Amerikanska deckarförfattaren Sue Grafton dog mellan jul och nyår, ser jag. Undrar om hon hann skriva klar sista delen av alfabetsserien? Och borde inte typ Modernista återutge/ge ut henne i Sverige?
***
Sue Grafton (1940 – 2017)
Land: USA
Genre: löskokta deckare, kvinnodeckare
Santa Teresa är en stad som inte finns på den amerikanska västkusten.
Dvs Santa Teresa finns inte på USA-kartan, men den finns i några av de hårdkokta deckarromaner som amerikanen Ross Macdonald författade om privatdetektiven Lew Archer. Staden finns också i Sue Graftons deckare – som en hyllning till Macdonald.
Ja, om ni nödvändigtvis måste placera Santa Teresa på kartan, så titta strax ovanför Los Angeles. Staden Santa Barbara vid Stillahavskusten, där författarinnan Sue Grafton bor, är mer eller mindre Santa Teresas förebild, både i Macdonalds och Graftons deckare.
I Santa Teresa finns Kinsey Millhone, kvinna, privatdetektiv, några år över trettio, skild för andra gången och huvudperson i Sue Graftons böcker. Klädsel: gärna jeans och joggingskor. Bostad: ett ombyggt garage. Kontor: lika litet. Bil: en VW -68. (I baksätet: lagböckerna och arkivet, gamla strumpbyxor och ett par högklackade, om det blir behov för sådana).
När hon i ”A” som i Alibi (1990) löser sitt första fall – har kvinnan blivit oskyldigt dömd för mord på sin man? – försöker Kinsey Millhone vara lika hårdkokt som Lew Archer och de övriga manliga kollegerna i privatsnokarbranschen. Resultat: pastisch och parodi, nästan.
Men redan i ”B” som i Brand (1991) – kvinna söker försvunnen syster – är Kinsey på väg att hitta sej själv: som privatdetektiv, människa och kvinna.
Bok för bok förändras och utvecklas både privatsnokan och romanerna: i fortsättningen snarare lös- än hårdkokar Grafton sina deckarromaner. Visst kan uppdragen vara våldsamma och visst kan Kinsey Millhone vara modig och tuff, behövs det så nog kan hon sätta emot, men hon är också kvinnlig och mjuk.
Precis som staden Santa Teresa: där förekommer förstås kriminalitet och våld men det är också en trevlig och vänlig stad. Mitt bland det kriminella finns något som kan sammanfattas med ordet hemtrevnad.
Intrigerna är sällan märkvärdiga och alltid är de väl inte heller så spännande. Men jag känner mej hemma i Santa Teresa. Det är en stad jag gärna besöker och Kinsey är en kvinna man lätt blir förälskad i.
Hennes hyresvärd och granne Henry är också trevlig: en pensionerad bagare som numera försörjer sej på att konstruera ”retfullt krångliga korsord” (beskrivningen är Kinseys). Och hon äter gärna och ofta hos Rosie, en något egocentrisk kvinna med kvarterskrog.
Anledningen till all denna trevnad är att Sue Grafton inte skriver som det är utan som det var. Tiden har inte stannat, men klockan går mycket långsammare för Kinsey än för deckarläsarna. Graftons deckare blir nostalgiska tillbakablickar på en svunnen tid som vi tror måste ha varit bättre än den vi lever i.
Den första romanen, ”A” är för alibi, utspelar sej samma år som det amerikanska utgivningsåret, närmare bestämt i maj 1982. Då är Kinsey trettiotvå år. Sex böcker senare, ”G” som i grav (USA 1990, Sverige 1996), får hon på sin trettiofemårsdag den 5 maj 1985 i uppdrag att söka reda på en försvunnen kvinna och mor. I den senast översatta boken, Arvingen eller ”M” som i mord (2001), där Kinsey letar reda på en försvunnen miljonarvtagare, har almanackan inte hunnit längre än till januari 1986.
Å andra sidan har hon haft fullt upp. Tretton intensiva uppdrag på drygt tre och ett halvt år är inte dåligt för en litterär privatsnok. Det ombyggda garaget som hon bor i har också sprängts i luften och hunnit byggas upp igen. Dessutom har Kinsey kärat ner sej tvåfaldigt i Robert Dietz, också privatdetektiv.
För sin långsamma tideräkning har Sue Grafton fått en del kritik. Somliga deckarläsare, som var i samma ålder som Kinsey Millhone när den första boken publicerades, retar sej på att de kommer att vara pensionärer och sitta på hemmet innan Kinsey ens blivit fyrtio. Och Kinsey är fortfarande lyckligt ovetande om sådana tekniska nymodigheter som mobiltelefoner och internet.
I USA har Sue Grafton när jag skriver det här kommit till P i sin serie ”alfabetsdeckare” (året är fortfarande 1986). Hon beräknar att Kinsey ska fylla fyrtio lagom till avslutningsboksstaven Z. I oktober 2002 publiceras den sjuttonde Kinsey Millhone-deckaren i USA, Q is for Quarry.
På nätet:
www.suegrafton.com
Graftons officiella hemsida med biografi över såväl författarinnan som hennes hjältinna och mycket mer.
Titlar:
”A” som i alibi. 1990. ”A” is for Alibi. Övers: Börje Crona.
”B” som i brand. 1991. ”B” is for Burglar. Övers: Börje Crona.
”C” som i chock. 1993. ”C” is for Corpse. Övers: Börje Crona.
”D” som i drunknad. 1993. ”D” is for Deadbeat. Övers: Börje Crona.
”E” som i eld. 1994. ”E” is for Evidence. Övers: Börje Crona.”F” som i Flykt. 1995. ”F” is for Fugitive. Övers: Börje Crona.
”G” som i grav. 1996. ”G” is for Gumshoe. Övers: Börje Crona.
“H” som i humbug. 1997. “H” is for Homicide. Övers: Börje Crona.
“I” som i illdåd. 1998. ”I” is for Innocent. Övers: Börje Crona.
”J” som i jagad. 1999. ”J” is for Judgement. Övers: Börje Crona.
“K” som i kortslutning. 1999. “K” is for Killer. Övers: Börje Crona.
”L” som i laglös. 2000. “L” is for Lawless. Övers: Börje Crona.
Arvingen eller “M” som i mord. 2001. ”M” is for Malice. Övers: Börje Crona.
Efter att jag skrev ovanstående har även Villospår (N is for Noose) kommit på svenska.
Bengt Eriksson
Ur boken “Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2003
