England
Genre: italienska polisromaner

I fyra år bodde engelsmannen Michael Dibdin i Italien. Han är lektor och undervisade på ett italienskt universitet. Sen 1990, ”Råttkungen” heter den första boken i serien, skriver Dibdin deckare – polisromaner – i italienska miljöer.

Det finns två sorters polisromaner.

Vanligast är den sorten som skrevs/skrivs av t ex Sjöwall/Wahlöö (Sverige), McBain (USA) och van de Wetering (Nederländerna). De skildrar ett poliskollektiv utan egentlig huvudperson. Den här sortens polisromaner ingår också – inte alltid men ofta – i vad som brukar kallas procedurskolan. Författarna skildrar – ibland mycket noggrant – hur polisarbetet går till.

Den andra sortens polisromaner är släkt med de hårdkokta deckarromanerna. Här är huvudpersonen en ensamvarg – inte en privatdetektiv utan en polis. Men precis som privatsnoken sticker den ensamme polisen näsan i samhällets mörkaste gränder och löser fallen med hjälp av sin hjärna snarare än kriminalpolisens tekniska avdelning.

Michael Dibdins huvudperson heter Aurelio Zen och hör, efter att ha blivit befordrad, till ”de prestigefyllda leden” inom det italienska inrikesministeriets kriminalpolisdivision.

Första delen i TV-serien om Michael Dibdins italienske kommissarie Aurelio Zen bygger på polisromanen ”Vendetta”.

Aurelio Zen har det inte så lätt. Han är en man som oroar sej. Han oroar sej för allt.

Zen är rädd för att mista jobbet, ska hans överordnade tycka att han inte duger? Eller ska de upptäcka att hans älskade, Tania, som också arbetar på inrikesministeriet, men på en annan avdelning, tjänar extra på att smuggla varor? Och varför vill hon inte gifta sej med honom? Om hon älskar honom, varför vill hon då leva för sej själv, i en egen lägenhet? Har hon en annan älskare också?

Zen oroar sej för sin gamla mamma, som bor tillsammans med honom. Och han oroar sej för sin instinkt: när Zen fått upp ett spår så kan han inte låta bli att följa spåret, trots att han vet att om han har fel så förlorar han jobbet. Osv.

Michael Dibdins känslor för Italien kan sammanfattas med två ord: förundran och hatkärlek. I sina polisromaner beskriver Dibdin detta märkliga Italien som inte är ett land utan två: ett modernt och ett urgammalt.

Med precisa repliker och meningar skildrar han Italien i smått. Som när Zen berättar varför han frekventerar ett visst café:

”Det hade motstått fördärvet med skummjölk… som reducerade det fylliga skummet på en riktig cappuccino till en smaklös fradga.”

Och han skildrar Italien i stort. Intrigen i ”Kabal” (1994) är ett exempel.

Och andra delen bygger på romanen ”Kabal”.

Mitt under kvällsmässan faller en man från övre galleriet i S:t Peterskyrkan i Rom och krossas mot golvet. Så börjar romanen. Den slutar med att en annan man faller genom glaskupolen i en av de förnäma butiksgalleriorna i Milano.

Dibdin knyter ihop Vatikanen och finansen, kyrkan och pengarna.

I ”Dödens lagun” (1995) besöker Aurelio Zen sin barndomsstad Venedig och i ”Così fan tutti” (1997) har han råkat i onåd och förflyttats till Neapel. Efter den sistnämnda, som alltså är den sista titeln i Zen-serien som kommit på svenska, har Michael Dibdin också skrivit ”A Long Finish” (1998), ”Blood Rain” (1999) och ”And Then You Die” (2002).

Romanen ”Träffpunkten” (1991) hör inte till den italienska polisserien utan är en thriller om dagens London. Här skildrar Dibdin de ensamma ungdomar, fortfarande barn, som bor i Londons i trappuppgångar, på gator och parksoffor. De saknar kärlek, arbete, pengar. Som medicin för att stå ut sniffar de lim och thinner.

Amerikanskan Donna Leon, som skriver polisromaner med Venedig som kriminell miljö, och engelskan Lindsey Davis, vars hjälte är en hårdkokt privatsnok i Rom på 70-talet e Kr, har fått egna uppslagsnamn i den nya upplagan av ”Deckarhyllan”.

Tredje delen (fast jag antar att det finns/blir fler delar?) av TV-serien om den italienske kriminalkommissarien Aurelio Zen bygger på romanen Michael Dibdins roman ”Råttkungen”.

Ännu fler författare från engelskspråkiga länder som valt italienska miljöer: den australiensiske författaren Marshall Browne skriver en serie romaner om en polis i dagens Rom, ”The Wooden Leg of Inspector Anders” (1999) m fl, engelskan Magdalen Nabb har sen 1981, första boken hette ”Death of an Englishman”, skrivit ett drygt tiotal polisromaner om Marskalk Guarnaccia i Florens, medan engelsmannen Timothy Williams, bl a ”Big Italy” (2001), placerat sin commissario Trotti i Lombardiet (norra Italien).

Titlar:

Råttkungen. 1990. The Ratking. Övers: Staffan Andrae.
Träffpunkten. 1991. The Tryst. Övers: Staffan Andrae.
Vendetta. 1992. Vendetta. Övers: Karl G och Lilian Fredriksson.
Kabal. 1994. Cabal. Övers: Ulf Gyllenhak.
Dödens lagun. 1995. Dead Lagoon. Övers: Ingvar Skogsberg.
Così fan tutti. 1997. Così fan tutti. Övers: Irja M. Carlsson.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002

2018 års bästa svenska deckar-, krimi- och andra spänningsdebutanter

Kom fram så pass många nya spännande och bra deckardebutanter också under 2018 så Deckarlogg bestämt sig för att dessutom utse en debutanttopp (i bokstavsordning).

Fem författare/titlar hade redaktionen tänkt välja ut. Men det blev sju författare och sex titlar, gick inte med färre.

***

adolfsson doggerlandMaria Adolfsson
Doggerland: Felsteg
(W&W)

Svåraste som finns för deckarförfattare: skapa sin egen kriminella miljö, hitta på – som här – ett helt land som inte existerar utanför fiktionen. Verkligen att börja från 0 (utan geografiska, historiska och samhälleliga kontrapunkter). Fast ”Doggerland” – dessa öar mellan Danmark och Storbritannien, härmed introducerade – fanns ju en gång i tiden, på den senaste! Här har Adolfsson placerat en kvinnlig kriminalinspektör och allt känns naturligt och självklart. Direkt i Doggerland-debuten lyckas hon lika bra som när Nesser skapade sitt fiktiva land.

JacksonStina Jackson
Silvervägen
(Albert Bonniers)

Lina försvann när hon var 17 år. Lelle, hennes pappa, letar efter henne, fortfarande tre år senare. Titeln syftar på väg 95, kallad ”Silvervägen”, från Skellefteå mot Arvidsjaur, Arjeplog och Norge. Där kör Lelle, annars skollärare, med bilen varje sommarnatt för att försöka hitta ett spår. Ännu en ung flicka ska försvinna och en mor med tonårsdotter flytta ut till Glimmersträsk och ihop med ”Porrbjörn”. Det kriminella uppdagas först i slutet. Som en roadmovie där Lelles resa längs Silvervägen gör läsningen värd.

Magnusson offerlammNiklas Magnusson
Offerlamm
(Mormor)

Lika välskrivet som väl berättat med en fyndig intrig. Berättelsen om Svava Jónsdóttir, arvtagerska till en av bankkraschens spelare, och Ólafur Stefánsson, skicklig polis men tafatt privat, inleds i Reykjavík och fortsätter i Stockholm-Uppsala. Svava flyger hit för att reda ut vad som hände när hon som ung student förlorade sitt nyfödda barn. Polisen Ólafur följer efter (och med). På Island – observant gjort – anges de typiska markeringarna om geografi och väder. I Sverige blir deckaren… ja, mer ”svensk”.

sehlstedt sweet lolitaKicki Sehlstedt
Sweet Lolita
(Piratförlaget)

En början, just en debut. Så kan ”Sweet Lolita” beskrivas. Journalisten Kicki Sehlstedt lägger grunden till sin fortsatta deckarserie om Aida, journalist, och Kajan, kvinnlig kriminologisk professorsvariant av G.W. Persson. Finns sådana? Två trådar vävs ihop. En kvinna hittas död efter en bröllopsfest och två tonårsflickor har kommit på ett ”bra” sätt att tjäna pengar (till alkohol och droger): visa sig nakna på nätet. Vilket får både en fortsättning och en följd. På samma gång en vuxen- och en ung vuxenroman.

Karin SmirnoffKarin Smirnoff
Jag for ner till bror
(Polaris)

Deckare? Kanske inte. Krimi? Det tycker jag. Norrländsk noir? Absolut! Eller Nordic noir, som romanen nog kommer att beskrivas ute i Europa. Smirnoffs debut utspelar sig i glesbygden inåt landet mellan Skellefteå och Umeå. Till den lilla byn smalånger, där bror bor, återvänder jana (eller jaana) för att göra upp med sin – eller deras – ånger. Minnet av det som minns, nog så starkt. Berättelsen om modren och fadren är lika karg som landskapet och berättad som jag har antytt: små bokstäver och ord hopdragna till begrepp. Som att föräldrarna älskade evertaube. Mycket speciell debut(krimi).

judaskyssenKristina Tilvemo & Michael Wainwright
Judaskyssen
(Hoi)

Miljöer: Malmö, Lund och New York. Även till genre och innehåll skiftar boken kameleontiskt mellan privat thriller och kollektiv polisroman. En arg uppgörelse med sjukvården är berättelsens genomgående tråd men lika stark blir skildringen av klassamhället Sverige – det hårda Malmö kontra det akademiska Lund. Form och innehåll svänger så att romanen – nästan – kapsejsar. Fast Tilvemo & Wainwright reder ut svängarna och får ”Judaskyssen” att bli en av årets bästa svenska debutdeckare.

Deckarloggs red.

Från Island till Sverige

Niklas Magnusson
Offerlamm
(Mormor)

Oj, så bra!

Lika välskrivet som väl berättat och med en fyndig, personlig intrig. Faktiskt svårt att tro att detta kan vara Niklas Magnussons deckardebut.

Magnusson offerlammMagnusson har bott i Reykjavík och där inleds också berättelsen om Svava Jónsdóttir, arvtagerska till en av bankkraschens spelare, och Ólafur Stefánsson, en skicklig polis men tafatt privat.

Författaren har även bott i trakten av Stockholm-Uppsala, här fortsätter berättelsen.

Svava flyger hit för att reda ut vad som egentligen hände den där gången när hon som ung student förlorade sitt nyfödda barn. Polisen Ólafur följer efter (och med).

Spännande!

Fast mest imponerande är ändå att ”Offerlamm” ändrar karaktär efter miljöerna.

På Island anges de typiska markeringarna om geografin och vädret. I Sverige blir deckaren… ja, mer ”svensk”.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018