Evighetens chockvågor – ren läslycka

Camilla Grebe
Välkommen till Evigheten
(W&W)

Från epicentrum sprider de sig; de våldsamma tryckvågorna från en atombomb, den långsammare men ändå dödliga tsunamin från en jordbävning på havsbotten, de mycket stillsammare vågorna från en sten som kastas i en spegelblank sjö eller häxringarna som uppstår i gräsmattan när myceliet sprider sig radiellt från sitt centrum.

Här inträffar epicentrum i Evigheten, en augustimorgon 2013 efter en blöt kräftskiva hittas sjuttonåriga Bonnie Högberg död i Lillstugan. Dörren är låst och fönstren reglade; de enda andra som finns därinne är hennes bästa vänner, jämnåriga tvillingarna Harry och David Andersen som sover i andra delar av stugan.

Åtta år senare grips tvillingarnas mamma Lykke misstänkt för mord. Från epicentrum har vågorna spridit sig och påverkat många människor på olika sätt.

I sin nya bok ”Välkommen till Evigheten” visar Camilla Grebe att hon fortfarande kan överträffa de högt ställda förväntningar som vi läsare naturligtvis har på denna stjärna.

Handlingen rör sig främst mellan 2013 och berättelsens nutid 2021 men vi får också göra en utflykt tillbaka i tiden.

Runt mitten av 90-talet har då tjugoåriga Lykke, litteraturvetare, just börjat som assistent på välrenommerade bokförlaget Forss & Stierna och det är dags för den stora årliga förlagsfesten.

Som ett centrum på festen finns förlagets stora stjärna; Gabriel Andersen hade gjort en stormande succé med romansviten ”Hågkomster”, den ovanliga kombinationen av storsäljare som också hyllades av finlitteraturens kritiker, till och med fått Augustpriset nyligen.

Lykke flirtar oblygt med den charmiga stjärnan, han må vara nästan femton år äldre än henne men han är både attraktiv och intressant. De blir ett par, hon blir snart gravid med tvillingarna, och Gabriel köper, utan att fråga först, gården Evigheten i närheten av Vagnhärad söder om Stockholm, trakten där Lykke själv växte upp, och där har de levt sedan dess.

Pojkarna är inga enäggstvillingar, de är mycket olika, Harry är stor och stark men samtidigt ganska försagd och har det jobbigt med sin stamning, Davids styrkor ligger mer på det intellektuella planet, bland annat är han en skicklig schackspelare. Redan i första klass träffade de Bonnie och denna trojka har varit oskiljaktiga sedan dess.

Bonnies mamma, Lena Högberg, och Lykke gick i parallellklasser hela grundskolan, men var aldrig vänner; Lena var en av de coola tjejerna och det var aldrig Lykke. Och även om deras barn är tillsammans hela tiden umgås inte föräldrarna.

De har ofta gäster och fester på gården, de är ett udda inslag i bygden som ses med en del misstro av omgivningen.

Camilla Grebe. Foto Anna-Lena Ahlström

Sommaren 2013 är Gabriel fortfarande en stor stjärna på författarhimlen även om hans nya böcker inte går riktigt lika bra längre. Lykke han avancerat till förlagsredaktör för flera viktiga författare (inte för sin man naturligtvis).

De har ett bra liv tycker Lykke när hon den här augustidagen förbereder kvällens kräftskiva. Utöver värdparet och de tre tonåringarna fanns också tre andra deltagare på kräftskivan, två nära vänner sedan länge och en ny.

Olof Forss är Gabriels förläggare och en av delägarna i Forss & Stierna, framgångsrik och välbeställd vilket man inte kan tro mär man ser hans skruttiga bil och slitna kläder, en sorts omvänd snobbism som kan passa vissa sorters kulturmän som närmar sig sextio.

Jujje Holm, fyrtioårig delägare i Stenström Agency och Gabriels agent under det senaste decenniet när hans böcker sålts till trettiotalet länder, är en helt annan sort; han kommer till festen i en lyxig BMW-cabriolet, dyrbar kostym och sina tatueringar. Han pratar mycket, hörs mycket och är lätt galen; på någon tidigare fest har han naken ridit barbacka på en av grannarnas hästar till omgivningens förfäran. Men en skicklig agent är han.

Teresa ”Tuss” Schwarz, en kvinna i trettioårsåldern som är Gabriels nya redaktör på förlaget, är också med på festen och alla tre sover över sedan festen avslutats vid fyratiden på natten. De väcks till katastrofen.

När Lykke grips 2021, misstänkt för mord, vägrar hon prata med poliserna, den enda hon vill prata med är kriminalkommissarie Manfred Olsson som var ansvarig för polisutredningen för åtta år sedan, då på Rikskrim, nu på Noa. Han är en återkommande person i denna löst sammanfogade serie av fristående böcker.

Han äger en betydande del av berättarrösten, påverkades mycket av utredningen då, det finns mycket han ångrar från den perioden, och vi får följa en hel del av det som händer i hans liv, då och nu. Samtalen mellan Manfred och Lykke i nutid, förhör utan några andra närvarande, Lykke vill inte ha med sin advokat, utgör en viktig del av berättelsen.

Berättelsen rör sig elegant mellan olika perspektiv, olika röster och olika tider; Lykke och Manfred dominerar men det finns flera andra. Katastrofens vågor sköljer över många, skadar, förändrar liv under de åtta år som går fram till nutiden.

Det finns mängder av spännande detaljer av olika slag, jag skrattar högt när Olof i texten applåderar Netflix nya deckarserie ”Flickorna och mörkret” (namnet på Grebes pågående ”serie”), men det finns också insiktsfyllda tankar kring lögner, fördomar och moraliskt komplexa dilemman; inslag som är återkommande i hennes författarskap.

Det är också uppenbart att hon varit förtjust över att placera en text i förlagsvärlden, en värld som är hennes hemmaplan, det märks på berättarglädjen.

2013 är Lykke lycklig över sitt lyckliga liv, den vackra familjebilden, innan den började krackelera. ”Senare skulle människor säga att jag var naiv. Men jag var inte naiv. …

Katastrofen lurar alltid i utkanten av synfältet, på betryggande avstånd från den som söker den med blicken. Katastrofen är en sällsynt fågel, en otänkbar besökare på mina breddgrader. …

Men det otänkbara är bara otänkbart tills det inträffar, tills den märkvärdiga lilla fågeln har landat utanför fönstret – vinden i dess fjädrar, klornas skrapande mot fönsterblecket, de små, svarta ögonens tomhet.”

Det är så snyggt, så välskrivet, och det imponerande språket återkommer hela tiden, även i de mest vardagliga banaliteter, som när hon som en del av sitt redaktörsjobb sitter och läser ett manus: ”En våt ring av kondens spred sig från glasets fot till manuset, löste upp ett korrekturtecken i bläck och förvandlade det till en skimrande, liten och mycket kryptisk akvarell.”

Läsnjutning!

”Det var bara ord och ord är ingenting – de väger lättare än vinden, är flyktigare än morgondimman över Evigheten. Vi glömmer dem lika snabbt som sommarregnet som drar förbi en solig dag.” Kanske kan det vara sant ibland men Camilla Grebes ord är inte bara läslycka under vandringen över sidorna, de finns kvar längre än så.

Det är bara att bocka, tacka, och längta till nästa bok!

Anders Kapp, återkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Idolporträttet av Patricia Highsmith. Andra delen: Utan moral…

John-Henri Holmberg fortsätter här att teckna ett porträtt, ja, sitt idolporträtt, av den amerikanska författaren Patricia Highsmith. Första delen av porträttet kan läsas HÄR.

I denna andra del ska Patricia Higshmith bli en miljonsäljande författare men privatlivet fortsätter lika kaotiskt.

***

Främlingar på tåg utkom 1950 hos Harper.

Den fick ett imponerat mottagande och kallades årets kusligaste roman, men försäljningen gick trögt innan Alfred Hitchcocks film haft premiär. Carol refuserades av Harper men utkom 1952 under pseudonymen ”Claire Morgan” på förlaget Coward–McCann, dit Highsmith därefter flyttade hela sitt författarskap.

Recensionerna var svala och i det rådande politiska klimatet var det knappast märkligt. Senatorn Joseph McCarthy hade utvidgat sin jakt på kommunister till att också omfatta homosexuella, som han karaktäriserade som ”perversa och kanske lika farliga som kommunisterna”.

Lesbiska romaner måste för att inte fördömas som obscena sluta med att huvudpersonerna fick vad de förtjänade: ”äktenskap, sinnessjukdom eller självmord”, skrev litteraturvetaren Jaye Zimet i sin studie av amerikansk lesbisk litteratur under 1950-talet.

Carol var den första och under lång tid enda som slutade lyckligt; den pocketupplaga som utkom 1953 såldes i över en miljon exemplar och Highsmiths pseudonym – som hon avslöjade först 1984 – fick under år dussintals brev i veckan från kvinnor som tackade henne för att hon givit dem röst.

Highsmith hade på tre år gått från att skriva serietidningsmanus till att vara en miljonsäljande författare med en succéfilm på meritlistan. Samtidigt jagades hon av sina demoner. I februari 1951 återvände hon till Europa där hon flackade runt i två år samtidigt som hon träffade Ellen Hill, under fyra år hennes medaktör i en besatt hatkärlek, och skrev sin nästa roman, The Blunderer (översatt som När bussen stannar), om en man som önskar livet ur sin fru och när hon dör i en olycka råkar ut för en psykotisk polisman som bestämmer sig för att mannen trots allt måste vara skyldig.

Highsmiths nätter hemsöktes av mardrömmar där hon spelade den dubbla rollen av offer och mördare; hon började dricka allt mer okontrollerat.

En okänd ung man ensam på stranden utanför ett hotellfönster i italienska Positano, en mardröm, en dramatisk brytning med Ellen Hill och en kortvarig men intensiv kärleksaffär med skådespelerskan Lynn Roth – någonstans här fanns inspirationen till The Talented Mr Ripley (En man med många talanger), Highsmiths fjärde roman, utgiven 1955, och den enda som fick fortsättningar: Ripley Under Ground (1970, En man utan samvete), Ripley’s Game (1974, En man med onda avsikter), The Boy Who Followed Ripley (1980, Tom Ripley igen) och Ripley Under Water (1991, Ripley på djupt vatten).

Ripley blev Highsmiths alienerade, identitetslösa, existentialistiska och nihilistiska alter ego; en bisexuell varelse utan konventionell moral eller empati, en estet som kan gråta vid en poets grav och skratta åt dunsen när hans mordoffer faller ner i graven.

Den första av romanerna Edgarnominerades och belönades med det franska Grand Prix de littérature policière. Den har filmats fyra gånger; Ripley’s Game blev Wim Wenders idiosynkratiska Den amerikanske vännen; andra av Highsmiths noveller och romaner har blivit ett dussin andra långfilmer och en rad TV-dramer.

Den första Ripley-romanen följdes 1957 av Deep Water (översatt som Djupt vatten), där huvudpersonen försöker skrämma sin frus nya älskare genom att antyda att han mördat en tidigare, men gradvis sprider sig ryktet, människor börjar undvika honom och han börjar själv tvivla på sina minnen av vad som verkligen hänt.

Därefter kom 1958 A Game for the Living (aldrig översatt), ett existentiellt drama där två osannolika vänner, den katolske och fattige mexikanen Ramon och den tyske och rike ateisten Theodore, börjar misstänka varandra för att ha våldtagit, mördat och stympat Lelia, en kvinna de båda älskat; den är en av Highsmiths starkaste romaner.

1960 följde This Sweet Sickness (Mord för Annabelle), där en förkastad älskare vägrar acceptera att förhållandet till Annabelle är över och i stället gradvis blir allt mer besatt av tanken på att leva med henne; det är en otäck och djupt tragisk skildring av en helt och hållet fantiserad passion.

1962 kom The Cry of the Owl (Ugglans rop), där en frånskild man blir besatt av en ung kvinna i den småstad dit han flyttat för att undkomma sina minnen.

Hösten 1959 återvände Patricia Highsmith till Europa, genomförde ännu en kringflackande färd från land till land och började 1960 fundera på att använda sina intryck från resan i en roman. Det blev The Two Faces of January, 1964 (översatt som Skuggan av ett ansikte), som utspelas i Athen, på Kreta och i Paris, en på ytan förrädiskt enkel berättelse om en bedragare som av en olyckshändelse dödar en grekisk polisman och tar hjälp av sin fru och en student för att dölja vad som hänt och fly ur landet.

Så följde nya resor, och i England träffade Highsmith sommaren 1962 en gift kvinna som i fyra år blev hennes älskarinna; tidigt 1963 flyttade hon för att vara närmare sin partner till det hus hon hyrde i Positano. Här avslutade hon nästa roman, The Glass Cell, 1964 (översatt som Glascellen), en roman starkt påverkad av Highsmiths kärlek till Dostojevskij och andra ryska epiker. Den skildrar den inverkan ett sexårigt fängelsestraff får på en oskyldigt dömd man.

På förhållandet till den gifta brittiska älskarinnan baserade hon den aldrig avslutade romanen First Person Novel; i stället kallades hon till England, där hennes älskarinna oroade sig för att hennes man upptäckt allt. De begav sig på en månadslång resa till Suffolk, Highsmith köpte ett sextonhundratalshus i byn Earl Soham och resan inspirerade henne till romanen A Suspension of Mercy, 1965 (översatt som Piskan), som berättar om en TV-manusförfattare som dagdrömmer om att mörda sin fru för att få inspiration till nya manus.

När hon oväntat med kort varsel ger sig iväg på en lång semester utan honom börjar han grubbla på om han skulle kunna göra verklighet av sin dagdröm. Hon började skriva boken enstaka dagar efter att hon flyttat till Suffolk. Och medan förhållandet med den brittiska älskarinnan pendlade mellan gräl, svartsjuka och passion skrev Highsmith ensam i Suffolk under vintern 1965–1966 romanen Those Who Walk Away, 1967 (aldrig översatt), ett sällsamt moraldrama där den nygifte Ray Garretts fru begår självmord under bröllopsresan till Rom.

Ray övertygar polisen om att han är oskyldig, men hans svärfar Ed Coleman är övertygad om att han mördat sin fru och skjuter honom. Ray överlever och följer Coleman till Venedig där romanen utvecklas till en sällsam dödsdans mellan de båda männen.

Det kaotiska förhållandet med den gifta brittiska kvinnan fick till sist ett plågsamt slut och Highsmith lämnade England men bestämde sig för att inte återvända till USA. I stället köpte hon 1967 ett hus i Samois-sur-Seine i provinsen Île-de-France.

Hon var 46 år gammal, drack för mycket, blev allt fåordigare när hon träffade människor som inte intresserade henne och led av svåra humörpendlingar. Helst umgicks hon med djur, sa hon; ”min fantasi fungerar mycket bättre när jag slipper prata med människor.” Hon vägrade att förställa sig. Dem hon ogillade behandlade hon med ogillande.

En av hennes amerikanska förläggare, Otto Penzler, fanns bland dem hon ogillade; ”hon var en elak, hård, grym, kärlekslös människa som var omöjlig att tycka om”, sa han. ”Jag kunde aldrig förstå hur någon kunde vara så oförsonligt frånstötande.”

Men Penzler, en elegant världsman och kriminalromanexpert som livet igenom omgivit sig med unga kvinnor, imponerade troligen inte på Highsmith; andra förläggare såg henne med andra ögon. ”Hon var inte lätt att ha att göra med”, sa en annan av hennes förläggare, Gary Fisketjon, ”men hon var rättfram, sarkastisk och mycket rolig att umgås med.”

I Frankrike levde Highsmith i ett uppslitande, krävande och skevt vänskapsförhållande medan hon skrev The Tremor of Forgery, 1969 (aldrig översatt), den av hennes romaner som Graham Greene ansåg vara den finaste, en mångtydig berättelse om en amerikansk författare i Tunisien och om hans tvivel på moralens innebörd, på sin egen talang och på sina sinnens vittnesbörd. Hon flyttade till ett nytt hus, flyttade igen och igen, men stannade så länge hon blev kvar i Frankrike alltid i närheten av Fontainbleau, som hade hänfört henne.

Efter den andra Ripleyromanen utgav hon 1972 A Dog’s Ransom (översatt som Förlorarna), en tät, paranoid psykologisk thriller om kidnappningen av en hund och om vad hundägarna är beredda att göra för att få tillbaka sitt djur; den tredje Ripleyromanen följde, sedan Edith’s Diary, 1977 (Ediths dagbok), den bok som av många kritiker kallats för hennes mästerverk och som handlar om hur Edith sedan hennes man lämnat henne för en yngre kvinna börjar skapa ett mer framgångsrikt liv åt sig själv, ett liv som gradvis övergår från en fantasi till vad hon uppfattar som verklighet.

Mot slutet av 1970-talet hade Highsmiths hälsa försämrats drastiskt. Hon led av åderförkalkning, benskörhet och olika sjukdomar förknippade med hennes alkoholism. De franska skattemyndigheterna började utreda hennes inkomster. Hennes förhållanden blev allt kortare och i många fall allt mer uppslitande traumatiska.

Kanske var hennes sista stora passion den hon vid 57 upplevde med den 25-åriga tyska skådespelerskan och regissören Tabea Blumenschein. Men relationen var kortvarig, även om det fortsatte att hemsöka Highsmith i många år. Tidigt 1978 ersattes tyskan av den franska lärarinnan Monique Buffet, som hjälpte Highsmith att komma på fötter igen.

Patricia Highsmith, cirka 73 år.

Efter en fjärde Ripleyroman skrev Highsmith nu en av sina mest idéinriktade romaner, People Who Knock on the Door, 1983 (aldrig översatt), där konflikten mellan religiös fundamentalism och liberal tolerans dramatiseras genom förhållandet mellan en medelålders och nyligen omvänd kristen man och hans sjuttonårige son som gjort sin flickvän med barn; det är en briljant, underfundig men mycket mörk satir.

Innan romanen utkom bytte Highsmith land igen, för sista gången i livet, nu till Schweiz där hon 1980 köpte ett litet hus i Aurigeno utanför Locarno och från 1982 var fast bosatt. 1987 bestämde hon sig slutgiltigt för att sälja huset i Frankrike och inte återvända till USA. I stället byggde hon ett nytt, större hus i Tegna, en annan by sju kilometer från Locarno.

Där tillbringade hon sina sista år, fysiskt förstörd; hon var uppsvullen, böjd av benskörhet och sjukdomar och makabert åldrad. Livet igenom hade hon präglats av de attityder hon mött i sin barndoms Texas; nu fick också de värsta av dem fritt spelrum, hon talade öppet om det obehag hon kände inför svarta och skrev under pseudonym antisemitiska tidningsinsändare. Men hennes inlärda rasism hindrade henne inte från att bland sina närmaste vänner i fyrtio år räkna Arthur Koestler eller från att otaliga gånger förälska sig i judiska kvinnor.

Hon hade alltid flytt in i arbetet från ångest, konflikter och olycka. Nu isolerade hon sig nästan. Hon odlade sniglar, skulpterade och författade.

Tre romaner hade hon kvar att skriva. Found in the Street (översatt som Fyndet) utkom 1987, en mästerlig psykologisk roman om ett säreget ménage a trois i Greenwich Village; 1991 kom den sista romanen om Ripley; en månad efter Highsmiths död i leukemi den 4 feburari 1995 utkom Small g: a Summer Idyll (aldrig översatt), en inkännande berättelse om den HIV-positive konstnären Rickie Markwelder och de andra homo-, bi- och heterosexuella män och kvinnor som har baren Small g i München som stamställe och som nästan alla är förälskade i fel partner.

Ett av Highsmiths grundläggande teman var att det liv vi lever i tanken har kraft att ta över verkligheten och kommer att sarga oss; i den sista romanen lever hennes gestalter alla i illusioner, men nu är det illusionerna som ger dem tröst och en smula lycka. Kanske fann hon vid livets slut att självbedrägeriet, som hon alltid föraktat, trots allt var det enda som återstod.

Patricia Highsmith skrev tjugotvå romaner och närmare tvåhundra noveller, knappt hälften av dem samlade i sju böcker. Ytterligare ett trettiotal publicerades postumt 2002 i Nothing That Meets the Eye. Av de tidigare samlingarna är några unika.

I samlingen The Animal Lovers Book of Beastly Murders, 1975, låter Highsmith i novell efter novell djur av olika arter hämnas på människor som misshandlat, misskött eller plågat dem. Året innan kom Little Tales of Misogyny, där hon på bara 90 sidor i 17 noveller skildrar kvinnors utsatthet, totala beroende av män och hur deras självutplåning, förljugenhet och samvetslöshet leder till destruktivitet som drabbar både männen och dem själva. Novellerna i de här liksom de andra samlingarna är mästerliga, lågmält kusliga och berättade med en självklar saklighet som gör satiren rakknivsvass och drabbande.

Patricia Highsmith levde ett kaotiskt, olyckligt liv. Hon pendlade mellan stormande förälskelser och hektisk promiskuitet, driven av hatkärlek till sin mor och sin egen natur, av skaparlust och tvånget att fly. Kanske värst av allt var hennes intelligens analytisk, klarsynt och vaken; hon förstod sig själv utan att kunna göra någonting åt sina svagheter, liksom hon förstod andra utan att vilja döma.

Just det gör hennes verk sällsynt och oroande subversiva. Hon var redan tidigt medveten om vad som drev henne; i en dagboksanteckning klockan halv tre på nyårsnatten 1947 skrev hon: ”Min nyårsskål: till alla de djävlar, lustar, passioner, girigheter, avundsjukor, kärlekar, hat, bisarra önskningar, spöklika och verkliga fiender och den armé av minnen jag kämpar emot – måtte de aldrig skänka mig frid.”

I hela vår uppfattning om författarens och litteraturens natur och syfte finns inbyggd tanken på att konst ska bäras av eller förmedla en moral, en vision av vad som är gott och ont, av hur livet bör levas. Highsmith förkastar i så gott som hela sitt livsverk fullständigt den tanken. I hennes romaner finns ingen moralisk skillnad mellan att äta sig mätt, gå på promenad med hunden, natta sina barn och döda grannen.

Highsmith skildrar med sällsynt inlevelseförmåga människor drivna av inre tvång, fantasier och önskemål; hon dömer dem inte, moraliserar inte, viker inte en tum från berättelsens egen logik. I en intervju sa hon om bristen på moraliserande: ”För mig är det en intressant kontrast till den stereotypa moralen, som ofta är hycklande eller falsk. Och jag tycker dessutom att det är underhållande att håna den slags moral som bara är tomma ord, och att låta en huvudperson vara fullständigt fri från moral, som Ripley.”

Och i sin författarhandbok Plotting and Writing Suspense Fiction, 1966, skrev hon: ”Brottslingar är ur dramatisk synvinkel intressanta, eftersom de åtminstone för en tid är aktiva, fria i anden och inte böjer sig för någon annan … Jag upplever den offentliga passionen för rättvisa som både tröttsam och konstlad, eftersom varken livet eller naturen bryr sig det minsta om ifall någon rättvisa någonsin skipas eller ej.”

Och underförstått i det citatet är naturligtvis inte bara att Highsmith förkastar den vedertagna moralen och konvenansens beteendekod, utan också den samhällsorganisation som härskar; så talar bara den som i själen är anarkist.

Kanske är det inte märkvärdigt att hennes noveller och romaner ömsom hyllats och fördömts, lockat och stött bort läsare; glömts bort och återupptäckts. Hon utmanar allt vi fostrats till att betrakta som självklart; förkastar allt vi lärt oss att uppfatta som givna sanningar; ironiserar över grunderna för våra religioner, moralsystem, politiska institutioner och uppfattningar om mänskligt beteende, bärande normer och normala relationer.

Den värld hon i stället visar oss är mörk, fylld av besatthet, drifter, illusioner och drömmar med vassa tänder. En mer subversiv författare än Patricia Highsmith är svår att ens tänka sig. Liksom det är svårt att tänka sig en mer fascinerande och omskakande. Eller en bättre.

John-Henri Holmbergåterkommande gästskribent på Deckarlogg, är översättare, kritiker och författare. Han har skrivit böcker om science fiction, fantasy och psykologiska thrillers, varit Edgarnominerad och hedersgäst på den 75:e världs-science fiction-kongressen. Tidigare även bokförläggare då han introducerade Ursula K. Le Guin, George R.R. Martin, James Ellroy, Andrew Vachss med flera i svensk utgivning. Född i Stockholm, bor i Skåne och är ledamot av Svenska Deckarakademin.