Snart dags att välja och lista 2019 års bästa svenska deckare och krimi. Inte lättare det, än det var att välja ut fjolårets bästa översatta titlar.
Så medan jag funderar och väljer, väljer och funderar tänkte jag lista de bästa svenska debutanterna från i fjol. Någon av titlarna kom lite tidigare än 2019 men blev väl inte ordentligt distribuerad förrän i fjol (åtminstone lyckades inte jag upptäcka den förrän då) och en annan kom också tidigare men återutgavs 2019.
Läsvärda – läs, läs, läs! – är de i vilket fall allihop. Kanske någon är så bra till och med att författaren/titeln platsar den svenska årsbästalistan? Och har jag, ruggans tanke, ändå missat någon deckardebutant som borde varit med här nedanför…
Och inte minst: såååååå många såååååå bra debutanter inom deckare och annan krimi som presenterade sig 2019!
Lina Arvidsson: Ett hem att dö för (Lind & Co)
Inte feel good, däremot feel life. Sam ett – grovt – brott, det dröjer men det kommer. Fast mjukdeckare går det inte heller att kalla Arvidssons debut. Kanske stämmer omslagets benämning ”thriller” – en långsamt smygande mjukthriller. Huvudtema: bostadsbristen i Stockholm. Huvudperson: Hanna, 22 år, har flyttat runt mellan tillfälliga bostäder, så får hon möjlighet att bo i en villa – oj, så stort och fint – om hon ser till huset. Men… någon annan bor också i huset, samtidigt med Hanna. Ska det visa det sig. Berättelsens andra tema.
Claes & Eva Fürstenberg: Blodhundar (Historiska Media)
Med många år som journalister kan makarna Fürstenberg inte bara skriva utan också redigera och stryka. De vet hur mycket = lite och lagom men exakt som ska nämnas för att teckna levande personporträtt och få autentiska miljöer att förbli verkliga. Dagens tidningsmiljö och Gamla Väster i Malmö känns igen exakt (trots att här knappt finns någon beskrivning). Efter att ha gjort som till den nya sortens journalist (skriva-plåta-filma-prata på samma gång, papper och nät) hamnar GB, som hon kallas, mitt i ett mord vid synagogan i Malmö. Den israeliska ambassadören skjuts ihjäl.
Viktoria Höglund: Den som haver barnen kär (Southside Stories)
Höglund debuterar med en alldeles för verklighetsnära deckare som bör kunna förena feel good- och krimigenrernas läsare. Fast hennes debut kan knappt ens kallas spänningsroman utan är snarare en feel life-roman med spänning. Inget våld och inget blod men ändå spännande och drabbande så det känns in i hjärtat. Det börjar med denna hemska mardröm: en tvååring försvinner från en förskola i Stockholm. Och snart ska fler barn försvinna. Alla drabbas av försvinnandena, föräldrarna förstås men också personalen.
Mikael Fuchs: Mord på öppen gatan (Lind & Co)
September 1949 och Stockholm som kunde ha varit. Vilken märklig tid det blir i berättelsen: historisk och framtida på samma gång. Om politiker och stadsplanerare fått som de velat, då hade Stockholm varit så här nu. Pastisch? Ironi? Vet inte, som Fuchs har skrivit nånslags kommenterande deckare och polisroman. En kommentar till hela eller halva genren och även till verkligheten: från inledningen vid biografen på visserligen Nya men dock Sveavägen (just när filmvisningen är slut och alla biobesökare på väg ut, vad tänker du på?) till avslutningen med konfrontation mellan detektiven – en av poliserna i detta fall – och den kvinnliga huvudpersonen (vad får det mig att tänka på? Spillane light).
Sofie Bjarup: Mörkrets barn (Visto)
Kriminell plats och miljö: London år 1888, alltså det år då Jack the Ripper härjar i East End. Som tidningsreporter går den unge William Sinclair, som inte är adelsman men nästan på upptäcktsfärd i ett London som han aldrig hade lagt märke till förut. London gånger två möts och konfronteras: å ena sidan, där uppe där Sinclair har levt, det otroligt rika, och å den andra, här nere på nivån för journalisten på nyhetsjakt, det ännu mer otroligt fattiga. William Sinclair ska dessutom upptäcka att han är något så farligt – för det är enligt lag förbjudet – som att vara homosexuell.
Frida Moisto: Som nitroglycerin ((Bokfabriken)
Både kriminalpolisen Lisa Engström, huvudperson, och deckardebutanten Frida Moisto kan liknas vid nitroglycerin. Den förra är explosiv; den senare skriver ettrigt som en pitbull. Och argt. ”Som nitroglycerin” är ännu ett exempel på den nya genren i genren: ilskna – ja, urförbannade – kvinnodeckare. Det handlar om allt fler män som hatar, våldtar och slår – och allt fler kvinnor som ger igen. Jönköpings stjärnadvokat, kallad ”djävulens advokat”, hittas död i sitt garage. Före detta nämndeman knivmördas. Och så vidare. Moisto vill skildra så mycket att det kunde blivit hur rörigt som helst. Men hon sammanför trådarna och får intrigen att hänga ihop.
Monica Rehn: Moratorium (Modernista)
En mördare avslöjas men finns det inte en till? Vem är den andra mördaren? Rehn har debuterat med en väl skriven, väl berättad och väl balanserad så kallad domestic crime-thriller om en dysfunktionell familj – Pappan (med stort P), mamman (med litet m), tvillingsönerna, dottern och hennes dotter samt en vän till ena tvillingen – vars moratorium nu är på väg att hinna ikapp dem. Berättandet sker i skilda tidsplan och genom olika personer. Sånt riskerar att bli hur snårigt som helst men debutanten Rehn hanterar parallellberättandet så skickligt att ingen kan tro att det här är hennes debut.
Karin Valtersson: Angelika (Polaris)
Förlaget Polaris har låtit Valtersson debutera med långa meningar, som kunde ha blivit tre, fyra, fem meningar hos en annan författare. Och detta i spänningsgenren, där det ska gå snabbt och rappt till. Valtersson fångar och sveper istället in läsaren i ett nät av ringlande ord och kommatecken, i sin berättelse om två systrar, den yngre Angelika, som ska försvinna från man och barn, och den äldre, Mikaela, som har hemligheter hon också. Varken citattecken och pratminus heller, när människor pratar och tänker. ”Angelika” är spännande som den är, i själva berättandet, men den blir också en thriller.
Aline Lilja Gladh: Tändstickan ((XIV Förlag)
Här finns den bästa deckarinledning jag läst på länge: Någon smyger efter en kvinna genom Uppsala. Stämningen, känslan och spänningen förmedlas så känsligt genom själva språket, varje mening och ord. Därefter byts genren från thriller till modern landsbygdsdeckare. Miljö: Örbyhus med omnejd (inklusive Stockholm, tio mil bort). Här finns en golfklubb med restaurang, ett kriminellt motorcykelgäng, café och loppis. Inte samma nerv längre som i inledningen men en nära skildring av ett litet samhälle och dess noga porträtterade invånare.
Tina Frennstedt: Försvunnen (Forum)
Ännu ett namn i Skånes deckarboom: Tina Frennstedt, kriminalreporter inom press/teve. Debutens huvudtråd bygger på ett verkligt försvinnande som än idag är ouppklarat: en ung kvinna i Mariefred försvann 1992 efter en utekväll. Men här har kvinnan bytt namn, året flyttats framåt och orten blivit Simrishamn. Tess Hjalmarsson, polis i Malmö och chef för Cold case-gruppen, har gett sig den på att lösa fallet med den unga kvinnans försvinnande på väg hem från ett dansställe för sexton år sen. Skildringen av Österlen imponerar också. Inte alls lätt att beskriva Österlen, dess människor och deras liv till vardags. Frennstedt lyckas förmedla den känsla av skånsk noir som finns bortom sommarturisternas ögon.
Deckarloggs red.
Camilla Grebe: Skuggjägaren (Wahlström & Widstrand)
Kjell Eriksson: Den skrattande hazaren (Ordfront)
Helene Tursten: Äldre dam med onda avsikter (Nona)
Anna Roos: Lika i döden (Louise Bäckelin förlag)
Deckarlogg 