Deckarloggextra: Blues från norr på Garaget i söder

Konsert
(Här, då betyget skulle sättas, hade det blivit fel när Ystads Allehanda publicerade recensionen. Det skulle ha varit högsta betyg, alla fem lurblåsarna!)
Således: *****

Johan Airijoki & Malmfältens Rockklubb
Var & när: Garageprojektet, Hammenhög den 1/6

Bäst: Allt enastående i Johan Airijokis sånger, både i själva orden som kring och bakom dem.   

Glädjande: Att så många en småkall kväll mitt i veckan med regn i luften ville se och höra denna enastående sång och musik. 

Johan Airijoki blickar på oss och säger: ”Vi åkte genom rapsfälten och kom fram till… det här Garaget.” Märkbart häpen, både inför själva spellokalen och Garagets alltid lika intresserade och entusiastiska publik.

De har rest från Malmfälten till Hammenhög, från  nordligaste Sverige till sydligaste. Johan Airijoki kommer från Malmberget (även om han nu bor i Stockholm) och Torbjörn Ömalm, elgitarrist i Malmfältens Rockklubb, från Jukkasjärvi.

”Nej, Pikkupalo!” rättar en annan i gruppen (tror det var trummisen). Ja, det är viktigt. Som att påstå att någon från Malmö skulle komma från Lund.

Musiken är dov och mörk, monoton och lågmäld. Så många mollackord efter varann att Airijoki förvånar både sig och mig när han i presentationen av ”Janne Cowboy”, en ny låt om hans möte med Stockholm, säger att ”det är en countrylåt och den går i dur!”

Björn Pettersson Thuuri, elbas, och Markus Larsson, trummor, spelar så man knappt tänker på att de finns. 

De lägger den musikaliska grunden, lika nödvändig som en husgrund, med få toner och lika få slag.

Nikolai Äystö suger in stämning och atmosfär från Airijokis sånger, betonar, förlänger och kommenterar på sina klarinetter. Han kan också jojka i kör och sjunga vad mina öron vill kalla shamansång.

”Den snabbfingrade” gitarristen Ömalm spelar ljud som blir toner och toner som är ljud, ibland många och snabba. Också elgitarrtonerna är som kommentarer till  Airijokis sång och sånger.

Johan Airijoki & Malmfältens Rockklubb på Garaget i Hammenhög.
Foto: Media I Morron I Dag

Johan Airijoki har kallats ”Malmfältens Bob Dylan”. Malmfältens Rockklubb utnämns härmed till Malmfältens kombination av Rolling Stones och Träd, Gräs & Stenar.  

Oftast lågmält men ibland, som i ”Skicka på”, kan det blir mer högljutt. Som att ilskan bryter fram ur de tankar som samlats inom en. Musiken mal på. Monotont, skrev jag förut. Nej, musiken är snarare envis, den ger sig inte. Långsamt, låt efter låt, tar den sig in i min kropp.

Johan Airijokis låttexter är svarta med en ironi som aldrig blir ironisk. Texterna – ja, han – förmår inte att skämta. Det här antyds redan i vissa låttitlar, som ”Allting kommer att bli bra”. I en annan, ”Bom diggi bom”, går texten: ”Vi spränger hela skiten… Framtiden är ljus.”

Min favoritlåt blir ”Lyssna på Bruce” om en bilresa som Johan gjorde med sin pappa. De lyssnade på en kassett med Bruce Springsteens ”Born in the USA”. Så ömt och fint.       

Airijoki sjunger som en poet. I ett med orden. Han nästan deklamerar fast han sjunger. Tystlåtet för att ibland ta i lite mer, då blir rösten ljusare. Enastående är ett passande ord. Johan Airijoki & Malmfältens Rockklubb gjorde ett enastående besök på Garaget i Hammenhög.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Kvinna på Täppan

Olséni & Hansen

Herre på Täppan

(Bokfabriken)

Jo, lite-lite av samma-samma.

Men jag hänger med. Jag tycker att böckerna om och med Ester Karlsson med K fortfarande är den mjukdeckarserie av de bägge deckarserier med pensionärer som Christina Olséni och Micke Hansen skriver. (Den andra serien skildrar ju de än mer knepiga pensionärerna i Skanör-Falsterbo.)

I ”Herre på Täppan”, seriens fjärde titel, har Barbro, syster till Ester, med den lika beiga som egenartade maken Arne, alla tre pensionärer i bostadsrättsföreningen Lärkan i Lund, köpt en kolonistuga (Arne var högst motvilligt med på köpet) och nu ska Barbro (och Arne fast främst Barbro) hålla invigningsfest för den lilla stugan i just koloniområdet Täppan.

En rätt trevlig invigningsfest. Och dagen därpå blir det ännu en – mer storstilad – invigningsfest då Hjalmar von Ridderhusen med champagne och snittar inviger sin – likaså mer storstilade – kolonistuga eller snarare kolonivilla som han mer eller mindre i hemlighet låtit uppföra bakom ett plank. (Hur kan det ens vara tillåtet att bygga såna stora stugor på ett koloniområde?)

Det visar sig att friherren Hjalmar var Barbros första svärmeri (innan Arne) och det blir lite återupptagen flört (Hjalmar), fnitter (Barbro) och svärta (Arne). Dagen därpå hittas Hjalmar död med blod i bakhuvet och givetvis är det Ester som hittar honom. Ständigt denna Ester med K!

Det senare tycker lundapoliserna Bertilsson och Kowalczyk. Måste denna Ester med K alltid vara med i alla mordfall i Lund (eller åtminstone i Olsénis & Hansens deckare)! Ja, det kan tilläggas, om det verkligen behövs, att givetvis har Hjalmar blivit mördad.

Det är inte bara lite utan mycket Agatha Christie, tänk det slutna rummet, en enda plats, från  engelska herrgårdar till Orientexpressen, med ett bestämt antal personer. I detta fall de boende längs Vretrosstigen i koloniområdet Täppan. Och poliserna förhör dem, den ena efter den andra.

Lite träigt och långrandigt med förhören i kapitel på kapitel. Lite väl vresig tycker jag också att Ester blivit i senare böcker men visst, hon har ju andra sidor. Fast något mer vänlig kunde hon väl vara mot den uppvaktande prästen Hubertus, eller om hon kanske är tonåring på nytt?

Detektiv blir hon också, igen. Givetvis är det Ester Karlsson som i slutet av boken, återigen á la Christie, samlar alla –ja, alla överlevande – från Vretrosstigen till en upplösning där hon avslöjar mördaren, som givetvis också är närvarande. Det – eller henne – gillar jag, när hon är så, Ester alltså, som en kombination av Marple och Poirot.

Förresten, meddelande till trogna Ester-läsare: Roland lever förstås fortfarande. Han mår bra, är med och trivs på koloniområdet Täppan.

Underhållande? Jodå med vissa reservationer (se ovan). Spännande? Njä, inte är det därför i alla fall jag läser cozy-, mjuk, mys- och trivseldeckarna om och med Ester Karlsson med K. Deckarduon Olséni & Hansen får gärna vidare på den här serien, om de eventuellt skulle observera mina noteringar i kanten och liksom, ja… då blir jag ännu gladare.

Varför inte låta Ester och Hubertus få ihop det, till exempel…

Bengt Eriksson

Årets bästa översatta, redan nu?

G.R. Halliday
Ut ur skuggorna
Övers: Gabriel Setterborg
(Modernista)

Motvilligt erkänner jag mig besegrad.

Egentligen tycker jag inte om böcker med galna mördare som torterar sina offer. Men när en deckarhistoria är så skickligt genomförd som ”Ut ur skuggorna” kan jag bara abdikera.

Det är så mycket som är bra med den här boken att jag hoppas att den kvalar in när Deckarakademin senare i höst ska utse årets bästa översatta kriminalroman.

Halliday ut-ur-skuggornaSextonårige Robert Wright kommer hem sent en kväll och efter att ha bytt några korta ord med sin pappa går han upp på sitt rum och lägger sig. Dagen därpå hittas han död på en ödslig åker i det skotska höglandet, med en rad djupa jack över ryggen och överkroppen egendomligt framåtlutad – som i bön.

Den storväxta och något udda kriminalkommissarie Monica Kennedy får ta hand om fallet som utvecklar sig till en riktig mardröm. Samtidigt bistår hon socialarbetaren Michael Bach i hans desperata försök att hitta en försvunnen klient.

Boken utspelar sig i de skotska högländerna med utgångspunkt från Inverness. Det är ett landskap som fungerar som en perfekt kuliss för den här mörka historien. Och jag måste erkänna att jag har en förkärlek för det här området i Skottland.

Inledningsvis tycker jag att ”Ut ur skuggorna” känns lite tvekande. Men ganska snart fångas jag av de udda persongalleriet och alla väl utarbetade villospår. Flera gånger blir jag som läsare överraskad och lurad.

Det finns en underton av brutalt våld som bidrar till att ge historien en extra svärta och i det här fallet tycker jag det känns motiverat.

De båda huvudkaraktärerna Monica Kennedy och Michael Bach bär på tunga ryggsäckar som gör dem intressanta och mångfacetterade. De gör precis så korkade saker som krävs för att ställa dem inför till synes omöjliga hinder.

Författaren lyckas fånga mig i sitt strupgrepp och mot slutet kippar jag efter andan. Betyget måste bli 5 av 5.

Samuel Karlsson,
bl a författare till deckar/polisromanserien om och på Mörkö, är regelbunden recensent på Deckarlogg. Han lyssnar på deckare oftare än han läser dem och driver även facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat.

 

Att läsa Joyce Carol Oates – lika nödvändigt som alltid

Jag – eller vi – hade en evig överenskommelse om att jag och Lars Gustafsson skulle träffas och diskutera kommatering. Utgångspunkten var hans sätt att kommatera men också kommatering i allmänhet; förr, nu och i framtiden. Det blev aldrig så.

Skulle vilja göra en liknande överenskommelse med Joyce Carol Oates. Då ska det inte handla om kommatering utan om parenteser och – inte minst – kursiveringar. Frågor: Var och när, varför och hur?

oatesVarje gång det kommer en ny bok av Oates, som nu hennes nyaste roman ”Mitt liv som råtta” (Harper Collins; övers: Nille Lindgren), börjar jag med att  bläddra igenom den och kolla hennes – just – parenteser och kursiveringar, ställer frågor till mig själv (enligt ovan).

Snabbskrivet? Också jag trodde det en gång men jag tror det inte längre. Jo, hon kanske skriver snabbt men jag tror att hon också noga läser igenom vad hon skrivit och ändrar, ändrar och åter ändrar, så det blir rätt, så rätt och riktig som en skriven text kan bli.

De intervjuer jag läst och hört med henne tyder på att det måste vara så. Jag tror alltså inte heller att det är någon tillfällighet vad som sätts inom parentes och vad som kursiveras. Joyce Carol Oates gör en parentes där det måste, ordet är måste, vara en parentes och kursiverar det som måste, ordet är fortfarande måste, kursiveras.

Krångligare att läsa, när hon gör såhär? Kanhända det men det är ju detta, just detta hon skriver, som ska läsas – inte något annat som läsaren vill att hon skulle ha skrivit. Oates skriver det hon vill och måste skriva, till stil som innehåll.

Jag tror inte bara detta – jag är helt övertygad. Och det är detta jag skulle vilja prata med henne om: vad som gör det så nödvändigt att skriva som hon skriver, till både stilistiken och innehållen.

En twitterkommentar (från mig) med anledning av den nya romanen:

”Håller inte med om att n å g o n t i n g skulle vara onödigt i Oates böcker. Kan inte ens – längre – se att de håller olika kvalitet. Hennes författarskap har allt mer blivit ett ständigt pågående och nödvändigt utforskande av USA eller snarare Amerika, dess kultur och liv.”

Nej, jag har inte längre någon lust att diskutera eventuell ojämn kvalitet och mellanböcker för Joyce Carol Oates. Hon utför en kartläggning av USA, typ en arkeologisk utgrävning, där allt hon skriver, varje ny bok hon ger ut, är ännu en delrapport från/av en helhet som hon befinner sig mitt i och inte kan komma ur. Som också jag – som läsare – har dragits in i och inte kommer ur.

Oates foto

Jag läser varje bok som ett nytt meddelande: ännu ett personligt meddelande på samma sätt som jag alltid lyssnat på nya Bob Dylan-sånger som handskriva brev – eller kanske mejl numera – från en vän. Så personligt är det, så personligt blir det.

Och för min personliga del kan det bero på att jag blivit allt mer intresserad av de rötter jag själv har i USA och att Joyce Carol Oates gräver fram och blottar dem för min skull.

Också den nya romanen ”Mitt liv som råtta” är hemsk. Allt Oates skriver blir hemskt, olika nyanser av svart, olika grader av kriminalitet. Allt är krimi, mer eller mindre. Eftersom det USA som hon blottlägger består av olika nyanser svärta och olika grader kriminellt, våld och död.

Huvudpersonen är en kvinna, Violet Rue, tolv år och uppåt, som så ofta i hennes böcker. Miljön är någon småhåla i upper New York state (här South Niagara), också som det så ofta blivit i senare romaner. Och denna familj som inte fungerar, eller fungerar amerikanskt, som Violet Rue växte upp i, var pappas favorit (tidigare hade favoriten varit hennes äldre syster, efteråt skulle det bli hennes yngre) tills något hände, något hemskt hände, när hennes äldre bröder begår ett brott, ett vidrigt brott, det värsta.

Och Violet måste – måste – fatta ett beslut, ta ställning mot bröderna och familjen, bryta det blodsband som är tjockare än vatten, som är tunnare än vatten, och bli en förrädare; en råtta.

Denna miljö, denna familj, dessa män, denna kvinna. Detta som Joyce Carol Oates skildrat flera, ja, många gånger förut. Som hon vänder på och synar allt närmare, från ännu ett annat håll. Och som Violet i sin exil, just detta ord: exil, ändå aldrig kommer ifrån. Alltid har i sig, alltid ska ha i sig, djupt inuti sig.

Och drar till sig. Mörkret blir än mörkare, svärtan än svartare. Det handlar kanske – mest – om detta: att våga. Att våga göra det man – hen – hon – måste för att det är det riktiga att göra. Trots konsekvenserna. Och konsekvenserna blir många, allt fler, för Violet.

Jag såg att flera recensenter, både här och i USA, tyckt att det blev för mycket. Så mycket mörkt och hemskt kan en och samma människa kanske drabbas i verkligheten men i en roman blir det inte trovärdigt. Nej, men det blir verkligt. Romanen ”Mitt liv som råtta” är som verkligheten. Jag tror inte Oates har nån lust att ändra det, ändra verkligheten, så att litteraturen – och verkligheten – blir mer trovärdiga.

Violet måste fly, igen. Från män, hålla sig undan bröderna som inte kommer att sitta i fängelse för alltid. Kan hon ens lita på sin kärlek till Tyrell, som också flydde, flydde det han var med om och klarade sig, gett igen genom att bli det han blev, och som Violet har ett förhållande med. Kan hon lita på att den kärleken ska bestå. Hur länge, evigt?

Och mamman i familjen, Violets, brödernas och hennes systrars mamma, hur länge ska hon minnas Violet? Kanske redan glömt? Och då har jag ändå inte nämnt rasismen, USA:s djupa rasistiska pulsåder, som ur historien pulserar genom vita amerikaner än idag. Också detta som så ofta i Joyce Carol Oates romaner, som i verkligheten, i USA. Inte heller Vietnam nämnde jag.

Detta USA som hon skildrar, del för del, bit för bit, djupt, djupare, djupast. Romanen ”Mitt liv som råtta” är inte bättre än någonting annat som Oates har skrivit. Den är inte heller sämre. Den är.

Nödvändig läsning.

Bengt Eriksson