Mördaren mördar igen i Nora/Skoga

Oj, Deckarlogg fick precis ett mejl med en pdf (det är märkligt att numera arbetar bokförlagens informationsavdelningar 7/24, varje dag som natt!) och jag kan inte låta bli att genast rapportera om vad mejlet och pdf-n handlar om.

Håll i dig! Det är ett nyupptäckt manus som förlaget Norstedts (nu Storytel) hittat vid en genomgång av äldsta delen av sitt arkiv, längst bak på en av de mest dammiga hyllorna låg ett manuskript som var så häpnadsväckande att arkivarien genast sprang iväg med det till högsta förlagsledningen.

En redaktör, ännu en, och en tredje läste och direkt fattades beslutet att den här romanen måste ges ut och det så fort som möjligt. Vilket är anledningen till att författaren och titeln inte finns med i Svensk Bokhandels sommarnummer trots att boken ges ut om cirka en månad, den 3 maj.

Vilken sommardeckarläsning! För det är en deckare, en nygammal deckare av en klassisk svensk deckarförfattare. Nämligen…. Maria Lang.

Maria Lang-skulptur på strandpromenaden utanför huset där Maria Lang bodde i Nora/Skoga. Foto: Media I Morron I Dag

Ja, du läste rätt. En deckare av Maria Lang och inte vilken deckare som helst utan en outgiven, aldrig tidigare publicerad kriminalroman från hennes guldålder. Hon har själv angivit året sist i manuset: 1952.

Så tidigt alltså, då hade Lang bara hunnit skriva och ge ut tre, kanske fyra deckare. Hon var så att säga på det som mest, ville verkligen skriva deckare, hade tusen idéer. Frågan är: Varför gavs inte den här romanen ut då, på 50-talet?

Jag har inte hunnit läsa hela manuset, blott börjat och häpnat – och så ville jag meddela detta genast. En teori, som jag har tills vidare, är att handlingen kom lite väl nära, även denna roman skildrar förstås kärlek och sexualitet, i likhet med många av Langs deckare, men är kanske lite väl öppen. Än mer öppen än debutromanen ”Mördaren ljuger inte ensam”.

Om det var Lang eller förlaget som tyckte så och stoppade boken från utgivning… Spekulationer, spekulationer.

Miljön är i alla fall Nora/Skoga, Puck och Einar finns med, än så länge med vardera efternamn Ekstedt och Bure, och även Christer Wijk, chefen för Riksmordkommissionen. Och här händer det något, verkligen händer mellan Puck och Christer, mer än vad som annars har antytts, och dessutom visar det sig att Einar…

Nej, inte mer avslöjande i förväg. Denna nygamla Maria Lang-deckare – med titeln ”Mördaren mördar igen” – finns alltså att köpa från den 3 maj (redan nu kan den beställas hos nätbokhandlar).

Bengt Eriksson

Skärpning, redaktörer och recensenter

Det har blivit både mer intressant och givande att följa sajten Boktugg och dess nyhetsbrev  än att läsa branschorganet Svensk Bokhandel som tidning och på nätet. I det senaste nyhetsbrevet från Boktugg finns en mycket intressant text om hybridförlag och delfinansiering av bokutgivning.

Dags att skrota begreppet hybridförlag, menar Boktugg, och istället satsa på ärlighet – att förlag öppet på sina hemsidor talar om vilka sorters utgivning av böcker de erbjuder. Citat från nyhetsbrevet: ”Hur stor del av de svenska bokförlagen nyttjar medfinansiering i någon form, antingen av författare eller organisationer, på någon del av sin utgivning? En killgissning är 90 procent.”

Skulle jag själv gissa så höjer jag till 95, kanske 99 procent. Återkommer strax till detta men först ett utrop: Nu, just NU, är det dags att tidningarnas kulturredaktörer och kritiker slutar att dela in bokutgivningen i egenutgivet och hybrider å ena sidan och förlagsutgivna böcker å den andra och finare. Där går ingen  kvalitetsgräns idag, en egenutgiven bok kan ha föregåtts av lika stor, ja, mer redaktionell koll och kontroll än förlagsutgivna, och detta oberoende av om förlaget är stort eller litet, en etablerades veteran eller en ny uppstickare.

Det fysiska resultatet är vad som ska bedömas, den färdiga boken. Och hur kan en färdig bok bedömas genom att egen- och hybridutgivningar ratas redan innan de blir lästa? Jag tycker det skulle vara pinsamt att recensera en återutgiven bok, alltså en bok redan kommit som hybrid eller egen utgivning, att först recensera den boken när ett så kallat traditionellt förlag snappat upp och återutgivit den.  

Deckarloggs redaktör Bengt Eriksson. Foto: Birgitta Olsson

Skärpning, kort sagt.

Jag gissar alltså att 95-99 procent av dagens svenska förlag, i princip samtliga, är eller vid  vissa tillfällen kan bli ett slags ”hybridförlag”. Och så har det alltid varit, från längst bak i  förläggarhistorien och framåt har författare för att få ut en bok ”erbjudits” att delfinansiera utgivningen, detta oavsett förlag. Det kan vara tryckningen som författare betalat själv eller formgivning av omslag/inlaga. Jag undrar hur många klassiska svenska poeter som själv betalade tryckningen av en eller flera diktsamling, till exempel.

Men är detta åkej? Denna utveckling, som går att mer åt det här hållet. Ja, det tycker jag. Även fast det kan bli riskabelt om, det betyder väl när, detta ökar eftersom de så kallade hybridförlagen driver på ”utvecklingen”. Allt fler författare måste delfinansiera sin utgivning, även på stora, ja, de största förlagen. Plus att ljudböckerna lär påverka framtidens utgivning av pappersböcker.

Det borde pratas mer öppet om detta, både av förlag och författare, och Författarförbundet måste se verkligheten i ögonen och börja omdiskutera medlemskap för författare och utgivning av böcker på ett mer realistiskt sätt. Hur får författare i framtiden, som kan vara i nästa vecka, en rimlig ekonomi för att skriva och ge ut böcker?

Författarförbundet bör – måste – starta en författarskola för både etablerade författare och debutanter, det kommer att behövas. Men tills vidare vore det ju bra om redaktörer och recensenter skärpte till sig och lät egen- och hybridutgivna böcker vara med i urvalet av de författare och titlar som blir recenserade. Vissa kultur/recensionsredaktörer arbetar redan så men tyvärr, de är en minoritet.

Bengt Eriksson