Då Sundsvall blev hårdkokt

Christer Nygren

Land: Sverige

Genre: hårdkokta deckare,

allt mer nutida thrillers

Först måste jag be Nygren om ursäkt.

1986-89 publicerades fyra deckare – thrillers kallas de på omslagen – av Christer Nygren: ”Deadline”, ”Flashback”, ”Exit” och ”Liten tid vi leva här”.

De var, möjligen med undantag för den sistnämnda, de dittills mest hårdkokta deckare som skrivits i Sverige. (Först när Jörgen Hansen och Vidar Pedersen, egentligen norrman, 1990 debuterade med ”Baksmälla” respektive ”Brunt som snö” fick Nygren sina första svenska efterföljare i samma hårdkokta deckarstil. En efterföljare till alla tre är Tony Manieri med sina hittills tre blyhårdkokta polisthrillers, publicerade år 2000 och framåt: ”Under huden”, ”De onödiga” och ”Över gränsen”).

Christer Nygren var influerad av amerikanska deckarförfattare i den hårdkokta genren med bl a Charles Willeford, Elmore Leonard och James Crumley som favoriter. Om Nygren också varit amerikan och skrivit deckare i amerikansk storstadsmiljö så hade jag nog tänkt att, visst, så här går det förstås till i USA. Så här hård har brottsligheten blivit. Så här våldsamma och brutala är amerikanska brottslingar.

Men Nygrens deckarmiljö var Sverige: inte ens stor- och huvudstaden Stockholm utan en liten håla till stad någonstans uppe vid Norrlandskusten.

Också där, i denna fiktiva, namnlösa lilla svenska stad, förekom kriminalitet och våld och våldet var lika brutalt och våldsamt som i den amerikanska storstaden. Dessutom skildrades våldet ingående. Det var obehagligt att läsa. Våldet kom alldeles för nära.

Några av Christer Nygrens egentligen ortsnamnslösa Sundsvallsdeckare som ljud- och e-böcker.

När jag läste debutromanen reagerade jag häftigt: Våldspornografi! Inte trovärdigt! Påhitt alltihop! Så här är det inte, får det inte vara i Sverige!

Som om jag, med utsikt från en bekväm deckarfåtölj, kunde bedöma det bättre än deckarförfattaren och polisreportern Christer Nygren. Precis som sin huvudperson var – och är – Nygren polisreporter på en dagstidning i en liten stad vid Norrlandskusten (Dagbladet i Sundsvall). Alltså borde han veta.

De bästa deckarromanerna är ofta en termometer i nu- och ännu mer i framtidens rumpa. Redan idag skildrar de morgondagens samhälle och kriminalitet. Så var/är det också med Christer Nygrens deckare.

1995, när den första upplagan av ”Deckarhyllan” publicerades, hade den kriminella verkligheten i Sverige hunnit ikapp och passerat Nygrens ”fantasi”. Det gäller ännu mer år 2002. Kasta ett öga på någon löpsedel, bläddra i någon kvällstidning, titta på nyhetsprogrammen på TV – där finns bevisen.

1995 läste jag Nygrens debutdeckare och de följande tre böckerna ännu en gång. Jag läste om och förstod att egentligen var det inte hans ingående våldskildringar som jag reagerat så starkt på och mot tio år tidigare. Det farliga – det som verkligen skrämde mej – i Nygrens deckare var brottslingarna.

I debuten, ”Deadline”, heter brottslingen Peder Wilhelm Fors. Han är ingen hederlig gammal skurk”, som bryter upp kassaskåp med kofot. Inte heller mördar han inom familjen, släkten eller bekantskapskretsen, där de flesta våldsbrott begås både i fiktionen och verkligheten. Nej, Peder Fors är… omänsklig. Ordet ligget nära till hands.

Några till.

Fors är den nya tidens brottsling: oberäknelig, rent ut sagt knäpp. Huvudet fungerar inte som det ska. En våldsman och mördare av samma sort som, för att ta ett par exempel ur verklighetens Sverige, mördarna vid Sturegallerian i Stockholm (1994) och i Malexander (1999).

Kriminaliteten har förändrats, i fiktionen och i verkligheten: brotten blir allt grövre, våldet allt våldsammare, kriminaliteten allt mer oväntad och plötslig.

Hur skyddar man sej mot en psykopat, som deckarförfattare, journalister och psykologer kallar den nya tidens brottslingar? Det vet man inte, för det kan man inte. Det är detta, som är det hemska. Den totala oberäkneligheten: galenskapen, vansinnet.

1994 publicerade journalisten Per Svensson boken ”Den leende mördaren. Ett reportage om ondska i vår tid”. Med utgångspunkt från några av de senaste årens mest uppmärksammade brottmål försöker han beskriva den moderna brottslingen och det moderna våldet. Den svenske förbrytaren, som en gång var en Tumba-Tarzan och sedan blev en Clark Olofsson, är idag en Obducent eller Laserman.

Varför? Hur blev det så här?

Några av förklaringarna finns i Per Svenssons reportagebok. Den rekommenderas som ”brevidläsningsbok” för de deckarläsare som, fortfarande, tycker att den moderna detektivromanen är alldeles för våldsam.

Hösten 1995 återkom Christer Nygren med sin femte hårdkokta deckare, som han gav den passande titeln ”Comeback”.

Den namnlösa Norrlandsstaden är densamma. Den s k hjälten heter fortfarande Tommy Westfelt och är fortfarande polisreporter på Länsbladet. Men den som framför allt kommer tillbaka är Peder Wilhelm Fors, av polisreportern Westfelt döpt till ”Parkmördaren” och beskriven som ”en patologisk våldsman”. Efter de rättspsykiatriska undersökningarna i Uppsala fick han diagnosen ”persona antisocialika”.

I Nygrens första deckare dömdes Peder Fors till sluten psykiatrisk vård; i ”Comeback” släpps han ut i samhället igen. En enda sak mal runt-runt-runt i Fors huvud: hämnd på försvarsadvokaten (som lurade honom), hämnd på polisen (som tog honom), hämnd på journalisten (som förtalade honom)…

Efter återkomsten skrev Nygren ytterligare tre minst lika hårdkokta och brutala deckare.

I ”Blue tango” (1996) finns ännu en psykopat – för hur ska man annars beskriva Roy Gunnarsson, som inte bara är kusligt porträttlik rocksångaren Roy Orbison; ”han är kuslig, punkt.”

I ”Hello, Dolly” (1997) förekommer bl a punkflickan Jana, 16 år och på flykt efter att ha rånat en kvartersbutik.

Och i ”Marabou Beach” (1998) återkommer Tina Simmonen, den unga trippelmörderskan från ”Exit”. Hon dömdes till sex års fängelse men är nu ”back in town”, släpande på en resväska med två peruker och en Sig Sauer automatpistol.  

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag 2002

***

Titlar:

Deadline. 1986.

Flashback. 1987.

Exit. 1988.

Liten tid vi leva här. 1989.

Comeback. 1995.

Blue tango. 1996.

Hello, Dolly. 1997.

Marabou Beach. 1998.

Ur deckarhyllans backlist: Emma Vall

”På väg mot Amanda Rönns och Emma Valls födelsestad. Ser ni en imaginär Morris köra omkring i Sundsvall så är det nog något skumt på gång.”

Så skrev Annica Wennström på Facebook häromdagen. Jag gjorde strax ett inlägg: ”Men aha, då är det – långtomlänge – en ny titel på gång i deckarserien!”

För jag tycker det är synd att Emma Valls deckarserie om journalisten Amanda Rönn i Sundsvall inte fortsatte med ännu fler titlar. Men Vall/Rönn kom tyvärr aldrig med utan hamnade vid sidan om den kvinnliga svenska deckarvågen. Trist.

Deckarförfattaren Emma Vall var till att börja med en pseudonym. Men jag begrep direkt vilka som dolde sig bakom pseudonymen så fort jag läst bara några sidor i Emma Valls första deckare. Det var solklart vilka det var!

Det sa jag också till Maria Herngren, då redaktör på Fönstret, när jag sålde in ett frilansjobb. Men hon protesterade: ”Hur skulle vi som har så mycket att göra också kunna hinna med att skriva deckare?”

Ha, sa jag, det är ju det uppenbart att det är ni! Den kriminella miljön, innehållet, det politiska buydskapet – allt stämmer. Vem/vilka skulle det annars vara?

När Annica Wennström skrivit om Sundsvallresan på FB så letade jag upp den här intervjun jag gjorde med Emma Vall då för längesen, mitt i deckarserien.

Det är vi som är Emma Vall

Hämtat från Eva Swedenmarks blogg: http://evaswedenmark.blogspot.se/

—————————————————————————————–

Emma Vall
Beskrivning: landsortsdeckare (Sundsvall) / efterfolkhemsdeckare

När inte Maria Herngren, Eva Swedenmark och Annica Wennström skriver deckare under pseudonymen Emma Vall är de, som ni vet, journalister på Fönstret, ABF:s tidskrift för kultur och folkbildning. Annica är dessutom tjänstledig kulturredaktör på Västerbottens Folkblad.

Varför recenseras inte deckare på kultursidor? borde vara en bra fråga.

– I Fönstret har vi alltid recenserat deckare, säger Eva.

– Också på Västerbottens Folkblad skrivs det ofta om deckare, tillägger Annica.

– Vill man öppna kultursidorna och göra dem mer folkliga, säger Maria, borde det vara självklart att recensera deckare.

Varför började ni att skriva deckare?

– Vi har varit passionerade deckarläsare sen barnsben!

– Efter att ha intervjuat politiker till boken ”Krossa glastaket – en makthandbok för kvinnor” var vi alla tre sååå trötta på det politiska språket. Vi ville skildra samhället på ett mer direkt sätt och kanske nå en större läsekrets.

– Våra deckare handlar om folkhemmet. Vi beskriver baksidan av den skenbara idyllen Sundsvall.

Emma Vall skriver – liksom många deckarförfattare – ”serieromaner”. Den återkommande huvudpersonen heter Amanda Rönn, journalist på Sundsvalls Posten.

– Fantastiskt att skriva romaner där en person – ja, flera personer – återkommer! Man kan spegla olika sidor av personerna, presentera dem mer och mer.

Var det självklart med en kvinnlig huvudperson?

– Ja, män och kvinnor har olika erfarenheter. Vi ville ge ett kvinnoperspektiv – visa hur en kvinna ser på dagens samhälle och kan bli behandlad.

Hur går det till när tre journalister blir en deckarförfattarinna?

– Det börjar med prat, prat, prat på caféer. Vi har märkliga samtal om intriger – sen gör vi nåt slags storyline.

– Ofta är det ett samhällsproblem som vi vill gräva i. Som i den nya höstboken, ”Vänskapspakt”. Där handlar det om nynazism.

– Sen skriver vi varsitt avsnitt, byter med varann, ändrar och skriver om. Det är ju inte vi tre som skriver deckarna. Det gör Emma Vall. Hon har ett eget språk, sin egen röst.

Bengt Eriksson

Fönstret 2000

—————————————-

Titlarna i Amanda Rönn-serien (ska jag skriva hittills?): ”Kattjakt” (1998, ”Änglavakt” (1999), ”Vänskapspakt” (2000), ”Stilla flyter ån” (2001) och ”Slutpunkten” (2002). Böckerna finns nu på strömningstjänster som ljud- (och vissa titlar också som e-) böcker.

Deckarloggbäst februari 2021

Hin Håle

Varg

(Naltagrett/Bookea)

”Varg” är första delen i ”Norrlandsserien” om försvinnande, mord och en brutal uppväxt, skriven av två författare under pseudonymen Hin Håle. En otäck bok med råa, brutala och skrämmande beskrivningar. Också väldigt komplexa karaktärer. Ändå en fängslande och skruvad story med blandning av humor, stereotypiska klyschor och fördomar. Och det fungerar väldigt bra. Av någon anledning kom jag ofta att tänka på Christopher Silfverbielke (hos författarduon Buthler & Öhrlund) när jag lyssnade. Kommer absolut att lyssna också på nästa del av ”Norrlandsserien”. (Ur Anna Piippolainens gästrec.)

Lotta Lundh

Fadern

(Lind & Co)

Lotta Lundh är bra på att berätta: placera kriminalitet bland människorna, i samhället och vardagen. Hennes fjärde Värmlandsdeckare med kriminalkommissarie Erik Ljung i Sunne utgör ännu ett bevis. Sunnes kommunalråd och hans hustru kör hem efter ha varit på fest. Hon går in medan han skottar garageuppfarten. Hon hör ett pysande ljud, går ut igen och finner sin make död, skjuten. Så inleds ”Fadern”. Titeln syftar på kommunalrådet men också på kriminalkommissarien. Bägge gifta och fäder – men hur är de, egentligen, som fäder och män? Denna extra diskussion förs både på och mellan raderna.

Cara Hunter

All denna vrede

Övers: Jan Risheden

(LB förlag)

Cara Hunter ansluter sig till det nerviga, brittiska sätt att skriva. ”All denna vrede” är fjärde romanen med kriminalkommissarie Adam Fawley i Oxford. Så otroligt många bitar och ingredienser hon  jonglerar med. Bara detta att kommissarie Fawley talar och berättar i jag- och även vi-form, medan allt övrigt är berättat i tredje person. Förhörsprotokoll, nätinlägg och mejlutskrifter kompletterar. Intrigen är spretig och mångtydig, för poliskår såväl som läsare. Men Hunter samlar ihop de spretiga delarna och knyter ihop trådändarna, allihop. Riktigt bra. En taxichaufför får syn på en ung kvinna, en skolflicka, som går på vägen: sönderrivna kläder, tilltufsad och skadad. Så börjar det.

Arthur Conan Doyle

Thoths ring

Övers: E Hilmér

(Hastur förlag)

En liten bok, typ ett häfte nästan, med en kort skräckberättelse av ingen mindre än Sir Arthur Conan Doyle. Egyptologen John Vansittart Smith är trött efter resan till Paris och slumrar till i en stol på Louvren, dit han begett sig för att studera papyrusrullar. När han vaknar igen har det blivit natt. Museet är stängt och mörkt. Då får han syn på någon, kan det vara den vaktmästare han tidigare såg på museet, som öppnar en av sarkofagerna och tar ut en av mumierna… Så värst skrämmande blir det väl aldrig. Men det är underhållande, väl skrivet och väl berättat.

Susanne Fellbrink

Än klämtar klockan

(Printz Publishing)

Varken Sundsvalls deckarförfattare Susanne Fellbrink eller hennes huvudperson, sångerskan och artisten Cilla Fallander, i samma Sundsvall, verkar kunna ge sig. I snabbt takt har hon skrivit tre nästan likadana kombinerade av deckare och feel life om och med Cilla. Och se, tredje gången gillt. Nu har har hon lyckats betydligt bättre än i de föregående titlarna att förena sina spretande trådar (privat- och artistliv – ja, hela musik/artist/underhållningsbranschen – plus det kriminella) och tvinna ihop dem. Fellbrinks tredje deckare är hittills bäst. Helt åkej – ja, bra.

Deckarloggs red.

Kriminalitet, sång och liv

Susanne Fellbrink

Än klämtar klockan

(Printz Publishing)

Sundsvalls deckarförfattare Susanne Fellbrink ändrar sig inte. Lika lite som hennes huvudperson, sångerskan och artisten Cilla Fallander, i samma Sundsvall. I snabb takt har hon gett ut tre deckare med mera (vad med mera syftar på återkommer jag till) om och med Cilla. Tre nästan likadana deckare, uppbyggda på samma sätt.

Debutdeckaren ”Än sjunger hon inga sånger” blev jag måttligt förtjust i. För mycket av allt, så kan jag väl sammanfatta. För mycket att hålla reda på för både författare och läsare. Också uppföljaren ”Än klappar hjärtat” läste jag – men hoppade över att recensera, Så nu, dags för trean ”Än klämtar klockan”. (Hur många ”Än”-titlar går det att komma på?)

Fellbrink har tydligen gett sig tusan på att det ska gå, så här vill hon skriva, dessa ingredienser – ja, olika genrer – ska rymmas i hennes romaner, de ska kunna vara på samma gång deckare och feel good eller feel life-berättelser.  

Och se, hon lyckas. Den här gången har hon betydligt bättre än i de föregående titlarna lyckats förena sina spretande trådar (privat- och artistliv – ja, hela musik/artist/underhållningsbranschen – plus det kriminella) och tvinna ihop dem. Allt sammans.

Gillar hur hon inleder också – med ett slags dubbelprolog som ändå inte är prologer, i så fall omvända. Snarare epiloger.

I två korta kapitel skildras Nu”: nyårsafton och nyårsnatten. Därefter hoppar berättelsen bakåt till ”Då” och följer trådarna fram till detta ”Nu” (med undantag för några korta skutt mellan då- och nutid). Det fungerar utmärkt. Det blir riktigt bra, när berättelsen räknar ner från 100 dagar, 99 dagar, 95 dagar…

Och detta trots att Susanne Fellbrink har mycket att berätta den här gången också. Ja, överfullt. Artisten Cilla Fallander ger sig som sagt inte. Hon lär sig aldrig. Nu är/var hon på väg till Stockholm för ännu ett eventuellt skivkontrakt. Hon har ju blivit ”äldre” också, ett ord och begrepp som i underhållningsbranschen betyder ”gaaaaaaammal”.  (Hela 36 år är hon.)

Men det verkar ju gå bra, hon erbjuds till och med att per automatik så att säga komma med i en TV-såpa med det exakta namnet ”Stjärnfabriken”. Kanske kommer hon med i Mello också, ju. En, såvitt jag kan bedöma, ärlig, riktig och sann bild av den jävla branschen. Fellbrink skildrar hur underhållningsbranschen behandlar Cilla och andra – alla – artister som tror sig vara på väg uppåt i karriären.

Dessutom har Cilla fullt upp med sin egen showgrupp, som under nyårsafton ska framträda på (det helt autentiska liksom nog de flesta miljöer i boken är autentiska) Hotell Södra berget i Sundsvall. Ett jäkla snöoväder kommer det att bli också.

Här finns även skildringar av flera personers privatliv: Cillas, Biancas (hon undervisar nämnda showgrupp i dans), Adam (med sonen Nils)… Nära, fina, trovärdiga skildringar.

Så kommer nyårsafton och det kriminella tar fart på allvar (tre mördade, ett försvunnet barn – detta anges redan i pro/epilogkapitlen så jag spoilar inget direkt). Men rätt igenom är ”Än klämtar klockan” mer av deckare än Fellbrinks föregående romaner, övriga livet kommer in balanserat och naturligt.

Jo, med sin tredje Sundsvalls- eller ”Än”-deckare har Susanne Fellbrink besegrat mig. Hennes tredje deckare är seriens hittills bästa. Helt åkej – ja, bra.

Bengt Eriksson

Sång, liv och kriminalitet

Susanne Fellbrink
Än sjunger hon inga sånger
(Printz Publishing)

Susanne Fellbrink debuterar med en ”Sundsvallsdeckare” som har så många trådar att det är en gåta hur ”Än sjunger hon inga sånger” kan hålla ihop. Ja, en större gåta än de kriminalgåtor som både trängs och göms i debuten.

Sundsvall är alltså miljön. Där lever och arbetar Cilla Fallander som nattredaktör på stadens tidning, innan hon säger upp sig för att – än en gång – satsa på artistkarriären och sätta upp en krogshow.

Fellbrink an-sjunger-hon-inga-sangerBerättelsen om Cilla – familjelivet med två barn och en make som pluggar på annat håll, det slitsamma jobbet som arbetsgivare åt struliga (amatör)artister, gamla väninnor som sviker – upptar merparten av bokens sidor. Inga dåliga sidor, de kunde ha räckt till en hel feel good-, real- och life-roman (eller vad genren ska kallas).

Men här finns dessutom en parallell berättelse om hur det slutade – kriminellt är ordet – när Cilla som ung ville bli sångerska och artist. Samt ytterligare två kriminaltrådar: den ena om en mer beskedlig bostadslånare och den andra om en kvinnomördare.

Det blir för trångt. Själva deckaren får inte plats i Sundsvallsdeckaren. Inget utrymme för fördjupningar eller ens förklaringar. Ändå läste jag gärna. För att berättelsen om Cilla är levande och trovärdig, skriven med nerv.

Ska bli intressant att se om Susanne Fellbrink lyckas bättre med att få ihop livet och kriminaliteten i uppföljaren, som kommer redan till sommaren.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Media tidningar

 

Kvinnlig svensk klassikerspalt

När det kommer så många nya kriminalromaner är det lätt att glömma bort att det också finns äldre deckare som är väl värda att upptäcka och läsa – eller återupptäcka och läsa om.

Leta bakåt i deckarhistorien, gärna bland deckare som skrivits av kvinnliga författare och varför inte svenska deckare.

Maria Lang, vår första och största deckardrottning, fick en renässans nyligen när böckerna började filmatiseras.

Samtidigt återutgavs några titlar, bland annat hennes debut från 1949, ”Mördaren ljuger inte ensam (Norstedts)”, där amatördetektiven och litteraturforskaren Puck Bure introduceras.

Lang Ofärd i husetÄmnet för kriminalintrigen var annorlunda och modernt för sin tid: homosexualitet. Fast andra Maria Lang-deckare är både mer typiska och faktiskt bättre, som ”Kung liljekonvalje av dungen” och ”Ofärd i huset bor” (endast på antikvariat eller bibliotek).

Den förstnämnda skildrar kärlek och andra kontroverser i småstaden Skoga (= Nora) och den andra är en kvinnoroman, där kommissarie Christer Wijk möter operasångerskan Camilla Martin.

Kerstin Ekman har haft två deckarkarriärer.

Ekman 30 meterDen senare kan dateras till 1999, då Deckarakademin utsåg ”Händelser vid vatten” (Bonniers) till årets bästa svenska kriminalroman. Men redan när Ekman debuterade 1959 så var det med en deckare: ”polisromanen 30 meter mord. ”

Hon skrev sig igenom och ut ur genren, från poliser och pussel till psykologiskt.

Hennes språk var – redan då – en njutning. Sju deckare blev det, innan hon 1967 övergick till annan litteratur.

Tidiga Ekman-deckare har man fått leta efter på bibliotek och antikvariat men nu finns ”30 meter mord”, ”Kalla famnen”, ”Han rör på sig”, ”De tre små mästarna” och ”Dödsklockan” återutgivna som e-böcker (Bonniers).

Trosell YtspänningDagens kriminallitterära kvinnovåg tog fart när Polonipriset i slutet av 90-talet började delas ut till kvinnliga debutanter.

Till exempel inleddes Aino Trosells deckarkarriär med att hon 1999 Poloniprisades för boken ”Ytspänning” (Dejavu). En spännande – ja, ordagrant hudnära – thriller om en kvinna i den mest manliga arbetsmiljö: en dykarklocka i Nordsjön.

Alvtegen SaknadKarin Alvtegen är en annan av de nya, personliga deckarförfattarna. Och ”Saknad” (Brombergs pocket) måste nog vara hennes bästa och mest spännande deckare.

Genre: ett slags folkhemsnoir. Det börjar med att Sibylla Forsenström, 32 år, uteliggare i Stockholm och bokens huvudperson, hamnar mitt i ett mord på Grand Hôtel.

Emma Vall KattjaktEmma Vall (pseudonym för Maria Herngren, Eva Swedenmark och Annica Wennström) skrev fem deckare åren 1998-2002.

Huvudperson: Amanda Rönn, modig och tuff, kvinnlig och mjuk ung tjej i Doctor Martens-kängor. Miljö: Sundsvall.

Småstaden placeras i nutiden, nationellt och internationellt. Det mysiga blir spännande – ja, otäckt.

Börja med första titeln, ”Kattjakt” (Alfabeta), där utsiktstornet på Norra berget sprängs i luften.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Publicerad i Femina 2013)